När Heidi Andersson var tolv år skrev hon ned två saker hon ville bli som stor: armbrytarproffs och miljöaktivist. Som nybliven trettioåring är hon både och.
Åtta VM-titlar och dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten har gjort den viljestarka norrländskan från den lilla byn med det märkliga namnet känd långt utanför Sveriges gränser.
Men det är inte idrottsframgångarna som får dagisbarnen som travar på rad över Medborgarplatsen i gula västar att vända sig om, peka och ropa.
– Hej, där är ju du från Miljöhjältarna. Ska du ha en bebis, vad roligt!
– Sånt händer hela tiden, barn är så spontana, skrattar Heidi Andersson när vi parkerat oss på ett fik runt hörnet.
Magen går inte att missa, första barnet är på god väg (pappa är maken skidskytten Björn Ferry). Och barnprogrammet Miljöhjältarna i svt där hon är programledare går hem både bland barn och föräldrar.
– Fast föräldrarna är nog inte lika glada varje gång det sänds. Vissa får det lite jobbigt hemma
Hjältedåden som ska utföras påverkar ofta hela familjen. I varje program får barn i elva-tolvårsåldern en personlig utmaning för miljön och en kamera att filma processen med. Det kan handla om att spara in rejält på familjens toalettpapper, laga vegetarisk mat för att minska koldioxidutsläpp, samla in elskrot eller göra miljövänligt godis fritt från farliga färgämnen.
Heidi coachar, förklarar och bjuder på sin positiva energi. Det märks att hjältarna gillar henne, men hon var helt oprövad som programledare när svt i Umeå hörde av sig (däremot har hon vant sig vid att bli filmad, inte minst genom dokumentären då filmarna följde henne och hennes släkt närgånget i över tre år).
– Egentligen hade jag inte tid, men programmet kändes så viktigt att jag verkligen ville vara med. Jag var ju själv jätteengagerad i den åldern.
På mellanstadiet var hon med och bildade en aktionsgrupp i hemkommunen Storuman mot planerna på djupförvar av kärnkraftsavfall. Hon gick med demonstrationslistor, tecknade plakat och debatterade med ilskna lärare.
Heidi lät sig inte stoppas av att ståndpunkten var obekväm i samhället. Med hennes uppväxt var det naturligt att stå för egna värderingar om världen och miljön. Den lokala kretsen i Naturskyddsföreningen drevs i stort sett av släktingarna
i Ensamheten, som också var politiskt engagerade i miljöpartiet. Den lilla byn med 16 invånare (som nästan alla är släkt med varandra) drivs med ekologiskt synsätt som grund och den egna skogen brukas hållbart som ekonomisk förening.
– Pappa och de andra karlarna jobbade också för Domänverket, det som är Sveaskog i dag. De var aldrig rädda för att tycka till om storbolagens skogsbruk i debattartiklar och på möten. Man fick höra många hjältehistorier, som när de erbjöd sig att gå ut och hugga manuellt för att stoppa flygbesprutningen med hormoslyr mot sly.
Handlingskraft och ansvar är de viktigaste honnörsorden hon bär med sig hemifrån. Man måste våga säga ifrån, tycker hon.
– Det är så obeskrivligt mycket vi kan förändra bara vi vill, både när det gäller oss själva och vår omgivning. Vi lever i ett fantastiskt land där vi kan påverka på ett sätt andra bara kan drömma om, ändå upplever jag att få utnyttjar den möjligheten.
Men kraften hon fick med sig från Ensamheten var också fysisk. Redan som liten spinkig flicka bröt hon arm med pappa Kent och bröderna hemma vid köksbordet.
– Att det blev mer än så är tv-sportens förtjänst. Vi såg ett reportage från svenska mästerskapen 1992 och blev hur fascinerade som helst. Det fanns ju regler och en riktig sport!
Familjen åkte ned till Eskilstuna där sporten var störst för att lära sig. Sedan omsattes erfarenheterna i hårdträning i snickarboden.
Få tog nog Heidis proffsdrömmar på allvar i början. Hon var liten och fick hela tiden bryta mot tyngre motståndare. Skillnaden kunde vara uppåt 20 kilo och det tog tre år innan första matchvinsten. Men skam den som ger sig.
Trycket i den taniga armen ökade och som artonåring stod hon högst på sm-pallen. Priset var en biljett till vm i Tokyo. Väl där var succén ett faktum: den okända svenskan bröt ned allt motstånd och tog hem världsmästerskapet också.
Sedan dess har Heidi blivit armbrytningens ansikte i Sverige. Hennes framgångar har höjt sportens status och Storuman har blivit armbrytarkommunen framför andra, med armbrytargymnasium (tillkommet på hennes initiativ med farbror Leif som chefstränare) och egen tillverkning av armbrytarbord. Heidi arrangerar också World Challenge, världens största armbrytartävling för kvinnor på internationella kvinnodagen.
När vi träffas har den åttafaldiga världsmästarinnan just besökt ett skolmästerskap på Lidingö. Hon brinner minst lika mycket för sin sport som för miljön – men på en punkt kolliderar intressena.
– Några barn som var med i Miljöhjältarna gjorde hembesök hos mig och hittade en massa flygbiljetter. Även om jag försöker leva så miljövänligt som möjligt är det svårt att vara förebild när det gäller resor.
Avstånden till tävlingar och evenemang är långa. Ofta försöker hon åka tåg, men från Storuman är det 25 mil enkel väg till närmaste tågstation som är i bruk.
– Mycket går att lösa med telefonmöten eller Skype. Jag försöker alltid samordna, gör aldrig bara en sak om jag är i Stockholm eller Göteborg. Men det känns ändå inte bra med alla resor. Hela samhället står inför stora förändringar i och med peak oil, oljetoppen.
Som ambassadör för glesbygdsrörelsen Hela Sverige ska leva har hon engagerat sig i Omställning Sverige, den svenska delen av det internationella Transition Towns-nätverket. Målet är att bryta oljeberoendet och de hotfulla klimatförändringarna.
Men den stora omställningen på det personliga planet väntar inom kort. Graviditeten väcker också miljöfunderingar, inte minst om kemisamhället vi lever i.
– Till exempel blev jag mörkrädd när barnmorskan delade ut papper med rekommendationer om att välja lightprodukter och undvika riktigt smör.
I de egna framtidsplanerna ingår också bygge av ett ekologiskt hus till familjen (i dag bor hon och Björn i lägenhet i Storuman). Helst på en skogsbacke i Ensamheten.
Byns namn, ja. Ingen vet exakt varför den heter så, berättar Heidi. Kanske bara ett infall från en fantasifull lantmätare?
Visst bor det ganska få i Ensamheten, men den ligger inte längre än en mil utanför Storuman och så ensligt är inte läget. Med tanke på invånarnas sammanhållning hade nog »Gemensamheten« passat bättre.
– När jag är på evenemang i Stockholm och andra storstäder kommer ofta folk med rötter i liknande byar fram och pratar efteråt. Det verkar finnas en stor hemlängtan. För mig finns alltid Ensamheten att falla tillbaka på. En sådan grundtrygghet gör att man vågar vad som helst i livet.
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark
Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.
VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.
– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.
Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.
– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.
I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.
Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.
– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.
PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.
– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.
Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.
– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.
Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.
Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.
– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.
Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).
REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.
En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.
Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.
– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.
Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.
– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.
Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.
– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.
Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.
Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.
– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.
Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.
– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.
Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.
Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.
– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.
En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.
I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.
Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.
Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.
– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.
– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.
M’Riberia Mwongo leder en ceremoni i Giitunes heliga skog. Foto Mats Hellmark
Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.
NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på sötpotatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.
Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.
– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.
Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.
Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växtslag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.
– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.
Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.
Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:
– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimatförändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.
Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.
Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.
– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.
Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:
– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.
Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.
– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.
En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och högavkastande grödor.
– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.
Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.
EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).
På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kaurisnäckor.
Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.
Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.
Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.
I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.
Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.
Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobusapans skinn) är MRiberia Mwongo, 74, örtdoktor och rådgivare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George MTuruchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)
Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:
– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.
Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.
– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.
Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in
i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.
När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.
– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.
Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:
– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.
Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.
– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.
Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.
– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.
En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.
– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.
PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder tilldelats odlingsmark som i dag är sjöbotten.
Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.
Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.
– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.
Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.
Däremot har vattentillgången försämrats.
– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.
Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.
När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobusaporna.
Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.
Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:
– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.
M’Riberia Mwongo, medicine doctor and spiritual adviser is leading a ceremony under the towering mukui trees in Giitune sacred forest. Photo Mats Hellmark
This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 4 2009. You can read the Swedish version here.
To cope with a more arid climate, Kenyan women are literally seeking their roots. We follow their journey as relict crops and sacred sites are brought back to life.
As we arrive at the village, the women are preparing a feast. The banquet table is filled with harvests from the surrounding fields: a variety of beans, amaranth, arrowroot, bananas, chapati bread made from sweet potatoes, yams, cassava and sugar-cane juice.
Things were very different just a few years ago, when many locals hardly had a meal on the table, despite the fact that the region has long been among the country’s most productive.
“We couldn’t afford to buy food, or to let our children go to school. And it was tough even for those who had money. The shops were simply empty,” explains Monica Gatobu, a farmer in the village of Kirugua near the city of Meru, to the east of Mount Kenya.
Along with corn, potatoes and wheat, most small-scale farmers had begun to invest more and more in cash crops – foreign crops that could be sold directly for cash on the international market.
Then came the drought, which devastated the most water-intensive species of plants. At the same time that the climate began to shift, the world experienced a crash in the prices of cash crops, particularly for coffee, in which many farmers had invested heavily.
“Most of us had converted the nearby fields to coffee and cleared the forests for our household crops. But we were forced to stop because of the destruction it caused in the forests. Instead, we started to look for the seeds of relict crops that could be grown in a way that conserves moisture,” says Monica.
The forest, which is part of Mount Kenya’s larger forest ecosystem, lies just an hour’s hike from the village. It is a major reason for the region’s plentiful water supply.
Monica and her husband, Joseph, were among the first to take advantage of the opportunity to join a project sponsored by ICE, the Institute for Culture and Ecology, dedicated to the renewal of the village’s traditional practices. Mercy Muleva was one of the advisors who began with a small group of about 30 households.
“Western influences are very strong here. Many people here hardly knew of any crops other than corn, wheat and beans. But as the climate has changed, rain patterns have become increasingly unreliable – and our crops have to tolerate both rain and drought,” explains Mercy.
Together the group managed to find and cultivate a number of relict crops, and their success convinced others to follow their lead. Today, a large portion of the village’s 5,000 inhabitants has joined in the effort.
This shift has not only secured the village’s food supply. It has also affected local gender roles.
“Because so many of the relict crops are traditionally planted by men, they’ve become more and more involved in local agriculture. Bananas and yams demand, for example, that we dig deep into the soil. As women, we’re responsible for the home, which seems easier nowadays. Men and women support each other more,” says Monica.
Traditionally, African men and women have had different tasks and skills in the agricultural system,” explains Gathuru Mburu, general coordinator for the ICE group. “In many cases, women have shouldered much of the burden of this work. And colonization has only increased their workloads.”
When Englishmen employed men at the large tea plantations, many became supervisors, a role they then assumed at home.
“In colonial times, native people were forced to adapt to new systems, new worldviews and a new religion. The local, traditional knowledge and skills were no longer valued, and the government has done nothing to change this since the country’s independence in 1963. We’re trying to help these villages reconstruct their knowledge base.”
A crucial part of this effort is to build awareness of the fact that forests must be protected for society to ensure its water supply. Another is the idea that the earth has been damaged by chemical use and high-yield crops, and must therefore be “healed.”
“It’s about decolonizing people’s thought patterns – to reestablish the feeling of community and restore connections with local ecosystems. In many cases, it’s not that difficult once the work has begun,” says Gathuru.
But it’s not just colonization that has led to these negative developments. Christian missions also played a role, in part by diminishing the social status and protection of ancient sacred sites.
One such place is the sacred forest of Giitune, on a hill beside Ruiga, a village several hours away by car. We stop beside a road sign announcing that we have arrived at the equator. Several older men lead the way along a path through dense vegetation. As we hike, the air is pleasantly cool in the shadows of the towering mukui trees (Newtonia Buchananii).
At the top of the hill we reach a small glade, where several dozen villagers sit in quiet concentration around a fire. The moment we’ve taken our places in the circle, a group of women begins to sing and dance, their loud howls inviting us to join in. Two older men, one in a tattered grey suit and a broad sun hat, the other with a black-and-white fur headdress and tufted staff, emerge from a hut on the far side of the glade carrying a ceremonial drinking horn and a calabash adorned with shells.
The calabash used in the ceremony in Giitune by M’Riberia Mwongo contains a sacred beer, brewed from sugar cane juice and honey from the foothills of Mount Kenya, and fermented near the fire. On the right senior village elder George M’Turuchiu. Photo Mats Hellmark
The men dance within the circle as they drink the liquid from the calabash, which they then spray from their mouths onto the people surrounding them, and onto a nearby tree. The song has become more rhythmic. We hear a single word repeated: thaai, thaai, thaai. As the liquid sprays in my direction, I notice a faint scent of yeast and honey.
Tetu Maingi sits beside me, whispering that the ceremony is a blessing of the sacred forest, and of the people in the shadow of the great tree. The word thaai means peace and serenity.
Tetu is a coordinator in the environmental organization Porini, which also works to promote traditional knowledge and local autonomy. Together with the UN organization UNDP and the National Museum of Kenya, Porini runs a project aimed at restoring and conserving some two-dozen sacred sites surrounding Mount Kenya.
In many cases their task is urgent: Environmental degradation and exploitation threaten valuable natural and cultural resources, and the older generation’s traditional knowledge is dying out.
As a secular Swede, the ceremony around us feels unfamiliar. But it doesn’t take faith in the local god Murungu to understand the advantages offered by the forest in terms of water, firewood, medicine and more stable weather conditions.
The man in the fur headdress – made from the pelt of the sacred colobus monkey – is M’Riberia Mwongo, a 74-year-old medicine doctor and spiritual adviser in Njur Nceke, the highest council of elders in the province of Meru. The man in the sun hat is the senior village elder George M’Turuchiu, at 84 years of age.
The calabash contains a sacred beer, brewed from sugar cane juice and honey from the foothills of Mount Kenya, and fermented near the fire. Later in the evening I’m offered a taste: It is strong, sweet and cloudy with yeast.
At the end of the ceremony is a Christian prayer, a fact no one seems to see as a contradiction. But when I speak with Mwongo afterwards, he shares his criticism of many of the effects of Christianity:
“The Bible tells us that Jesus forgives. But to be accepted back into the community, and to atone for one’s sins, our tradition requires repentance and a purification ceremony.”
Christian missions paved the way for colonization, broke down traditional systems of rules and severed the connection to nature, he explains.
“The first European arrived in 1901. Before this, the forest was intact, protected by the taboos of the council of elders.”
It wasn’t allowed, for example, to take a knife or axe into the forest. The only acceptable cutting tools were stones. Firewood could only be collected on specific occasions, and then only dried branches. If a living tree was felled, bloodshed would follow. In the forest, the killing of animals was forbidden along with fighting and sex.
As the church became the new holy site, the myths and taboos of the forest faded into the past. Instead, ancient beliefs were associated with forces of evil. Sections of forest were cut for timber, which was then used for building and wood coal. Subvegetation was collected for animal feed, and the forest began to dry out.
“The morals of our society also faded. In one spot in the forest, beer was brewed and sold. The forest was used as a toilet, and for love affairs,” explains Martta Kauthi Gituna, a 42-year-old local.
Janet Ikaria is just over 70 years old and has noticed a resurgence in traditions due to the project:
“Now, the young people listen to their elders again. Streams have begun to flow, harvests have improved and we don’t need to go as far to collect water.”
The turning point was a grand purification ceremony in 2005, when a sheep was sacrificed, according to Julius Gikundi, secretary of the Giitune Environment Conservation Group. The group maintains the forest on behalf of the National Museum of Kenya, which granted the area protection rights in 2003.
“Giitune is proof to the whole world that it’s possible to protect forests through traditional cultural practices. Now, security guards are no longer needed. We plant native trees to restore the parts of the forest that were destroyed,” say Julius. The animal life, however, has yet to recover, with the exception of birds, of which there are still quite many. The elders estimate that about two-dozen species have disappeared, among them several monkeys and antelope.
“Traditional knowledge is passed down through generations. We try to combine the stories of the elders with modern technology, such as GPS mapping. This kind of documentation also makes it easier to gain the attention of authorities,” explains Tetu Maingi of Porini.
A group of young locals tells me that they’ve learned a great deal from their elders. “Of course, many younger people leave the village for work or studies. But we hope to be able to carry on our traditions with the help of research and photographs,” says George Ringera, a teenager in the group.
At other holy sites, less progress has been made. We pass Mbututia, a sacred lake and wetland area endangered by drainage and conversion to croplands. The lake is vital to migratory birds and huge numbers of fish, and its survival has been threatened on several occasions – once, by an Italian priest who proposed leveling the area and replacing it with an airport. More recently, a forced relocation program has led to a number of farmers being allotted land that today is lake bottom.
Wildlife diversity here is enormous, and plans have been developed to use EU aid to turn the lake into a nature preserve. But as long as land rights issues remain unresolved, the threats remain.
Tetu takes us to Karima Hill, a hilltop forest in the province of Nyeri, west of Mount Kenya. “Here, the struggle is still underway. People have become aware of the situation and are beginning to fight to keep their forest. The government sees it only as a source of timber,” he explains.
The forest is 270 hectares in total, although the majority was burned or cut by the British to eliminate what was seen as a refuge for resistance fighters during the Mau Mau rebellion of the 1950s. Where the forest was once managed locally, the system was later taken over by the city government, which proceeded to set up tea plantations and replace the damaged areas with non-native tree species – mostly water-intensive eucalyptus. None of these projects have brought direct income to the surrounding villages.
Water access, on the other hand, has suffered dramatically.
“The forest is very important for us as women. We’ve been able to collect firewood there, and the water, which has always been near our homes, has given us proper harvests. There were also medicinal herbs, wild fruits and berries for the children,” explains Rachel Wagui, a 75-year-old villager.
“Before, there was water in every valley. Now, 20 of our 26 streams have died out. The rain patterns have also changed, and erosion has increased,” says the village elder, Paul Thuku.
The council of elders is currently working to take back control of the forests from the city government. Despite other setbacks, two sacred sites totaling some 70 hectares have remained untouched, and are now protected by an ordinance from the National Museum. We climb up to one of these sites, first through a steep tea plantation, then past the tall eucalyptus trees at the hill’s crest.
As we approach the site, flashes of movement swish by in the tree canopy overhead. Black-and-white creatures with long tails hop nimbly among the branches. This is the home of the rare colobus monkey.
Paul Thuku and Kamau Mwita, members of the council of elders, discuss local taboos before we’re allowed to follow them to the most sacred site. Are women and whites allowed to come along? And what about abstinence? Anyone who has had sex during the previous week is forbidden from entering the area.
Eventually we’re allowed to follow them into the dense vegetation to join in a ceremony beneath a colossal tree enveloped in the lianas of the strangler fig. That the holy site has managed to survive untouched is something Kamau sees as a gift from the gods: “It gives us hope for the future. This, and the progress being made at other holy sites like Giitune.”
Traditional knowledge
Traditional knowledge is an important part of the UN Convention on Biological Diversity, a treaty which has been ratified in 180 countries.
Porini and ICE are currently working according to a concept known as Community Ecological Governance, or CEG, a model for managing the destructive effects of globalization with the help of traditional knowledge and local influence. Porini and ICE are supported by the Swedish Society for Nature Conservation, and cooperate with other environmental organizations in Africa, within the African Biodiversity Network.
This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 4 2009. You can read the Swedish version here.
Natural forests aren’t the only landscapes being taken over by timber plantations. South Africa’s biologically diverse native grasslands are being rapidly replaced by water-intensive monocultures including eucalyptus and tropical pine – trees used for paper pulp exports.
The view from God’s Window: timber plantations instead of grasslands. Photo Mats Hellmark
We’re standing at God’s Window, a popular lookout point just at the edge of the Drakensberg escarpment in northeastern South Africa. Below us, a 700-meter cliff plunges into a dark sea of foliage. Mile upon mile of forest fans out ahead, stretching all the way to Kruger National Park on the border with Mozambique.
“The problem is that these aren’t forests. They’re gigantic monocultures of foreign origin,” explains Philip Owen, coordinator for Geasphere, an environmental organization supported by the Swedish Society for Nature Conservation.
When Europeans first arrived here on the low plains, the landscape beneath us was dominated by grassland and savannah, with native forests limited to the river valleys. Today only remnants of this original ecosystem survive.
“Many people see grasslands as uniform landscapes, when they actually contain an enormous range of diversity – 82 plant species per square kilometer and an abundance of insects, birds and small mammals. Only one out of six plant species are grass, whereas most are resilient perennials. In some cases they can survive for thousands of years in one location.”
Over sixty percent of South Africa’s grasslands have disappeared and can never be restored. Here in the Mpumalanga province, the process has continued unabated for generations – so long, in fact, that many today regard Australian eucalyptus and tropical Mexican pines as native tree species. The first of these were planted one hundred years ago as a source of timber for the mining industry.
Timber plantations now cover 1.5 million hectares in South Africa, including 600,000 in Mpumalanga. The road stretching from God’s Window to the capitol of the province, Nelspruit, has the feeling of a forest in northern Sweden. But the perfectly aligned tree rows and exhausted, grayish soil tell another story altogether.
The soil here lacks the microorganisms necessary for pine and eucalyptus leaves to decompose. The canopy above blocks out all light, while the roots stretch all the way down to the water table below.
“These pines absorb 25 liters of water per day, while eucalyptus can consume up to 600. This is significantly more than any of the native tree species,” says Philip Owen.
Philip started Geasphere in 1999 after a large summit on South Africa’s water crisis. In many respects, the damage in Mpumalanga has been done. The plantations are here, and the lack of available land limits their expansion. But Geasphere’s efforts reach far beyond Mpumalanga, spreading information and influence to the neighboring countries of Mozambique and Swaziland, where exotic tree species are rapidly taking root. In tiny Swaziland, they now cover a full ten percent of the country’s area.
“Development is crucial to southern Africa, but additional timber plantations aren’t the right model. They don’t provide a lot of jobs or income, and they drastically impact water access, biological diversity and social structures.”
Philip Owen is particularly upset that over 80 percent of South Africa’s timber plantations have received FSC-certification for responsible forestry. To consumers in the north, this picture is misleading. After all, it is here in industrialized countries that most of the timber is consumed.
Ngodwana, a papermill west of Nelspruit, produces 500,000 tons of paper pulp every year, mainly for export. Photo Mats Hellmark
West of Nelspruit lies South Africa’s largest papermill, Ngodwana. As we drive into the valley, the air is heavy with the stench of sulphate. A yellowish haze of smog surrounds us long before the smokestacks rise on the horizon.
“The water flow is regarded as sufficient for diluting waste to an ‘acceptable’ level. But this doesn’t take into account the fact that periods of drought are becoming longer, and water flow is diminishing.”
The mill produces 500,000 tons of paper pulp annually, most of which is exported. Demand is high, and the mill’s owner, the multinational Sappi group, plans to increase production by 70 percent. Additional raw materials will be supplied in part by converting plantations from pine to eucalyptus, which offers more rapid growth at the expense of increased water consumption. As production increases, staff levels will remain the same.
As South Africa, the Rainbow Nation, struggles for equality between blacks and whites, the working environment here seems to be frozen in time. The black workers live down in the valley, where we visit Bhamgee, a chaotic shantytown lacking so much as roads and basic conveniences. What was once a small village has now grown to accommodate the arrival of prostitutes, who have made their way to the valley at the prospect of a large population of millworkers and transport drivers. Prostitution, hiv and AIDS are now endemic to the area.
Further up the mountainside, higher-ranking employees live in gated communities. As white visitors, we pass by the armed, black security guard without a problem, despite the fact that we have no official reason for our visit. Only white employees can be seen outside the luxury villas, often with two cars parked in the driveway. Green parks separate the houses. It gives the impression of an affluent Swedish neighborhood.
Philip Owen was raised under apartheid. He describes his school years in Nelspruit as a form of brainwashing quite different from his experiences at home, where racial lines were often less clear. At Geasphere, whites and blacks work side-by-side. Thirty kilometers away, at Philip’s home, I meet Thelma Nkosi and December Ndlovu, both of whom work for the organization.
“The plantations have many negative social effects, and the lack of water affects women most of all. They’re forced to walk much further to collect water and wood,” explains Thelma.
Life has also become less secure. It is dangerous to pass the plantations, where rapists and criminals often hide. The trees cause erosion, soil depletion and threaten the food supply. The effects are also cultural.
“Our identity is threatened when ritual sites are forced out by plantations. Ancestors’ burial places become inaccessible, trees with traditional functions disappear and initiations, among other rites, can no longer take place,” explains December.
These experiences in Mpumalanga are important for less wealthy countries such as Mozambique and Angola.
“They’re crying out for investments because it’s easy to buy the timber companies’ propaganda. The drawbacks aren’t noticeable until later on,” says Thelma.
Philip’s environmental activism was sparked when timber plantations were established on the mountain above Sudwalaskraal. Here Philip lives on the family farm, which was purchased by his grandfather in the 1960s, and is now divided among relatives. The mountainside is covered by native rainforest, the cliffs pocked with three-billion-year-old limestone caves that were inhabited by humans (homo habilis) as long as 1.8 million years ago. The Sudwala caves are historical and geological wonders that attract throngs of visitors each year.
The effects of the plantations were clearly evident. Today, the caves have dried out and are now watered by hose. The springs that supported the rainforest have disappeared during the dry season.
Biologically diverse, open grasslands still exist at the top of the mountain rising above the Sudwala caves. Photo Mats Hellmark
We hike to the remaining grassland at the top of the mountain. The sunset offers a glimpse of the native landscape’s original, sweeping beauty. Philip’s wife, Elsmarie, points out rare herbs, grass species and snakes’ dens, along with the small pine seedlings that constantly creep in from the dark wall of the plantation on the opposite side of the mountain.
“It’s an ongoing battle to prevent the spread of non-native species. In South Africa, as much acreage is covered by tree plantations as by trees that have spread uncontrolled. Pines can be cut down, but to remove eucalyptus you have to poison the roots,” explains Philip.
Portions of blackened grasslands have recently been burned. This needs to happen on a regular basis in order to maintain biodiversity, but when the fires encounter timber plantations the results can be devastating.
“We’ve recently had severe forest fires that have killed many people. Previously, native trees would store humidity and act as buffers, but now it’s too dry. The heat is so extreme that the soil’s surface is baked into a hard crust. Rainwater runs off and evaporates instead of seeping into the earth.”
The next day we follow December to his hometown, Bushbuck Ridge, where the contrast to the white farms is drastic. Here, one million people live in a sprawling shantytown, often without water or electricity. December supports his family by washing cars in an open shed beside his house.
More than 80 percent of South Africans rely on traditional medicines rather than Western techniques. As the grasslands disappear it becomes increasingly difficult for practitioners to find their raw materials. December takes us to Hilda Calinah Manyike, a trained nganga, or herbal healer. She holds an official license for collecting herbs in national parks and preserves. Her reception hut contains a small pharmacy.
“Before, it was easier to find all the herbs I needed. Now I have to travel long distances to find them, and some are no longer there at all.”
Nowadays, Hilda finds it impossible to cure certain ailments such as asthma. Instead, she is forced to send patients to a Western doctor – if they can afford it.
Bushbuck Ridge borders Kruger National Park to the east. Within the park’s fences live the same huge animals that once wandered across the low plains and surrounding savannahs.
Within the park’s fences live the same huge animals that once wandered across the low plains and surrounding savannahs. Photo Mats Hellmark
As we pass through the gate we are forced to brake for a passing herd of elephants. Gnus, giraffes, zebras and a variety of antelope meander along both sides of the road. Here, too, we see baboons, which the forestry companies exterminate in the plantations.
We spend the night inside the park. In the darkness I hear elephants crashing about like pieces of enormous lumber machinery. At dawn, a lion roars.
“The biological diversity of these grasslands has supported human life for thousands of years. In the past one hundred years, it’s been completely transformed,” says Philip, who wants to see a global awakening.
“Grasslands like the North American prairie, the Hungarian puszta and the Russian steppes are the most threatened of all types of vegetation. 80 percent are already gone, and beyond restoration.”
De öppna motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Foto Mats Hellmark
Reportage publicerat i Sveriges Natur 5 2012
I Mauretanien konkurrerar moderna europeiska trålare med lokalbefolkningens motorkanoter. Fiskeriavtalet med det fattiga ökenlandet är EUs största och har fått mycket kritik. Men det nya som slöts i somras har väckt hopp i hela Västafrika – och motstånd i Sydeuropa.
DE ÖPPNA motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Det ser dramatiskt ut, och är det också. Dödsfall är vanliga bland fiskarna och staden saknar skyddad hamn. Fiskförsäljerskor och bärare flockas runt båtarna, och snart langas korgar med lokala fiskar som thiof och dorade upp till fiskmarknaden strax ovanför.
Aktiviteten är hög och fiskdoften stark. Men några större mängder rör det sig inte om. Varken i exporthallen eller i den öppna lokala marknaden intill.
– Vi får mindre fisk och tjänar mindre. Allt blir dyrare, till och med den lilla sardinellan som även de fattiga brukade ha råd med, säger Ibrahima Sarr, som leder de lokala hantverksfiskarnas förening.
Vattnen utanför Mauretanien tillhör världens rikaste, men sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned bestånden och skrapat bottnarna. En stor subventionerad europeisk flotta trängs med bland andra japanska, kinesiska, ryska och sydamerikanska trålare.
Det finns direkt olagligt fiske, men de flesta betalar för sig: eu genom avtal som ger landet 110 miljoner euro per år, andra via privata uppgörelser med regeringen. Men de pengarna märker Sarr och hans kolleger inget av. Det är bara näten som blir lättare.
Längs stranden ligger färggrant målade kanoter, »piroger«, på rad. Varje båt har en besättning på ett tiotal personer och det kan behövas ett par dygn till havs för att få hundra kilo fisk. Eftersom fångsterna minskat måste båtarna gå längre ut och ta större risker.
Det mesta som pirogerna fiskar säljs på export, eftersom det lönar sig bäst.
– Det har blivit ett talesätt att det enda mauretanierna märker av fisken är lukten. Alla fina sorter går på export, säger Nedwa Moctar Nech som följt oss till stranden.
Hennes organisation M2000 arbetar för kvinnorna inom fiskesektorn. De spelar en nyckelroll för lokal förädling och försäljning av fisk, men som sista ledet får de ofta ta smällarna. Under sommaren stod arbetet i organisationens kooperativ La Sirène stilla under en månad eftersom man inte fick någon fisk alls att jobba med.
Fiskbristen är allvarlig eftersom hela regionen balanserar på svältgränsen efter ett par års torka. Men paradoxalt nog äter mauretanierna måttligt med fisk även annars (i genomsnitt sex kilo per person och år). Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige men består nästan bara av öken innanför den 75 mil långa kustremsan. Resurser saknas för att förädla, transportera och kyla. De dominerande folkgrupperna föredrar också traditionell nomadmat som getkött och kamelmjölk.
Många av fiskarna och försäljarna längs stranden här i Nouakchott kommer från grannlandet Senegal, som har ett mer utvecklat fiske. Det finns mindre mauretanska folkgrupper som imraguen med gamla och hållbara fisketraditioner (se artikel på sidan 36), men de lever långt från städerna och fiskar mest för husbehov.
– Egentligen borde ett land som vårt med bara tre miljoner invånare kunna leva gott på fisket. Men som många andra afrikanska länder har vi problem med korruption. Även om avtal som det med EU ger stora pengar så ser vi inte vart de går, säger Nedwa.
Det har inte hjälpt att avtalen döpts om till partnerskap och att pengar öronmärkts för utveckling av lokalt fiske. Kritiken om nykolonialism och resursstöld består och satsningarna har inte nått fram. Men det nya avtalet ser annorlunda ut. Det skrevs på i juli efter över ett år av förhandlingar och ska just träda i kraft när Sveriges Natur besöker Mauretanien.
Grundprincipen är att det måste finnas ett överskott att sälja. Det värdefullaste fisket (bläckfisk) reserveras helt för inhemska fiskare, gränsen för bottentrålning flyttas längre ut från kusten, två procent av den bottenlevande fisken som tas upp reserveras för lokal konsumtion och sextio procent av de europeiska båtarnas besättning ska ha mauretanskt ursprung. Dessutom ska de nya hårdare villkoren gälla alla främmande båtar i mauretanska vatten.
– Jämför man med privata aktörer som ryssar och kineser så har EU-avtalet stora fördelar. Här finns i alla fall ett regelverk som respekteras av båda sidor och en öppenhet om villkoren – även om vi fått kämpa för den, säger Nedwa.
Ordföranden i sektionen för småskaligt fiske inom Mauretaniens fiskarorganisation fnp, Sid’Ahmed Abeid, är också positiv till det nya avtalet. Både han och Nedwa menar att förändringarna till stor del beror på Isabella Lövins arbete i Europaparlamentet.
Både fnp och M2000 har samarbetat med Naturskyddsföreningen, som också får del av berömmet: 2009 kom Lövin (som då var frilansjournalist) och Mikael Cullberg till Mauretanien och flera andra västafrikanska länder för att skriva en rapport för föreningen. Den väckte opinion mot slutenheten i avtalen, utfiskningen och stödet som inte når fram.
– Det gamla avtalet hjälpte inte Mauretanien. Men nu tror jag det bästa för båda parter är att fortsätta samarbetet, säger Sid’Ahmed.
EN TREDJEDEL AV MAURETANIENS invånare bor i Nouakchott, men tyngdpunkten för fiske och ekonomi finns i landets andra stad, Nouadhibou. Härifrån exporteras järnmalm som bryts i inlandet och här finns skyddade hamnar.
Ett par dagar senare står vi i stadens stora hamn för småskaligt fiske. Ungefär 4 000 piroger trängs i klasar runt utskjutande pirer, turbanklädda besättningar gör i ordning nät eller små plasttunnor för bläckfisksfiske och tråcklar sig ut mot öppet vatten.
Det nya EU-avtalet är populärt, särskilt att mauretanierna slipper konkurrens om de lönsamma bläckfiskarna (som ingen äter här). Bättre eget fiske hägrar, men samtidigt finns en oro för vad som ska hända om några dagar när det träder i kraft. Spanjorerna hotar med bojkott och ryssarna vill inte följa EU-avtalets hårdare villkor. Försvinner de utländska båtarna förlorar Nouadhibou tusentals arbetstillfällen.
– Man kan säga att hela Mauretanien lever av fisket i Nouadhibou. Alla har släkt och vänner inåt landet eller söderut och skickar pengar. Solidariteten är som ett räddande regn i torkan, säger Mokhtar Ould Soueid Surine som är vice ordförande i FNP:s småskaliga sektion.
Han tar med oss ut i en pirog. Längst in i hamnbassängen ligger rostiga mauretanska kustbåtar, längre ut kinesiska trålare. Masterna av gamla vrak sticker upp här och var. Stora ryska eller baltiska fiskfabriker syns som hägringar vid horisonten.
– Ryssarna har alltid fiskat på pelagiska, rörliga arter. Det skapar mindre problem än de europeiska båtarna som trålar bottnar och förstör habitaten för bottenlevande arter, säger Mokhtar som också är kritisk till bristen på konkret hjälp från EU. Japanerna däremot har byggt fryshus och marknader.
En strid ström av piroger levererar fisk till fiskmjölsfabriker med rykande skorstenar. Mjölet går på export till Sydeuropa, Ryssland och olika asiatiska länder för att användas till djurfoder och fiskodlingar.
I INDUSTRIHAMNEN några kvarter bort har den mauretansk-kinesiska trålaren Arpeco IV just lagt till. Båten har varit ute en månad och den mauretanska besättningen lossar en stor frusen last under överinseende av kinesiska kontrollanter. Det kinesiska företaget Poly Hon Done slöt ett kontroversiellt 25-årigt avtal om fisket med mauretanska staten i fjol värt 100 miljoner dollar. Eftersom båtarna räknas som mauretanska slipper man förmodligen EU-avtalets hårdare regler.
Alla vi pratar med har åsikter om kineserna, från spekulationer om att samarbetet egentligen handlar om vapen och ilska över villkoren till glädje över nya arbetstillfällen. Det kinesiska företaget bygger en stor ny industrihamn och en frysfabrik, men har också rivit en hel stadsdel där 3 000 mauretanier bodde för att bygga ett stängt bostadsområde för kineser. Vi åker förbi den jättelika rivningstomten. Mitt i förödelsen reser sig en liten moské som man inte fått röra.
– Vi kan samarbeta med alla, men det har alltid varit svårt med kineser eftersom de inte vill släppa något ansvar till mauretanier. En fördel är att de landar fångsten här i Nouadhibou. Det ger bättre koll på bestånden, säger affärsmannen och skeppsägaren Brahim Ben Ahmed.
Själv hoppas han på fortsatt samarbete med Europa och lovordar Isabella Lövin för hennes arbete med det nya avtalet.
AHMEDOU OULD BEIYH ÄR EN pensionerad fiskekapten som slutade 2005. Då hade han jobbat i 40 år på båtar från sju olika länder. I dag använder Greenpeace hans långa erfarenhet för undersökningar om tillståndet i havet.
– När jag började i mitten på 60-talet hade staten just börjat sälja rätten att fiska. Då fanns gott om fisk och havet mådde bra, men det började snart gå fel. De främmande flottorna trålade sönder bottnarna och tog stora bifångster som kastades ut.
Biomassan har minskat kraftigt och många arter har försvunnit helt, även inom det skyddade området i nationalparken Banc d’Arguin.
– Jag är rädd för att de ansvarslösa metoderna kan leda till att all värdefull fisk försvinner på sikt.
Sista stoppet i Nouadhibou är hos det rådgivande forskningsinstitutet Imrop som föreslår gränser för fisket, till exempel genom periodiska biologiska fiskestopp. Vicedirektören Mahfoud Taleb Sidi ser också positiva sidor i det nya EU-avtalet: bättre kontroll på hur mycket som faktiskt fiskas, minskat tryck på den känsliga bläckfisken och stopp för trålning nära land. Men i princip är han också kritisk till bottentrålning som metod:
– Det borde undvikas helt. Hantverksmässigt småskaligt fiske och andra mer selektiva metoder är bättre för miljön.
Några veckor senare frågar jag Isabella Lövin hur det gått med Mauretanienavtalet. Det visar sig att de europeiska fartygen strejkar. Spanjorerna vill riva upp hela avtalet och de spanska båtarna får till och med statsbidrag på sex miljoner euro för att ligga still.
– Men jag tror inte det håller i längden, till slut får de nog ta skeden i vacker hand. Fjärravtalen är förstås en balansgång, men i bästa fall kan de lotsa i rätt riktning. Utan EU finns risken att allt fiske säljs ut till kinesiska bolag utan tydliga principer, säger hon.
Mauretanienavtalet är något av en testballong, flera av eus fiskeavtal med västafrikanska länder ska snart omförhandlas. Samtidigt går det stora reformarbetet av hela fiskeripolitiken in på slutvarvet (läs artikel på sidan 39). De dramatiska vågorna på stranden i Nouakchott svallar hela vägen till Bryssel.
Nätverk för öppenhet
Den lokale journalisten Jedna Deida har hjälpt oss med visum och andra tillstånd för att rapportera från Mauretanien, som har komplicerad byråkrati men tveksam demokrati. Nuvarande presidenten Aziz är en general som tog makten i en statskupp 2008.
– Trots allt finns en högre tolerans för kritisk journalistik här än i grannländerna, berättar Jedna som är koordinator för Rejoprao, ett nätverk av journalister som skriver om fiske i alla de västafrikanska länderna.
Nätverkets gemensamma blogg handlar om hållbart fiske och driver på för öppenhet kring avtalen.
– Vi har kommit ganska långt, men hanteringen av pengar är känslig. Mycket försvinner på vägen och det finns också de som menar att européerna inte har så stort intresse av att infrastrukturen faktiskt förbättras. Så länge den är svag kommer Mauretanien att fortsätta vara beroende.
Läs mer: Hur går det med avtalen och EUs nya fiskeripolitik? Följ utvecklingen på webbplatserna cfp-reformwatch.eu , www.cape-cffa.org och rejoprao.blog4ever.com.
Naturskyddsföreningen stöder både de småskaliga fiskarna inom FNP, M2000 och journalistnätverket Rejoprao genom organisationen CFFA – Coalition for fair fisheries arrangements.
Imraguens är Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning. De fiskar fortfarande med nät och segelbåt i nationalparken Banc d’Arguin. Men deras unika samarbete med delfiner dog ut för över 30 år sedan.
DET LÅTER SOM EN SAGA när lokale journalisten Jedna Deida berättar om imraguenfolkets traditionella sätt att fiska. Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle.
– Jag trodde själv att det handlade om legender, tills jag fick se en film som dokumenterar metoden. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna.
Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.
Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket.
Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor. Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust.
Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet. Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp. Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå.
Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner. Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök.
I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar. Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou.
Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Nu har vi med oss den gamle fiskaren Ahmedou Ould Beyih som är född i Banc d’Arguin och kan området. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.
Just när vi når havet igen händer det som inte får hända. Punktering! Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader. Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas (starkt, skummigt med myntablad), grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset.
IWIK LIGGER PÅ EN HALVÖ, sista biten kör vi genom halvhögt vatten. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk. Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.
Hamma Ould Jideydou står i aktern och styr in mot stranden. När båten lagt till får vi en pratstund under en tältduk. Delfinfisket är det ursprungliga och när det började vet ingen, berättar han. Bara några få kunde konsten att kalla på delfinerna genom att slå stora träkäppar mot vattenytan.
– Jag var med som pojke på 70-talet. En enda person kunde få upp till 40 fiskar. Allt var väldigt välorganiserat, men nu är hela kunskapen borta. Bandet mellan människa och djur har brutits.
Delfinerna hjälpte människorna och fick i gengäld vara ostörda. Djur som fastnade vid lågvatten fick hjälp att komma loss. Hamma tror att ett skäl till att delfinfisket upphörde var motorbåtarna som började komma in. Imraguens uppmuntrades också till »modernare« fiske med piroger och ljuden störde djuren.
Enligt nationalparksreglerna får bara imraguens fiska i parken nu, skonsamt med segelbåtar. Men hårt europeiskt industrifiske strax utanför har decimerat bestånden, vissa arter har försvunnit och franska Total borrar efter olja precis vid gränsen. Båtarna som kommer in den här kvällen har bara små fångster ombord.
– Fisken räcker inte nu. Vi vill ha mer inflytande över när och hur mycket vi får fiska, men reglerna sätts av folk utifrån, säger Hamma.
Innan vi lämnar byn får vi följa med en av båtarna ut till den låga fågelön Zira. Vi ser pelikaner, flamingo, mängder av skarvar och måsar, men flyttsäsongens väldiga mångfald är inte här än. Det svalkar skönt i vinden, träet knarrar – och som en motvikt till skönheten springer feta kackerlackor kors och tvärs över durken.
– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar Haregwa Gobezay. Foto Mats Hellmark
Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2013
Haregwa Gobezay har förvandlat en stenig ravin till en grönskande fruktträdgård med 6 700 mangoträd. Hon är en av de etiopiska bönderna inom Tigrayprojektet som vänt jordförstöring och svält till bördighet och stärkt biologisk mångfald. Modellen är smart ekologiskt jordbruk där småbönderna själva spelar huvudrollen.
Bönder litar på andra bönder och det de ser med egna ögon. Oftast är de själva de största experterna, säger Hailu Araya som följer oss på några dagars fältbesök i höglandet runt staden Aksum i Tigray, norra Etiopien.
Han jobbar för miljöorganisationen isd som startade Tigrayprojektet 1996 med uppbackning av lokala statliga myndigheter. Internationellt har det blivit ett uppmärksammat exempel på att ett innovativt småskaligt jordbruk i samklang med ekosystemen kan öka både skördar och biologisk mångfald, även i områden som Tigray där torka och jorderosion är stora problem.
Bland annat fick initiativtagarna Sue Edwards och Tewolde Berhan Gebre Egziabher Göteborgspriset för hållbar utveckling 2011. Tewolde har också fått ”alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award 2000 och fns stora miljöpris Champions of the Earth år 2006.
Men projektet tillhör i första hand bönderna, menar Hailu. Det är de som hittar lösningar och experimenterar fram de metoder som nu sprider sig över hela Etiopien.
Vi baxnar också inför driftigheten, uppfinningsrikedomen och arbetsinsatsen hos de jordbrukare vi möter. Araya Welde Aregay har ägnat 18 år åt att terrassera en hel bergssluttning och sedan fylla terrasserna med odlingsbar jord som han själv skapat genom att krossa sten och blanda med växtdelar. Abadi Redehei vattnar bördiga fält och trädgårdar med hjälp av kanaler och brunnar som han grävt för hand i ett sinnrikt system. Änkan Medhin Gereziher har stoppat erosion och säkrat vattentillgång med dammar och diken.
ALLRA STARKAST intryck gör kanske Haregwa Gobezay, en 32-årig sexbarnsmor som förvandlat eroderad mark och steniga raviner längs en flod nära staden Rama till en stor fruktträdgård genom att flytta dit jord och tillföra kompost. I dag levererar hon produkter ända till huvudstaden Addis Abeba nästan 100 mil bort.
De flesta av bönderna här har riktigt små jordbruk, sällan mer än en hektar. Haregwa Gobezay är storbonde med lokala mått mätt. I dag har hon bland annat 6 700 mangoträd på sina fem hektar mark och en hjord om 15 mjölkkor. Men hon började i den lilla skalan.
– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar hon.
Det är svårt att tro, där vi sitter i skuggan av träden i den stora mangolunden. Olika fåglar sjunger och Haregwa berättar att antiloper ofta kommer hit. Den första inspirationen fick hon 1998 från ett program hon såg på eritreansk teve (gränsen ligger mindre än två mil härifrån). Hon förstod att med bevattning från floden och rätt metoder kunde hon få fler skördar än den enda som regnsäsongen ger.
För åtta år sedan planterade hon 50 mangoträd och mellan dem grönsaker som lök, kål och grönpeppar. För träden grävde hon 1,5 meter djupa hål som fylldes med gödsel och bra jord. När de växte upp och skuggan ökade skiftade hon till kvävefixerande (gödande) foderväxter som alfalfa och ärtväxten desmodium. Sedan har odlingsområdet vuxit i etapper, främst genom att hon hyrt land av andra bönder.
Till en början fick hon köpa gödsel och transportera hit, men nu ger komposten tillräcklig näring för alla odlingar. Vid huset visar hon oss de skuggade groparna där gödsel från boskapen, hushållsavfall och växtrester blandas till kompost. På köpet får hon biogas som kan användas i hushållet till matlagning och belysning. Hon använder varken bekämpningsmedel eller handelsgödsel.
– Komposten ökar produktiviten och gör att jag slipper problem med skadeinsekter.
Enligt ISDs forskning är avkastningen från åkrar där man använder kompost högre än i kemiskt gödslade odlingar. Andra positiva effekter är färre skadedjur, minskade ogräsmängder (fröna dör under förmultningsprocessen), ökad biologisk mångfald och mindre sårbarhet vid torka (högre mullhalt ger bättre vattenhållande förmåga). Dessutom är kompost ett billigare alternativ för småbönder med knappa resurser.
– Jag är stolt över odlingarna och har kunnat bygga ett fint hus utan att sätta mig i skuld. Min dotter studerade och jobbar på apotek i dag. Om du anstränger dig kan du få allt du behöver av jorden, säger Haregwa.
Hon anställer också skolbarn för att hjälpa till, men de får inte jobba mer än att de klarar skolarbetet. Inkomsterna har hjälpt föräldrarna att finansiera vidare studier. Efterhand har det också blivit fler odlare runt flodkröken. Haregwa har en liten plantskola och lär bland annat ut hur man ympar.
– Min dröm är att kunna bygga upp ett lokalt träningscentrum för bönder här, säger Hailu Araya.
Lokal anknytning och anpassning har varit grundpelare i Tigrayprojektet från start. Strategierna har sett olika ut i olika samhällen, men bland de viktigaste är:
Utbildning i att återcirkulera näringsämnen med kompost.
Dräneringsdiken uppströms och vallar för sänka hastigheten på vattenflödet och stoppa erosion.
Dammar och diken för att samla vatten till torrperioden, ”rainwater harvesting”.
Kvinnosatsningar som ekonomiskt stöd till änkor och utbildning i matförädling för unga arbetslösa.
Plantering av multifunktionella träd som ger foder, bränsle, skugga och kvävegödsling.
Återinförande av inhemska grässorter som håller kvar vatten och hjälp med frön och groddplantor.
HEMMA HOS modellbonden Gebreyohannes Tewolde får vi se exempel på odlingstekniker som projektet lär ut och vidareutvecklar med böndernas hjälp.
”Planting in space” innebär att så grödor som fingerhirs med större mellanrum i kompostbehandlad jord. Åtgärden kan dubbla skördarna. ”Push-pull” är ett sätt att bekämpa skadedjur och ogräs biologiskt (se även sid 24). Gebreyohannes odlar desmodium mellan de höga majsplantorna eftersom växtens doft driver ut skadeinsekter och hämmar ogräs, samtidigt som den göder och ger foder. Runt fältet har han planterat elefantgräs som lockar ut insekterna.
Gebreyohannes testar olika metoder och jämför kompost och konstgödsel inom odlingarna, som totalt omfattar en halv hektar. På den ytan föder han en familj på sju personer.
– Det är svårt att övertyga bönder, de vill själva se att åtgärderna ger effekt. Men fungerar det blir du deras bästa vän, säger Arafayne Asmelash som är regional projektledare i Tigray.
Tillsammans med honom besöker vi också Adi Nefas där projektet startade.
– När vi kom hit var området väldigt eroderat med raviner som bredde ut sig. Först trodde bönderna att vi var ute efter mark eller ville tjäna pengar på dem.
I dag är området grönare än landskapet runt omkring. Träden kring kyrkan har spritt sig till en lummig dal kring en vattenspegel, den gamla heliga källan som växt till under åren. Här finns också ett utbildningscentrum där bland annat kompostteknik lärs ut. Men många av områdets bönder har anammat metoden bara genom att se grannarnas exempel.
Adi Nefas är ett av områdena där Tigrayprojektets metoder ställts mot ett annat statsstött program med högavkastande grödor och kemisk gödning (Sasakawa Global 2000). Det visade sig ha avigsidor som negativa miljöeffekter av långvarig konstgödning och höga kostnader för områdets fattiga småbönder. Flera fastnade i skuldfällor.
De lyckade erfarenheterna från Tigray har lett till att Etiopien nu tillämpar metoderna över hela landet, bland annat med understöd av fns utvecklingsprogram undp. Modellen har blivit regeringens huvudstrategi för att bekämpa fattigdom och jordförstöring.
Hjälper bönder
Institute for Sustainable Development grundades 1996 med syftet att hjälpa bönder att förbättra miljön och produktiviteten med hjälp av ekologiska odlingsmetoder. Stöd får man bland annat från Third World Network och Naturskyddsföreningen. ISD jobbar även med projekt som stadsjordbruk, biogas och kulturell mångfald. Man samarbetar också med miljögrupper i skolor.
Flora bakom Tigrayprojektet
Upprinnelsen till Tigrayprojektet är det äkta paret Sue Edwards och Tewolde Gebre Egziabhers mastodontarbete med Etiopiens och Eritreas flora, ett verk i sju volymer som tog 30 år att färdigställa. Sverige och Uppsala har spelat en viktig roll.
Den unga engelska botanisten Sue Edwards kom till Etiopien 1968 för att undervisa. Ungefär samtidigt kom Tewolde Berhan Gebre Egziabher tillbaka till Etiopien efter att doktorerat inom ekologi i Wales.
– Tewolde märkte att han inte kunde tillämpa det han lärt sig eftersom han inte kunde identifiera de lokala växterna, berättar Sue när vi träffar paret i deras hem mitt i en grön oas i utkanten av Addis Abeba.
Lösningen blev ett bokprojekt med Sue som redaktör: en flora för Etiopien och Eritrea. Uppgiften visade sig vara stor, inte minst som landet har en unik mångfald med uppåt 7 000 växtarter. Här finns många ursprungliga varianter av odlade arter som utgör en viktig genbank. Till exempel räddade gamla etiopiska sorter världens skördar av korn när spannmålen höll på att slås ut av rödsotsvirus på 50-talet.
Två viktiga samarbetspartner blev Uppsala universitet och Kew Garden i Storbritannien. Svenska biståndsorganet Sarec sköt till resurser och svenskan Inga Hedberg blev medredaktör. Under militärdiktaturen fungerade Uppsala bland annat som utbildningsbas för Tewoldes studenter som arbetade med verket.
Både han och Sue hade själva vuxit upp med jordbruk och ville gärna koppla lokala jordbrukares kunskaper till modern ekologisk teknik. Ett tillfälle kom när rebellerna som leddes av Tigreanska befrielsefronten störtat militärregimen 1991 och Tigray som länge varit stängt och eftersatt öppnades. Sue och Tewolde startade isd och fick med de lokala myndigheterna på idéerna.
– Området runt Aksum är en urgammal högkultur och landskapet var väldigt utarmat. Här var nästan trädlöst, stora raviner och uttorkade floder. Det kändes som ett bra område för att försöka vända processen, säger Tewolde.
Parallellt spelade han en viktig roll som förhandlare för utvecklingsländerna inom de internationella förhandlingarna om biologisk mångfald och bönders rättigheter till genetiska resurser. I dag är han chef för Etiopiens naturvårdsverk, en position som i princip motsvarar miljöminister, och har utarbetat landets nya miljöpolicy.
Både Sue och Tewolde menar att det är nödvändigt med samarbete mellan civila organisationer som isd och statliga myndigheter i ett land som Etiopien.
– Det är just det som säkrar kontinuiteten i projekten. På egen hand skulle isd aldrig kunnat få till en sådan process och dessutom utveckla den på nationell nivå, säger Tewolde.
ÄVEN OM de klimatiska förhållandena ser väldigt olika ut på olika håll finns goda förutsättningar för matsäkerhet i Etiopien som helhet i dag, menar paret. Men handelsutbytet mellan olika områden behöver förbättras.
– Det jag tror att vi lyckats visa är att om du tar hand om miljön så blir den mycket bättre på att ta hand om dig, säger Sue Edwards.
Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 1 2013
Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.
– DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.
Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnareskogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.
En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.
– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.
När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.
– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.
I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.
– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.
När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.
– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.
Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.
– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.
Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.
Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.
– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?
Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.
– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.
DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.
– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.
Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.
Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fältbiologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.
Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.
Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.
– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.
Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.
Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.
– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!
Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.
Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.
– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.
Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.
– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring …
ALVAS TIPS:
Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik.
Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.
Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 2 2012
Arkitekten Hans Eek kanske inte blivit profet i sitt eget land än, men i sin hemstad Alingsås är han det definitivt. Och i Tyskland såväl som på EU-nivå leder hans extremt energisnåla passivhus utvecklingen.
KANSKE LIGGER DET en broms i själva ordet. Begreppet passivhus, som Hans Eek varit med att utveckla, kan tolkas negativt.
– När jag träffade amerikanske ambassadören var han imponerad men ville byta namnet: »you can never export it to the US unless you call it active house«, berättar han när vi träffas på hans arbetsplats Passivhuscentrum i Alingsås.
Det första hus som Hans Eek ritade var faktiskt ett aktivt solenergihus. Det var under energikrisen 1974 och pensionerade lärarinnan Helga Henriksson som inspirerats av Rachel Carsons Tyst vår beställde ett hus som enbart skulle värmas av solen.
Hans brann för bättre miljö och hade startat arkitektbyrån Efem ihop med några likasinnade arkitekter. Nu fick han chansen att rita en avancerad villa med stora solfångare, fläktar som drog ned värmen till stenmagasin i källaren och en reglercentral med åtta spjäll.
– Tekniken fungerade inte. Inte ens efter tredje ombyggnaden. Det kändes jättetråkigt, men Helga sa till mig att inte vara ledsen: »Vi bidrar i alla fall till forskning och utveckling.«
I nästa projekt tog Hans den andra vägen. I stället för aktiva lösningar försökte han minimera värmeförlusterna. Så pass att sol som strålar in, kroppsvärme och elapparater klarade nästan hela uppvärmningen. Den passiva solenergivilla på 174 kvadratmeter han ritade 1978 drog så lite som 2 500 kwh per år.
– De enkla principerna fungerade bättre.
Tjocka täta väggar, noggrann byggprocess och återvunnen värme via ventilationen. Så mycket svårare behöver det inte vara att bygga smart. I dag finns cirka 30 000 passivhus i Tyskland, Österrike och Schweiz och tekniken som Hans utvecklat tillsammans med tyske forskaren Wolfgang Feist har blivit en framtidsstandard i EU. Utanför Europa har han projekt på gång i Burkina Faso (tekniken fungerar lika bra för kylning) och kinesiska Dalian.
Passivhusen har också vidareutvecklats till nollenergihus (där solceller producerar lika mycket energi som huset använder) och plusenergihus (som producerar mer energi än de använder).
– Globalt sett går 40 procent av energin till boendet och 50 procent av koldioxidutsläppen, så det finns mycket att vinna. Jag är fortfarande optimist när det gäller klimatförändringarna. Jag tror vi kan klara det!
Kritikerna förutspådde mögelproblem på grund av tätheten och bullrande ventilation, men så har det inte blivit. Efems tidiga projekt ekobyn Tuggelite utanför Karlstad och radhusområdet Lindås som byggdes 2000 fungerar lika bra i dag som när de var nya enligt utvärderingarna. Och de boende trivs.
– Jag var inbjuden till Tuggelites 20-årsjubileum 2004. De flesta som flyttade in 1984 bodde fortfarande kvar.
Någon boom har det ändå inte blivit i Sverige. I dag finns det runt 2 000 bostäder byggda som passivhus.
– Det går alldeles för långsamt. För 20 år sedan låg vi långt före andra länder när det gällde energisnåla bostäder. Bland annat för att vi hade sbl 75, världens tuffaste byggnorm ur energiperspektiv. Men nu ligger vi efter.
Hans Eek ser flera förklaringar: småhusindustrin är ovillig att ställa om, det är svårt att övertyga bostadsföretag om att tänka långsiktig ekonomi. Och rikspolitikerna driver inte på.
– Jag är otroligt besviken på vår nuvarande regering. Tänket är så kortsiktigt, inga visioner.
I Västsverige har gensvaret varit bättre, bland annat genom det lyckade hållbarhetsprojektet Göteborg 2050 som Hans jobbade med enligt modellen backcasting: att sätta upp ett framtidsmål och sedan beskriva vägen dit.
– Konflikter handlar ofta om närtid. Tänker man 20 eller 50 år framåt är det lättare att enas.
Hemstaden Alingsås går också i bräschen. Här finns Passivhuscentrum och den första kommunala satsningen på att bygga om ett miljonprogramsområde till passivhus (Brogården, se sidan 26), som väcker stort intresse.
För ett år sedan flyttade Hans själv in i en nyrenoverad trea. Vi promenerar dit genom Alingsås låga trähuscentrum. Brogårdens 70-talslimpor ligger högt på andra sidan ett stort öppet fält.
– Det finns 800 000 lägenheter i Sverige som är byggda på det här sättet, vi står inför en jätteutmaning att bygga om dem till en bättre standard.
Inne i bostadsområdet finns hela skalan: från orörda hus via byggarbetsplatser under plasttak till färdigrenoverade. Det man slås av i Hans lägenhet är tystnaden. Eftersom han älskar musik och spelar både piano och fiol är det en bonus att kunna dra på utan att störa grannarna.
Väggarna är tjocka, men nischerna vinklade så att ljuset leds in. Den vittrade tegelfasaden revs och i stället byggde man en ny med 44 centimeter isolering. De indragna balkongerna gav köldbryggor och ersattes av utanpåliggande.
– Syftet med passivhus är att skapa en god boendemiljö. Man behöver inte vara miljöfreak för att bo så här. Bra energianvändning får man på köpet. Jag har sett det som min roll att visa att det är möjligt.
Som arkitekt har Hans Eek blivit känd för energilösningarna. Men han tycker inte att det finns någon motsättning mellan estetik och funktion: husen ska vara vackra också. Däremot är han kritisk till trenden att bygga med stora glasytor. Det skapar problem med värmeregleringen (även om fönstren blivit mycket bättre i dag än för tio år sedan).
– Det borde vara mer helhetstänk från början i byggprojekt. Många arkitekter skjuter över problemen till nästa steg: entreprenörer och vvs-konsulter.
Uppmärksammade nybyggen som Hammarby Sjöstad ser han som misslyckade när det gäller energianvändningen, även om miljötänket för vatten, avfall och kollektivtrafik är bra.
– Husen drar långt mer än byggnormen. Dessutom är fönstren så stora att man ofta fått sätta in luftkonditionering för att få ned sommartemperaturen.
Nysatsningen Norra Djurgårdsstaden känns mer ambitiös. Där vill han gärna spela en roll innan han går i pension. Där och i Kiruna.
– Att bygga upp en helt ny stad ger fantastiska möjligheter, Kiruna kan bli en förebild för eu och resten av världen.
Hans satt med i eus expertkommitté om forskning kring förnybar energi i fjol. Under en intensiv månad i Innsbruck sammanställde han delrapporten om byggande. Dit är han på väg efter vår intervju också, den här gången för att rita en passivvilla i massivträ efter österrikisk förlaga. Det blir kvällar och nätter med arbete men dagar i skidbackarna. Utförsåkning är en stor passion.
– Det är kanske enda gången jag verkligen kopplar av och fyller huvudet med helt andra saker. Dessutom använder man väldigt lite energi, mest för liften. Jag räknade ut att det går åt ungefär 20 kWh på en hel veckas skidsemester när man åker tåg ned!
Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur 1 2009
Sofia Jannok skapar helst sin musik ute på de öppna fjällvidderna, utan notpapper eller instrument. Men en inspelningsbar mobil bär hon alltid med sig.
SOFIA JANNOKS mjuka röst glider snabbt mellan olika tonhöjder. Sången är ofta ordlös men fylld med innehåll: man kan höra glödens röda hetta, tundrans vita oändlighet och västvindens vinande.
– Även om jag vill beskriva relationer eller annat i låtarna hämtar jag bilderna från naturen. När man varit mycket ute blir det lätt så, säger hon.
26-åringen från Gällivare har just släppt sin andra skiva, Assugattis (Vid glöden). Alla låtar är på samiska och musiken har tydliga rötter i jojken, även om den smälter samman med modern jazz och pop till en alldeles egen blandning.
Men försöker man placera henne i världsmusikfacket, underavdelningen samiskt, slår hon bakut. När fotografen Thron Ullberg frågar om hon kan ta på den långa vita samedräkten som hon ofta bär på scen säger hon blankt nej. Svart skinnjacka får det bli.
– Jag vill bli lanserad som Sofia Jannok, inte som en ung samisk tjej. Fast jag har själv svårt att balansera ibland: mellan att behålla uttrycket, det genuina i min bakgrund, och att vara någon sorts turistattraktion.
I början var det väl lite så. Redan som elvaåring började hon sjunga offentligt tillsammans med en kompis i en duo. Det blev många uppträdanden inför turistgrupper. Men med tiden tröttnade hon på känslan av att det var viktigare att se ut som folk förväntar sig att en same ska se ut än vad man sjunger. Särskilt som hon är blond.
– För mig är det samiska inte en kultur man måste jobba för att bevara, något hotat. Det har funnits runt mig under hela min uppväxt, brinnande, levande, och jag bär det med mig.
Familjen har hus både i Gällivare och intill tundran Árvas utanför Arjeplog. De har egna renar tillsammans med släkten i samebyn Luokta Mavas.
En av låtarna på nya skivan beskriver vägen från Árvas till renarnas sommarviste. Där finns namn på rengärden, sjöar med bra fiske och andra platser som ofta nämns i familjen.
– Även om det är 30 grader kallt måste jag alltid ut och se horisonten när jag är hemma. Himlens valv som möter jorden.
För Sofia blir den känslan också en påminnelse om villkoren vi alla lever under:
– Vi står där mellan himmel och jord, små och nakna. Hur vi än försöker avskärma oss och vara självständiga så är vi helt beroende av naturen.
Klimatförändringen märks till exempel tydligt i svältkatastroferna som renhjordarna drabbats av flera år i följd. Med det oberäkneliga vädret har det börjat regna mitt i vintern. När regnvattnet fryser kommer renarna inte åt lavarna.
– Ofta framställs ju klimatproblemen med isbjörnar. Men jag tror få svenskar vet att djur lider här också.
Över huvud taget kan hon bli lite matt inför vår okunskap om den inhemska urbefolkningen. De flesta vet mer om amerikanska indianer, och ser de en lávvu (tältkåta) i fjällen kallar de den ofelbart för tipi.
– En kompis till mig hade läst om aboriginer och gick på om att staten tog deras marker och tänk att de äntligen kan få en del tillbaka. Men gud, vakna, tänkte jag. Vi samer har det också så, vi förlorar bara mer och mer för varje gruva.
Paradoxalt nog mötte hon en djupare diskussion om samer och minoritetsbefolkningar när hon och hennes band Peter Tikkanen Trio spelade i Kina. Där var journalisterna pålästa och kopplade till tibetanernas situation.
ATT SJUNGA PÅ SAMISKA INNEBÄR också att få förstår texten när hon turnerar söderut i Sverige eller utomlands.
– Det kan faktiskt ge mer närhet. Man kommer förbi de språkliga omvägarna och går direkt på kärnan. Speciellt den ordlösa sången, den förstår ju ingen direkt.
Jag berättar att min tolvåriga dotter blivit jätteförtjust i just de bitarna när skivan snurrat i stereon och att hon tycker det påminner om wailing, fast lägre och snabbare.
– Vad kul, så har jag också tänkt! Det är ju inte traditionell jojk, snarare handlar det om att waila loss och använda jojken som språk. För mig ger jojk en frihet att använda rösten.
På skivan finns också en mer traditionell jojk om en plats, Golle Máze (som sjöngs mycket under Altademonstrationerna mot kraftverksutbyggnad av en älv i Norge på 80-talet), och en ”personjojk”, Irene. Jojk är speciellt i så måtto att man egentligen inte sjunger om någon eller något utan människan eller föremålet finns i själva jojken. Känslan är det viktiga.
För Sofia fungerar musikskapandet på liknande sätt: ur munnen, via sinnena till hjärtat.
– Jag kan noter, men skriver sällan ned musik. Jag brukar memorera texter när jag är ute eller sjunga in på mobilen. Sedan försöker jag förklara känslan, vad jag vill säga, för bandet. Det här är en sjöfågel i sorg, kan jag säga. Hur låter det? Sedan fångar de känslan nästan på en gång.
Sjöfågeln finns i låten Gáhkkor (Lommen) från förra skivan Ceaskat (White). Grunden är en konkret händelse från hennes barndom: två lommar brukade ropa till varandra över sjön nära huset. Men en morgon hade en av dem fastnat i hennes morfars fiskenät.
– Det var jättesorgligt. I och för sig daltade ingen, vi åt sjöfågel till middag den kvällen. Men varje kväll hela sommaren hörde vi den andra lommen sörja. Jag gjorde en sång till den och för mig handlar den också om min morfar och mormor, som betydde otroligt mycket för mig. De hade så starka band till varandra.
Förr var det så naturligt med traditionell dräkt att samer sa att de tog på sig ”svenska kläder” när de inte bar kolt. Så kan det aldrig bli i dag, man lever alltid i två kulturer, menar Sofia. Även om man ibland kan känna mer gemenskap med naturfolk i andra delar av världen än med svenskar runt¬omkring.
Med på nya skivan finns också en traditionell vaggvisa.
– Det är den första sång jag någonsin hörde och den går verkligen way back generationer. Annars var jojken egentligen inte något starkt intryck under min uppväxt. Den var tabubelagd i vårt område, inte riktigt accepterad. Men det började lätta när jag var liten. Nils Aslak Valkeapää vågade jojka på lp-skiva när det fortfarande ansågs ofint och med artister som Mari Boine har det förändrats helt.
I låten Davádat (Västvinden) sjunger hon om stigar som går förlorade när renarna inte längre söker sig dit.
– Konkret handlar det om platser vi inte kommer till längre, kojor och boplatser som står tomma eftersom renarna inte väljer den vägen längre. Vi fjällvandrar ju inte för nöjes skull, renarna styr. Men jag saknar platserna. Kanske handlar det också om hela kulturen. I så fall finns kanske en släng av den där känslan av hot hos mig ändå.
Mats Hellmark – Texts and research 