Etiopien: Kompost räddar jorden

haregwa2
– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar Haregwa Gobezay. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2013

Haregwa Gobezay har förvandlat en stenig ravin till en grönskande fruktträdgård med 6 700 mangoträd. Hon är en av de etiopiska bönderna inom Tigrayprojektet som vänt jordförstöring och svält till bördighet och stärkt biologisk mångfald. Modellen är smart ekologiskt jordbruk där småbönderna själva spelar huvudrollen.

Bönder litar på andra bönder och det de ser med egna ögon. Oftast är de själva de största experterna, säger Hailu Araya som följer oss på några dagars fältbesök i höglandet runt staden Aksum i Tigray, norra Etiopien.

Han jobbar för miljöorganisationen isd som startade Tigrayprojektet 1996 med uppbackning av lokala statliga myndigheter. Internationellt har det blivit ett uppmärksammat exempel på att ett innovativt småskaligt jordbruk i samklang med ekosystemen kan öka både skördar och biologisk mångfald, även i områden som Tigray där torka och jorderosion är stora problem.

Bland annat fick initiativtagarna Sue Edwards och Tewolde Berhan Gebre Egziabher Göteborgspriset för hållbar utveckling 2011. Tewolde har också fått ”alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award 2000 och fns stora miljöpris Champions of the Earth år 2006.

Men projektet tillhör i första hand bönderna, menar Hailu. Det är de som hittar lösningar och experimenterar fram de metoder som nu sprider sig över hela Etiopien.

Vi baxnar också inför driftigheten, uppfinningsrikedomen och arbetsinsatsen hos de jordbrukare vi möter. Araya Welde Aregay har ägnat 18 år åt att terrassera en hel bergssluttning och sedan fylla terrasserna med odlingsbar jord som han själv skapat genom att krossa sten och blanda med växtdelar. Abadi Redehei vattnar bördiga fält och trädgårdar med hjälp av kanaler och brunnar som han grävt för hand i ett sinnrikt system. Änkan Medhin Gereziher har stoppat erosion och säkrat vattentillgång med dammar och diken.

 

ALLRA STARKAST intryck gör kanske Haregwa Gobezay, en 32-årig sexbarnsmor som förvandlat eroderad mark och steniga raviner längs en flod nära staden Rama till en stor fruktträdgård genom att flytta dit jord och tillföra kompost. I dag levererar hon produkter ända till huvudstaden Addis Abeba nästan 100 mil bort.

De flesta av bönderna här har riktigt små jordbruk, sällan mer än en hektar. Haregwa Gobezay är storbonde med lokala mått mätt. I dag har hon bland annat 6 700 mangoträd på sina fem hektar mark och en hjord om 15 mjölkkor. Men hon började i den lilla skalan.

– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar hon.

Det är svårt att tro, där vi sitter i skuggan av träden i den stora mangolunden. Olika fåglar sjunger och Haregwa berättar att antiloper ofta kommer hit. Den första inspirationen fick hon 1998 från ett program hon såg på eritreansk teve (gränsen ligger mindre än två mil härifrån). Hon förstod att med bevattning från floden och rätt metoder kunde hon få fler skördar än den enda som regnsäsongen ger.

För åtta år sedan planterade hon 50 mangoträd och mellan dem grönsaker som lök, kål och grönpeppar. För träden grävde hon 1,5 meter djupa hål som fylldes med gödsel och bra jord. När de växte upp och skuggan ökade skiftade hon till kvävefixerande (gödande) foderväxter som alfalfa och ärtväxten desmodium. Sedan har odlingsområdet vuxit i etapper, främst genom att hon hyrt land av andra bönder.

Till en början fick hon köpa gödsel och transportera hit, men nu ger komposten tillräcklig näring för alla odlingar. Vid huset visar hon oss de skuggade groparna där gödsel från boskapen, hushållsavfall och växtrester blandas till kompost. På köpet får hon biogas som kan användas i hushållet till matlagning och belysning. Hon använder varken bekämpningsmedel eller handelsgödsel.

– Komposten ökar produktiviten och gör att jag slipper problem med skadeinsekter.

Enligt ISDs forskning är avkastningen från åkrar där man använder kompost högre än i kemiskt gödslade odlingar. Andra positiva effekter är färre skadedjur, minskade ogräsmängder (fröna dör under förmultningsprocessen), ökad biologisk mångfald och mindre sårbarhet vid torka (högre mullhalt ger bättre vattenhållande förmåga). Dessutom är kompost ett billigare alternativ för småbönder med knappa resurser.

– Jag är stolt över odlingarna och har kunnat bygga ett fint hus utan att sätta mig i skuld. Min dotter studerade och jobbar på apotek i dag. Om du anstränger dig kan du få allt du behöver av jorden, säger Haregwa.

Hon anställer också skolbarn för att hjälpa till, men de får inte jobba mer än att de klarar skolarbetet. Inkomsterna har hjälpt föräldrarna att finansiera vidare studier. Efterhand har det också blivit fler odlare runt flodkröken. Haregwa har en liten plantskola och lär bland annat ut hur man ympar.

– Min dröm är att kunna bygga upp ett lokalt träningscentrum för bönder här, säger Hailu Araya.

Lokal anknytning och anpassning har varit grundpelare i Tigrayprojektet från start. Strategierna har sett olika ut i olika samhällen, men bland de viktigaste är:

  • Utbildning i att återcirkulera näringsämnen med kompost.
  • Dräneringsdiken uppströms och vallar för sänka hastigheten på vattenflödet och stoppa erosion.
  • Dammar och diken för att samla vatten till torrperioden, ”rainwater harvesting”.
  • Kvinnosatsningar som ekonomiskt stöd till änkor och utbildning i matförädling för unga arbetslösa.
  • Plantering av multifunktionella träd som ger foder, bränsle, skugga och kvävegödsling.
  • Återinförande av inhemska grässorter som håller kvar vatten och hjälp med frön och groddplantor.

 

HEMMA HOS modellbonden Gebreyohannes Tewolde får vi se exempel på odlingstekniker som projektet lär ut och vidareutvecklar med böndernas hjälp.

”Planting in space” innebär att så grödor som fingerhirs med större mellanrum i kompostbehandlad jord. Åtgärden kan dubbla skördarna. ”Push-pull” är ett sätt att bekämpa skadedjur och ogräs biologiskt (se även sid 24). Gebreyohannes odlar desmodium mellan de höga majsplantorna eftersom växtens doft driver ut skadeinsekter och hämmar ogräs, samtidigt som den göder och ger foder. Runt fältet har han planterat elefantgräs som lockar ut insekterna.

Gebreyohannes testar olika metoder och jämför kompost och konstgödsel inom odlingarna, som totalt omfattar en halv hektar. På den ytan föder han en familj på sju personer.

– Det är svårt att övertyga bönder, de vill själva se att åtgärderna ger effekt. Men fungerar det blir du deras bästa vän, säger Arafayne Asmelash som är regional projektledare i Tigray.

Tillsammans med honom besöker vi också Adi Nefas där projektet startade.

– När vi kom hit var området väldigt eroderat med raviner som bredde ut sig. Först trodde bönderna att vi var ute efter mark eller ville tjäna pengar på dem.

I dag är området grönare än landskapet runt omkring. Träden kring kyrkan har spritt sig till en lummig dal kring en vattenspegel, den gamla heliga källan som växt till under åren. Här finns också ett utbildningscentrum där bland annat kompostteknik lärs ut. Men många av områdets bönder har anammat metoden bara genom att se grannarnas exempel.

Adi Nefas är ett av områdena där Tigrayprojektets metoder ställts mot ett annat statsstött program med högavkastande grödor och kemisk gödning (Sasakawa Global 2000). Det visade sig ha avigsidor som negativa miljöeffekter av långvarig konstgödning och höga kostnader för områdets fattiga småbönder. Flera fastnade i skuldfällor.

De lyckade erfarenheterna från ­Tigray har lett till att Etiopien nu tillämpar metoderna över hela landet, bland annat med understöd av fns utvecklingsprogram undp. Modellen har blivit regeringens huvudstrategi för att bekämpa fattigdom och jordförstöring.

 

Hjälper bönder

Institute for Sustainable Development grundades 1996 med syftet att hjälpa bönder att förbättra miljön och produktiviteten med hjälp av ekologiska odlingsmetoder. Stöd får man bland annat från Third World Network och Naturskyddsföreningen. ISD jobbar även med projekt som stadsjordbruk, biogas och kulturell mångfald. Man samarbetar också med miljögrupper i skolor.

Flora bakom Tigrayprojektet

Upprinnelsen till Tigrayprojektet är det äkta paret Sue Edwards och Tewolde Gebre Egziabhers mastodontarbete med Etiopiens och Eritreas flora, ett verk i sju volymer som tog 30 år att färdigställa. Sverige och Uppsala har spelat en viktig roll.

Den unga engelska botanisten Sue Edwards kom till Etiopien 1968 för att undervisa. Ungefär samtidigt kom Tewolde Berhan Gebre Egziabher tillbaka till Etiopien efter att doktorerat inom ekologi i Wales.

– Tewolde märkte att han inte kunde tillämpa det han lärt sig eftersom han inte kunde identifiera de lokala växterna, berättar Sue när vi träffar paret i deras hem mitt i en grön oas i utkanten av Addis Abeba.

Lösningen blev ett bokprojekt med Sue som redaktör: en flora för Etiopien och Eritrea. Uppgiften visade sig vara stor, inte minst som landet har en unik mångfald med uppåt 7 000 växtarter. Här finns många ursprungliga varianter av odlade arter som utgör en viktig genbank. Till exempel räddade gamla etiopiska sorter världens skördar av korn när spannmålen höll på att slås ut av rödsotsvirus på 50-talet.

Två viktiga samarbetspartner blev Uppsala universitet och Kew Garden i Storbritannien. Svenska biståndsorganet Sarec sköt till resurser och svenskan Inga Hedberg blev medredaktör. Under militärdiktaturen fungerade Uppsala bland annat som utbildningsbas för Tewoldes studenter som arbetade med verket.

Både han och Sue hade själva vuxit upp med jordbruk och ville gärna koppla lokala jordbrukares kunskaper till modern ekologisk teknik. Ett tillfälle kom när rebellerna som leddes av Tigreanska befrielsefronten störtat militärregimen 1991 och Tigray som länge varit stängt och eftersatt öppnades. Sue och Tewolde startade isd och fick med de lokala myndigheterna på idéerna.

– Området runt Aksum är en urgammal högkultur och landskapet var väldigt utarmat. Här var nästan trädlöst, stora raviner och uttorkade floder. Det kändes som ett bra område för att försöka vända processen, säger Tewolde.

Parallellt spelade han en viktig roll som förhandlare för utvecklingsländerna inom de internationella förhandlingarna om biologisk mångfald och bönders rättigheter till genetiska resurser. I dag är han chef för Etiopiens naturvårdsverk, en position som i princip motsvarar miljöminister, och har utarbetat landets nya miljöpolicy.

Både Sue och Tewolde menar att det är nödvändigt med samarbete mellan civila organisationer som isd och statliga myndigheter i ett land som Etiopien.

– Det är just det som säkrar kontinuiteten i projekten. På egen hand skulle isd aldrig kunnat få till en sådan process och dessutom utveckla den på nationell nivå, säger Tewolde.

 

ÄVEN OM de klimatiska förhållandena ser väldigt olika ut på olika håll finns goda förutsättningar för matsäkerhet i Etiopien som helhet i dag, menar paret. Men handelsutbytet mellan olika områden behöver förbättras.

– Det jag tror att vi lyckats visa är att om du tar hand om miljön så blir den mycket bättre på att ta hand om dig, säger Sue Edwards.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Stefan Sundström: Klivet ut i myllan

Porträttintervju med artisten Stefan Sundström i Sveriges Natur nummer 2 2013

Torsken och den undersköna norska ön Træna öll på att kosta Sverige Stefan Sundström. Men nu är han tillbaka med ny skiva, ny turné och nya tankar på tvärs mot tidsandan.

IMG_20130129_125202
”Sanning bor i min kompost” heter det i en av Stefan Sundströms låtar. Foto Mats Hellmark

Från röd förortspunkare till grön trubadur på vischan. Så kanske man kan koka ned Stefan Sundströms resa sedan 80-talet. Klivet ut i myllan fullbordades med boken Stefans lilla gröna häromåret.

Fast det där röda har ju i högsta grad hängt med. Det är ingen småputtrig trädgårdstomte jag träffar hemma i torpet på Ekerö väster om Stockholm. Odlingstankarna är provokativt politiska och formuleringarna lika fräckt finurliga som någonsin.

Låten Odlandets glädje på nya skivan Under radarn handlar om storstadsyuppies som tar bilen ut på landet och köper surdegsbröd och nypongelé för dyra pengar av grönavågare som nyss kallades miljömuppar och freaks.

De köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera

– Det kan ju handla om mina gamla kompisar i Skogsnäskollektivet till exempel. Jag tror de bara är glada att plötsligt vara ”inne” och utses till bygdens företagare. Men det måste kännas lite konstigt när samma folk som skällt dem för flummare alla år köar för att köpa deras närproducerade ägg.

Det finns en klassmarkör i konsumtion som han retar sig på.

– Jag tror det kan bli en fälla, att skälla andra för att de handlar på Lidl där det är billigt, men själv köpa Kravmärkt medan jorden går under. Det var fan inte mitt fel, liksom …

Miljöfrågorna avpolitiseras, blir privata projekt. Han ser hellre lagstiftning mot gifter i jordbruket än en övertro på bondens marknad och märkningar.

– Att köpa Vi-skog för att kompensera ­flyg­resan till Thailand blir också en sorts avlatsbrev. Vi kan inte rädda världen på det sättet. Det måste till ett övergripande systemskifte. Gör vi det inte nu, på ett demokratiskt vis, kommer det att bli mycket orättvisare. Då kommer de starka att ta för sig.

Självförsörjning är ett nyckelord i boken. Det kan handla om allt från att fiska och syra mört (som andra ser som skräpfisk) till att leda in egenproducerad vindkraftsel i växthuset för att värma jorden.

För Stefans och sambon Karin Renbergs del väcktes tanken på att göra egen mat när första barnet föddes, samma år som Tjernobyl spred strålning över Sverige (Ekerö var ganska förskonat).

Det gick väl så där till en början, men smakportionerna av kokt palsternacka körd i mixer blev första steget mot självförsörjning.

Helt där är de inte, men odlingarna på den inte alltför stora tomten (2 700 kvm) klarar en del, med god hjälp av gamla syrningsmetoder och en rymlig frys. Till och med snuset klarar Stefan mestadels själv – och det smakar bättre än det från Swedish Match.

Vi går en sväng på tomten, tittar på djupsängarna som sover under snötäcket än, äppel­träden, mullbärsträdet som inte borde klara klimatet men gör det ändå i södersluttningen, växthuset där några vilsna druvor hänger kvar vid taknocken, vindsnurran han fick i femtioårspresent, solcellerna som växer fram längs staketet. Och så komposten.

Jordförbättringen som den ger betyder mycket för de tunga Mälarölerorna. Men för Stefan har den också en djupare betydelse.

Sanning bor i min kompost/Den är rätt ful/men livets hjul/Sluts just där i maskars stad/Bland vissna blad/Sånt gör mej glad,

diktade han i Kompostvisan 1993, som fortsätter

När jag sedan dör nån gång/När det blir höst/ger komposten tröst/Lägg mig gärna ­däruti/Jag blir en blomma fin/Jag blir ditt maskrosvin.

Att öppna locket i 15 minusgrader och känna värmen ånga upp och se maskarna kräla ger hopp om livet mitt i vintern.

– Kompost är nog det närmaste religion jag kommer. Jag tror på kretsloppet, att få fortsätta. Balsamering eller – ännu värre – att frysa ned kroppen i dödsögonblicket, det måste vara helvetet. Eller limbo snarare. Att inte få komma vidare.

– Jag tror att det finns en tidpunkt när man närmar sig döden då man längtar efter att upplösas. Att sluta vara ett jag. Man kan känna av det redan mitt i livet, på fotbollsmatcher eller i en rockpublik. Jag tycker ofta att, har jag inte gjort något vettigt på en hel jävla dag, så har jag i alla fall gått ut med komposten.

Odling är centralt. Men hur är det med köttet då?

– Jag är inte helt vegetarian, även om det väl egentligen är det enda hållbara om man tittar på hur djurhållningen fungerar, koldioxid­åtgången och slöseriet med åkermark.

Vilt, får eller höns kan vara jämförelsevis vettiga alternativ. I boken berättar Stefan om hur utdömda gamla värphöns familjen köpte för en spottstyver levde upp.

– Går man igenom obehaget att slakta en tupp blir det liksom lite mer högtidligt att äta den också. Men att dra i sig en chicken mc nuggets på väg till jobbet, sånt finns det inget helhetstänk alls i. Det stör mig.

Fiska gör han desto mer. Redan veckan efter intervjun ska han upp till ön Træna långt ut
i havet utanför Trondheim för att fiska torsk och ladda inför vårens turné.

 

Norge, ja. I augusti 2011 skapade Stefan feta rubriker med ett öppet brev.

”Jag drar nu. Jag skiter i det här. Jag flyttar till Norge. Ring mej när vi har en regering som pallar stå upp för demokratiska värden …”

En sorts politisk exil alltså. Och en kärleksförklaring till grannlandet och naturen i norr. 2008 hade han spelat på Trænafestivalen och fallit för skönheten. Ön har färre än 400 invånare men fungerar ändå som ett eget litet samhälle.

– Jag blev kompis med en snubbe där som tänker väldigt mycket som jag. Han spelar men har också en liten båt och fiskekvot på 20 ton per år. Hela förra året var jag mer där än här och fiskade mycket med honom. Lyssnade knappt på någon musik.

Bakgrunden var inte bara politisk: efter ett par år med intensivt turnerande, skivutgivningar och skrivande behövde han en paus.

– När barnen flugit ut körde jag järnet. Var jävligt produktiv och borta långa perioder. Men det blev för mycket. Vid ett tillfälle fick jag en konstig minnesförlust och trodde att jag fått hjärnblödning.

Han stortrivs på Træna, men flytten blev inte permanent. Inte minst på grund av att han fått barnbarn. De norska erfarenheterna ska bli en bok vad det lider. Arbetsnamnet är Stefans lilla norska och allt från resor till recept är att vänta.

Ett annat projekt som bara är i sin linda än är ett tv-program där Stefan och Joppe Pihlgren från Docenterna reser i Europa och pratar miljö och politik.

– En grej med att vara musiker är att jag får säga saker i tv som inte andra får. Till och med ifråga­sätta tillväxten. Jag blir inte emotsagd,
i stället garvar folk lite. Ingen väntar sig att jag ska ha siffror att komma med eller så. Nu försöker jag vara väldigt noggrann, särskilt när jag skriver. Jag tycker det är ett problem att det blir allt mindre konfrontationer mellan olika meningar i samhället. Folk håller sig i sina boxar, drar upp mentala ramar för vad man ska tycka.

Vad ska du göra för att bli tagen mer på allvar?

– Vet inte, klippa mig kanske. Det är i alla fall vad morsan brukar säga …

 

Här kryllar av
otacksamma djur

Trots allt jag gjorde
för vår natur

Jag kompenserade
vårt klimat

Måsarna skriker ändå av hat

(ur låten Bye Bye Trondheim)

 

Och vi säljer det dyrt till folk från stan

Där grönt är det

hetaste heta

100 spänn kilot för ägg kan man ta

Om man döpt en höna

till Greta

(ur låten Odlandets glädje)

IMG_20130129_124941
Odlandets glädje. Stefan Sundström i växthuset. Foto Mats Hellmark

Milstolpar:

1959 Blev jag gjord i en park i Berlin. I den amerikanska zonen. Vet inte exakt var, morsan säger hela tiden olika platser.

1986 fick jag barn första gången. En månad efter kom Tjernobyl. Sambandet blev väldigt viktigt för mig. Innan man får barn känner man sig odödlig. Sen ser man plötsligt världen som en läskig plats. En konsekvens var att det blev intressant att framställa egen mat.

1988 sa en kompis till mig att det vore slöseri om jag inte började spela musik på allvar. Jag förstod att jag ville göra sånt som är värt att lyssna på.

1998 började jag skriva för Etc. Jag hade fått mycket beröm för uppsatser i skolan och närde en författardröm som tonåring som jag sen bluddrat bort. Nu växte ambitionen att skriva mer.

2000 dog min farsa. Det var då jag blev vuxen, fattade att allt det här inte är på skoj.

2013 Åter efter exilen! Nya skivan Under radarn som spelades in i Norge 2012 släpps i februari och sedan blir det turné under våren.