Sydafrika: Hotat gräsland

augusti 17, 2014februari 13, 2020 matshellmark Artiklar på svenska, Internationella reportage, Sydafrika: Hotat gräsland, Uncategorized Biologisk mångfald, Geasphere, Mpumalanga, Skog, Sydafrika

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands — Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Kenya: klimat och heliga skogar

augusti 17, 2014maj 9, 2017 matshellmark Internationella reportage, Kenya: Klimat och heliga skogar, Uncategorized Giitune, Heliga skogar, Jordbruk, Kenya, klimatförändring, Skog

Reportage publicerat i Sveriges natur nr 5 2009

Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.

Read an english version

NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på sötpotatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.

Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.

– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.

Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.

Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växtslag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.

– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.

Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.

Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:

– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimatförändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.

Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.

Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.

– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.

Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:

– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.

Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.

– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.

En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och högavkastande grödor.

– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.

Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.

EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).

På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kaurisnäckor.

Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.

Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.

Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.

I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.

Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.

Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobusapans skinn) är MRiberia Mwongo, 74, örtdoktor och rådgivare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George MTuruchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)

Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:

– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.

Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.

– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.

Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in

i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.

När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.

– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.

Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:

– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.

Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.

– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.

Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.

– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.

En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.

– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.

PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder tilldelats odlingsmark som i dag är sjöbotten.

Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.

Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.

– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.

Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.

Däremot har vattentillgången försämrats.

– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.

Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.

När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobusaporna.

Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.

Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:

– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.

Huggsexa om Afrikas fisk

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Internationella reportage, Mauretanien: Hotat fiske EU:s fiskepolicy, fiske, imraguens, Mauretanien, Nedwa Moctar Nech, Nouadhibou, Nouakchott, Västafrika

De öppna motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur 5 2012

I Mauretanien konkurrerar moderna europeiska trålare med lokalbefolkningens motorkanoter. Fiskeriavtalet med det fattiga ökenlandet är EUs största och har fått mycket kritik. Men det nya som slöts i somras har väckt hopp i hela Västafrika – och motstånd i Sydeuropa.

Läs mer om Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning Imraguens

DE ÖPPNA motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Det ser dramatiskt ut, och är det också. Dödsfall är vanliga bland fiskarna och staden saknar skyddad hamn. Fiskförsäljerskor och bärare flockas runt båtarna, och snart langas korgar med lokala fiskar som thiof och dorade upp till fiskmarknaden strax ovanför.

Aktiviteten är hög och fiskdoften stark. Men några större mängder rör det sig inte om. Varken i exporthallen eller i den öppna lokala marknaden intill.

– Vi får mindre fisk och tjänar mindre. Allt blir dyrare, till och med den lilla sardinellan som även de fattiga brukade ha råd med, säger Ibrahima Sarr, som leder de lokala hantverksfiskarnas förening.

Vattnen utanför Mauretanien tillhör världens rikaste, men sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned bestånden och skrapat bottnarna. En stor subventionerad europeisk flotta trängs med bland andra japanska, kinesiska, ryska och sydamerikanska trålare.

Det finns direkt olagligt fiske, men de flesta betalar för sig: eu genom avtal som ger landet 110 miljoner euro per år, andra via privata uppgörelser med regeringen. Men de pengarna märker Sarr och hans kolleger inget av. Det är bara näten som blir lättare.

Längs stranden ligger färggrant målade kanoter, »piroger«, på rad. Varje båt har en besättning på ett tiotal personer och det kan behövas ett par dygn till havs för att få hundra kilo fisk. Eftersom fångsterna minskat måste båtarna gå längre ut och ta större risker.

Det mesta som pirogerna fiskar säljs på export, eftersom det lönar sig bäst.

– Det har blivit ett talesätt att det enda mauretanierna märker av fisken är lukten. Alla fina sorter går på export, säger Nedwa Moctar Nech som följt oss till stranden.

Hennes organisation M2000 arbetar för kvinnorna inom fiskesektorn. De spelar en nyckelroll för lokal förädling och försäljning av fisk, men som sista ledet får de ofta ta smällarna. Under sommaren stod arbetet i organisationens kooperativ La Sirène stilla under en månad eftersom man inte fick någon fisk alls att jobba med.

Fiskbristen är allvarlig eftersom hela regionen balanserar på svältgränsen efter ett par års torka. Men paradoxalt nog äter mauretanierna måttligt med fisk även annars (i genomsnitt sex kilo per person och år). Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige men består nästan bara av öken innanför den 75 mil långa kustremsan. Resurser saknas för att förädla, transportera och kyla. De dominerande folkgrupperna föredrar också traditionell nomadmat som getkött och kamelmjölk.

Många av fiskarna och försäljarna längs stranden här i Nouakchott kommer från grannlandet Senegal, som har ett mer utvecklat fiske. Det finns mindre mauretanska folkgrupper som imraguen med gamla och hållbara fisketraditioner (se artikel på sidan 36), men de lever långt från städerna och fiskar mest för husbehov.

– Egentligen borde ett land som vårt med bara tre miljoner invånare kunna leva gott på fisket. Men som många andra afrikanska länder har vi problem med korruption. Även om avtal som det med EU ger stora pengar så ser vi inte vart de går, säger Nedwa.

Det har inte hjälpt att avtalen döpts om till partnerskap och att pengar öronmärkts för utveckling av lokalt fiske. Kritiken om nykolonialism och resursstöld består och satsningarna har inte nått fram. Men det nya avtalet ser annorlunda ut. Det skrevs på i juli efter över ett år av förhandlingar och ska just träda i kraft när Sveriges Natur besöker Mauretanien.

Grundprincipen är att det måste finnas ett överskott att sälja. Det värdefullaste fisket (bläckfisk) reserveras helt för inhemska fiskare, gränsen för bottentrålning flyttas längre ut från kusten, två procent av den bottenlevande fisken som tas upp reserveras för lokal konsumtion och sextio procent av de europeiska båtarnas besättning ska ha mauretanskt ursprung. Dessutom ska de nya hårdare villkoren gälla alla främmande båtar i mauretanska vatten.

– Jämför man med privata aktörer som ryssar och kineser så har EU-avtalet stora fördelar. Här finns i alla fall ett regelverk som respekteras av båda sidor och en öppenhet om villkoren – även om vi fått kämpa för den, säger Nedwa.

Ordföranden i sektionen för småskaligt fiske inom Mauretaniens fiskarorganisation fnp, Sid’Ahmed Abeid, är också positiv till det nya avtalet. Både han och Nedwa menar att förändringarna till stor del beror på Isabella Lövins arbete i Europaparlamentet.

Både fnp och M2000 har samarbetat med Naturskyddsföreningen, som också får del av berömmet: 2009 kom Lövin (som då var frilansjournalist) och Mikael Cullberg till Mauretanien och flera andra västafrikanska länder för att skriva en rapport för föreningen. Den väckte opinion mot slutenheten i avtalen, utfiskningen och stödet som inte når fram.

– Det gamla avtalet hjälpte inte Mauretanien. Men nu tror jag det bästa för båda parter är att fortsätta samarbetet, säger Sid’Ahmed.

EN TREDJEDEL AV MAURETANIENS invånare bor i Nouakchott, men tyngdpunkten för fiske och ekonomi finns i landets andra stad, Nouadhibou. Härifrån exporteras järnmalm som bryts i inlandet och här finns skyddade hamnar.

Ett par dagar senare står vi i stadens stora hamn för småskaligt fiske. Ungefär 4 000 piroger trängs i klasar runt utskjutande pirer, turbanklädda besättningar gör i ordning nät eller små plasttunnor för bläckfisksfiske och tråcklar sig ut mot öppet vatten.

Det nya EU-avtalet är populärt, särskilt att mauretanierna slipper konkurrens om de lönsamma bläckfiskarna (som ingen äter här). Bättre eget fiske hägrar, men samtidigt finns en oro för vad som ska hända om några dagar när det träder i kraft. Spanjorerna hotar med bojkott och ryssarna vill inte följa EU-avtalets hårdare villkor. Försvinner de utländska båtarna förlorar Nouadhibou tusentals arbetstillfällen.

– Man kan säga att hela Mauretanien lever av fisket i Nouadhibou. Alla har släkt och vänner inåt landet eller söderut och skickar pengar. Solidariteten är som ett räddande regn i torkan, säger Mokhtar Ould Soueid Surine som är vice ordförande i FNP:s småskaliga sektion.

Han tar med oss ut i en pirog. Längst in i hamnbassängen ligger rostiga mauretanska kustbåtar, längre ut kinesiska trålare. Masterna av gamla vrak sticker upp här och var. Stora ryska eller baltiska fiskfabriker syns som hägringar vid horisonten.

– Ryssarna har alltid fiskat på pelagiska, rörliga arter. Det skapar mindre problem än de europeiska båtarna som trålar bottnar och förstör habitaten för bottenlevande arter, säger Mokhtar som också är kritisk till bristen på konkret hjälp från EU. Japanerna däremot har byggt fryshus och marknader.

En strid ström av piroger levererar fisk till fiskmjölsfabriker med rykande skorstenar. Mjölet går på export till Sydeuropa, Ryssland och olika asiatiska länder för att användas till djurfoder och fiskodlingar.

I INDUSTRIHAMNEN några kvarter bort har den mauretansk-kinesiska trålaren Arpeco IV just lagt till. Båten har varit ute en månad och den mauretanska besättningen lossar en stor frusen last under överinseende av kinesiska kontrollanter. Det kinesiska företaget Poly Hon Done slöt ett kontroversiellt 25-årigt avtal om fisket med mauretanska staten i fjol värt 100 miljoner dollar. Eftersom båtarna räknas som mauretanska slipper man förmodligen EU-avtalets hårdare regler.

Alla vi pratar med har åsikter om kineserna, från spekulationer om att samarbetet egentligen handlar om vapen och ilska över villkoren till glädje över nya arbetstillfällen. Det kinesiska företaget bygger en stor ny industrihamn och en frysfabrik, men har också rivit en hel stadsdel där 3 000 mauretanier bodde för att bygga ett stängt bostadsområde för kineser. Vi åker förbi den jättelika rivningstomten. Mitt i förödelsen reser sig en liten moské som man inte fått röra.

– Vi kan samarbeta med alla, men det har alltid varit svårt med kineser eftersom de inte vill släppa något ansvar till mauretanier. En fördel är att de landar fångsten här i Nouadhibou. Det ger bättre koll på bestånden, säger affärsmannen och skeppsägaren Brahim Ben Ahmed.

Själv hoppas han på fortsatt samarbete med Europa och lovordar Isabella Lövin för hennes arbete med det nya avtalet.

AHMEDOU OULD BEIYH ÄR EN pensionerad fiskekapten som slutade 2005. Då hade han jobbat i 40 år på båtar från sju olika länder. I dag använder Greenpeace hans långa erfarenhet för undersökningar om tillståndet i havet.

– När jag började i mitten på 60-talet hade staten just börjat sälja rätten att fiska. Då fanns gott om fisk och havet mådde bra, men det började snart gå fel. De främmande flottorna trålade sönder bottnarna och tog stora bifångster som kastades ut.

Biomassan har minskat kraftigt och många arter har försvunnit helt, även inom det skyddade området i nationalparken Banc d’Arguin.

– Jag är rädd för att de ansvarslösa metoderna kan leda till att all värdefull fisk försvinner på sikt.

Sista stoppet i Nouadhibou är hos det rådgivande forskningsinstitutet Imrop som föreslår gränser för fisket, till exempel genom periodiska biologiska fiskestopp. Vicedirektören Mahfoud Taleb Sidi ser också positiva sidor i det nya EU-avtalet: bättre kontroll på hur mycket som faktiskt fiskas, minskat tryck på den känsliga bläckfisken och stopp för trålning nära land. Men i princip är han också kritisk till bottentrålning som metod:

– Det borde undvikas helt. Hantverksmässigt småskaligt fiske och andra mer selektiva metoder är bättre för miljön.

Några veckor senare frågar jag Isabella Lövin hur det gått med Mauretanienavtalet. Det visar sig att de europeiska fartygen strejkar. Spanjorerna vill riva upp hela avtalet och de spanska båtarna får till och med statsbidrag på sex miljoner euro för att ligga still.

– Men jag tror inte det håller i längden, till slut får de nog ta skeden i vacker hand. Fjärravtalen är förstås en balansgång, men i bästa fall kan de lotsa i rätt riktning. Utan EU finns risken att allt fiske säljs ut till kinesiska bolag utan tydliga principer, säger hon.

Mauretanienavtalet är något av en testballong, flera av eus fiskeavtal med västafrikanska länder ska snart omförhandlas. Samtidigt går det stora reformarbetet av hela fiskeripolitiken in på slutvarvet (läs artikel på sidan 39). De dramatiska vågorna på stranden i Nouakchott svallar hela vägen till Bryssel.

Nätverk för öppenhet

Den lokale journalisten Jedna Deida har hjälpt oss med visum och andra tillstånd för att rapportera från Mauretanien, som har komplicerad byråkrati men tveksam demokrati. Nuvarande presidenten Aziz är en general som tog makten i en statskupp 2008.

– Trots allt finns en högre tolerans för kritisk journalistik här än i grannländerna, berättar Jedna som är koordinator för Rejoprao, ett nätverk av journalister som skriver om fiske i alla de västafrikanska länderna.

Nätverkets gemensamma blogg handlar om hållbart fiske och driver på för öppenhet kring avtalen.

– Vi har kommit ganska långt, men hanteringen av pengar är känslig. Mycket försvinner på vägen och det finns också de som menar att européerna inte har så stort intresse av att infrastrukturen faktiskt förbättras. Så länge den är svag kommer Mauretanien att fortsätta vara beroende.

Läs mer:
Hur går det med avtalen och EUs nya fiskeripolitik? Följ utvecklingen på webbplatserna cfp-reformwatch.eu , www.cape-cffa.org och rejoprao.blog4ever.com.

Naturskyddsföreningen stöder både de småskaliga fiskarna inom FNP, M2000 och journalistnätverket Rejoprao genom organisationen CFFA – Coalition for fair fisheries arrangements.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Fiska med delfiner

Imraguens är Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning. De fiskar fortfarande med nät och segelbåt i nationalparken Banc d’Arguin. Men deras unika samarbete med delfiner dog ut för över 30 år sedan.

DET LÅTER SOM EN SAGA när lokale journalisten Jedna Deida berättar om imraguenfolkets traditionella sätt att fiska. Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle.

– Jag trodde själv att det handlade om legender, tills jag fick se en film som dokumenterar metoden. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna.

Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.

Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket.

Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor. Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust.

Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet. Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp. Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå.

Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner. Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök.

I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar. Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou.

Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Nu har vi med oss den gamle fiskaren Ahmedou Ould Beyih som är född i Banc d’Arguin och kan området. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.

Just när vi når havet igen händer det som inte får hända. Punktering! Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader. Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas (starkt, skummigt med myntablad), grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset.

IWIK LIGGER PÅ EN HALVÖ, sista biten kör vi genom halvhögt vatten. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk. Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.

Hamma Ould Jideydou står i aktern och styr in mot stranden. När båten lagt till får vi en pratstund under en tältduk. Delfinfisket är det ursprungliga och när det började vet ingen, berättar han. Bara några få kunde konsten att kalla på delfinerna genom att slå stora träkäppar mot vattenytan.

– Jag var med som pojke på 70-talet. En enda person kunde få upp till 40 fiskar. Allt var väldigt välorganiserat, men nu är hela kunskapen borta. Bandet mellan människa och djur har brutits.

Delfinerna hjälpte människorna och fick i gengäld vara ostörda. Djur som fastnade vid lågvatten fick hjälp att komma loss. Hamma tror att ett skäl till att delfinfisket upphörde var motorbåtarna som började komma in. Imraguens uppmuntrades också till »modernare« fiske med piroger och ljuden störde djuren.

Enligt nationalparksreglerna får bara imraguens fiska i parken nu, skonsamt med segelbåtar. Men hårt europeiskt industrifiske strax utanför har decimerat bestånden, vissa arter har försvunnit och franska Total borrar efter olja precis vid gränsen. Båtarna som kommer in den här kvällen har bara små fångster ombord.

– Fisken räcker inte nu. Vi vill ha mer inflytande över när och hur mycket vi får fiska, men reglerna sätts av folk utifrån, säger Hamma.

Innan vi lämnar byn får vi följa med en av båtarna ut till den låga fågelön Zira. Vi ser pelikaner, flamingo, mängder av skarvar och måsar, men flyttsäsongens väldiga mångfald är inte här än. Det svalkar skönt i vinden, träet knarrar – och som en motvikt till skönheten springer feta kackerlackor kors och tvärs över durken.

Etiopien: Kompost räddar jorden

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Etiopien: ekologiskt jordbruk, Internationella reportage Aksum, ekologiskt jordbruk, etiopien, ISD, kompost, Sue Edwards, Tigray

haregwa2 — – Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar Haregwa Gobezay. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2013

Haregwa Gobezay har förvandlat en stenig ravin till en grönskande fruktträdgård med 6 700 mangoträd. Hon är en av de etiopiska bönderna inom Tigrayprojektet som vänt jordförstöring och svält till bördighet och stärkt biologisk mångfald. Modellen är smart ekologiskt jordbruk där småbönderna själva spelar huvudrollen.

Bönder litar på andra bönder och det de ser med egna ögon. Oftast är de själva de största experterna, säger Hailu Araya som följer oss på några dagars fältbesök i höglandet runt staden Aksum i Tigray, norra Etiopien.

Han jobbar för miljöorganisationen isd som startade Tigrayprojektet 1996 med uppbackning av lokala statliga myndigheter. Internationellt har det blivit ett uppmärksammat exempel på att ett innovativt småskaligt jordbruk i samklang med ekosystemen kan öka både skördar och biologisk mångfald, även i områden som Tigray där torka och jorderosion är stora problem.

Bland annat fick initiativtagarna Sue Edwards och Tewolde Berhan Gebre Egziabher Göteborgspriset för hållbar utveckling 2011. Tewolde har också fått ”alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award 2000 och fns stora miljöpris Champions of the Earth år 2006.

Men projektet tillhör i första hand bönderna, menar Hailu. Det är de som hittar lösningar och experimenterar fram de metoder som nu sprider sig över hela Etiopien.

Vi baxnar också inför driftigheten, uppfinningsrikedomen och arbetsinsatsen hos de jordbrukare vi möter. Araya Welde Aregay har ägnat 18 år åt att terrassera en hel bergssluttning och sedan fylla terrasserna med odlingsbar jord som han själv skapat genom att krossa sten och blanda med växtdelar. Abadi Redehei vattnar bördiga fält och trädgårdar med hjälp av kanaler och brunnar som han grävt för hand i ett sinnrikt system. Änkan Medhin Gereziher har stoppat erosion och säkrat vattentillgång med dammar och diken.

ALLRA STARKAST intryck gör kanske Haregwa Gobezay, en 32-årig sexbarnsmor som förvandlat eroderad mark och steniga raviner längs en flod nära staden Rama till en stor fruktträdgård genom att flytta dit jord och tillföra kompost. I dag levererar hon produkter ända till huvudstaden Addis Abeba nästan 100 mil bort.

De flesta av bönderna här har riktigt små jordbruk, sällan mer än en hektar. Haregwa Gobezay är storbonde med lokala mått mätt. I dag har hon bland annat 6 700 mangoträd på sina fem hektar mark och en hjord om 15 mjölkkor. Men hon började i den lilla skalan.

– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar hon.

Det är svårt att tro, där vi sitter i skuggan av träden i den stora mangolunden. Olika fåglar sjunger och Haregwa berättar att antiloper ofta kommer hit. Den första inspirationen fick hon 1998 från ett program hon såg på eritreansk teve (gränsen ligger mindre än två mil härifrån). Hon förstod att med bevattning från floden och rätt metoder kunde hon få fler skördar än den enda som regnsäsongen ger.

För åtta år sedan planterade hon 50 mangoträd och mellan dem grönsaker som lök, kål och grönpeppar. För träden grävde hon 1,5 meter djupa hål som fylldes med gödsel och bra jord. När de växte upp och skuggan ökade skiftade hon till kvävefixerande (gödande) foderväxter som alfalfa och ärtväxten desmodium. Sedan har odlingsområdet vuxit i etapper, främst genom att hon hyrt land av andra bönder.

Till en början fick hon köpa gödsel och transportera hit, men nu ger komposten tillräcklig näring för alla odlingar. Vid huset visar hon oss de skuggade groparna där gödsel från boskapen, hushållsavfall och växtrester blandas till kompost. På köpet får hon biogas som kan användas i hushållet till matlagning och belysning. Hon använder varken bekämpningsmedel eller handelsgödsel.

– Komposten ökar produktiviten och gör att jag slipper problem med skadeinsekter.

Enligt ISDs forskning är avkastningen från åkrar där man använder kompost högre än i kemiskt gödslade odlingar. Andra positiva effekter är färre skadedjur, minskade ogräsmängder (fröna dör under förmultningsprocessen), ökad biologisk mångfald och mindre sårbarhet vid torka (högre mullhalt ger bättre vattenhållande förmåga). Dessutom är kompost ett billigare alternativ för småbönder med knappa resurser.

– Jag är stolt över odlingarna och har kunnat bygga ett fint hus utan att sätta mig i skuld. Min dotter studerade och jobbar på apotek i dag. Om du anstränger dig kan du få allt du behöver av jorden, säger Haregwa.

Hon anställer också skolbarn för att hjälpa till, men de får inte jobba mer än att de klarar skolarbetet. Inkomsterna har hjälpt föräldrarna att finansiera vidare studier. Efterhand har det också blivit fler odlare runt flodkröken. Haregwa har en liten plantskola och lär bland annat ut hur man ympar.

– Min dröm är att kunna bygga upp ett lokalt träningscentrum för bönder här, säger Hailu Araya.

Lokal anknytning och anpassning har varit grundpelare i Tigrayprojektet från start. Strategierna har sett olika ut i olika samhällen, men bland de viktigaste är:

Utbildning i att återcirkulera näringsämnen med kompost.
Dräneringsdiken uppströms och vallar för sänka hastigheten på vattenflödet och stoppa erosion.
Dammar och diken för att samla vatten till torrperioden, ”rainwater harvesting”.
Kvinnosatsningar som ekonomiskt stöd till änkor och utbildning i matförädling för unga arbetslösa.
Plantering av multifunktionella träd som ger foder, bränsle, skugga och kvävegödsling.
Återinförande av inhemska grässorter som håller kvar vatten och hjälp med frön och groddplantor.

HEMMA HOS modellbonden Gebreyohannes Tewolde får vi se exempel på odlingstekniker som projektet lär ut och vidareutvecklar med böndernas hjälp.

”Planting in space” innebär att så grödor som fingerhirs med större mellanrum i kompostbehandlad jord. Åtgärden kan dubbla skördarna. ”Push-pull” är ett sätt att bekämpa skadedjur och ogräs biologiskt (se även sid 24). Gebreyohannes odlar desmodium mellan de höga majsplantorna eftersom växtens doft driver ut skadeinsekter och hämmar ogräs, samtidigt som den göder och ger foder. Runt fältet har han planterat elefantgräs som lockar ut insekterna.

Gebreyohannes testar olika metoder och jämför kompost och konstgödsel inom odlingarna, som totalt omfattar en halv hektar. På den ytan föder han en familj på sju personer.

– Det är svårt att övertyga bönder, de vill själva se att åtgärderna ger effekt. Men fungerar det blir du deras bästa vän, säger Arafayne Asmelash som är regional projektledare i Tigray.

Tillsammans med honom besöker vi också Adi Nefas där projektet startade.

– När vi kom hit var området väldigt eroderat med raviner som bredde ut sig. Först trodde bönderna att vi var ute efter mark eller ville tjäna pengar på dem.

I dag är området grönare än landskapet runt omkring. Träden kring kyrkan har spritt sig till en lummig dal kring en vattenspegel, den gamla heliga källan som växt till under åren. Här finns också ett utbildningscentrum där bland annat kompostteknik lärs ut. Men många av områdets bönder har anammat metoden bara genom att se grannarnas exempel.

Adi Nefas är ett av områdena där Tigrayprojektets metoder ställts mot ett annat statsstött program med högavkastande grödor och kemisk gödning (Sasakawa Global 2000). Det visade sig ha avigsidor som negativa miljöeffekter av långvarig konstgödning och höga kostnader för områdets fattiga småbönder. Flera fastnade i skuldfällor.

De lyckade erfarenheterna från Tigray har lett till att Etiopien nu tillämpar metoderna över hela landet, bland annat med understöd av fns utvecklingsprogram undp. Modellen har blivit regeringens huvudstrategi för att bekämpa fattigdom och jordförstöring.

Hjälper bönder

Institute for Sustainable Development grundades 1996 med syftet att hjälpa bönder att förbättra miljön och produktiviteten med hjälp av ekologiska odlingsmetoder. Stöd får man bland annat från Third World Network och Naturskyddsföreningen. ISD jobbar även med projekt som stadsjordbruk, biogas och kulturell mångfald. Man samarbetar också med miljögrupper i skolor.

Flora bakom Tigrayprojektet

Upprinnelsen till Tigrayprojektet är det äkta paret Sue Edwards och Tewolde Gebre Egziabhers mastodontarbete med Etiopiens och Eritreas flora, ett verk i sju volymer som tog 30 år att färdigställa. Sverige och Uppsala har spelat en viktig roll.

Den unga engelska botanisten Sue Edwards kom till Etiopien 1968 för att undervisa. Ungefär samtidigt kom Tewolde Berhan Gebre Egziabher tillbaka till Etiopien efter att doktorerat inom ekologi i Wales.

– Tewolde märkte att han inte kunde tillämpa det han lärt sig eftersom han inte kunde identifiera de lokala växterna, berättar Sue när vi träffar paret i deras hem mitt i en grön oas i utkanten av Addis Abeba.

Lösningen blev ett bokprojekt med Sue som redaktör: en flora för Etiopien och Eritrea. Uppgiften visade sig vara stor, inte minst som landet har en unik mångfald med uppåt 7 000 växtarter. Här finns många ursprungliga varianter av odlade arter som utgör en viktig genbank. Till exempel räddade gamla etiopiska sorter världens skördar av korn när spannmålen höll på att slås ut av rödsotsvirus på 50-talet.

Två viktiga samarbetspartner blev Uppsala universitet och Kew Garden i Storbritannien. Svenska biståndsorganet Sarec sköt till resurser och svenskan Inga Hedberg blev medredaktör. Under militärdiktaturen fungerade Uppsala bland annat som utbildningsbas för Tewoldes studenter som arbetade med verket.

Både han och Sue hade själva vuxit upp med jordbruk och ville gärna koppla lokala jordbrukares kunskaper till modern ekologisk teknik. Ett tillfälle kom när rebellerna som leddes av Tigreanska befrielsefronten störtat militärregimen 1991 och Tigray som länge varit stängt och eftersatt öppnades. Sue och Tewolde startade isd och fick med de lokala myndigheterna på idéerna.

– Området runt Aksum är en urgammal högkultur och landskapet var väldigt utarmat. Här var nästan trädlöst, stora raviner och uttorkade floder. Det kändes som ett bra område för att försöka vända processen, säger Tewolde.

Parallellt spelade han en viktig roll som förhandlare för utvecklingsländerna inom de internationella förhandlingarna om biologisk mångfald och bönders rättigheter till genetiska resurser. I dag är han chef för Etiopiens naturvårdsverk, en position som i princip motsvarar miljöminister, och har utarbetat landets nya miljöpolicy.

Både Sue och Tewolde menar att det är nödvändigt med samarbete mellan civila organisationer som isd och statliga myndigheter i ett land som Etiopien.

– Det är just det som säkrar kontinuiteten i projekten. På egen hand skulle isd aldrig kunnat få till en sådan process och dessutom utveckla den på nationell nivå, säger Tewolde.

ÄVEN OM de klimatiska förhållandena ser väldigt olika ut på olika håll finns goda förutsättningar för matsäkerhet i Etiopien som helhet i dag, menar paret. Men handelsutbytet mellan olika områden behöver förbättras.

– Det jag tror att vi lyckats visa är att om du tar hand om miljön så blir den mycket bättre på att ta hand om dig, säger Sue Edwards.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Vattenbrist Sydafrikas klimatutmaning

augusti 15, 2014maj 9, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Internationella reportage, Sydafrika: Vattenbrist Kapstaden, Kayelitsha, kåkstad, klimat, klimatförändring, miljö, Sydafrika, vatten, vattenbrist

khayelitsha2 — Vattenförsörjning är ett ökande problem i kåkstäder som Kayelitsha i Kapstaden. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Vattenbrist kommer att bli Sydafrikas största klimatutmaning. I kåkstäderna är det redan ett vardagsproblem. Läckande rör ger orimliga räkningar och för skuldsatta hushåll stryps vattnet.

Read an English version

FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81.

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimatförändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön.

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre literpris. I ett land där det är en statusmarkering med pooler och flera badrum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.