Grodmysteriet

Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.
Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.

Reportage om gölgrodor publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015

Vad gör de värmeälskande gölgrodorna egentligen i Nordupplands svala skärgård? Vi letar efter en hotad och lite mystisk art på vackra fyrön Örskär och hamnar mitt i en intensiv kärlekskonsert.

Läs mer

Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.

Sydafrika: Hotat gräsland

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Kenya: klimat och heliga skogar

Reportage publicerat i Sveriges natur nr 5 2009

kenya
M’Riberia Mwongo leder en ceremoni i Giitunes heliga skog. Foto Mats Hellmark

Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.

Read an english version

NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på söt­potatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.

Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.

– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.

Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.

Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växt­slag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.

– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.

Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.

Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:

– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimat­förändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.

Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.

Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.

– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.

Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:

– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.

Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.

– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.

En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och hög­avkastande grödor.

– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.

Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.

EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).

På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kauri­snäckor.

Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.

Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.

Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.

I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.

Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.

Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobus­apans skinn) är M’Riberia Mwongo, 74, örtdoktor och råd­givare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George M’Turuchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)

Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:

– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.

Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.

– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.

Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in

i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.

När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.

– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.

Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:

– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.

Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.

– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.

Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.

– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.

En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.

– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.

PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder till­delats odlingsmark som i dag är sjöbotten.

Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.

Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.

– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.

Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.

Däremot har vattentillgången försämrats.

– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.

Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.

När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobus­aporna.

Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.

Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:

– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.