Kenya: klimat och heliga skogar

Reportage publicerat i Sveriges natur nr 5 2009

kenya
M’Riberia Mwongo leder en ceremoni i Giitunes heliga skog. Foto Mats Hellmark

Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.

Read an english version

NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på söt­potatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.

Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.

– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.

Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.

Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växt­slag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.

– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.

Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.

Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:

– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimat­förändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.

Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.

Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.

– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.

Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:

– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.

Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.

– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.

En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och hög­avkastande grödor.

– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.

Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.

EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).

På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kauri­snäckor.

Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.

Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.

Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.

I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.

Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.

Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobus­apans skinn) är M’Riberia Mwongo, 74, örtdoktor och råd­givare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George M’Turuchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)

Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:

– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.

Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.

– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.

Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in

i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.

När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.

– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.

Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:

– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.

Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.

– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.

Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.

– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.

En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.

– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.

PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder till­delats odlingsmark som i dag är sjöbotten.

Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.

Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.

– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.

Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.

Däremot har vattentillgången försämrats.

– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.

Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.

När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobus­aporna.

Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.

Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:

– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s