Språket som öppnar naturen. Om Harry Martinsons naturtexter.

mnemosyne small

”Det minsta landskapet, tuvan omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.” Foto: Mats Hellmark

Den 11 februari är det 40 år sedan Harry Martinson gick bort, men hans naturtexter är i högsta grad levande. Här återpublicerar jag en essä om dem från Sveriges Natur nr 4 2004:

Harry Martinson skrev om natur på ett helt nytt sätt. Sveriges Naturs Mats Hellmark har läst texter som sträcker sig från det luppnära till kosmos.

Maskrosbarn skulle han nog kallats i dag: Harry Martinson, sockenbarnet och vagabonden som skrev sig in i Svenska Akademien. I år är det hundra år sedan han föddes och trettio år sedan han fick nobelpriset.

Människans möte med naturen är ett tema som löper genom hela författarskapet. Ofta handlar det just om maskrosnivån.

”Det minsta landskapet, tuvan omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen” skriver han i essäsamlingen Utsikt från en grästuva (1963).

Naturupplevelser var ljuspunkter under en annars mörk uppväxt. Familjen splittrades tidigt och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Somrarna i det blekingska skogslandet bestod mest av arbete, till exempel rensning i ändlösa rovland:

”Den utdragna enformigheten i ett sådant arbete tvang en att söka nära kontakt med de levande tingen. Man blev vän med ogräset man rev loss och det underliga hände att man tvangs till ett slags mystik för att uthärda monotonien”, skriver han i ”Utsikt från en grästuva”.

Martinson lärde sig älska ogräs som hampdån, åkerkonvolvel, bitterblad och stinksyra långt innan han kunde namnen, och att söka mönstren i insekternas färder.

I vuxen ålder omvandlar han sina bokstavligt jordnära erfarenheter till poetiskt laddade texter, som stycket om insekterna i samma bok:

”De spänner tusen imaginära högspänningsledningar från blomma till blomma. De förvandlar sommarens blomsteräng till ett nervöst levande fält … ett slags oändligt sammansatt ställföreträdande nervsystem i blommornas tjänst …”

Utsikt från en grästuva är den sista i en serie böcker med naturessäer, resonerande texter med personlig ton. De tre första skrevs i slutet av trettiotalet: Svärmare och harkrank, Midsommardalen och Det enkla och det svåra. Då hade Martinson gjort kometkarriär på den svenska författarhimlen med lyrik och skildringar av sjömansliv och barndomsår. Nu vänder han blicken nedåt, hämtar sitt stoff ur närmiljön kring torpet Johannesdal på Södertörn där han flyttat in hos Moa Martinson några år tidigare. Samtidigt är essäerna allt annat än inåtvända. Iakttagelserna leder vidare till samtidskritiska, moraliska och filosofiska utvikningar. Böckerna blir inga storsäljare, men öppnar för ett nytt sätt att skriva om natur.

Kerstin Ekman efterträdde Harry Martinson på stol nummer 15 i Svenska akademien. I en intervju med Sveriges Natur (2/2001) berättar hon om sin skuld till företrädaren som naturskildrare. Hon ser honom som krönet på en tradition som sträcker sig tillbaka till Linné. Liksom Linné söker sig Martinson till det exakta, fascineras av detaljerna i livsväven. Skillnaden ligger i perspektivet. Linné ställer människan i centrum: vi namnger, naturen kan systematiseras på våra villkor. Martinson möter i stället djur och växter på deras egen nivå, utforskar gränsmarkerna till det mänskligt formulerbara. I Svärmare och harkrank skriver han om ett ofött språk inom oss.

”Någonting står och vädjar i de väldiga skogarna. Någonting står och vädjar i de gröna sjöarna. Men vill du försöka tolka det med hela barmen, blir det lätt salvelse … En otillräcklighet i språk står och dröjer över allt som är; men också en otillräcklighet i sinne. Vi begränsas. Här blev du ställd inom din arts gränser.”

Någonstans precis utom räckhåll finns ett mönster som pockar på tolkning. En möjlighet att tangera det ofattbara, att spränga gränsen. Som i den korta dikten Kväll i inlandet ur Passad (1945):

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

Och insjön håller till alla munnar

sin jättesked.

Martinson kallar sällan det han söker mystik. Nyckelordet är snarare stämning. Inte i dess vaga vardagsbetydelse, utan mer som musikalisk metafor. Som i att stämma en ton i samklang med helheten.

En av essäerna i Midsommardalen handlar om taltrasten – osynlig, men med en klang som sprider sig miltals som ringar på vatten. Fågeln flyttar sig mellan olika träd, söker platsen ”där luften är som en trumhinna”:

”Han sjunger länge så, ända tills det skymmer och sången ger en bild av fjärrbågens krökning, genom längtansvärlden och av stämningsinnehållets ärlighet och oärlighet, allt tvingat samman till en frågandets tråd som försvinner i riktning mot den stora Ingentingklockan, den som smälter ner inne i kärnan av den nedåtgående solen.”

Riktigt metafysiskt blir det när Martinson tar sig an skogsduvans läte i Det enkla och det svåra: ”Det finns inga gränser, säger hon. Hör ni vad jag säger. Det finns inga gränser och nu ska jag tala om det. Hör nu! Hör nu!” skriver han och låter duvans dova ropande vid skogsgölen mynnaut i en monolog som för tankarna till fornnordiska diktverket Havamal och guden Odens mytiska sökande efter de dolda runorna.

Den som vill komma naturen in på livet får inte börja i det uppenbara och storslagna. Inte vid Kebnekaise eller Tåkern, hävdar Martinson i Utsikt från en grästuva. I en hel essä utvecklar han sin syn på naturskildring.

Rötterna är tre: den folkliga, den vetenskapliga och den egna observationen. Kraven är kärlek och tålamod: ”den som skildrar natur måste först i ensamhet och tystnad lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen”.

Inga älgar i motljus och dramatiska fjällbranter alltså. Ändå har Martinsons essäer ett mycket bredare anslag än andra naturtexter. Hela tiden hittar han berättelsen bakom iakttagelsen, ett unikt förlopp som fångar läsaren. Man behöver inte vara fältbiolog för att fascineras av sländornas stridsflygattacker eller beskrivningen av granens rörelsemönster i Midsommardalen:

”… betraktar du noga en jättegran då den arbetar i stormen, upptäcker du snart hur granen inte alls bugar och bockar som en gosse påett nådekalas. Snart ser du att vad du kallar bugningen flyttar sig inom stammen, den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördeladrörelse.” Skönheten ligger i förståelsen, insikten. I Det enkla och det svåra ger Martinson en förklaring till att han sällan skriver om ”sköndjur” som rådjur, hägrar eller örnar. Det tar för lång tid att lära känna dem. En enstaka observation då och då räcker bara till för ”banal vackerskildring”. Bättre då att fördjupa sig i lavars färgspel mot gråbergssidan eller björkens bark. Insekter som trafikerar blickfältet i tusental varje timme går också att uppleva, bli personlig med.

Ibland får mötet en road ton, som när två ekoxar går i clinch vid en av ekkronans yttre förgreningar. Den mindre ekoxen låter den större tro att han segrat och drar sig tillbaka, för att sedan försöka överrumpla med en rusning tvärsöver löven ”likt en dumdristig pojke som jumpar på vickande isflak”. Just när den lille ser ut att lyckas med manövern faller han till en gren långt därunder. ”Sedan hittade de nog inte varandra på flera timmar, kanske dagar.”

Bataljmålningen leder över i reflektioner om skalbaggarnas liv och miljö, den detaljernas djungel där de rör sig ”längs osynliga ledstänger, instinkternas”.

Djurens instinktsväsen ställs mot människans samvete och förmåga till nyansering. Rovsteklarnas och sländornas till synes grymma angrepp och styckning av andra insekter är ett återkommande motiv, med krigshotet som mörk bakgrund. I Det enkla och det svåra får en dolkstekel med en stympad praktfluga i klorna till och med rikta en predikan till mänskligheten från ett grässtrå:

”Akta er för att bli snarlika detta; repetera! Den kan säga: Se på mig, jag är rovinsekten av livsätten dolksteklar … naturen har låst in mig i min art och vridit om det biologiska låset med den biologiska nyckeln. Så är jag tilldelad en rayon för rov och ett mått av instinkter som jag aldrig lyfter mig ur …”

Människans instinktsvärld är jämförelsevis oändligt sammansatt, vi har kapacitet till känsla, förnuft och eftertanke. ”Ni, de mest sexuella och andliga av alla varelser borde betänka detta”, fortsätter stekeln.

Även om Martinson möter naturen med öppna sinnen jämställer han aldrig djurs och människors värde. Människans möjligheter, vårt ”kännandevärde” står över djurens. Därmed blir vårt ansvar desto större.

Redan i trettiotalets naturessäer diskuterar Martinson människans påverkan på miljön. Med åren djupnar diskussionen och engagemanget. Oftast låg han långt före debattklimat och kolleger.

I Midsommardalen kritiserar han dem som älskar naturen med ”plockfingrarna, portören och poänghjärnan”. I Det enkla och det svåra ifrågasätts bilismen, långt innan den blivit en massrörelse. Det är också där han lanserar tanken på människan som medintressent i naturen, och naturen som medintressent i människan – ekosystemperspektiv i tidig tappning. Ett kvarts sekel senare i Utsikt från en grästuva skriver han om ”stämningskatastrofer möjligen orsakade av den allt häftigare urbaniseringens flod som flyter genom världen, och som snabbt förändrar landskap, samhällen och städer, sjöarna, floderna och havskusterna”. Boken kom 1963, samtidigt som den svenska översättningen av Rachel Carsons Tyst vår öppnade mångas ögon för miljögifternas effekter. Dikten Ringaren i ”Dikter om ljus och mörker” (1971) ger en koncentrerad bild:

I blåklockstider

kan man se

den blyge och svartklädde Ringaren

en liten skalbagge av trettisjunde

familjen, vivel-ätten.

Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet

där detta leder ned i klockans stängel.

Hans namn är Miarus.

Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han.

Men han börjar inte ringa förrän man lämnat ängen,

men då ringer han mångenstädes,

överallt där ängar kan ha klockor.

Någon säger att om det stora

börjar redan i det lilla

skall han ringa till världsdöd

på en förgiftad äng.

Om stämning är ett nyckelbegrepp för Martinsons miljötänkande så är gyralitet ett annat. Essäsamlingen Gyro låg färdig redan 1947, men gavs inte ut förrän efter författarens död.

Ett gyroskop är en mycket snabbt roterande snurra, vars axel behåller sin riktning praktiskt taget oförändrad. Principen används i gyrokompassen. Jorden själv är ett annat exempel.

Gyralitet står i Martinsons tolkning för ett slags balans mellan människa och natur, en utjämnande princip i skapelsen.

”Livets gyralitet måste tänkas vara ännu mer djupgående … än vad den genialaste mekaniska uppfinning kan illustrera. Men allt talarför att det hos livet finns en mångfald biogyrala anordningar. Genom detta gyro, som förmodligen gör sig gällande redan i de livsviktiga grundämnena, tar universum steget från ett kvantitativt universum till ett kvalitativt”.

I Gyro vidgas också perspektiven utåt kosmos. De amerikanska atombombssprängningarna hade gjort ett djupt intryck på Martinson.

Med atombomben kan människan skapa temperaturer miljoner gånger högre än i solens inre, konstaterar han. Frågan är om vi har råd med extravagansen. Det oändliga universum kan låta solar explodera, ”men Jorden, som vid solens sida lämnats att vara sin egen, har bara sig själv, och medan universum kan leka med milliarders milliarder av bollar, så kan mänskan på jorden endast leka med en boll: den boll hon själv lever och vistas på.”Även om Martinson är fascinerad av vetenskap, varnar han för följderna av lekar där människan inte behärskar reglerna. Att ge sig på ”det inres metamorfoser,/ de djupare svängande/ innersta danserskornas lek” som han skriver om i dikten Elektronerna.

Temat utvecklas i Aniara (1956). Titelns gigantiska rymdskepp råkar ur kurs på sin färd från en strålningsskadad jord till Mars, och fortsätter år efter år i riktning mot stjärnbilden Lyran.

I rymdens eviga tomhet möter de tusentals människorna ombord inget som liknar ”Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem,/ det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung”.

I en intervju om Aniara 1957 talar Martinson om fototurben som spränger staden Dorisburg som en symbol ”inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet.”

En Kassandravarning kallar han boken; ovälkommen och dömd att klinga förgäves. Visst är Aniarasvartsynt, men även här finns de ljusa bilderna av naturen, som minnen och bilder förmedlade av den märkliga miman.

Martinson slog larm tidigt om de stora miljöhoten. Tidigt ute är han också i det mindre perspektivet, när han i slutet av Utsikt från en grästuva kommer in på stadens natur. Det blir allt tydligare att det landskap han rört sig i, den myllrande mångfalden från de tidiga naturessäerna är hotad. I stället tecknar han ett alternativ:

”Jag undrar om det inte är städerna som till slut måste rädda naturen i detta land, genom att bli den svenska naturens mecenater och värdar så långt det går, och genom att bli faddrar till annat och mer än sina egna fritidsområden”.

Skulle kunna stå som ett motto för de resonemang om vår tids biotoper som Fredrik Sjöberg och andra debattörer fört de senaste åren, och den satsning på tätortsnära natur som fyrtio år senare blev officiell statlig naturvårdspolitik.

Diktsamlingen Tuvor (1973) blev Martinsons sista bok. Här möter vi åter poetiska närbilder av natur, men mer avklarnade, stilla. Tolkningsfria. Naturen står för sig själv, mötet lämnas åt läsaren. Som i Regnsommarens sista strof:

Du fick på din ärm

den sista gula fjärilen

av solens gäckande kraft

av misstag uppväckt.

Då den märkte hur fåfängt,

störtade den sig bort från din hand

och blandade sin flykt med

de fallande lövens.

Text: Mats Hellmark

Peter Wohlleben om skogens hemliga liv

Publicerad i Sveriges Natur nr 5 2016

Träd pratar, ammar sina barn och håller urgamla stubbar vid liv. Peter Wohllebens bok ger en ny syn på skog.

peter-wohlleben
Träden har ett socialt liv precis som djur och människor, enligt Peter Wohlleben, De är bara mycket långsammare. Foto: Mats Hellmark
Tyske skogvaktaren och biologen Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv (Norstedts) blev en oväntad succé i hemlandet (förväntade 3000 exemplar är nu uppe i en halv miljon) och finns nu på svenska.
Det han skriver om är egentligen inte så hemligt, utan baserat på forskning och egen erfarenhet. Det nya ligger i engagemanget och sättet att beskriva trädens sociala liv. De liknar mer djur, till och med människor, fast är mycket långsammare. Ett träds barndom kan vara flera hundra år.

— Jag förklarar i termer som folk förstår och kan identifiera sig med. Till exempel att moderträden ammar sina barn. De vet vilka plantor som är deras egna och kan till och med ha favoriter bland dem…

Boken börjar med att han skrapar mossan av det han tror är några gamla stenar. Det visar sig vara en stubbe efter ett träd hugget 400 år tidigare. Under barken finns ett grönt skikt. Trädet lever!

— Man frågar sig varför, men kanske behöver det inte finnas en orsak. I vårt samhälle stöder vi flyktingar och gamla människor utan kompensation.Förklaringen finns i det underjordiska nätverket via rötter och svampmycel: trädgrannarna pumpar över klorofyllen den gamle inte själv kan producera längre. En sorts socialbidrag.

En forskare han pratat med tror att det kan vara så att gamla individer bidrar med minnen och kunskaper långt efter att de kan fortplanta sig. För även om mycket återstår att förstå finns bevis för minnesfunktioner, räkneförmåga och sinnen som liknar syn, hörsel, smak. Träden har elektriska och kemiska ”språk” och kan till exempel varna varandra för insektsangrepp och bete.

Wohllebens egen resa förde honom bort från skogsbruk med stora maskiner och plantering till ett skonsamt där skogen fyller olika funktioner och får växa långsamt. Lönsamheten har ändå ökat.

— Mer hänsyn behöver inte vara mot skogsägares intressen. Men kalhyggen är det värsta man kan göra, då är det inte längre skog.

Läs texten på Sveriges Naturs webbplats

Senegal: När fisken försvinner

senegal håkan
Foto: Håkan Lindgren

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 1 2016

Haven töms på fisk fortare än naturen kan fylla på och många arter hotas av utrotning. I Senegal försvinner även de små fiskarna som de fattiga människorna haft råd med när fiskmjölet blir foder i utländska fiskodlingar.

Senegal har alltid levt på sin fisk, men överfiskning och utländsk konkurrens hänvisar lokalbefolkningen till små billiga fiskar som sardinella. Nu växer utländska fiskmjölsfabriker upp som tar också den, till foder för odlingar i Asien och Europa.

Läs hela reportaget här.

DSC_4216 NYWEBBCROP
Foto: Mats Hellmark. Fisket har alltid varit Senegals främsta resurs, det står för tio procent av landets arbetstillfällen och 39 procent av proteinintaget. Men nu är det överexploaterat.

Läs mitt tidigare reportage om fisket i Mauretanien och EU:s fiskeavtal med Västafrika från 2012 här.

Lars Lerin: Naturen är på allvar

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 4 2015

Lars Lerin har aldrig varit rädd att visa sina svaga sidor, det såriga. Naturen blev en tröst och en tillflykt för honom redan som liten. Den starka känslan följer med i hans målningar och böcker.

Läs mer

lerin

Lars Lerin blir fotograferad på Sandgrund vid intervjutillfället.

Sveriges ömmaste punkt

liten bild rönnbäck

Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014   Text och bild Mats Hellmark

Läs reportaget på Sveriges Naturs hemsida

Läs artikeln som pdf här Gruvor SN 5/14

Reportaget är hämtat ur Sveriges Natur 5/14 Tema: Urfolk skyddar natur.

Fler pdf:er:
Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya
Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada

Sydafrika: Hotat gräsland

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats