Lars Lerin: Naturen är på allvar

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 4 2015

Lars Lerin har aldrig varit rädd att visa sina svaga sidor, det såriga. Naturen blev en tröst och en tillflykt för honom redan som liten. Den starka känslan följer med i hans målningar och böcker.

Läs mer

lerin

Lars Lerin blir fotograferad på Sandgrund vid intervjutillfället.

Sveriges ömmaste punkt

liten bild rönnbäck

Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014   Text och bild Mats Hellmark

Läs reportaget på Sveriges Naturs hemsida

Läs artikeln som pdf här Gruvor SN 5/14

Reportaget är hämtat ur Sveriges Natur 5/14 Tema: Urfolk skyddar natur.

Fler pdf:er:
Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya
Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada

Sydafrika: Hotat gräsland

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Kenya: klimat och heliga skogar

Reportage publicerat i Sveriges natur nr 5 2009

kenya
M’Riberia Mwongo leder en ceremoni i Giitunes heliga skog. Foto Mats Hellmark

Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.

Read an english version

NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på söt­potatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.

Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.

– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.

Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.

Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växt­slag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.

– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.

Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.

Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:

– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimat­förändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.

Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.

Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.

– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.

Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:

– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.

Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.

– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.

En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och hög­avkastande grödor.

– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.

Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.

EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).

På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kauri­snäckor.

Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.

Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.

Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.

I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.

Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.

Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobus­apans skinn) är M’Riberia Mwongo, 74, örtdoktor och råd­givare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George M’Turuchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)

Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:

– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.

Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.

– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.

Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in

i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.

När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.

– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.

Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:

– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.

Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.

– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.

Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.

– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.

En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.

– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.

PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder till­delats odlingsmark som i dag är sjöbotten.

Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.

Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.

– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.

Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.

Däremot har vattentillgången försämrats.

– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.

Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.

När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobus­aporna.

Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.

Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:

– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.

Carl von Linné: Med egna ord

Porträttintervju med Carl von Linné publicerad i Sveriges Natur nr 2 2007

Ingen kunde vara mer rätt att intervjua i Sveriges Natur än Carl von Linné. Särskilt i år. Tyvärr missade vi chansen med ett par sekel. Eller ?

Carl von Linné, porträttintervju i Sveriges Natur 2/07. Med noter och litteraturförteckning.

De återskapade planteringarna vid Linnés Hammarby utanför Uppsala lyser av försommarfärger. Breda golvplank, ursprungliga blomstertapeter. Det sorlar i föreläsningssalen en trappa upp. Fullt av folk, mitt i mängden en välbekant grålockig peruk. Med myndig stämma lägger Carl von Linné ut texten om sin egen betydelse för botaniken.

Kort förvirring, sedan förstår jag. Hans Odöö gör sitt märkligt levande Linnéporträtt för en grupp turister.

Jag fortsätter ut i trädgården, runt hörnet. Kanske var det just här Linnés lund låg, den som han älskade att vila ut i.

Det är varmt, gräset ser skönt ut. Varför inte? Ingen kan väl misstycka en kort vilopaus i linneansk anda. Särskilt inte efter några veckors djupdykning i litteratur av och om den store. Ljusa lövverk vajar mot blå himmel. Trafikbruset från E4an någon kilometer bort sjunker undan. Tiden försvinner.

– Kom hit, min unge vän. Hur många slags örter tror Ni jag täcker med handen??

Jag reser mig på armbågarna och ser peruken igen. Och samma bruna, livliga ögon som på porträtten. Linné själv vilar på marken ett par meter ifrån mig, med ena handen utsträckt i gräset.

Jag skjuter undan chocken och gissar. En sådan intervjuchans får inte missas. Linné svarar med ett leende och en genomgång av beståndet med namn och plats i systemet.

– Döm härav, min vän, hur stort antalet är av de örter som växer på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara som har skapat dem. (1)

Han bjuder mig att smaka ur en stor skål med klarröda smultron.

– Sedan jag var i dödens käftar av gikt och blev kurerad med smultron så äter jag var sommar så mycket smultron jag förmår och magen gitter emottaga, berättar han, tar en munfull och lutar sig tillbaka. (2)

– Nå, vad vill Ni fråga mig? Vad ska vi diskutera? (3)

Blicken är uppfordrande, ögonen ganska små men med en glans och något genomträngande jag aldrig sett hos någon annan. (4)

Jag frågar hur han ser på uppmärksamheten runt jubileet och visar en hundralapp med blomsterkungens porträtt.

Han nappar åt sig sedeln, skärskådar och skrockar förnöjt. Helt på sin plats, tycker han:

– Ingen har varit större botanikus eller zoologikus. Ingen har så totalt reformerat en hel science, och gjort en ny epok. Ingen har heller rangerat alla naturens produkter i sådan redlighet. (5)

Porträttet är han också tillfreds med.

– Förlagan gjordes av herr Roslin, så förträffligt att intet kan vara likare. (6)

Vad ser Ni som Er största insats?

– Methodem sexualem. Med otrolig möda räknade jag alla örters ståndare och pistiller, och gjorde en Methodum plantarum som är den fullkomligaste världen sett. Tidigare rådde ett kaos, vars moder är dumheten, vars fader är observansen och vars amma är fördomen, suckar han. (7)

– Myckenheten av Naturens rikedomar är så stor att intet minne är tillräckligt: Det fordrades att kunskapen skulle bringas till form av vetenskap. Jag har härpå använt hela min lilla levnad. Var sten, växt, djur själv ska säga en okunnig sitt namn så att det förstås av alla som lärt sig språket. (8)

Han räcker tillbaka sedeln, reser sig och tecknar åt mig att följa. Det märks att han är till åren kommen: lite hopkrupen, med dammiga skor och strumpor, lång skäggväxt och en gammal grön rock med ett ordenstecken. (9)

Ur en matta av friskt gröna blad plockar han ett par plantor och visar två oanseliga, olika blommor. Skogsbingeln, Mercurius Perennis, har ståndare och pistiller på skilda plantor: hanblommor och honblommor som når varandra med hjälp av vinden. Det första exemplet han använde för att förklara sexualsystemet.

– Själva bladen uti blomman gör allenast tjänst av brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias, blommar han ut och fortsätter:

– Brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulveram genitalem som faller på tubam och foecunderar ovarium. (10)

Trots mitt klena latin förstår jag att en och annan samtida fann Linnés växtliga vällust väl explicit. Men systemets framgång tystade kritikerna.

Utgångspunkten var hans egna samlingar av torkade växter, djur och stenar.

– Mitt herbarium är ofelbart det största världen skådat. (11)

Samlingarna finns här på Hammarby, i ett litet hus han lät bygga efter den stora stadsbranden i Uppsala 1766, förklarar Linné och går före uppför backen.

– Till mitt museum in altis, mitt slott som jag byggt i luften. (12)

Jag vet att samlingarna såldes efter Linnés död, har själv sett dem i London. Men när dörren knarrar upp finns allt där igen: skåpen står fulla av herbarieark, djur och stenar. Förbryllad dimper jag ned på en av träbänkarna för lärjungar medan Linné rumsterar bland lådorna. De äldsta växterna är från hans barndom i Småland.

– Min far smittade mig med sin håg till blomster. Ända från vaggan fick jag sitta i trädgården i Stenbrohult. När jag inte kunde blidkas på annat sätt tystnade jag strax så snart jag fick en blomma i handen. (13)

I en egen liten trädgård planterade han sådant som fanns

i faderns.

– Men dessutom alla vilda växter, ehuru det icke behagade honom att jag orenade trädgården med vilda ogräs. (14)

Så börjar han bläddra bland arken igen.

– Här finns nästan alla sibiriska växter, skickade av Gmelin. Här talrika trädgårdsväxter ur Cliffords trädgård. Så gott som alla Europas botanister har liksom tävlat att sända mig sina rariteter. Alla lapska uppletade jag med otrolig flit. (15)

Han berättar om lapplandsresan, den första. Om strapatser och samerna som inspirerade med sin enkla och friska livsstil.

– När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. (16)

Den nordliga naturen imponerade, men när jag frågar om svenska favoritområden hamnar vi i söder:

– Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne. Slätten emellan Malmö och Trelleborg är den härligaste i världen, ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd. (17)

Naturen ska vara nyttig för människan, betonar han, för att i nästa andetag låta som en modern ekosystemteoretiker.

– Ett sådant samband förefinnes mellan samtliga delarna, att om en enda av dem vore borta, det hela ej skulle äga bestånd. Vissa växter kräva nämligen viss jord, vissa insekter hämta sin föda från vissa blommor, vissa kreatur från vissa växter. (18)

– Men vad betyder mötet med naturen för Er?

– Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje samt är högsta spetsen av mänsklig lycka, säger Linné och går fram till ett av fönstren. (19)

Jag följer blicken över trädgård, åker och äng tills hans tids småskaliga odlingsbygd blir oskarp i det vågiga 1700-talsglaset. I stället tonar storjordbruket fram, det som SLU ersatte Linnés landskap med så sent som på 1970-talet. Trafiken brusar i fjärran. Jag är ensam.

Kort om Linné:

Favoritplats: Stenbrohult, jämfört med andra orter liksom en drottning bland systrarna. Ja, prästgården där tycks liksom av Flora själv utsirad. (20)

Laster: Coffé och tobak. (21)

Om hustrun: Om jag inte varit kär hade jag ofelbart utrest och lämnat Sverige 1738. (22)

Noter:

1) Möte med Linné skildrat av Anders Fredrik Skjöldebrand i ?Voyage Pittoresque au Cap Nord? (1801), citerad i Pauline Snoeijs Linnés brudkammare, sid 2 (bok nr 11 i litteraturlistan nedan)

2) I Linnés självbiografi nr 3, sid 145 (bok nr 7)

3) Linnébeskrivning av Johann Beckmann, refererad i Blunts Linnébiografi sid 176 (bok nr 9)

4) Christian Fabricius om Linné, citerad i Snoeijs bok, sid 13 (bok nr 11), Fries refererad i Blunts biografi sid 167 (bok nr 9)

5) I Linnés självbiografi nr 3, sid 146 och efterföljande sidor (bok nr 7)

6) I Linnés självbiografi nummer 4 sid 134 (bok nr 7)

7) I självbiografi nummer 4 sid 162 (7) och brevreferat i Ahnfelts Carl von Linnés levnadsminnen, sid 31 (bok nr 8)

8) Linné. Tal 1772 i Uppsala Domkyrka, sidan 6 (bok nr 4)

9) Linnébeskrivning av Beckmann, citerad i Blunt s 174 (bok nr 9)

10) Båda citaten ur Linnés Præludia Sponsaliorum Plantarum 1729 (bok nr 6)

11) I Linnés självbiografi nr 5, sid 189 (bok nr 7)

12) Om museet bl a i Marita Jonsson: Carl von Linné, boningar trädgårdar och miljöer, sid 165 f (bok nr 10) och Blunt, sid 220 (bok nr 9)

13) I Linnés självbiografi nr 2, sid 59 och nr 4, sid 156 (bok nr 7)

14) I Linnés självbiografi nr 4, sid 156 (bok nr 7)

15) I Linnés självbiografi nr 4, sid 173, och nr 5, sid 189f (bok nr 7)

16) I Linnés lappländska resa sid 102 (bok nr 3)

17) Linnés skånska resa sid 197+238 (bok nr 2) och Strandell/Gullers: Linnés Sverige, sid 70 (bok nr 12)

18) Ur Linnés De politia naturae (Naturens ordning) 1760 sid 73 (bok nr 5)

19) Ur Linnés De curiositate naturali (Om naturens underlighet) 1748 sid 59 (bok nr 5)

20) Linnés Spolia Botanica sid 58 (bok nr 3)

21) Linnés Anmärkningar om coffé, sid 20+32 (bok nr 1)

22) Ahnfeldt, sid 43 (bok nr 8)

Käll- och litteraturförteckning

Av Carl von Linné:

1. Anmärkningar om Coffé 1747. Fabel 1962

2. Carl Linnaei Skånska resa. (1749). W&W 1975. Red Carl-Otto von Sydow.

3. Carl von Linnés ungdomsskrifter I-II. Red Ährling, Ewald. Norstedts 1888. Innehåller:

Spolia Botanica C Linnaei (1729) och Lapplandsresan (1732).:

4. Deliciae Naturae. Tal hållit uti Upsala Domkyrka år 1772 den 14 december vid Rectoratets nedläggande. Tryckt i Stockholm 1773.

5. Om undran inför naturen och andra latinska skrifter. Red Hagberg, Knut. Natur och kultur 1962. Innehåller: Naturens ordning (De politia naturae) (1760) och Om undran inför naturen (De curiositate naturali) (1748).

6. Præludia Sponsaliorum Plantarum. Om förspel till växternas bröllop (1729).

7. Vita Caroli Linnaei (Carl von Linnés självbiografier). Red Malmeström, Elis och Uggla, Arvid Hj. A & W Stockholm 1957.

Om Carl von Linné:

8. Ahnfelt, Arvid: Carl von Linnés lefnadsminnen. Adoxa 2004 (faksimil efter 1877 års originalupplaga)

9. Blunt, Wilifrid: Carl von Linné. Bonniers 2002.

10. Jonsson, Marita: Carl von Linné, boningar, trädgårdar och miljöer. Forum 2003.

11. Snoeijs, Pauline: Linnés brudkammare. Artea 2007.

12. Strandell, Birger, Gullers KW: Linnés Sverige. Bra Böcker 1977.

Länk till texten