Senegal: När fisken försvinner

senegal håkan
Foto: Håkan Lindgren

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 1 2016

Haven töms på fisk fortare än naturen kan fylla på och många arter hotas av utrotning. I Senegal försvinner även de små fiskarna som de fattiga människorna haft råd med när fiskmjölet blir foder i utländska fiskodlingar.

Senegal har alltid levt på sin fisk, men överfiskning och utländsk konkurrens hänvisar lokalbefolkningen till små billiga fiskar som sardinella. Nu växer utländska fiskmjölsfabriker upp som tar också den, till foder för odlingar i Asien och Europa.

Läs hela reportaget här.

DSC_4216 NYWEBBCROP
Foto: Mats Hellmark. Fisket har alltid varit Senegals främsta resurs, det står för tio procent av landets arbetstillfällen och 39 procent av proteinintaget. Men nu är det överexploaterat.

Läs mitt tidigare reportage om fisket i Mauretanien och EU:s fiskeavtal med Västafrika från 2012 här.

Grodmysteriet

Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.
Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.

Reportage om gölgrodor publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015

Vad gör de värmeälskande gölgrodorna egentligen i Nordupplands svala skärgård? Vi letar efter en hotad och lite mystisk art på vackra fyrön Örskär och hamnar mitt i en intensiv kärlekskonsert.

Läs mer

Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.

Den konstruktiva oron

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Att vara orolig för klimat och miljö behöver inte betyda att man saknar hopp. Det kan faktiskt vara tvärtom. Sveriges Natur har pratat liv och framtid med åtta gymnasieungdomar och en forskare.

– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.

Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.

– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …

FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.

Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.

Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.

I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.

– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.

Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.

– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.

Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:

  • Att få tilltro till politiker, miljöorganisationer och andra aktörer. Det kan till exempel ske genom att skolor bjuder in vuxna som jobbar med frågorna.
  • Att kunna vända på perspektiven. Man är både väldigt orolig och hoppfull, ser problemen men också att kunskapen ökar i samhället och att vi kunnat lösa stora problem tidigare i historien.
  • Att göra något konkret, även relativt enkla saker som sopsortering eller att cykla till skolan. Effekten förstärks om man känner att man gör något kollektivt tillsammans med andra.

NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.

I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.

– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.

– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.

Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.

– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.

Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.

HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.

– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.

Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?

– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.

I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.

– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.

NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.

– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.

Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.

– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.

Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?

– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.

Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.

– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.

Bastian är mycket orolig.

– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.

Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.

I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.

– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.

Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.

– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …

Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.

– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.

Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?

– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.

ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.

När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.

Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.

– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.

Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.

Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuserade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).

För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.

– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.

HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.

– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.

Tycker du något känns hoppfullt?

– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.

Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.

– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.

Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.

– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.

Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.

– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.

När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.

– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.

Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.

– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.

Hur tror ni att man får till en förändring?

– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.

– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.

Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?

Båda skrattar och skakar på huvudet.

– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.

Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.

– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.

Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.

– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.

Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.

– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.

NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.

– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.

Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.

– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.

Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.

– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.

Var fjärde ung olycklig

Enligt en undersökning som gjordes på uppdrag av WWF i fjol oroar sig 80 procent av Sveriges unga för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. Var fjärde ung känner sig olycklig vid tanken på klimatförändringarna och över hälften tänker på problemen någon gång i veckan eller oftare. En majoritet (63 procent) av ungdomarna tyckte inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.

Viljan finns

I början av läsåret fick förstaårseleverna på Nya Malmö Latin besvara en enkät med frågor om synen på hållbarhet och miljö. En klar majoritet (81 procent) vill göra något åt miljöproblemen i världen.

En majoritet (53 procent) upplever att de saknar nödvändig kunskap för att åstadkomma en förändring och nästan varannan elev är tveksam till om vi kan lösa problemen i världen (47 procent). Även om flertalet vill se förändring i mer hållbar riktning finns det också en stor grupp som inte känner direkt eget ansvar för att förbättra miljön (38 procent) eller vilja att engagera sig för ett hållbart samhälle (35 procent).

Enkäten är ett verktyg för att utvärdera förändring i synen på hållbar utveckling och kommer att jämföras med en ny som görs sista terminen. Modellskolan är ett samarbete mellan Nya Malmö Latin, Malmö stad, Malmö högskola och Naturskyddsföreningen. Målet är att utveckla nya pedagogiska arbetsformer för skolor runt om i landet och att ge elever ökad framtidstro och handlingskraft.

Fältbiologerna

En möjlighet att engagera sig för klimat, miljö och natur är organisationen Fältbiologerna, som helt drivs av unga. Bland annat finns nät-verk om hav, skog, klimat, gruvor och energi. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. Läs mer på www.faltbiologerna.se.

Psykolog startade upprop

Psykologen och psykoterapeuten Billy Larsson har framgångsrikt behandlat fall med klimatångest. Erfarenheten ledde till ett eget engagemang, bland annat är internetuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu med drygt 16 000 underskrifter hans initiativ.

– Ofta fokuseras på hur människor ska bli av med sin oro. Det är lite bakvänt tycker jag, eftersom folk generellt snarast oroar sig för lite, säger han.

Men att grubbla för mycket på koldioxidutsläpp man själv orsakar kan leda till handlingsförlamning och i värsta fall självmordstankar. Det vinner varken personen eller klimatet på.

– Ingen kan leva helt utan att göra miljöskadliga handlingar, man bör därför också tänka på det positiva man gör i klimatvänlig riktning, och hur man röstar. Det gäller att hitta en balanspunkt, annars blir livet för svårt.

Om oron däremot leder till att man utvecklar tydliga miljövänliga värderingar och arbetar för positiva klimatbeslut kan man leva ett bra liv även med viss klimatoro.

Syftet med uppropet är visa politikerna att många är beredda till livsstilsförändringar.

– Det handlar om att tillerkänna även kommande generationer mänskliga rättigheter. Där tror jag dagens unga kan vara radikalare än den äldre generationen.

LÄS en intervju med psykologen Per Espen Stoknes: Därför hör vi inte klimatlarmen

Läs mer på www.radikaliseraklimatpolitiken.nu

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Margareta Hansson: Tinar upp tiden

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 5 2004

Ingen kristallkula kan förutspå framtidens klimat. Men kristallklar is från Antarktis och Grönland säger en hel del. Margareta Hansson är en av forskarna som borrat sig 740 000 år tillbaka i tiden.

Det gäller att pälsa på sig i Margareta Hanssons arbetsmiljö. Termometern på väggen i köldlabbet på Stockholms universitet visar minus 23 grader. Borden är täckta med inplastade iskorvar från en grotta i Rumänien. I små burkar står prover ur den 3 200 meter långa iskärnan från Dome C, Concordiastationen högt upp på den östantarktiska platån.

Egentligen trivs hon bättre att jobba där, trots att kvicksilvret ofta sjunker mycket lägre. Hellre vita vidder och tystnad än fläktsurr och artificiell kyla.

Dome C ligger hundra mil från närmaste forskningsstation och årsmedeltemperaturen är minus 54 grader. Det kan ta två veckor att forsla utrustning från kusten med snöfordon, men forskarna flygs upp.

– Landskapet på vägen dit är fantastiskt. Uppe på inlandsisen är det som en gigantisk vit pannkaka. Blå himmel, inga landmärken och midnattssolen som snurrar över huvudet.

I december ska borrningarna fortsätta. Ungefär hundra meter is återstår ner till berggrunden.

– När vi kommer till botten räknar vi med att ha information om atmosfären ungefär en miljon år tillbaka.

Det var i somras som nyheten om det rekordlånga klimatarkivet presenterades i ansedda tidskriften Nature. Forskare och tekniker från tio europeiska länder i samarbetsprojektet Epica hade lyckats borra upp en iskärna med sammanpressat snöfall från 740000 år. De ryska forskarna vid Vostokstationen höll det tidigare rekordet med en klimatserie från 420000 år gammal is.

– Det är väldigt spännande att kunna gå så här långt tillbaka i tiden. Här visste vi verkligen ingenting om atmosfären, nu får vi helt andra möjligheter att förstå processer i klimatsystemet.

Det finns andra klimatarkiv, bland annat bottensediment i haven. Men inget ger så direkt information och så många detaljer som borrkärnor från inlandsisarna. Små instängda luftbubblor ger möjlighet att analysera den forntida atmosfären, lufttemperaturen mäts med hjälp av syret i isen.

En slutsats från Dome C är att vi kan pusta ut vad gäller nästa istid. Den lär inte drabba oss eller våra barn. Paralleller med tidigare klimatförändringar visar att dagens värmeperiod, som redan pågått i 12000 år, bör pågå åtminstone 15000 år till. Men analyserna visar även att halterna av växthusgaser aldrig varit så höga som nu under de senaste 800000 åren.

– Det råder ingen tvekan om att dagens halter är extrema, och att människan skapat dem. Troligen kommer den här extra växthuseffekten att driva upp temperaturen ytterligare. Hur systemet kommer att svara på det vet vi inte riktigt. Här finns inget facit, inga paralleller att titta på.

Växthusgaser är bara en av 80-talet olika parametrar som mäts i isen. I Stockholm undersöker man kärnans innehåll av lösta ämnen, joner. En gång har jonerna varit partiklar i luften, så kallade aerosoler.

– Vid sidan av växthusgaser är aerosoler den viktigaste komponenten i klimatsystemet. Men sambandet är mycket mer komplicerat. Här finns stora kunskapsluckor.

Samtidigt som artikeln i Nature kom var det premiär för storfilmen The Day After Tomorrow, där snabba klimatförändringar skapar kaos världen över. Inledningsscenen visar isborrning på Antarktis och hjälten är paleoklimatolog med ungefär samma arbetsuppgifter som Margareta Hansson.

Kopplingen betydde mycket medieuppmärksamhet, men själv har hon inte sett filmen än.

– Det jag vet är att tidsaspekten är fel, så fort går inte förändringarna. Men det är förstås svårt att göra actionfilm om förlopp som tar mer än en generation.

I filmen hoppar hjälten över avgrundsdjupa issprickor och utför dramatiska räddningsaktioner i snöstorm. Verkligheten ute i fält är lugnare.

– Mest handlar det om att göra det bästa möjliga av kort tid. Det äventyrligaste – förutom det vetenskapliga – är att befinna sig så långt bort om något händer.

Arbetspassen på borrplatser på Antarktis och Norra Grönland är månadslånga. Inte alltid populärt i familjen.

– Men de därhemma upplever tiden som mycket längre än man själv gör. Det är en väldigt enkel tillvaro på isen. Jobba hårt, äta och sova. Långt borta från världen. Lite som det kan kännas i fjällen.

Margareta Hansson har alltid gillat friluftsliv. Vid sidan av utbildningen på kemistlinjen tog hon kvällskurser i meteorologi. När en doktorandtjänst i kemisk glaciologi utlystes 1986 gav det en chans att kombinera alla tre bitarna.

– Då var det ett helt nytt forskningsområde i Sverige. Jag kom direkt in på ett nordiskt projekt, en liten borrning på Renland vid grönländska östkusten.

Borrkärnan var inte längre än 325 meter men innehöll ändå information om 120 000 år. I september i år presenterade hon och andra forskare data från en annan grönländsk iskärna i Nature. NGRIP-kärnan är över tre kilometer lång men täcker ?bara? 123 000 år. Konsekvensen är mycket hög detaljupplösning. Varje enskilt år i den äldsta delen motsvarar en centimeter is. Analyserna ger ny insikt i hur klimatsystemet ställer om från ett varmt klimat till istid.

– Det mest förvånande var att en massa rödfärgat vatten steg upp i borrhålet när vi kom till botten.

Vattnet kan ha varit isolerat från ytan i miljontals år och innehålla organiskt material från exotiska livsformer eller lämningar av liv från tiden innan inlandsisen täckte Grönland. Det omfrusna vattnet togs upp i somras.

– Borren gick lite snett, och nu hittade vi bottenfrusen is hela vägen ner. Vi kom ner till cirka 130 000 år och starten av förra värmeperioden. En fantastisk vinst!

I ett arbete som Margareta Hanssons får man längre tidsperspektiv än de flesta.

– Vi måste ta växthuseffekten på största allvar. Men det är för vår egen skull. För jordens del spelar det förmodligen mindre roll. När resurserna av fossila bränslen bränts upp kommer halterna av växthusgaser att sakta avta igen. Systemet reparerar sig på några miljoner år.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Kenya: klimat och heliga skogar

Reportage publicerat i Sveriges natur nr 5 2009

kenya
M’Riberia Mwongo leder en ceremoni i Giitunes heliga skog. Foto Mats Hellmark

Kenyanska kvinnor söker bokstavligen sina rötter för att klara ett torrare klimat. Vi har varit med när gamla grödor och heliga platser väcks till nytt liv.

Read an english version

NÄR VI KOMMER TILL BYN dukar kvinnorna fram till fest. Buffébordet fylls av mångfalden från fälten runt om: olika sorters bönor, amaranth, arrowrot, bananer, chapati (bröd) gjort på söt­potatis, jams, kassava och sockerrörsjuice.

Så här såg det inte ut för ett par år sedan. Då hade många knappt något att ställa fram på bordet, trots att området länge varit ett av landets mest produktiva.

– Vi hade inte råd att köpa mat eller låta barnen gå till skolan. Det var svårt också för dem som hade pengar, affärerna var tomma, säger bonden Monica Gatobu i byn Kirugua, som ligger nära staden Meru öster om Mount Kenya.

Vid sidan av majs, potatis och vete hade de flesta småbönder här satsat allt mer på ”cash crops” (kontantgrödor) – främmande grödor som kan säljas på den internationella marknaden och ge pengar i handen.

Men så kom torkan som slog hårt mot vattenkrävande växt­slag. Samtidigt som klimatet förändrades föll priset på kontantgrödor, särskilt kaffet som många satsat mycket på.

– De flesta hade lagt om till kaffe på fälten nära byn och röjt för husbehovsodling i skogen. Men det fick vi sluta med eftersom det förstörde skogen. I stället började vi söka efter gamla fröer och odla på sätt som håller kvar fukten bättre, berättar Monica Gatobu.

Skogen ligger en knapp timmes vandring från byn, och är en del av Mount Kenyas skogsekosystem. Den är en av förutsättningarna för områdets goda vattentillgång.

Monica och hennes make Joseph var bland de första som tog chansen när organisationen ICE, Institute for Culture and Ecology, startade ett projekt för att återuppliva traditionell kunskap i byn. Rådgivaren Mercy Muleva började med en liten grupp, cirka 30 hushåll:

– Många kände knappt till andra grödor än majs, vete och bönor. De västerländska influenserna är starka. Men med klimat­förändringen har regnmönstren blivit mer opålitliga: grödorna måste tåla både regn och torka, säger hon.

Tillsammans lyckades gruppen hitta och odla upp en mångfald gamla sorter, och framgångarna fick fler att följa efter. I dag är en stor del av byns 5 000 invånare med i processen.

Förändringen har säkrat mattillgången, men också ändrat könsrollsmönstren.

– Eftersom många av de gamla grödorna traditionellt planteras av män så har de också kommit med mer i jordbruket. Banan och jams kräver till exempel att man gräver djupt. Vi kvinnor har ansvar för hushållet och det känns lättare nu. Män och kvinnor stöttar varandra mer, säger Monica Gatobu.

Traditionellt har afrikanska män och kvinnor olika kunskaper och uppgifter i jordbruket, berättar ICEs ledare Gathuru Mburu:

– I många fall har kvinnor haft en tyngre arbetsbörda. Med kolonisationen ökade den ytterligare.

Engelsmännen anställde män vid de stora teodlingarna. Många blev förmän, och den rollen antog de också i hemmen.

– Under kolonialtiden tvingades nya kunskapssystem på de infödda, samtidigt med en ny världsbild och en ny religion. Den lokala, traditionella kunskapen värderades inte längre, och regeringarna har inte heller gjort något för att ändra detta efter självständigheten 1963. Vi försöker hjälpa byarna att rekonstruera kärnkunskaperna.

En viktig del är medvetenhet om att skogen måste skyddas för att samhället ska få vatten. En annan är idén om att ”hela” jorden som skadats av hög kemikalieanvändning och hög­avkastande grödor.

– Det handlar om att avkolonisera människors sätt att tänka. Att återskapa gemenskapskänslan i samhället och återknyta kopplingen till de lokala ekosystemen. Ofta är det faktiskt inte så svårt när man väl börjar, säger Gathuru Mburu.

Men det är inte bara kolonisationen som bidragit till den negativa utvecklingen, menar han. Den kristna missionen spelade också en roll, till exempel genom att gamla heliga platser förlorade sin status och sitt skydd.

EN SÅDAN PLATS ÄR den heliga skogen Giitune på en höjd vid byn Ruiga någon timmes bilväg bort. Vi stannar strax intill en vägskylt som visar att vi befinner oss mitt på ekvatorn. Några äldre män visar visar vägen uppför en stig genom den täta grönskan. Vandringen känns skön och sval i skuggan av höga mukui-träd (Newtonia Buchananii).

På toppen öppnar sig en liten glänta, där ett femtiotal bybor sitter samlade i tyst koncentration runt en eld. Så snart vi tagit plats i ringen börjar en grupp kvinnor dansa och sjunga. Med höga tjut bjuder de in oss att delta. Två äldre män kommer ut från hyddan längst bort i gläntan, den ena i sliten grå kostym och solhatt, den andra med huvudbonad av svartvit päls och en tofsprydd stav. De har med sig ett dryckeshorn och en kalebass prydd med kauri­snäckor.

Männen dansar in i cirkeln medan de tar klunkar av vätskan i kalebassen, som de sedan frustar ut över människorna i ringen och träden närmast. Sången har blivit mer rytmisk, ett ord återkommer: thaai, thaai, thaai. När vätskan stänker åt mitt håll känner jag en svag doft av jäst och honung.

Tetu Maingi som sitter bredvid mig förklarar viskande att ceremonin handlar om välsignelse: av den heliga skogen och människorna i trädens skugga. Thaai betyder frid.

Tetu är koordinator i miljöorganisationen Porini som också arbetar med traditionell kunskap och lokalt självstyre. Tillsammans med FN-organet UNDP och Kenyas nationalmuseum driver Porini ett projekt för att återskapa och bevara tjugotalet heliga platser runt Mount Kenya.

I många fall är det bråttom: miljöförstöring och exploatering hotar både kultur- och naturvärden, och den äldre generationens kunskaper är på väg att försvinna.

Ceremonin vi deltar i känns ovan för en sekulariserad svensk. Men man behöver inte tro på den lokale guden Murungu för att inse fördelarna skogen ger i form av vatten, ved, medicin och stabilare väder.

Mannen med pälsmössan (gjord av den heliga colobus­apans skinn) är M’Riberia Mwongo, 74, örtdoktor och råd­givare i Njur Nceke, de äldstes högsta råd i provinsen Meru. Han med solhatten är byäldsten George M’Turuchiu, 84. I kalebassen finns helig öl som fått jäsa vid elden, bryggd på sockerrörsjuice och honung från Mount Kenyas sluttningar. (Senare på kvällen får jag smaka: det är starkt, sött och lite jästgrumligt.)

Ceremonin avslutas med en kristen bön, något som ingen verkar uppfatta som en motsägelse. Men när jag pratar med Mwongo efteråt är han kritisk till mycket som kristendomen fört med sig:

– Bibeln lär oss att Jesus ger förlåtelse. Men i vår tradition måste man också genomföra reningsceremonier och ångra sig för sona sitt brott och accepteras i gemenskapen.

Missionen öppnade för kolonisationen och bröt upp de gamla regelsystemen, menar han, liksom kopplingen till naturen.

– Den förste europén kom hit 1901. Före dess var skogen intakt, skyddad av äldsterådet med tabun.

Man fick till exempel inte ta med sig kniv eller yxa in

i skogen. Det enda man fick skära med var vassa stenar. Ved fick bara samlas in vid vissa tillfällen, och bara torra grenar. Högg man i levande träd skulle blod flyta. Djur fick inte dödas, och slagsmål eller sex var förbjudet i skogen.

När kyrkan blev den heliga platsen försvagades skogens myter och tabun, i stället förknippades den med onda makter. Delar avverkades, timmer användes som byggnadsmaterial och man brände träkol. Undervegetationen togs till djurfoder, och skogen började torka ut.

– Moralen i samhället sjönk också. På ett ställe i skogen bryggdes och såldes öl. Skogen användes som toalett och för kärleksmöten, berättar Martta Kauthi Gituna, 42.

Janet Ikaria är drygt 70 och har sett traditionerna komma tillbaka genom projektet:

– Nu lyssnar de yngre på de äldre igen. Vattendragen har börjat flyta, vi får bättre skördar och behöver inte gå så långt för att hämta vatten.

Vändpunkten var en stor reningsceremoni år 2005 då ett får offrades, menar Julis Gikundi, som är sekreterare i Giitune Environment Conservation Group. Föreningen förvaltar skogen åt Kenyas Nationalmuseum, som beslutade om skydd 2003.

– Giitune är ett exempel för hela världen att det går att skydda skogar med traditionella kulturella metoder. Nu behövs inga vakter. Vi planterar nya inhemska träd för att återskapa de delar som förstörts, säger Julius Gikundi.

Djurlivet har dock inte återhämtat sig än, med undantag för fåglarna, som fortfarande är många. De äldre kan räkna upp ett tjugotal arter som försvunnit, bland annat ett antal apor och antiloper.

– Traditionell kunskap traderas mellan generationerna. Vi försöker kombinera de äldres berättelser med modern teknik, som GPS-kartering. Den typen av dokumentation gör det också lättare att få gehör hos myndigheterna, berättar Tetu Maingi från Porini.

En grupp ungdomar jag pratar med tycker att de lärt sig mycket av de äldre.

– Samtidigt är det förstås många yngre som lämnar samhället för studier och jobb. Men vi hoppas att kunna föra vidare kunskaperna med forskning och fotografier, säger George Ringera, en av ungdomarna.

PÅ ANDRA HELIGA PLATSER har man inte nått lika långt. Vi passerar Mbututia, en helig sjö och våtmark som hotas av dränering och konvertering till odlingsmark. Sjön är en viktig lokal för flyttfåglar och rik på fisk. Den har hotats i olika omgångar, bland annat av en italiensk präst som ville fylla ut den och anlägga en flygplats. På senare tid har en påtvingad folkomflyttning lett till att ett antal bönder till­delats odlingsmark som i dag är sjöbotten.

Artrikedomen är stor, och det finns planer på att skydda sjön som ekopark med EU-pengar. Men så länge frågan om markrättigheter är olöst kvarstår hotet.

Tetu tar också med oss till Karima Hill, en skog på en kulle i Nyeriprovinsen väster om Mount Kenya.

– Här är det fortfarande kamp som gäller. Människor börjar bli medvetna och tar strid för sin skog och alla dess värden. Myndigheterna ser den bara som en timmerresurs, säger han.

Skogen är totalt 270 hektar, men större delen brändes eller höggs ned av britterna eftersom den ansågs som ett tillhåll för motståndsmän under Mau-Mau-upproret på 50-talet. Det gamla systemet med lokalt ansvar för skogen upphävdes, i stället tog stadsmyndigheterna över. De återplanterade delar med främmande trädsorter (mest vattenkrävande eukalyptus) och anlade stora teplantager. Ingen av verksamheterna har gett direkta inkomster till byarna runt.

Däremot har vattentillgången försämrats.

– Förr fanns vatten i alla dalgångar. Nu har 20 av totalt 26 vattendrag torkat ut. Regnmönstren har också ändrats och erosionen ökat, säger byäldsten Paul Thuku.

Äldsterådet arbetar för att ta tillbaka kontrollen över skogen från myndigheterna i staden. Två kultplatser om totalt drygt 70 hektar har trots allt bevarats orörda och är nu skyddade enligt nationalmuseets beslut. Vi klättrar upp till den ena, först genom den branta teplantagen, sedan förbi höga eukalyptusträd på kullens krön.

När vi närmar oss kultplatsen ser vi rörelser högt uppe i trädtopparna. Svartvita djur med långa svansar hoppar smidigt mellan grenarna. Här lever fortfarande de sällsynta colobus­aporna.

Paul Thuku och Kamau Mwita i äldsterådet diskuterar tabureglerna innan vi får följa med till den heligaste delen. Ska vita och kvinnor egentligen få följa med? Och hur är det med avhållsamheten? Den som går in här får inte ha haft sex under den senaste veckan.

Till slut får vi ändå följa med in i den täta vegetationen och delta i en ceremoni under ett jättelikt träd helt inslingrat av stryparfikon-lianer. Kamau Mwita ser det som guds största gåva att helgedomen klarat sig orörd:

– Det ger hopp inför framtiden. Det och utvecklingen på andra heliga platser som Giitune.

Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar för skogen

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 1 2013

Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.

– DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.

Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnare­skogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.

En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.

– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.

När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.

– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.

I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.

– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.

När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.

– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.

Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.

– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.

Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.

Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.

– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?

Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.

– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.

 

DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.

– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.

Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.

Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fält­biologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.

Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.

Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.

– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.

Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.

Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.

– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!

Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.

Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.

– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.

Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.

– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring …

ALVAS TIPS:

Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik.

Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.

Länk till texten på Naturskyddsföreningens webbplats

Lasse Berg: Hjärna byggd för samarbete

Porträttintervju med författaren Lasse Berg i Sveriges Natur nr 3 2011

När författaren och journalisten Lasse Berg letade sig ned till botten av människans historia hittade han en liten afrikansk bushman. Med en hjärna byggd för samarbete och fredliga lösningar, kanske också på dagens klimatkris?

DEN DÄR LILLA BUSHMANNEN finns längst in i oss allihop, om man ska tro den senaste evolutionsbiologiska forskningen som Lasse Berg presenterar i bestsellern Gryning över Kalahari och nyutkomna uppföljaren Skymningssång i Kalahari.

Men han har också träffat honom, eller rättare sagt, de grupper av samlare och jägare i Kalahariöknen som både lever mest likt de första homo sapiens och som finns kvar i den ursprungliga miljön.

– Sanfolket är det enda på jorden som inte är invandrare. De har funnits i Kalahari i 150 000 år. Det visste jag inte när jag skrev den första boken, säger Lasse Berg när vi träffas på Ofvandahls konditori i Uppsala.

Sedan några år har han hemmabasen här vid Fyrisån. Men de svenska mellanlandningarna blir sällan särskilt långa. Ända sen 60-talet har han levt ett rörligt liv, mest i Asien och Afrika. Det öppna afrikanska landskapet gav en särskild hemkänsla, redan vid första besöket i Moçambique 1980. En magisk natt i ett naturreservat under Södra korset, omgiven av gnuer och med lejonens rytande på avstånd, blev en närmast religiös upplevelse.

– Det var en verkligt olycksalig idé för oss människor att lämna Afrika. Det var så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv där.

Den genetiska forskningen visar att hela världens befolkning utanför Afrika kommer från en liten grupp afrikaner som lämnade kontinenten för ungefär 60 000 år sedan. Gruppen härstammade i sin tur från bushfolken, som i modern tid gradvis trängts undan. Men i Botswana Central Kalahari Game Reserve finns spillror kvar.

Den stora nationalparken är stängd för besökare, men Lasse lyckades ta sig in med forskare för att filma. Han hittade en grupp som lät honom följa med på deras vandringar.

– Det var en fantastisk upplevelse: lättsamheten, frånvaron av aggressioner. Och så det där oavbrutna, ständiga babblandet och skämtandet som kändes så tilltalande för en skåning som jag, förstärkt av deras härliga klickspråk – världens äldsta.

Som många biologiskt intresserade hade Lasse Bergs bild av urmänniskan präglats av Konrad Lorenz teorier, med naturlig aggressivitet och hackordning som grundprinciper. Många år i Asien där han skildrat förtryck, fattigdom och konflikter hade inte rubbat den bilden, inte heller möten med urbefolkningar som de krigiska papuanerna på Nya Guinea.

Men en radiointervju han gjorde med antropologen Richard Leakey öppnade ögonen för en annan möjlighet. Människans evolution kanske inte alls handlade om krig och kamp mellan hannar utan om samarbete. Mötet med sanfolket bekräftade tankarna.

– Inte så att de skulle vara någon sorts levande fossil. Men de ställs inför samma problem som människan mötte under hela sin evolutionära utveckling. Deras svar är en enorm betoning av jämlikhet, ända till jantelagsnivå. För att kunna hålla ihop ett helt liv i små nomadiserande grupper krävs stor respekt för varandra.

Grupperna saknar aggressiva ledare eller hierarkier. Arbetsbördan är låg, ett par tre timmars arbete räcker. Och man delar på allt, det spelar ingen roll vem som är den skickligaste jägaren eller samlaren. Platsen i gruppen är given så länge man inte bryter alltför mycket mot normerna.

Plötsligt föll en massa nya forskningsrön om hjärnan och hormonsystemen på plats: varför vi får en lyckoskjuts av dopamin när vi gör någon annan glad, varför det utsöndras oxytocin när vi rör stora muskler tillsammans i dans. Och hur våra pannlober kunnat expandera samlargruppen på cirka 30 personer till »virtuella« grupper omfattande hela folk­slag eller religioner.

Den här förmågan gjorde att homo sapiens kunde lösa konflikter bättre, planera och röra sig över större områden än sina nära släktingar.

– Trots att vi var klenare utrustade fysiskt än exempelvis neanderthalarna kunde vi klara de klimatförändringar som slog ut dem.

Alla tidigare människoarter har gått under på grund av klimat­förändringar. Även i dag är klimatkrisen det stora framtidshotet, menar Lasse Berg.

– Allt annat förbleknar inför det. Men vår förmåga att skapa ett »vi« när vi står inför ett gemensamt problem ger mig hopp. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna sträcka ut det till hela mänskligheten.

I Skymningssång berättar Lasse Berg om »syndafallet« – när människan blir bofast jordbrukare och skaffar boskap. En revolution som ledde till mer arbete, äganderätt, konsumtionskultur, krig och hårdare liv.

Poängen är förstås inte att vi alla ska återvända till samlarliv på savannen.

– Bland annat skulle vi sakna toalettpappret och elljuset. För oss som lärt oss att det ska hända saker hela tiden blir nog samlartillvaron väldigt långtråkig. Den största förströelsen är barnen, som alla tar hand om och leker med.

Få skulle också acceptera den hårda kontrollen. Själv har Lasse Berg svårt med jantelagen och minns den starka frihetskänslan när han som 15-åring lämnade småstaden Båstad bakom sig.

Men kunskap om ursprungsvillkoren kan förklara mycket. Till exempel varför Lasse Bergs svenska vänner ofta mått mycket sämre än hans afrikanska, trots bättre levnadsstandard och säkerhet.

– De lever inte mer ursprungligt eller närmare våra genetiska rötter, men de ingår i ett sammanhang som ger trygghet. Vi svenskar däremot står i spetsen för en global utveckling mot allt mer isolerade individer – vi får sällan göra andra glada och måste ständigt bevisa vårt värde på en marknad. Det är ett sätt att leva som står långt ifrån vad vi genetiskt är anpassade för.

BIOLOGI OCH EVOLUTION var tidiga intressen för Lasse Berg. De dominerade skoluppsatserna, han var fanatisk fågelskådare och slukade tidningar som Sveriges Natur, Fauna och flora och Vår fågelvärld. Senare fördjupade han sig i nationalekonomi. I dag ser han kopplingar mellan ämnena.

– Allt fler nationalekonomer ifrågasätter tesen om den ekonomiskt styrda människan som bara är ute efter egen vinstmaximering. Gruppens intressen är också viktiga, och vilket rykte vi skapar. Den egoistiska individ som teorin om den fria marknaden förutsätter är nog egentligen ganska ovanlig.

Många evolutionsbiologiska växlar har dragits utifrån människans nära släktskap med schimpansen, ofta helt felaktiga, menar Lasse Berg. I schimpansens hierarkiska värld dominerar aggressiva hannar, men vi är lika nära släkt med bonobon, där honorna styr och alla konflikter löses med sex.

– Om bonobon är pilskast bland primaterna kan man nog säga att människan är kärleksfullast. Ännu efter över trettio år tillsammans kan det pirra i kroppen när ens älsklingsapa kommer hem.

Länk till texten på Sveriges Natur

Läs en kortare intervju med Lasse Berg om sista delen i Kalahari-trilogin publicerad i Sveriges Natur nr 3 2014