Den konstruktiva oron

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Att vara orolig för klimat och miljö behöver inte betyda att man saknar hopp. Det kan faktiskt vara tvärtom. Sveriges Natur har pratat liv och framtid med åtta gymnasieungdomar och en forskare.

– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.

Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.

– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …

FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.

Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.

Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.

I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.

– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.

Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.

– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.

Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:

  • Att få tilltro till politiker, miljöorganisationer och andra aktörer. Det kan till exempel ske genom att skolor bjuder in vuxna som jobbar med frågorna.
  • Att kunna vända på perspektiven. Man är både väldigt orolig och hoppfull, ser problemen men också att kunskapen ökar i samhället och att vi kunnat lösa stora problem tidigare i historien.
  • Att göra något konkret, även relativt enkla saker som sopsortering eller att cykla till skolan. Effekten förstärks om man känner att man gör något kollektivt tillsammans med andra.

NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.

I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.

– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.

– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.

Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.

– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.

Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.

HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.

– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.

Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?

– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.

I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.

– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.

NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.

– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.

Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.

– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.

Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?

– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.

Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.

– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.

Bastian är mycket orolig.

– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.

Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.

I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.

– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.

Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.

– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …

Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.

– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.

Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?

– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.

ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.

När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.

Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.

– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.

Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.

Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuserade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).

För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.

– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.

HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.

– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.

Tycker du något känns hoppfullt?

– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.

Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.

– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.

Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.

– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.

Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.

– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.

När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.

– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.

Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.

– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.

Hur tror ni att man får till en förändring?

– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.

– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.

Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?

Båda skrattar och skakar på huvudet.

– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.

Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.

– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.

Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.

– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.

Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.

– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.

NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.

– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.

Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.

– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.

Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.

– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.

Var fjärde ung olycklig

Enligt en undersökning som gjordes på uppdrag av WWF i fjol oroar sig 80 procent av Sveriges unga för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. Var fjärde ung känner sig olycklig vid tanken på klimatförändringarna och över hälften tänker på problemen någon gång i veckan eller oftare. En majoritet (63 procent) av ungdomarna tyckte inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.

Viljan finns

I början av läsåret fick förstaårseleverna på Nya Malmö Latin besvara en enkät med frågor om synen på hållbarhet och miljö. En klar majoritet (81 procent) vill göra något åt miljöproblemen i världen.

En majoritet (53 procent) upplever att de saknar nödvändig kunskap för att åstadkomma en förändring och nästan varannan elev är tveksam till om vi kan lösa problemen i världen (47 procent). Även om flertalet vill se förändring i mer hållbar riktning finns det också en stor grupp som inte känner direkt eget ansvar för att förbättra miljön (38 procent) eller vilja att engagera sig för ett hållbart samhälle (35 procent).

Enkäten är ett verktyg för att utvärdera förändring i synen på hållbar utveckling och kommer att jämföras med en ny som görs sista terminen. Modellskolan är ett samarbete mellan Nya Malmö Latin, Malmö stad, Malmö högskola och Naturskyddsföreningen. Målet är att utveckla nya pedagogiska arbetsformer för skolor runt om i landet och att ge elever ökad framtidstro och handlingskraft.

Fältbiologerna

En möjlighet att engagera sig för klimat, miljö och natur är organisationen Fältbiologerna, som helt drivs av unga. Bland annat finns nät-verk om hav, skog, klimat, gruvor och energi. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. Läs mer på www.faltbiologerna.se.

Psykolog startade upprop

Psykologen och psykoterapeuten Billy Larsson har framgångsrikt behandlat fall med klimatångest. Erfarenheten ledde till ett eget engagemang, bland annat är internetuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu med drygt 16 000 underskrifter hans initiativ.

– Ofta fokuseras på hur människor ska bli av med sin oro. Det är lite bakvänt tycker jag, eftersom folk generellt snarast oroar sig för lite, säger han.

Men att grubbla för mycket på koldioxidutsläpp man själv orsakar kan leda till handlingsförlamning och i värsta fall självmordstankar. Det vinner varken personen eller klimatet på.

– Ingen kan leva helt utan att göra miljöskadliga handlingar, man bör därför också tänka på det positiva man gör i klimatvänlig riktning, och hur man röstar. Det gäller att hitta en balanspunkt, annars blir livet för svårt.

Om oron däremot leder till att man utvecklar tydliga miljövänliga värderingar och arbetar för positiva klimatbeslut kan man leva ett bra liv även med viss klimatoro.

Syftet med uppropet är visa politikerna att många är beredda till livsstilsförändringar.

– Det handlar om att tillerkänna även kommande generationer mänskliga rättigheter. Där tror jag dagens unga kan vara radikalare än den äldre generationen.

LÄS en intervju med psykologen Per Espen Stoknes: Därför hör vi inte klimatlarmen

Läs mer på www.radikaliseraklimatpolitiken.nu

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar för skogen

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 1 2013

Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.

– DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.

Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnare­skogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.

En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.

– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.

När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.

– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.

I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.

– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.

När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.

– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.

Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.

– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.

Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.

Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.

– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?

Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.

– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.

 

DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.

– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.

Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.

Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fält­biologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.

Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.

Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.

– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.

Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.

Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.

– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!

Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.

Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.

– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.

Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.

– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring …

ALVAS TIPS:

Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik.

Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.

Länk till texten på Naturskyddsföreningens webbplats

Vattenbrist Sydafrikas klimatutmaning

khayelitsha2
Vattenförsörjning är ett ökande problem i kåkstäder som Kayelitsha i Kapstaden. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Vattenbrist kommer att bli Sydafrikas största klimatutmaning. I kåkstäderna är det redan ett vardagsproblem. Läckande rör ger orimliga räkningar och för skuldsatta hushåll stryps vattnet.

Read an English version

FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Natur­skyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81.

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimat­förändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön.

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre liter­pris. I ett land där det är en status­markering med pooler och flera bad­rum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.

Helena Thorfinn: Bistånd och rättvisa

Porträttintervju med författaren Helena Thorfinn i Sveriges Natur nr 1 2014

Bangladesh, komplexa biståndsfrågor och global miljöproblematik lät inte som ett givet bästsäljarrecept. Nu har Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss sålt i 120 000 exemplar och kan bli tv-serie.

Suget efter boken Innan floden tar oss märks inte minst i inbjudningarna till författarprat runt om i landet. Ibland turnerar hon till flera städer i veckan.

– Det finns en stor hunger efter att diskutera de här frågorna, efter ett nytt solidaritetstänk, säger Helena Thorfinn.

Boken kom i april 2012 och försäljningen överraskade förlaget, som räknat med max 6 000 ex. I dag har boken sålt 12 000 inbundet och 110 000 i pocket, fantastiska siffror för en debutant som inte är ett känt namn innan.

– Det är förstås så roligt att jag ofta får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men framför allt tycker jag att det säger något om svenska läsare. Många vill läsa om sammanhang som är större än den egna bakgården.

Vi träffas hemma hos henne, i övervåningen på Lunds universitets gamla rektorsvilla. Miljön är lugnt akademisk, fjärran från romanens tropiska storstadsmyller.

Mellan 2005 och 2008 bodde hon i Dhaka och arbetade med fattigdoms- och genderfrågor för Sida. I bagaget hade hon universitetsstudier i antropologi och mänskliga rättigheter. Men också 15 år som journalist på tv och tidningar innan hon bytte yrkesroll.

Miljön väckte berättaren inom henne på nytt. Den och en stor ilska över biståndsministern Gunilla Carlssons sätt att stöpa om Sida. Helena såg en stark ideologisk agenda och ett redovisningsraseri med närmast nykoloniala drag. Många var kritiska, men få vågade höja rösten.

– Vi skulle pressa på folk våra rutiner och vårt sätt att se. Målet att minska fattigdomen försvann, det där som alla svenskar tror är orsaken till att de betalar skatt för bistånd. Sverige var faktiskt bäst på att jobba med hela kontexten innan, pragmatiskt och lyssnande.

I stället blev tillväxttänk och stimulans till svenska företag centrala.

– Jag är ingen tillväxtmotståndare, men resurserna sipprar inte automatiskt ned till de fattiga. Det är det som är utmaningen, inte att få igång företag som anställer folk för 100 kronor i veckan. Ska man hårdra tycker nog en nyliberal egentligen att de fattiga ska kamma sig och bli entreprenörer. Man tittar inte på dem som grupp, vilka utanförskap som måste lösas först. För att nå ut måste man bygga upp kunskaper och arbeta nära civilsamhälle och organisationer.

Gräsrotsarbete och underifrånperspektiv är sånt som fick stå tillbaka under Gunilla Carlssons tid, tycker Helena Thorfinn som själv bland annat jobbade bland landlösa i charområden (låglänta leröar där mark ofta sveps bort).

 

PRECIS SOM HELENA flyttar romanens huvudperson Sofia med man och barn till Bangladesh för att jobba med bistånd på ambassaden. I Dhaka möter de bland annat tonårssystrarna Nazrin och Mina som i ett krisläge flytt landsbygd och traditionella plikter för storstaden och jobben.

De fattigaste miljöerna bor bokstavligen granne med diplomatkvarteren och textilföretagen med lågavlönade sömmerskor servar den rika världen med varor. Floderna svämmar ständigt över det platta kustlandet. Själv åkte Helena ofta till arbetet genom vattenmassor.

– Titelns flod står både för vattnet och för floden av billiga produkter som vi i den rika världen konsumerar, samtidigt som tillverkningslandet får bära föroreningarna. Alla stora frågor ställs på sin spets i Bangladesh. Inget land utom Maldiverna är så utsatt för klimatförändringen, samtidigt som den globala tillväxtboomen knakar som mest här.

De stora frågorna kokas också ned i romanens lilla krets: den nordiska expat-miljön där ideella aktivister möter diplomater och företagare runt poolen. Ingen undgår det moraliska dilemma det innebär att leva ett privilegierat liv i ett av världens fattigaste länder med ett system som bygger på korruption.

Det är förföriskt lätt att leva gott som ”topdog” med tjänstefolk och stor villa. Samtidigt är möjligheten att få ett jämförelsevis välbetalt jobb som barnflicka eller kock hos en svensk familj, drömmen för många bangladeshier och ett sätt att ge inkomster i stället för allmosor.

– Hur lever man ett rättfärdigt liv när det är så orättvist runt omkring? Det är lätt att vara en bra person som sopsorterar och är snäll mot barn hemma i Sverige. Men när du plötsligt har 20 spetälska utanför dörren? Hur förhåller du dig till dem?

Ojämlikhet är centralt i boken. Vad den gör med våra själar – och vårt samhälle.

– Sofia och hennes man brottas verkligen med frågorna, men i extremt ojämlika miljöer blir det snabbt svårt. Jag tror på jämlikhet som idé, men var nog inte själv så bra alla gånger. Jag blir lätt för otålig. Till exempel när jag pratade kartor med chauffören och inte förstod att han var analfabet men försökte dölja det.

I boken umgås paret med en dansk företagare som byggt en textilfabrik för biståndspengar. Arbetarnas villkor är hårda och en dag börjar taket där en ny våning byggs på att skaka …

– Alla karaktärer är fiktiva, men en man vi brukade spela tennis med visade sig vara delägare i textilfabriken Rana Plaza och blev efterlyst efter raset i fjol. Över tusen människor dog och det har inte fungerat med ersättningar till anhöriga. Sånt är bara skandalöst.

OM DET SER ILLA UT i många textilfabriker så är skinngarverierna som Dantes inferno med extremt giftiga miljöer och barnarbete, menar Helena Thorfinn. Det finns textilfabriker med bra arbetsmiljö, men lönerna är fortfarande väldigt låga. När arbetarna kommer hem från jobbet bor de i spiltor i slummen.

Helena får ofta frågan vad man kan göra, men har inget enkelt svar. Flickorna på fabrikerna vill själva inte se någon bojkott. Jobbet betyder ändå frihet och möjligheter.

– Men jag tycker att företag som utnyttjar låglöneläget och plockar ut miljarder i vinst från Bangladesh, som h&m, har ansvar. Det håller inte att bara säga att man följer landets lag.

I SLUTFASEN AV SKRIVANDET hade Helena Thorfinn stor hjälp av Lunds universitets författarskola, särskilt handledaren Sigrid Combüchen som gillade det globala anslaget och trodde stenhårt på romanen.

Mottagandet var mestadels positivt, men Helena märkte att många recensenter hade svårt att se det breda, politiska och bara kommenterade relationer, karaktärer och dialog.

– En del undrade varför jag inte skrev en rapport i stället. Men då kanske jag fått 30 läsare i stället för 120 000. Jag vill ju nå ut, och har heller inte väjt för det lite smaskiga, deckaraktiga.

Boken har översatts till fyra språk och nu är en version på bangla på väg (lite nervigt). Helena Thorfinn skriver på en uppföljare och har blivit tillfrågad om en tv-serie i tio avsnitt.

– Men eftersom frågorna är så pass komplicerade har jag krävt att få vara med i processen. Jag vill inte att det blir allmänt negativt till bistånd eller muslimer.

Sticker man ut hakan i en infekterad fråga kan man uppenbarligen få olika reaktioner. Som när en liten överklassdam kom fram till Helena på bokmässan:

– ’Jaja, jag visste det! Pengar i sjön!’ sa hon och försvann innan jag hann säga något. Så tänkte ju inte jag, men man styr inte över läsningen.

Bland det mest spännande när hon är ute och pratar om boken är annars generationsmötet.

– Det kommer mormödrar som varit engagerade i Afrikagrupperna på 60- och 70-talet och unga coola akademiker som vill ut i världen och förändra, som brinner för miljö och mänskliga rättigheter. Många tjejer frågar hur man blir en Sofia …

 

Ur Innan floden tar oss

SwedeAid behövde visa för UD och skattebetalarna att biståndet gav resultat. Sofia förstod spelet och hade lust att mejla tillbaka – ”om vi ska ha snabba resultat ska vi inte arbeta i svåra miljöer”. Men vem skulle uppskatta ett sådant svar? Kraven på resultat gjorde att alla numera var ute efter att göra enkla, snabba saker. Plocka lågt hängande frukt, som man sa. Bygga broar. Utbilda redan välutbildade.

Milstolpar:

1985

Som 21-åring börjar hon som journalist på studenttidningen Lundagård, året efter fortsatte hon till SvD. Därefter bland annat tv-jobb för Aktuellt och Rapport och TV4s Kalla fakta.

1991

Träffade sin man i Guatemala, sedan bodde de i London några år där hon jobbade som korrespondent.

1995

Familjebildning kändes tryggast i Sverige, så det blev flytt till Stockholm och jobb på SVTs multikulturella ungdomssatsning Elbyl.

1999

Får jobb som biståndsexpert på Sida efter studier i antropologi och mänskliga rättigheter.

2005

Flyttar till Dhaka. Skrivarlusten vaknade igen och växte till en besatthet.

2012

Slutar på Sida och publicerar debutromanen Innan floden tar oss. (Norstedts)

2014

Flytt till Burma på gång där maken ska jobba för FN.

Länk till texten

Emelie Forsberg: Vägen till toppen

Porträttintervju med idrottaren Emelie Forsberg i Sveriges Natur nr 3 2014
Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.
Läs mer
English version

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit.

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck.

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett.

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror.

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder.

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt.

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det …

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill.
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Milstolpar:

1986

Föds i Härnösand. Växer upp med skogen som lekrum. Sen kommer idrotten, ett tag mest basket.

2005

Sommarjobb på fjällstation i Jotunheimen. Börjar plugga till jägmästare i Umeå.

2006

Jobbar på fjällstation igen, i Jotunheimen och Storulvån där hon är bagare.

2009

Studier igen, nu biologi. Samma år springer Emelie sitt första fjällmaraton i Vålådalen. Vinst trots lång fikapaus med kladdkaka …

2011

Flytt till Tromsö för studier och för den fantastiska naturen.

2012

Genombrottsåret då Emelie börjar tävla på riktigt och vinner det mesta, bland annat VM i skyrunning.

2013

Nästan bara segrar i loppen, dubbla EM-guld i Italien. Utses till en av Håll Sverige Rents hjältar inom kampanjen för allemansrätten.