Heidi Andersson: armstark miljöhjälte

Porträttintervju ur Sveriges Natur nr 4 2011

När Heidi Andersson var tolv år skrev hon ned två saker hon ville bli som stor: armbrytarproffs och miljöaktivist. Som nybliven trettioåring är hon både och.

Åtta VM-titlar och dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten har gjort den vilje­starka norrländskan från den lilla byn med det märkliga namnet känd långt utanför Sveriges gränser.

Men det är inte idrottsframgångarna som får dagisbarnen som travar på rad över Medborgarplatsen i gula västar att vända sig om, peka och ropa.

– Hej, där är ju du från Miljöhjältarna. Ska du ha en bebis, vad roligt!

– Sånt händer hela tiden, barn är så spontana, skrattar Heidi Andersson när vi parkerat oss på ett fik runt hörnet.

Magen går inte att missa, första barnet är på god väg (pappa är maken skidskytten Björn Ferry). Och barnprogrammet Miljöhjältarna i svt där hon är programledare går hem både bland barn och föräldrar.

– Fast föräldrarna är nog inte lika glada varje gång det sänds. Vissa får det lite jobbigt hemma …

Hjältedåden som ska utföras påverkar ofta hela familjen. I varje program får barn i elva-tolvårsåldern en personlig utmaning för miljön och en kamera att filma processen med. Det kan handla om att spara in rejält på familjens toalettpapper, laga vegetarisk mat för att minska koldioxidutsläpp, samla in elskrot eller göra miljövänligt godis fritt från farliga färgämnen.

Heidi coachar, förklarar och bjuder på sin positiva energi. Det märks att hjältarna gillar henne, men hon var helt oprövad som programledare när svt i Umeå hörde av sig (däremot har hon vant sig vid att bli filmad, inte minst genom dokumentären då filmarna följde henne och hennes släkt närgånget i över tre år).

– Egentligen hade jag inte tid, men programmet kändes så viktigt att jag verkligen ville vara med. Jag var ju själv jätte­engagerad i den åldern.

På mellanstadiet var hon med och bildade en aktionsgrupp i hemkommunen Storuman mot planerna på djupförvar av kärnkraftsavfall. Hon gick med demonstrationslistor, tecknade plakat och debatterade med ilskna lärare.

Heidi lät sig inte stoppas av att ståndpunkten var obekväm i samhället. Med hennes uppväxt var det naturligt att stå för egna värderingar om världen och miljön. Den lokala kretsen i Naturskyddsföreningen drevs i stort sett av släktingarna

i Ensamheten, som också var politiskt engagerade i miljöpartiet. Den lilla byn med 16 invånare (som nästan alla är släkt med varandra) drivs med ekologiskt synsätt som grund och den egna skogen brukas hållbart som ekonomisk förening.

– Pappa och de andra karlarna jobbade också för Domänverket, det som är Sveaskog i dag. De var aldrig rädda för att tycka till om storbolagens skogsbruk i debattartiklar och på möten. Man fick höra många hjältehistorier, som när de erbjöd sig att gå ut och hugga manuellt för att stoppa flyg­besprutningen med hormoslyr mot sly.

Handlingskraft och ansvar är de viktigaste honnörsorden hon bär med sig hemifrån. Man måste våga säga ifrån, tycker hon.

– Det är så obeskrivligt mycket vi kan förändra bara vi vill, både när det gäller oss själva och vår omgivning. Vi lever i ett fantastiskt land där vi kan påverka på ett sätt andra bara kan drömma om, ändå upplever jag att få utnyttjar den möjligheten.

Men kraften hon fick med sig från Ensamheten var också fysisk. Redan som liten spinkig flicka bröt hon arm med pappa Kent och bröderna hemma vid köksbordet.

– Att det blev mer än så är tv-sportens förtjänst. Vi såg ett reportage från svenska mästerskapen 1992 och blev hur fascinerade som helst. Det fanns ju regler och en riktig sport!

Familjen åkte ned till Eskilstuna där sporten var störst för att lära sig. Sedan omsattes erfarenheterna i hårdträning i snickarboden.

Få tog nog Heidis proffsdrömmar på allvar i början. Hon var liten och fick hela tiden bryta mot tyngre motståndare. Skillnaden kunde vara uppåt 20 kilo och det tog tre år innan första matchvinsten. Men skam den som ger sig.

Trycket i den taniga armen ökade och som artonåring stod hon högst på sm-pallen. Priset var en biljett till vm i Tokyo. Väl där var succén ett faktum: den okända svenskan bröt ned allt motstånd och tog hem världsmästerskapet också.

Sedan dess har Heidi blivit armbrytningens ansikte i Sverige. Hennes framgångar har höjt sportens status och Stor­uman har blivit armbrytarkommunen framför andra, med armbrytargymnasium (tillkommet på hennes initiativ med farbror Leif som chefstränare) och egen tillverkning av armbrytarbord. Heidi arrangerar också World Challenge, världens största armbrytartävling för kvinnor på internationella kvinnodagen.

När vi träffas har den åttafaldiga världsmästarinnan just besökt ett skolmästerskap på Lidingö. Hon brinner minst lika mycket för sin sport som för miljön – men på en punkt kolliderar intressena.

– Några barn som var med i Miljöhjältarna gjorde hem­besök hos mig och hittade en massa flygbiljetter. Även om jag försöker leva så miljövänligt som möjligt är det svårt att vara förebild när det gäller resor.

Avstånden till tävlingar och evenemang är långa. Ofta försöker hon åka tåg, men från Storuman är det 25 mil enkel väg till närmaste tågstation som är i bruk.

– Mycket går att lösa med telefonmöten eller Skype. Jag försöker alltid samordna, gör aldrig bara en sak om jag är i Stockholm eller Göteborg. Men det känns ändå inte bra med alla resor. Hela samhället står inför stora förändringar i och med peak oil, oljetoppen.

Som ambassadör för glesbygdsrörelsen Hela Sverige ska leva har hon engagerat sig i Omställning Sverige, den svenska delen av det internationella Transition Towns-nätverket. Målet är att bryta oljeberoendet och de hotfulla klimatförändringarna.

Men den stora omställningen på det personliga planet väntar inom kort. Graviditeten väcker också miljöfunderingar, inte minst om kemisamhället vi lever i.

– Till exempel blev jag mörkrädd när barnmorskan delade ut papper med rekommendationer om att välja lightprodukter och undvika riktigt smör.

I de egna framtidsplanerna ingår också bygge av ett ekologiskt hus till familjen (i dag bor hon och Björn i lägenhet i Storuman). Helst på en skogsbacke i Ensamheten.

Byns namn, ja. Ingen vet exakt varför den heter så, berättar Heidi. Kanske bara ett infall från en fantasifull lantmätare?

Visst bor det ganska få i Ensamheten, men den ligger inte längre än en mil utanför Storuman och så ensligt är inte läget. Med tanke på invånarnas sammanhållning hade nog »Gemensamheten« passat bättre.

– När jag är på evenemang i Stockholm och andra storstäder kommer ofta folk med rötter i liknande byar fram och pratar efteråt. Det verkar finnas en stor hemlängtan. För mig finns alltid Ensamheten att falla tillbaka på. En sådan grundtrygghet gör att man vågar vad som helst i livet.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Emelie Forsberg: Vägen till toppen

Porträttintervju med idrottaren Emelie Forsberg i Sveriges Natur nr 3 2014
Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.
Läs mer
English version

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit.

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck.

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett.

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror.

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder.

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt.

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det …

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill.
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Milstolpar:

1986

Föds i Härnösand. Växer upp med skogen som lekrum. Sen kommer idrotten, ett tag mest basket.

2005

Sommarjobb på fjällstation i Jotunheimen. Börjar plugga till jägmästare i Umeå.

2006

Jobbar på fjällstation igen, i Jotunheimen och Storulvån där hon är bagare.

2009

Studier igen, nu biologi. Samma år springer Emelie sitt första fjällmaraton i Vålådalen. Vinst trots lång fikapaus med kladdkaka …

2011

Flytt till Tromsö för studier och för den fantastiska naturen.

2012

Genombrottsåret då Emelie börjar tävla på riktigt och vinner det mesta, bland annat VM i skyrunning.

2013

Nästan bara segrar i loppen, dubbla EM-guld i Italien. Utses till en av Håll Sverige Rents hjältar inom kampanjen för allemansrätten.

To the top with a smile – interview with Emelie Forsberg

PORTRAIT: Emelie Forsberg is the runner girl who showed up as a rookie and won everything that was possible to win in one of the world’s toughest sports. Yet it is not the victories that drives her, but the urge to be moving in nature.

TEXT by Mats Hellmark, editor at Sveriges Natur
PHOTOS by Thron Ullberg

This is a rough English translation of my interview with Swedish Trail Running Champion Emelie Forsberg, published in Swedish in the magazine Sveriges Natur. The Swedish version and one of the images is available on this link

Treadmills and asphalt are not to Emelie Forsberg’s liking. If you are to run, you should do it outside, in nature, she thinks. Preferably up and down the wildest mountain sides.

No wonder she has settled here, I think, when we board the car ferry from Tromsø. Since 2013 Emelie’s home is the mountainous Norwegian peninsula Lyngen, with some of the region’s sharpest peaks just around the corner from her house. Insanely beautiful, but hardly possible to take on without ropes and proper climbing equipment. Or?

A pair of good running shoes is quite enough. Or a pair of skis like these ones, says Emelie.

We are standing in the entryway of the house that she rents together with her boyfriend and elite training partner Kilian Jornet, pondering over skis and boots that weighs almost nothing. The sport is called ski mountaineering, and Emelie is among the world’s best in this field as well.

You put skins on the skis and trample off uphill, she explains. At the top you remove the skins and head off down the gutters at full speed.

– I’ve never actually had a fall during racing. It’s all about being comfortable with what you do, even if you’re tired.

To Emelie ski mountaineering is an everyday activity during wintertime: she can’t run when the snow is deep, and it stays that way for a long time this far north of the Arctic Circle. As she doesn’t consider the road an option she won’t have many running days in her body before the season’s first races.

That alone makes her a bit of an exception among the world’s best in trail running (running on small nature trails) and skyrunning (mountain running). In Sweden these are sports that are upcoming, but still has some way to go before reaching the popularity they have in many other parts the world. In the Alps mountain races attract large audiences and Emelie is a celebrity who is met with cheers and applause everywhere.

When she broke through in 2012, it was as a sensation: without coaching and with few previous qualifications she left the rivals behind in race after race. She is particularly fast going downhill, Emelie has a somewhat magical ability to just let go and let her feet find their own path. (Watch video clip of a downhill race) A World Cup victory and 20 podium finishes in 21 races was the improbable outcome of the season.

Last year was even more successful: finishing first in almost every race, including double victories in the European Championships in the Dolomites. The grand final of the season was a race that is considered one of the world’s most difficult: Diagonale des Fous, the Diagonal of fools, is set on the island of La Réunion, east of Madagascar, and winds over high mountains and through rainforests for a distance of more than 160 km. The race goes on for two nights. Although she had a tough time she finished second.

BUT IT’S NOT just the medals that makes her special. It is the way she wins them: with a constant smile. It is easy to see how much she enjoys running.

– Many people say oh, you started racing and won at once. But I had prepared myself with other sports and spent much time in mountainous terrain. I actually don’t think so much about trail running as a sport. To me it is a way of moving in nature the way people have done as long as we have existed as a species, and as other animals do: lightly and quickly, without leaving a footprint.

The forests were the playroom for Emelie when she grew up; she was always on the go in the nature surrounding her home in the Swedish coastal town of Härnösand.

– Me and my sister always went by ourselves to friends, never got driven in a car. When you spend a lot of time outside as a child you begin to enjoy it. Many kids never experience this freedom to move today. I think that is a pity. You have to be in nature to develop a love for it, to start caring.

When she started school different sports became new “playrooms”: orienteering, soccer, skiing, rock climbing, basketball. But trail running ended up as number one.

– Partially because it’s so simple. Anyone can do it, there are no fixed standards except those we create ourselves.

How important is the experiencing of nature to you, compared to winning the races?

– 90-10 maybe. You get to experience so much out in nature, such a respect and understanding. That’s what really drives me. That feeling is so great to share with the others who are competing.

INTERVIEWING EMELIE feels different compared to talking to other sport stars. It may have to do with the sport itself: those who have read Born to Run, the “bible” of ultra- and skyrunning already know that a strong sense of community, freedom and love of nature is prevalent, often more so than fighting for positions and kilometer times.

But Emelie has a directness and a way of thinking slightly outside the box that feels unique even in this context. Just consider the way she won her first mountain marathon in 2010, competing as an unknown exerciser. In the middle of the race she paused for a long coffee break with homemade chocolate cake.

Emelie likes food and pastries and finds it difficult understanding athletes who starve themselves to gain seconds. A specialized running reporter once described Emelie Forsberg’s sursprising formula for success as happiness, non-existent training plan and lots of cinnamon buns.

– Haha, yes, I like bread and baking. I have taken a baking course on Saltå mill and worked as a baker at Storulvåns mountain lodge using a lot of locally grown and organic ingredients. You have to give the baking process time and the ingredients should be the best.

One example of good ingredients is crowberry, which she picks in large amounts in the mountains of Lyngen and uses for juice and bread. A smart way to get vitamins without using too much imported fruit during winter. She prefers organic food, but thinks Norwegian stores are not as good as Swedish supplying it. The prices are also higher.

When she moved to Tromsø in 2011, she first lived in a community with other young people in the city centre. To make ends meet they collected food in waste containers outside the grocery stores.

– We actually got a lot of our food from the containers. Fine food, but with a short shelf life. Sometimes we even got whole Skrei-cods. I think it’s a pity that Swedish stores let so much edible food go to waste instead of giving it away. It is such a waste of resources.

Emelie believes in simplicity, to choose your own way. Scandinavians should be able to make a free choice of life style, she thinks. Maybe work less and avoid getting caught up in the rat race in order to fulfill expectations of high status and buying expensive objects. Emelie herself is not a big time consumer. She rarely buys new clothes, mostly uses sportswear.

– I train a lot but actually don’t take showers so very often either, she says with a giggle.

THINKING SUSTAINABLY has been a habit all the way from childhood. Emelie’s father died when she was a newborn and the early years was a hard period for her mother who worked, studied and cared for two small children.

At school there was a lot of talk about recycling and environmental issues. The Forsberg sisters were much influenced and brought the ideas back home.

– It was our initiative to live more consciously and sustainably. Mom also took to the ideas and made it a way of living in our family.

Environmental issues were also crucial for her choice of profession. She started to train for forester in Umeå, but discovered that the education did not match her ideals. In addition, she did not like to live in a big city. After an interruption of studies she started studying to become biologist, an education she expects to revive and finish, perhaps this autumn.

But for the moment she has full focus on the running. She is a member of Salomon’s international team, she organizes training trips to the Swedish mountains, she is writing for a running magazine and is a frequent blogger.

In the blog she writes about running, but also about living in harmony with nature, about time and about ecology. For the most part, the response is positive, but she has also received some negative comments about the climatic effects of her flights to competitions around the world.

– Right now I live to compete and be a public figure. I know it is not sustainable in the long run, and try to minimize travel and adapt my everyday life. But I think that everything has its time. If I could live on my salary and just keep moving in these mountains, that would be satisfying enough …

Mats Hellmark mats.hellmark(at)snf.se

Trail Running: Running on nature trails and over untrodden ground.
Skyrunning: Running at over 2000 meters altitude and with a slope of more than 30 percent.
Ultra Running: Running distances longer than the marathon (42 km).

• Read Emelie’s blog and recipes in English on http://www.emelieforsberg.com
• Read Emelie’s blog in Swedish for the magazine Runner’s World.

Milestones:
1986
Born in Härnösand, Sweden. Growing up with the forest as a playroom. She tries many sports, for a while basket ball was number one.
2005
Working during the summer at the mountain lodge in Jotunheimen, Norway. Starting to study to become a forester in Umeå.
2006
Work at mountain lodges in Jotunheimen and Storulvån, as a baker.
2009
Studies biology. Runs her first mountain marathon in Vålådalen, Sweden. She won, in spite of a long coffee break with chocolate cake …
2011
Moving to Tromsø, Norway, for studies and for the amazing scenery.
2012
Breakthrough year when Emelie starts competing for real and wins most of the races, including the World Championships in Skyrunning.
2013
Almost exclusively victories in the races, including two European Championship golds in Italy. Campaigning for the Keep Sweden Tidy Foundation (Håll Sverige Rent) concerning ”allemansrätten”, the special Swedish system of rules that allow citizens to roam freely in nature.

Two instagram-images I took during Thron Ullberg’s photo session with Emelie:

thron 1

thron 2

Some of Thron’s shots from the magazine are published here