Peter Wohlleben om skogens hemliga liv

Publicerad i Sveriges Natur nr 5 2016

Träd pratar, ammar sina barn och håller urgamla stubbar vid liv. Peter Wohllebens bok ger en ny syn på skog.

peter-wohlleben
Träden har ett socialt liv precis som djur och människor, enligt Peter Wohlleben, De är bara mycket långsammare. Foto: Mats Hellmark
Tyske skogvaktaren och biologen Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv (Norstedts) blev en oväntad succé i hemlandet (förväntade 3000 exemplar är nu uppe i en halv miljon) och finns nu på svenska.
Det han skriver om är egentligen inte så hemligt, utan baserat på forskning och egen erfarenhet. Det nya ligger i engagemanget och sättet att beskriva trädens sociala liv. De liknar mer djur, till och med människor, fast är mycket långsammare. Ett träds barndom kan vara flera hundra år.

— Jag förklarar i termer som folk förstår och kan identifiera sig med. Till exempel att moderträden ammar sina barn. De vet vilka plantor som är deras egna och kan till och med ha favoriter bland dem…

Boken börjar med att han skrapar mossan av det han tror är några gamla stenar. Det visar sig vara en stubbe efter ett träd hugget 400 år tidigare. Under barken finns ett grönt skikt. Trädet lever!

— Man frågar sig varför, men kanske behöver det inte finnas en orsak. I vårt samhälle stöder vi flyktingar och gamla människor utan kompensation.Förklaringen finns i det underjordiska nätverket via rötter och svampmycel: trädgrannarna pumpar över klorofyllen den gamle inte själv kan producera längre. En sorts socialbidrag.

En forskare han pratat med tror att det kan vara så att gamla individer bidrar med minnen och kunskaper långt efter att de kan fortplanta sig. För även om mycket återstår att förstå finns bevis för minnesfunktioner, räkneförmåga och sinnen som liknar syn, hörsel, smak. Träden har elektriska och kemiska ”språk” och kan till exempel varna varandra för insektsangrepp och bete.

Wohllebens egen resa förde honom bort från skogsbruk med stora maskiner och plantering till ett skonsamt där skogen fyller olika funktioner och får växa långsamt. Lönsamheten har ändå ökat.

— Mer hänsyn behöver inte vara mot skogsägares intressen. Men kalhyggen är det värsta man kan göra, då är det inte längre skog.

Läs texten på Sveriges Naturs webbplats

Lars Lerin: Naturen är på allvar

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 4 2015

Lars Lerin har aldrig varit rädd att visa sina svaga sidor, det såriga. Naturen blev en tröst och en tillflykt för honom redan som liten. Den starka känslan följer med i hans målningar och böcker.

Läs mer

lerin

Lars Lerin blir fotograferad på Sandgrund vid intervjutillfället.

Lennart Forsling: Fjällmålaren

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 1 2001

I vinterväder som får även erfaret fjällfolk att stanna i stugvärmen söker sig Lennart Forsling ut på snövidderna för att måla. Målet är att väcka något hos stadsmänniskan.

Strax bortom höghusen i Stockholmsförorten Vällingby, en halvtrappa ned, ligger konstnären Lennart Forslings ateljé. Här skapas ingen konst; åtminstone inte direkt.

Lennart är friluftsmålare, i den mest påtagliga betydelsen. Konstverken kommer till ute i fält. Gärna i fjällvärlden, vintertid, med snökristaller eller duggregn som aktiva medskapare.

– Jag vill inte skissa och sedan måla i efterhand. För mig är den levande processen viktig. Att fånga det föränderliga landskapet med mina färger, berättar han.

Tekniken är akvarell. Dels på grund av det speciella arbetssättet: utomhus i temperaturer ned till 20 minusgrader. Men också för att den ger bäst möjligheter att skildra ljus, luft och atmosfär. Pigmenten är mer eller mindre transparenta, ljuset reflekteras och kommer tillbaka.

Den hemliga dalen heter Lennart Forslings mest kända verk, i dag på Nationalmuseum. Ett sparsmakat fjällandskap där renblåst urbergsdunkel bildar grafiska mönster mot snövitt. Abstrakt och samtidigt självklart levande.

Titeln är typisk – sällan exakta platsnamn, känslan är viktigare. Att lotsa den som ser till en egen upplevelse, väcka minnen. Vi bläddrar bland gamla och nya verk på skrivbordet. Här finns fjällsidor insvepta i fuktridåer, spretiga gransilhuetter och dovt mjuka myrar.

Målade öppningar mot något som många har svårt att nå i dag.

– Jag tror att känslan för naturen finns hos alla människor, även om vi bor i små lådor i stan. Vi har levt nära naturen i miljoner år och behöver den för att hämta kraft.

Lennart, som själv valt bort tv, ser naturprogrammens popularitet som ett symptom på saknad. Ett annat är det växande utbudet av friluftsaktiviteter i mer eller mindre vild mark.

– Men förhållandet till naturen har förändrats, allt har blivit mer hektiskt. Människor har inte ro att bara sitta ned och ta in. Jag tror att många missar den stimulans och meditation som finns i vår nordiska natur. Det som talar till själen, påverkar oss.

Hos de gamla kinesiska och japanska målarna har han hittat en natursyn som stämmer överens med hans egen: ödmjukhet inför landskapet och de krafter som finns där, att inte konsumera natur utan leva med och lära av den. En helhetssyn som också omfattar inställningen till bilden: i de gamla kinesiska tuschteckningarna samspelar tomrum som moln eller vatten med positiva former som berg och träd. Begrepp som bakgrund och förgrund blir meningslösa.

Även tekniskt har han inspirerats av det österländska penselarbetet och direktheten.

– Den känsliga penseln gör jobbet, den lever sitt eget liv och anpassar sig efter vad som händer. Tar vara på friskheten.

Lennart är realist i så måtto att han alltid är trogen det han ser. Samtidigt vill han ge något mer än det uppenbara, ta fram en karaktär eller förstärka linjespel. Där har konstnären andra möjligheter till tolkning än exempelvis naturfotografen, tycker han.

– Till att börja med tittar jag mycket på landskapet, följer förändringarna. Men ju längre jag kommer desto mer koncentrerar jag mig på att formulera min bild. Tränger in i volymerna, analyserar landskapet.

Under vinterhalvåret målar Lennart på plats i fjällen under perioder på upp till tre veckor. Ofta utgår han från en fäbod ovanför Handöl i sydvästra Jämtland. Han har fått en vit friluftsateljé uppsydd för särskilt besvärligt väder. Men för det mesta räcker det att trampa upp en plattform i snön och bygga en snömur. Under målarlådan lägger han strumpklädda plastflaskor med varmvatten och skivan med akvarellpappret värms underifrån av ett spritkök.

– Precis när det fryser sker spännande saker i färgen, frosten skapar kristaller som jag kan behålla eller stryka ut igen, berättar han och visar hur stjärnmönstren förstärker kylan i en bild av vintrig skog.

Duggregn eller snö ger andra effekter: torr snö bildar mörkare prickar, blöt snö späder ut pigmenten. Både landskap och akvarellmaterial lever sitt liv. Blir det kallare än tio minusgrader måste han ha vantar som täcker fingrarna också och då försvinner mycket av känslan i penselföringen.

– Det jobbigaste är att plocka ihop när dagen är över. Man måste ta i en massa prylar med stela fingrar och då gäller det att arbeta koncentrerat. Men oftast är jag högre upp än dit jag ska och kan ställa mig på skidorna och åka hem.

Ibland tornar ovädersmolnen upp sig och arbetet måste skyndas på. Brådskan tvingar fram ett tuffare målningssätt, spontanare och direktare. Något han aldrig skulle uppnått i en ombonad ateljémiljö.

Arbetsmiljön förutsätter förstås god fjällkunskap, och det har Lennart Forsling. Morfadern Gunnar Ouchterlony var pionjär inom Svenska Turistföreningen och en av de första att ge sig ut på långfärder vintertid i fjällen. Lennart har gått i hans fotspår inom STF som vinterfärdledare. Bland annat har han lett iglooturer i Sarek.

Men att klara sig i fjällen behöver varken vara häftigt eller äventyrligt, tycker han.

– Det handlar mest om att vara trygg och se till att inte behöva frysa.

Tolv gånger har han hållit kurser i friluftsmåleri i Sylarna.

– För många blir det en upplevelse. Även vana fjällvandrare säger att de ser färger, former och väderväxlingar på ett annat sätt efter en vecka. När du vandrar bär du ofta tung ryggsäck och tittar i backen. Sitter du på en enda plats en hel dag tar du in skådespelet framför dig i stället. Blir en del av det.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Margareta Hansson: Tinar upp tiden

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 5 2004

Ingen kristallkula kan förutspå framtidens klimat. Men kristallklar is från Antarktis och Grönland säger en hel del. Margareta Hansson är en av forskarna som borrat sig 740 000 år tillbaka i tiden.

Det gäller att pälsa på sig i Margareta Hanssons arbetsmiljö. Termometern på väggen i köldlabbet på Stockholms universitet visar minus 23 grader. Borden är täckta med inplastade iskorvar från en grotta i Rumänien. I små burkar står prover ur den 3 200 meter långa iskärnan från Dome C, Concordiastationen högt upp på den östantarktiska platån.

Egentligen trivs hon bättre att jobba där, trots att kvicksilvret ofta sjunker mycket lägre. Hellre vita vidder och tystnad än fläktsurr och artificiell kyla.

Dome C ligger hundra mil från närmaste forskningsstation och årsmedeltemperaturen är minus 54 grader. Det kan ta två veckor att forsla utrustning från kusten med snöfordon, men forskarna flygs upp.

– Landskapet på vägen dit är fantastiskt. Uppe på inlandsisen är det som en gigantisk vit pannkaka. Blå himmel, inga landmärken och midnattssolen som snurrar över huvudet.

I december ska borrningarna fortsätta. Ungefär hundra meter is återstår ner till berggrunden.

– När vi kommer till botten räknar vi med att ha information om atmosfären ungefär en miljon år tillbaka.

Det var i somras som nyheten om det rekordlånga klimatarkivet presenterades i ansedda tidskriften Nature. Forskare och tekniker från tio europeiska länder i samarbetsprojektet Epica hade lyckats borra upp en iskärna med sammanpressat snöfall från 740000 år. De ryska forskarna vid Vostokstationen höll det tidigare rekordet med en klimatserie från 420000 år gammal is.

– Det är väldigt spännande att kunna gå så här långt tillbaka i tiden. Här visste vi verkligen ingenting om atmosfären, nu får vi helt andra möjligheter att förstå processer i klimatsystemet.

Det finns andra klimatarkiv, bland annat bottensediment i haven. Men inget ger så direkt information och så många detaljer som borrkärnor från inlandsisarna. Små instängda luftbubblor ger möjlighet att analysera den forntida atmosfären, lufttemperaturen mäts med hjälp av syret i isen.

En slutsats från Dome C är att vi kan pusta ut vad gäller nästa istid. Den lär inte drabba oss eller våra barn. Paralleller med tidigare klimatförändringar visar att dagens värmeperiod, som redan pågått i 12000 år, bör pågå åtminstone 15000 år till. Men analyserna visar även att halterna av växthusgaser aldrig varit så höga som nu under de senaste 800000 åren.

– Det råder ingen tvekan om att dagens halter är extrema, och att människan skapat dem. Troligen kommer den här extra växthuseffekten att driva upp temperaturen ytterligare. Hur systemet kommer att svara på det vet vi inte riktigt. Här finns inget facit, inga paralleller att titta på.

Växthusgaser är bara en av 80-talet olika parametrar som mäts i isen. I Stockholm undersöker man kärnans innehåll av lösta ämnen, joner. En gång har jonerna varit partiklar i luften, så kallade aerosoler.

– Vid sidan av växthusgaser är aerosoler den viktigaste komponenten i klimatsystemet. Men sambandet är mycket mer komplicerat. Här finns stora kunskapsluckor.

Samtidigt som artikeln i Nature kom var det premiär för storfilmen The Day After Tomorrow, där snabba klimatförändringar skapar kaos världen över. Inledningsscenen visar isborrning på Antarktis och hjälten är paleoklimatolog med ungefär samma arbetsuppgifter som Margareta Hansson.

Kopplingen betydde mycket medieuppmärksamhet, men själv har hon inte sett filmen än.

– Det jag vet är att tidsaspekten är fel, så fort går inte förändringarna. Men det är förstås svårt att göra actionfilm om förlopp som tar mer än en generation.

I filmen hoppar hjälten över avgrundsdjupa issprickor och utför dramatiska räddningsaktioner i snöstorm. Verkligheten ute i fält är lugnare.

– Mest handlar det om att göra det bästa möjliga av kort tid. Det äventyrligaste – förutom det vetenskapliga – är att befinna sig så långt bort om något händer.

Arbetspassen på borrplatser på Antarktis och Norra Grönland är månadslånga. Inte alltid populärt i familjen.

– Men de därhemma upplever tiden som mycket längre än man själv gör. Det är en väldigt enkel tillvaro på isen. Jobba hårt, äta och sova. Långt borta från världen. Lite som det kan kännas i fjällen.

Margareta Hansson har alltid gillat friluftsliv. Vid sidan av utbildningen på kemistlinjen tog hon kvällskurser i meteorologi. När en doktorandtjänst i kemisk glaciologi utlystes 1986 gav det en chans att kombinera alla tre bitarna.

– Då var det ett helt nytt forskningsområde i Sverige. Jag kom direkt in på ett nordiskt projekt, en liten borrning på Renland vid grönländska östkusten.

Borrkärnan var inte längre än 325 meter men innehöll ändå information om 120 000 år. I september i år presenterade hon och andra forskare data från en annan grönländsk iskärna i Nature. NGRIP-kärnan är över tre kilometer lång men täcker ?bara? 123 000 år. Konsekvensen är mycket hög detaljupplösning. Varje enskilt år i den äldsta delen motsvarar en centimeter is. Analyserna ger ny insikt i hur klimatsystemet ställer om från ett varmt klimat till istid.

– Det mest förvånande var att en massa rödfärgat vatten steg upp i borrhålet när vi kom till botten.

Vattnet kan ha varit isolerat från ytan i miljontals år och innehålla organiskt material från exotiska livsformer eller lämningar av liv från tiden innan inlandsisen täckte Grönland. Det omfrusna vattnet togs upp i somras.

– Borren gick lite snett, och nu hittade vi bottenfrusen is hela vägen ner. Vi kom ner till cirka 130 000 år och starten av förra värmeperioden. En fantastisk vinst!

I ett arbete som Margareta Hanssons får man längre tidsperspektiv än de flesta.

– Vi måste ta växthuseffekten på största allvar. Men det är för vår egen skull. För jordens del spelar det förmodligen mindre roll. När resurserna av fossila bränslen bränts upp kommer halterna av växthusgaser att sakta avta igen. Systemet reparerar sig på några miljoner år.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Heidi Andersson: armstark miljöhjälte

Porträttintervju ur Sveriges Natur nr 4 2011

När Heidi Andersson var tolv år skrev hon ned två saker hon ville bli som stor: armbrytarproffs och miljöaktivist. Som nybliven trettioåring är hon både och.

Åtta VM-titlar och dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten har gjort den vilje­starka norrländskan från den lilla byn med det märkliga namnet känd långt utanför Sveriges gränser.

Men det är inte idrottsframgångarna som får dagisbarnen som travar på rad över Medborgarplatsen i gula västar att vända sig om, peka och ropa.

– Hej, där är ju du från Miljöhjältarna. Ska du ha en bebis, vad roligt!

– Sånt händer hela tiden, barn är så spontana, skrattar Heidi Andersson när vi parkerat oss på ett fik runt hörnet.

Magen går inte att missa, första barnet är på god väg (pappa är maken skidskytten Björn Ferry). Och barnprogrammet Miljöhjältarna i svt där hon är programledare går hem både bland barn och föräldrar.

– Fast föräldrarna är nog inte lika glada varje gång det sänds. Vissa får det lite jobbigt hemma …

Hjältedåden som ska utföras påverkar ofta hela familjen. I varje program får barn i elva-tolvårsåldern en personlig utmaning för miljön och en kamera att filma processen med. Det kan handla om att spara in rejält på familjens toalettpapper, laga vegetarisk mat för att minska koldioxidutsläpp, samla in elskrot eller göra miljövänligt godis fritt från farliga färgämnen.

Heidi coachar, förklarar och bjuder på sin positiva energi. Det märks att hjältarna gillar henne, men hon var helt oprövad som programledare när svt i Umeå hörde av sig (däremot har hon vant sig vid att bli filmad, inte minst genom dokumentären då filmarna följde henne och hennes släkt närgånget i över tre år).

– Egentligen hade jag inte tid, men programmet kändes så viktigt att jag verkligen ville vara med. Jag var ju själv jätte­engagerad i den åldern.

På mellanstadiet var hon med och bildade en aktionsgrupp i hemkommunen Storuman mot planerna på djupförvar av kärnkraftsavfall. Hon gick med demonstrationslistor, tecknade plakat och debatterade med ilskna lärare.

Heidi lät sig inte stoppas av att ståndpunkten var obekväm i samhället. Med hennes uppväxt var det naturligt att stå för egna värderingar om världen och miljön. Den lokala kretsen i Naturskyddsföreningen drevs i stort sett av släktingarna

i Ensamheten, som också var politiskt engagerade i miljöpartiet. Den lilla byn med 16 invånare (som nästan alla är släkt med varandra) drivs med ekologiskt synsätt som grund och den egna skogen brukas hållbart som ekonomisk förening.

– Pappa och de andra karlarna jobbade också för Domänverket, det som är Sveaskog i dag. De var aldrig rädda för att tycka till om storbolagens skogsbruk i debattartiklar och på möten. Man fick höra många hjältehistorier, som när de erbjöd sig att gå ut och hugga manuellt för att stoppa flyg­besprutningen med hormoslyr mot sly.

Handlingskraft och ansvar är de viktigaste honnörsorden hon bär med sig hemifrån. Man måste våga säga ifrån, tycker hon.

– Det är så obeskrivligt mycket vi kan förändra bara vi vill, både när det gäller oss själva och vår omgivning. Vi lever i ett fantastiskt land där vi kan påverka på ett sätt andra bara kan drömma om, ändå upplever jag att få utnyttjar den möjligheten.

Men kraften hon fick med sig från Ensamheten var också fysisk. Redan som liten spinkig flicka bröt hon arm med pappa Kent och bröderna hemma vid köksbordet.

– Att det blev mer än så är tv-sportens förtjänst. Vi såg ett reportage från svenska mästerskapen 1992 och blev hur fascinerade som helst. Det fanns ju regler och en riktig sport!

Familjen åkte ned till Eskilstuna där sporten var störst för att lära sig. Sedan omsattes erfarenheterna i hårdträning i snickarboden.

Få tog nog Heidis proffsdrömmar på allvar i början. Hon var liten och fick hela tiden bryta mot tyngre motståndare. Skillnaden kunde vara uppåt 20 kilo och det tog tre år innan första matchvinsten. Men skam den som ger sig.

Trycket i den taniga armen ökade och som artonåring stod hon högst på sm-pallen. Priset var en biljett till vm i Tokyo. Väl där var succén ett faktum: den okända svenskan bröt ned allt motstånd och tog hem världsmästerskapet också.

Sedan dess har Heidi blivit armbrytningens ansikte i Sverige. Hennes framgångar har höjt sportens status och Stor­uman har blivit armbrytarkommunen framför andra, med armbrytargymnasium (tillkommet på hennes initiativ med farbror Leif som chefstränare) och egen tillverkning av armbrytarbord. Heidi arrangerar också World Challenge, världens största armbrytartävling för kvinnor på internationella kvinnodagen.

När vi träffas har den åttafaldiga världsmästarinnan just besökt ett skolmästerskap på Lidingö. Hon brinner minst lika mycket för sin sport som för miljön – men på en punkt kolliderar intressena.

– Några barn som var med i Miljöhjältarna gjorde hem­besök hos mig och hittade en massa flygbiljetter. Även om jag försöker leva så miljövänligt som möjligt är det svårt att vara förebild när det gäller resor.

Avstånden till tävlingar och evenemang är långa. Ofta försöker hon åka tåg, men från Storuman är det 25 mil enkel väg till närmaste tågstation som är i bruk.

– Mycket går att lösa med telefonmöten eller Skype. Jag försöker alltid samordna, gör aldrig bara en sak om jag är i Stockholm eller Göteborg. Men det känns ändå inte bra med alla resor. Hela samhället står inför stora förändringar i och med peak oil, oljetoppen.

Som ambassadör för glesbygdsrörelsen Hela Sverige ska leva har hon engagerat sig i Omställning Sverige, den svenska delen av det internationella Transition Towns-nätverket. Målet är att bryta oljeberoendet och de hotfulla klimatförändringarna.

Men den stora omställningen på det personliga planet väntar inom kort. Graviditeten väcker också miljöfunderingar, inte minst om kemisamhället vi lever i.

– Till exempel blev jag mörkrädd när barnmorskan delade ut papper med rekommendationer om att välja lightprodukter och undvika riktigt smör.

I de egna framtidsplanerna ingår också bygge av ett ekologiskt hus till familjen (i dag bor hon och Björn i lägenhet i Storuman). Helst på en skogsbacke i Ensamheten.

Byns namn, ja. Ingen vet exakt varför den heter så, berättar Heidi. Kanske bara ett infall från en fantasifull lantmätare?

Visst bor det ganska få i Ensamheten, men den ligger inte längre än en mil utanför Storuman och så ensligt är inte läget. Med tanke på invånarnas sammanhållning hade nog »Gemensamheten« passat bättre.

– När jag är på evenemang i Stockholm och andra storstäder kommer ofta folk med rötter i liknande byar fram och pratar efteråt. Det verkar finnas en stor hemlängtan. För mig finns alltid Ensamheten att falla tillbaka på. En sådan grundtrygghet gör att man vågar vad som helst i livet.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats