Heidi Andersson: armstark miljöhjälte

Porträttintervju ur Sveriges Natur nr 4 2011

När Heidi Andersson var tolv år skrev hon ned två saker hon ville bli som stor: armbrytarproffs och miljöaktivist. Som nybliven trettioåring är hon både och.

Åtta VM-titlar och dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten har gjort den vilje­starka norrländskan från den lilla byn med det märkliga namnet känd långt utanför Sveriges gränser.

Men det är inte idrottsframgångarna som får dagisbarnen som travar på rad över Medborgarplatsen i gula västar att vända sig om, peka och ropa.

– Hej, där är ju du från Miljöhjältarna. Ska du ha en bebis, vad roligt!

– Sånt händer hela tiden, barn är så spontana, skrattar Heidi Andersson när vi parkerat oss på ett fik runt hörnet.

Magen går inte att missa, första barnet är på god väg (pappa är maken skidskytten Björn Ferry). Och barnprogrammet Miljöhjältarna i svt där hon är programledare går hem både bland barn och föräldrar.

– Fast föräldrarna är nog inte lika glada varje gång det sänds. Vissa får det lite jobbigt hemma …

Hjältedåden som ska utföras påverkar ofta hela familjen. I varje program får barn i elva-tolvårsåldern en personlig utmaning för miljön och en kamera att filma processen med. Det kan handla om att spara in rejält på familjens toalettpapper, laga vegetarisk mat för att minska koldioxidutsläpp, samla in elskrot eller göra miljövänligt godis fritt från farliga färgämnen.

Heidi coachar, förklarar och bjuder på sin positiva energi. Det märks att hjältarna gillar henne, men hon var helt oprövad som programledare när svt i Umeå hörde av sig (däremot har hon vant sig vid att bli filmad, inte minst genom dokumentären då filmarna följde henne och hennes släkt närgånget i över tre år).

– Egentligen hade jag inte tid, men programmet kändes så viktigt att jag verkligen ville vara med. Jag var ju själv jätte­engagerad i den åldern.

På mellanstadiet var hon med och bildade en aktionsgrupp i hemkommunen Storuman mot planerna på djupförvar av kärnkraftsavfall. Hon gick med demonstrationslistor, tecknade plakat och debatterade med ilskna lärare.

Heidi lät sig inte stoppas av att ståndpunkten var obekväm i samhället. Med hennes uppväxt var det naturligt att stå för egna värderingar om världen och miljön. Den lokala kretsen i Naturskyddsföreningen drevs i stort sett av släktingarna

i Ensamheten, som också var politiskt engagerade i miljöpartiet. Den lilla byn med 16 invånare (som nästan alla är släkt med varandra) drivs med ekologiskt synsätt som grund och den egna skogen brukas hållbart som ekonomisk förening.

– Pappa och de andra karlarna jobbade också för Domänverket, det som är Sveaskog i dag. De var aldrig rädda för att tycka till om storbolagens skogsbruk i debattartiklar och på möten. Man fick höra många hjältehistorier, som när de erbjöd sig att gå ut och hugga manuellt för att stoppa flyg­besprutningen med hormoslyr mot sly.

Handlingskraft och ansvar är de viktigaste honnörsorden hon bär med sig hemifrån. Man måste våga säga ifrån, tycker hon.

– Det är så obeskrivligt mycket vi kan förändra bara vi vill, både när det gäller oss själva och vår omgivning. Vi lever i ett fantastiskt land där vi kan påverka på ett sätt andra bara kan drömma om, ändå upplever jag att få utnyttjar den möjligheten.

Men kraften hon fick med sig från Ensamheten var också fysisk. Redan som liten spinkig flicka bröt hon arm med pappa Kent och bröderna hemma vid köksbordet.

– Att det blev mer än så är tv-sportens förtjänst. Vi såg ett reportage från svenska mästerskapen 1992 och blev hur fascinerade som helst. Det fanns ju regler och en riktig sport!

Familjen åkte ned till Eskilstuna där sporten var störst för att lära sig. Sedan omsattes erfarenheterna i hårdträning i snickarboden.

Få tog nog Heidis proffsdrömmar på allvar i början. Hon var liten och fick hela tiden bryta mot tyngre motståndare. Skillnaden kunde vara uppåt 20 kilo och det tog tre år innan första matchvinsten. Men skam den som ger sig.

Trycket i den taniga armen ökade och som artonåring stod hon högst på sm-pallen. Priset var en biljett till vm i Tokyo. Väl där var succén ett faktum: den okända svenskan bröt ned allt motstånd och tog hem världsmästerskapet också.

Sedan dess har Heidi blivit armbrytningens ansikte i Sverige. Hennes framgångar har höjt sportens status och Stor­uman har blivit armbrytarkommunen framför andra, med armbrytargymnasium (tillkommet på hennes initiativ med farbror Leif som chefstränare) och egen tillverkning av armbrytarbord. Heidi arrangerar också World Challenge, världens största armbrytartävling för kvinnor på internationella kvinnodagen.

När vi träffas har den åttafaldiga världsmästarinnan just besökt ett skolmästerskap på Lidingö. Hon brinner minst lika mycket för sin sport som för miljön – men på en punkt kolliderar intressena.

– Några barn som var med i Miljöhjältarna gjorde hem­besök hos mig och hittade en massa flygbiljetter. Även om jag försöker leva så miljövänligt som möjligt är det svårt att vara förebild när det gäller resor.

Avstånden till tävlingar och evenemang är långa. Ofta försöker hon åka tåg, men från Storuman är det 25 mil enkel väg till närmaste tågstation som är i bruk.

– Mycket går att lösa med telefonmöten eller Skype. Jag försöker alltid samordna, gör aldrig bara en sak om jag är i Stockholm eller Göteborg. Men det känns ändå inte bra med alla resor. Hela samhället står inför stora förändringar i och med peak oil, oljetoppen.

Som ambassadör för glesbygdsrörelsen Hela Sverige ska leva har hon engagerat sig i Omställning Sverige, den svenska delen av det internationella Transition Towns-nätverket. Målet är att bryta oljeberoendet och de hotfulla klimatförändringarna.

Men den stora omställningen på det personliga planet väntar inom kort. Graviditeten väcker också miljöfunderingar, inte minst om kemisamhället vi lever i.

– Till exempel blev jag mörkrädd när barnmorskan delade ut papper med rekommendationer om att välja lightprodukter och undvika riktigt smör.

I de egna framtidsplanerna ingår också bygge av ett ekologiskt hus till familjen (i dag bor hon och Björn i lägenhet i Storuman). Helst på en skogsbacke i Ensamheten.

Byns namn, ja. Ingen vet exakt varför den heter så, berättar Heidi. Kanske bara ett infall från en fantasifull lantmätare?

Visst bor det ganska få i Ensamheten, men den ligger inte längre än en mil utanför Storuman och så ensligt är inte läget. Med tanke på invånarnas sammanhållning hade nog »Gemensamheten« passat bättre.

– När jag är på evenemang i Stockholm och andra storstäder kommer ofta folk med rötter i liknande byar fram och pratar efteråt. Det verkar finnas en stor hemlängtan. För mig finns alltid Ensamheten att falla tillbaka på. En sådan grundtrygghet gör att man vågar vad som helst i livet.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar för skogen

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 1 2013

Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.

– DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.

Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnare­skogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.

En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.

– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.

När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.

– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.

I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.

– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.

När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.

– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.

Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.

– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.

Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.

Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.

– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?

Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.

– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.

 

DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.

– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.

Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.

Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fält­biologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.

Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.

Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.

– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.

Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.

Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.

– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!

Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.

Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.

– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.

Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.

– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring …

ALVAS TIPS:

Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik.

Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.

Länk till texten på Naturskyddsföreningens webbplats

Hans Eek: Passiv påverkare

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 2 2012

Arkitekten Hans Eek kanske inte blivit profet i sitt eget land än, men
i sin hemstad Alingsås är han det definitivt. Och i Tyskland såväl som på EU-nivå leder hans extremt energisnåla passivhus utvecklingen.

KANSKE LIGGER DET en broms i själva ordet. Begreppet passivhus, som Hans Eek varit med att utveckla, kan tolkas negativt.

– När jag träffade amerikanske ambassadören var han imponerad men ville byta namnet: »you can never export it to the US unless you call it active house«, berättar han när vi träffas på hans arbetsplats Passivhuscentrum i Alingsås.

Det första hus som Hans Eek ritade var faktiskt ett aktivt solenergihus. Det var under energikrisen 1974 och pensionerade lärarinnan Helga Henriksson som inspirerats av Rachel Carsons Tyst vår beställde ett hus som enbart skulle värmas av solen.

Hans brann för bättre miljö och hade startat arkitektbyrån Efem ihop med några likasinnade arkitekter. Nu fick han chansen att rita en avancerad villa med stora solfångare, fläktar som drog ned värmen till stenmagasin i källaren och en reglercentral med åtta spjäll.

– Tekniken fungerade inte. Inte ens efter tredje ombyggnaden. Det kändes jättetråkigt, men Helga sa till mig att inte vara ledsen: »Vi bidrar i alla fall till forskning och utveckling.«

I nästa projekt tog Hans den andra vägen. I stället för aktiva lösningar försökte han minimera värmeförlusterna. Så pass att sol som strålar in, kroppsvärme och elapparater klarade nästan hela uppvärmningen. Den passiva solenergivilla på 174 kvadratmeter han ritade 1978 drog så lite som 2 500 kwh per år.

– De enkla principerna fungerade bättre.

Tjocka täta väggar, noggrann byggprocess och återvunnen värme via ventilationen. Så mycket svårare behöver det inte vara att bygga smart. I dag finns cirka 30 000 passivhus i Tyskland, Österrike och Schweiz och tekniken som Hans utvecklat tillsammans med tyske forskaren Wolfgang Feist har blivit en framtidsstandard i EU. Utanför Europa har han projekt på gång i Burkina Faso (tekniken fungerar lika bra för kylning) och kinesiska Dalian.

Passivhusen har också vidareutvecklats till nollenergihus (där solceller producerar lika mycket energi som huset använder) och plusenergihus (som producerar mer energi än de använder).

– Globalt sett går 40 procent av energin till boendet och 50 procent av koldioxidutsläppen, så det finns mycket att vinna. Jag är fortfarande optimist när det gäller klimatförändringarna. Jag tror vi kan klara det!

Kritikerna förutspådde mögelproblem på grund av tätheten och bullrande ventilation, men så har det inte blivit. Efems tidiga projekt ekobyn Tuggelite utanför Karlstad och radhusområdet Lindås som byggdes 2000 fungerar lika bra i dag som när de var nya enligt utvärderingarna. Och de boende trivs.

– Jag var inbjuden till Tuggelites 20-årsjubileum 2004. De flesta som flyttade in 1984 bodde fortfarande kvar.

Någon boom har det ändå inte blivit i Sverige. I dag finns det runt 2 000 bostäder byggda som passivhus.

– Det går alldeles för långsamt. För 20 år sedan låg vi långt före andra länder när det gällde energisnåla bostäder. Bland annat för att vi hade sbl 75, världens tuffaste byggnorm ur energiperspektiv. Men nu ligger vi efter.

Hans Eek ser flera förklaringar: småhusindustrin är ovillig att ställa om, det är svårt att övertyga bostadsföretag om att tänka långsiktig ekonomi. Och rikspolitikerna driver inte på.

– Jag är otroligt besviken på vår nuvarande regering. Tänket är så kortsiktigt, inga visioner.

I Västsverige har gensvaret varit bättre, bland annat genom det lyckade hållbarhetsprojektet Göteborg 2050 som Hans jobbade med enligt modellen backcasting: att sätta upp ett framtidsmål och sedan beskriva vägen dit.

– Konflikter handlar ofta om närtid. Tänker man 20 eller 50 år framåt är det lättare att enas.

Hemstaden Alingsås går också i bräschen. Här finns Passivhuscentrum och den första kommunala satsningen på att bygga om ett miljonprogramsområde till passivhus (Brogården, se sidan 26), som väcker stort intresse.

För ett år sedan flyttade Hans själv in i en nyreno­verad trea. Vi promenerar dit genom Alingsås låga trähus­centrum. Brogårdens 70-talslimpor ligger högt på andra sidan ett stort öppet fält.

– Det finns 800 000 lägenheter i Sverige som är byggda på det här sättet, vi står inför en jätteutmaning att bygga om dem till en bättre standard.

Inne i bostadsområdet finns hela skalan: från orörda hus via byggarbetsplatser under plasttak till färdigrenoverade. Det man slås av i Hans lägenhet är tystnaden. Eftersom han älskar musik och spelar både piano och fiol är det en bonus att kunna dra på utan att störa grannarna.

Väggarna är tjocka, men nischerna vinklade så att ljuset leds in. Den vittrade tegelfasaden revs och i stället byggde man en ny med 44 centimeter isolering. De indragna balkongerna gav köldbryggor och ersattes av utanpåliggande.

– Syftet med passivhus är att skapa en god boendemiljö. Man behöver inte vara miljöfreak för att bo så här. Bra energianvändning får man på köpet. Jag har sett det som min roll att visa att det är möjligt.

Som arkitekt har Hans Eek blivit känd för energilösningarna. Men han tycker inte att det finns någon motsättning mellan estetik och funktion: husen ska vara vackra också. Däremot är han kritisk till trenden att bygga med stora glas­ytor. Det skapar problem med värmeregleringen (även om fönstren blivit mycket bättre i dag än för tio år sedan).

– Det borde vara mer helhetstänk från början i byggprojekt. Många arkitekter skjuter över problemen till nästa steg: en­treprenörer och vvs-konsulter.

Uppmärksammade nybyggen som Hammarby Sjöstad ser han som misslyckade när det gäller energianvändningen, även om miljötänket för vatten, avfall och kollektivtrafik är bra.

– Husen drar långt mer än byggnormen. Dessutom är fönstren så stora att man ofta fått sätta in luftkonditionering för att få ned sommartemperaturen.

Nysatsningen Norra Djurgårdsstaden känns mer ambitiös. Där vill han gärna spela en roll innan han går i pension. Där och i Kiruna.

– Att bygga upp en helt ny stad ger fantastiska möjligheter, Kiruna kan bli en förebild för eu och resten av världen.

Hans satt med i eus expertkommitté om forskning kring förnybar energi i fjol. Under en intensiv månad i Innsbruck sammanställde han delrapporten om byggande. Dit är han på väg efter vår intervju också, den här gången för att rita en passivvilla i massivträ efter österrikisk förlaga. Det blir kvällar och nätter med arbete men dagar i skidbackarna. Utförs­åkning är en stor passion.

– Det är kanske enda gången jag verkligen kopplar av och fyller huvudet med helt andra saker. Dessutom använder man väldigt lite energi, mest för liften. Jag räknade ut att det går åt ungefär 20 kWh på en hel veckas skidsemester när man åker tåg ned!

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Sofia Jannok: Sjunger fjällens skönhet

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur 1 2009

Sofia Jannok skapar helst sin musik ute på de öppna fjällvidderna, utan notpapper eller instrument. Men en inspelningsbar mobil bär hon alltid med sig.

SOFIA JANNOKS mjuka röst glider snabbt mellan olika tonhöjder. Sången är ofta ordlös men fylld med innehåll: man kan höra glödens röda hetta, tundrans vita oändlighet och västvindens vinande.

– Även om jag vill beskriva relationer eller annat i låtarna hämtar jag bilderna från naturen. När man varit mycket ute blir det lätt så, säger hon.

26-åringen från Gällivare har just släppt sin andra skiva, Assugattis (Vid glöden). Alla låtar är på samiska och musiken har tydliga rötter i jojken, även om den smälter samman med modern jazz och pop till en alldeles egen blandning.

Men försöker man placera henne i världsmusikfacket, underavdelningen samiskt, slår hon bakut. När fotografen Thron Ullberg frågar om hon kan ta på den långa vita samedräkten som hon ofta bär på scen säger hon blankt nej. Svart skinnjacka får det bli.

– Jag vill bli lanserad som Sofia Jannok, inte som en ung samisk tjej. Fast jag har själv svårt att balansera ibland: mellan att behålla uttrycket, det genuina i min bakgrund, och att vara någon sorts turistattraktion.

I början var det väl lite så. Redan som elvaåring började hon sjunga offentligt tillsammans med en kompis i en duo. Det blev många uppträdanden inför turistgrupper. Men med tiden tröttnade hon på känslan av att det var viktigare att se ut som folk förväntar sig att en same ska se ut än vad man sjunger. Särskilt som hon är blond.

– För mig är det samiska inte en kultur man måste jobba för att bevara, något hotat. Det har funnits runt mig under hela min uppväxt, brinnande, levande, och jag bär det med mig.

Familjen har hus både i Gällivare och intill tundran Árvas utanför Arjeplog. De har egna renar tillsammans med släkten i samebyn Luokta Mavas.

En av låtarna på nya skivan beskriver vägen från Árvas till renarnas sommarviste. Där finns namn på rengärden, sjöar med bra fiske och andra platser som ofta nämns i familjen.

– Även om det är 30 grader kallt måste jag alltid ut och se horisonten när jag är hemma. Himlens valv som möter jorden.

För Sofia blir den känslan också en påminnelse om villkoren vi alla lever under:

– Vi står där mellan himmel och jord, små och nakna. Hur vi än försöker avskärma oss och vara självständiga så är vi helt beroende av naturen.

Klimatförändringen märks till exempel tydligt i svältkatastroferna som renhjordarna drabbats av flera år i följd. Med det oberäkneliga vädret har det börjat regna mitt i vintern. När regnvattnet fryser kommer renarna inte åt lavarna.

– Ofta framställs ju klimatproblemen med isbjörnar. Men jag tror få svenskar vet att djur lider här också.

Över huvud taget kan hon bli lite matt inför vår okunskap om den inhemska urbefolkningen. De flesta vet mer om amerikanska indianer, och ser de en lávvu (tältkåta) i fjällen kallar de den ofelbart för tipi.

– En kompis till mig hade läst om aboriginer och gick på om att staten tog deras marker och tänk att de äntligen kan få en del tillbaka. Men gud, vakna, tänkte jag. Vi samer har det också så, vi förlorar bara mer och mer för varje gruva.

Paradoxalt nog mötte hon en djupare diskussion om samer och minoritetsbefolkningar när hon och hennes band Peter Tikkanen Trio spelade i Kina. Där var journalisterna pålästa och kopplade till tibetanernas situation.

ATT SJUNGA PÅ SAMISKA INNEBÄR också att få förstår texten när hon turnerar söderut i Sverige eller utomlands.

– Det kan faktiskt ge mer närhet. Man kommer förbi de språkliga omvägarna och går direkt på kärnan. Speciellt den ordlösa sången, den förstår ju ingen direkt.

Jag berättar att min tolvåriga dotter blivit jätteförtjust i just de bitarna när skivan snurrat i stereon och att hon tycker det påminner om wailing, fast lägre och snabbare.

– Vad kul, så har jag också tänkt! Det är ju inte traditionell jojk, snarare handlar det om att waila loss och använda jojken som språk. För mig ger jojk en frihet att använda rösten.

På skivan finns också en mer traditionell jojk om en plats, Golle Máze (som sjöngs mycket under Altademonstrationerna mot kraftverksutbyggnad av en älv i Norge på 80-talet), och en ”personjojk”, Irene. Jojk är speciellt i så måtto att man egentligen inte sjunger om någon eller något utan människan eller föremålet finns i själva jojken. Känslan är det viktiga.

För Sofia fungerar musikskapandet på liknande sätt: ur munnen, via sinnena till hjärtat.

– Jag kan noter, men skriver sällan ned musik. Jag brukar memorera texter när jag är ute eller sjunga in på mobilen. Sedan försöker jag förklara känslan, vad jag vill säga, för bandet. Det här är en sjöfågel i sorg, kan jag säga. Hur låter det? Sedan fångar de känslan nästan på en gång.

Sjöfågeln finns i låten Gáhkkor (Lommen) från förra skivan Ceaskat (White). Grunden är en konkret händelse från hennes barndom: två lommar brukade ropa till varandra över sjön nära huset. Men en morgon hade en av dem fastnat i hennes morfars fiskenät.

– Det var jättesorgligt. I och för sig daltade ingen, vi åt sjöfågel till middag den kvällen. Men varje kväll hela sommaren hörde vi den andra lommen sörja. Jag gjorde en sång till den och för mig handlar den också om min morfar och mormor, som betydde otroligt mycket för mig. De hade så starka band till varandra.

Förr var det så naturligt med traditionell dräkt att samer sa att de tog på sig ”svenska kläder” när de inte bar kolt. Så kan det aldrig bli i dag, man lever alltid i två kulturer, menar Sofia. Även om man ibland kan känna mer gemenskap med naturfolk i andra delar av världen än med svenskar runt¬omkring.

Med på nya skivan finns också en traditionell vaggvisa.

– Det är den första sång jag någonsin hörde och den går verkligen way back generationer. Annars var jojken egentligen inte något starkt intryck under min uppväxt. Den var tabubelagd i vårt område, inte riktigt accepterad. Men det började lätta när jag var liten. Nils Aslak Valkeapää vågade jojka på lp-skiva när det fortfarande ansågs ofint och med artister som Mari Boine har det förändrats helt.

I låten Davádat (Västvinden) sjunger hon om stigar som går förlorade när renarna inte längre söker sig dit.

– Konkret handlar det om platser vi inte kommer till längre, kojor och boplatser som står tomma eftersom renarna inte väljer den vägen längre. Vi fjällvandrar ju inte för nöjes skull, renarna styr. Men jag saknar platserna. Kanske handlar det också om hela kulturen. I så fall finns kanske en släng av den där känslan av hot hos mig ändå.

Läs en kortare intervju med Sofia Jannok i samband med nya skivan Áhpi 2013.

Carl von Linné: Med egna ord

Porträttintervju med Carl von Linné publicerad i Sveriges Natur nr 2 2007

Ingen kunde vara mer rätt att intervjua i Sveriges Natur än Carl von Linné. Särskilt i år. Tyvärr missade vi chansen med ett par sekel. Eller ?

Carl von Linné, porträttintervju i Sveriges Natur 2/07. Med noter och litteraturförteckning.

De återskapade planteringarna vid Linnés Hammarby utanför Uppsala lyser av försommarfärger. Breda golvplank, ursprungliga blomstertapeter. Det sorlar i föreläsningssalen en trappa upp. Fullt av folk, mitt i mängden en välbekant grålockig peruk. Med myndig stämma lägger Carl von Linné ut texten om sin egen betydelse för botaniken.

Kort förvirring, sedan förstår jag. Hans Odöö gör sitt märkligt levande Linnéporträtt för en grupp turister.

Jag fortsätter ut i trädgården, runt hörnet. Kanske var det just här Linnés lund låg, den som han älskade att vila ut i.

Det är varmt, gräset ser skönt ut. Varför inte? Ingen kan väl misstycka en kort vilopaus i linneansk anda. Särskilt inte efter några veckors djupdykning i litteratur av och om den store. Ljusa lövverk vajar mot blå himmel. Trafikbruset från E4an någon kilometer bort sjunker undan. Tiden försvinner.

– Kom hit, min unge vän. Hur många slags örter tror Ni jag täcker med handen??

Jag reser mig på armbågarna och ser peruken igen. Och samma bruna, livliga ögon som på porträtten. Linné själv vilar på marken ett par meter ifrån mig, med ena handen utsträckt i gräset.

Jag skjuter undan chocken och gissar. En sådan intervjuchans får inte missas. Linné svarar med ett leende och en genomgång av beståndet med namn och plats i systemet.

– Döm härav, min vän, hur stort antalet är av de örter som växer på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara som har skapat dem. (1)

Han bjuder mig att smaka ur en stor skål med klarröda smultron.

– Sedan jag var i dödens käftar av gikt och blev kurerad med smultron så äter jag var sommar så mycket smultron jag förmår och magen gitter emottaga, berättar han, tar en munfull och lutar sig tillbaka. (2)

– Nå, vad vill Ni fråga mig? Vad ska vi diskutera? (3)

Blicken är uppfordrande, ögonen ganska små men med en glans och något genomträngande jag aldrig sett hos någon annan. (4)

Jag frågar hur han ser på uppmärksamheten runt jubileet och visar en hundralapp med blomsterkungens porträtt.

Han nappar åt sig sedeln, skärskådar och skrockar förnöjt. Helt på sin plats, tycker han:

– Ingen har varit större botanikus eller zoologikus. Ingen har så totalt reformerat en hel science, och gjort en ny epok. Ingen har heller rangerat alla naturens produkter i sådan redlighet. (5)

Porträttet är han också tillfreds med.

– Förlagan gjordes av herr Roslin, så förträffligt att intet kan vara likare. (6)

Vad ser Ni som Er största insats?

– Methodem sexualem. Med otrolig möda räknade jag alla örters ståndare och pistiller, och gjorde en Methodum plantarum som är den fullkomligaste världen sett. Tidigare rådde ett kaos, vars moder är dumheten, vars fader är observansen och vars amma är fördomen, suckar han. (7)

– Myckenheten av Naturens rikedomar är så stor att intet minne är tillräckligt: Det fordrades att kunskapen skulle bringas till form av vetenskap. Jag har härpå använt hela min lilla levnad. Var sten, växt, djur själv ska säga en okunnig sitt namn så att det förstås av alla som lärt sig språket. (8)

Han räcker tillbaka sedeln, reser sig och tecknar åt mig att följa. Det märks att han är till åren kommen: lite hopkrupen, med dammiga skor och strumpor, lång skäggväxt och en gammal grön rock med ett ordenstecken. (9)

Ur en matta av friskt gröna blad plockar han ett par plantor och visar två oanseliga, olika blommor. Skogsbingeln, Mercurius Perennis, har ståndare och pistiller på skilda plantor: hanblommor och honblommor som når varandra med hjälp av vinden. Det första exemplet han använde för att förklara sexualsystemet.

– Själva bladen uti blomman gör allenast tjänst av brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias, blommar han ut och fortsätter:

– Brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulveram genitalem som faller på tubam och foecunderar ovarium. (10)

Trots mitt klena latin förstår jag att en och annan samtida fann Linnés växtliga vällust väl explicit. Men systemets framgång tystade kritikerna.

Utgångspunkten var hans egna samlingar av torkade växter, djur och stenar.

– Mitt herbarium är ofelbart det största världen skådat. (11)

Samlingarna finns här på Hammarby, i ett litet hus han lät bygga efter den stora stadsbranden i Uppsala 1766, förklarar Linné och går före uppför backen.

– Till mitt museum in altis, mitt slott som jag byggt i luften. (12)

Jag vet att samlingarna såldes efter Linnés död, har själv sett dem i London. Men när dörren knarrar upp finns allt där igen: skåpen står fulla av herbarieark, djur och stenar. Förbryllad dimper jag ned på en av träbänkarna för lärjungar medan Linné rumsterar bland lådorna. De äldsta växterna är från hans barndom i Småland.

– Min far smittade mig med sin håg till blomster. Ända från vaggan fick jag sitta i trädgården i Stenbrohult. När jag inte kunde blidkas på annat sätt tystnade jag strax så snart jag fick en blomma i handen. (13)

I en egen liten trädgård planterade han sådant som fanns

i faderns.

– Men dessutom alla vilda växter, ehuru det icke behagade honom att jag orenade trädgården med vilda ogräs. (14)

Så börjar han bläddra bland arken igen.

– Här finns nästan alla sibiriska växter, skickade av Gmelin. Här talrika trädgårdsväxter ur Cliffords trädgård. Så gott som alla Europas botanister har liksom tävlat att sända mig sina rariteter. Alla lapska uppletade jag med otrolig flit. (15)

Han berättar om lapplandsresan, den första. Om strapatser och samerna som inspirerade med sin enkla och friska livsstil.

– När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. (16)

Den nordliga naturen imponerade, men när jag frågar om svenska favoritområden hamnar vi i söder:

– Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne. Slätten emellan Malmö och Trelleborg är den härligaste i världen, ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd. (17)

Naturen ska vara nyttig för människan, betonar han, för att i nästa andetag låta som en modern ekosystemteoretiker.

– Ett sådant samband förefinnes mellan samtliga delarna, att om en enda av dem vore borta, det hela ej skulle äga bestånd. Vissa växter kräva nämligen viss jord, vissa insekter hämta sin föda från vissa blommor, vissa kreatur från vissa växter. (18)

– Men vad betyder mötet med naturen för Er?

– Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje samt är högsta spetsen av mänsklig lycka, säger Linné och går fram till ett av fönstren. (19)

Jag följer blicken över trädgård, åker och äng tills hans tids småskaliga odlingsbygd blir oskarp i det vågiga 1700-talsglaset. I stället tonar storjordbruket fram, det som SLU ersatte Linnés landskap med så sent som på 1970-talet. Trafiken brusar i fjärran. Jag är ensam.

Kort om Linné:

Favoritplats: Stenbrohult, jämfört med andra orter liksom en drottning bland systrarna. Ja, prästgården där tycks liksom av Flora själv utsirad. (20)

Laster: Coffé och tobak. (21)

Om hustrun: Om jag inte varit kär hade jag ofelbart utrest och lämnat Sverige 1738. (22)

Noter:

1) Möte med Linné skildrat av Anders Fredrik Skjöldebrand i ?Voyage Pittoresque au Cap Nord? (1801), citerad i Pauline Snoeijs Linnés brudkammare, sid 2 (bok nr 11 i litteraturlistan nedan)

2) I Linnés självbiografi nr 3, sid 145 (bok nr 7)

3) Linnébeskrivning av Johann Beckmann, refererad i Blunts Linnébiografi sid 176 (bok nr 9)

4) Christian Fabricius om Linné, citerad i Snoeijs bok, sid 13 (bok nr 11), Fries refererad i Blunts biografi sid 167 (bok nr 9)

5) I Linnés självbiografi nr 3, sid 146 och efterföljande sidor (bok nr 7)

6) I Linnés självbiografi nummer 4 sid 134 (bok nr 7)

7) I självbiografi nummer 4 sid 162 (7) och brevreferat i Ahnfelts Carl von Linnés levnadsminnen, sid 31 (bok nr 8)

8) Linné. Tal 1772 i Uppsala Domkyrka, sidan 6 (bok nr 4)

9) Linnébeskrivning av Beckmann, citerad i Blunt s 174 (bok nr 9)

10) Båda citaten ur Linnés Præludia Sponsaliorum Plantarum 1729 (bok nr 6)

11) I Linnés självbiografi nr 5, sid 189 (bok nr 7)

12) Om museet bl a i Marita Jonsson: Carl von Linné, boningar trädgårdar och miljöer, sid 165 f (bok nr 10) och Blunt, sid 220 (bok nr 9)

13) I Linnés självbiografi nr 2, sid 59 och nr 4, sid 156 (bok nr 7)

14) I Linnés självbiografi nr 4, sid 156 (bok nr 7)

15) I Linnés självbiografi nr 4, sid 173, och nr 5, sid 189f (bok nr 7)

16) I Linnés lappländska resa sid 102 (bok nr 3)

17) Linnés skånska resa sid 197+238 (bok nr 2) och Strandell/Gullers: Linnés Sverige, sid 70 (bok nr 12)

18) Ur Linnés De politia naturae (Naturens ordning) 1760 sid 73 (bok nr 5)

19) Ur Linnés De curiositate naturali (Om naturens underlighet) 1748 sid 59 (bok nr 5)

20) Linnés Spolia Botanica sid 58 (bok nr 3)

21) Linnés Anmärkningar om coffé, sid 20+32 (bok nr 1)

22) Ahnfeldt, sid 43 (bok nr 8)

Käll- och litteraturförteckning

Av Carl von Linné:

1. Anmärkningar om Coffé 1747. Fabel 1962

2. Carl Linnaei Skånska resa. (1749). W&W 1975. Red Carl-Otto von Sydow.

3. Carl von Linnés ungdomsskrifter I-II. Red Ährling, Ewald. Norstedts 1888. Innehåller:

Spolia Botanica C Linnaei (1729) och Lapplandsresan (1732).:

4. Deliciae Naturae. Tal hållit uti Upsala Domkyrka år 1772 den 14 december vid Rectoratets nedläggande. Tryckt i Stockholm 1773.

5. Om undran inför naturen och andra latinska skrifter. Red Hagberg, Knut. Natur och kultur 1962. Innehåller: Naturens ordning (De politia naturae) (1760) och Om undran inför naturen (De curiositate naturali) (1748).

6. Præludia Sponsaliorum Plantarum. Om förspel till växternas bröllop (1729).

7. Vita Caroli Linnaei (Carl von Linnés självbiografier). Red Malmeström, Elis och Uggla, Arvid Hj. A & W Stockholm 1957.

Om Carl von Linné:

8. Ahnfelt, Arvid: Carl von Linnés lefnadsminnen. Adoxa 2004 (faksimil efter 1877 års originalupplaga)

9. Blunt, Wilifrid: Carl von Linné. Bonniers 2002.

10. Jonsson, Marita: Carl von Linné, boningar, trädgårdar och miljöer. Forum 2003.

11. Snoeijs, Pauline: Linnés brudkammare. Artea 2007.

12. Strandell, Birger, Gullers KW: Linnés Sverige. Bra Böcker 1977.

Länk till texten

Lasse Berg: Hjärna byggd för samarbete

Porträttintervju med författaren Lasse Berg i Sveriges Natur nr 3 2011

När författaren och journalisten Lasse Berg letade sig ned till botten av människans historia hittade han en liten afrikansk bushman. Med en hjärna byggd för samarbete och fredliga lösningar, kanske också på dagens klimatkris?

DEN DÄR LILLA BUSHMANNEN finns längst in i oss allihop, om man ska tro den senaste evolutionsbiologiska forskningen som Lasse Berg presenterar i bestsellern Gryning över Kalahari och nyutkomna uppföljaren Skymningssång i Kalahari.

Men han har också träffat honom, eller rättare sagt, de grupper av samlare och jägare i Kalahariöknen som både lever mest likt de första homo sapiens och som finns kvar i den ursprungliga miljön.

– Sanfolket är det enda på jorden som inte är invandrare. De har funnits i Kalahari i 150 000 år. Det visste jag inte när jag skrev den första boken, säger Lasse Berg när vi träffas på Ofvandahls konditori i Uppsala.

Sedan några år har han hemmabasen här vid Fyrisån. Men de svenska mellanlandningarna blir sällan särskilt långa. Ända sen 60-talet har han levt ett rörligt liv, mest i Asien och Afrika. Det öppna afrikanska landskapet gav en särskild hemkänsla, redan vid första besöket i Moçambique 1980. En magisk natt i ett naturreservat under Södra korset, omgiven av gnuer och med lejonens rytande på avstånd, blev en närmast religiös upplevelse.

– Det var en verkligt olycksalig idé för oss människor att lämna Afrika. Det var så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv där.

Den genetiska forskningen visar att hela världens befolkning utanför Afrika kommer från en liten grupp afrikaner som lämnade kontinenten för ungefär 60 000 år sedan. Gruppen härstammade i sin tur från bushfolken, som i modern tid gradvis trängts undan. Men i Botswana Central Kalahari Game Reserve finns spillror kvar.

Den stora nationalparken är stängd för besökare, men Lasse lyckades ta sig in med forskare för att filma. Han hittade en grupp som lät honom följa med på deras vandringar.

– Det var en fantastisk upplevelse: lättsamheten, frånvaron av aggressioner. Och så det där oavbrutna, ständiga babblandet och skämtandet som kändes så tilltalande för en skåning som jag, förstärkt av deras härliga klickspråk – världens äldsta.

Som många biologiskt intresserade hade Lasse Bergs bild av urmänniskan präglats av Konrad Lorenz teorier, med naturlig aggressivitet och hackordning som grundprinciper. Många år i Asien där han skildrat förtryck, fattigdom och konflikter hade inte rubbat den bilden, inte heller möten med urbefolkningar som de krigiska papuanerna på Nya Guinea.

Men en radiointervju han gjorde med antropologen Richard Leakey öppnade ögonen för en annan möjlighet. Människans evolution kanske inte alls handlade om krig och kamp mellan hannar utan om samarbete. Mötet med sanfolket bekräftade tankarna.

– Inte så att de skulle vara någon sorts levande fossil. Men de ställs inför samma problem som människan mötte under hela sin evolutionära utveckling. Deras svar är en enorm betoning av jämlikhet, ända till jantelagsnivå. För att kunna hålla ihop ett helt liv i små nomadiserande grupper krävs stor respekt för varandra.

Grupperna saknar aggressiva ledare eller hierarkier. Arbetsbördan är låg, ett par tre timmars arbete räcker. Och man delar på allt, det spelar ingen roll vem som är den skickligaste jägaren eller samlaren. Platsen i gruppen är given så länge man inte bryter alltför mycket mot normerna.

Plötsligt föll en massa nya forskningsrön om hjärnan och hormonsystemen på plats: varför vi får en lyckoskjuts av dopamin när vi gör någon annan glad, varför det utsöndras oxytocin när vi rör stora muskler tillsammans i dans. Och hur våra pannlober kunnat expandera samlargruppen på cirka 30 personer till »virtuella« grupper omfattande hela folk­slag eller religioner.

Den här förmågan gjorde att homo sapiens kunde lösa konflikter bättre, planera och röra sig över större områden än sina nära släktingar.

– Trots att vi var klenare utrustade fysiskt än exempelvis neanderthalarna kunde vi klara de klimatförändringar som slog ut dem.

Alla tidigare människoarter har gått under på grund av klimat­förändringar. Även i dag är klimatkrisen det stora framtidshotet, menar Lasse Berg.

– Allt annat förbleknar inför det. Men vår förmåga att skapa ett »vi« när vi står inför ett gemensamt problem ger mig hopp. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna sträcka ut det till hela mänskligheten.

I Skymningssång berättar Lasse Berg om »syndafallet« – när människan blir bofast jordbrukare och skaffar boskap. En revolution som ledde till mer arbete, äganderätt, konsumtionskultur, krig och hårdare liv.

Poängen är förstås inte att vi alla ska återvända till samlarliv på savannen.

– Bland annat skulle vi sakna toalettpappret och elljuset. För oss som lärt oss att det ska hända saker hela tiden blir nog samlartillvaron väldigt långtråkig. Den största förströelsen är barnen, som alla tar hand om och leker med.

Få skulle också acceptera den hårda kontrollen. Själv har Lasse Berg svårt med jantelagen och minns den starka frihetskänslan när han som 15-åring lämnade småstaden Båstad bakom sig.

Men kunskap om ursprungsvillkoren kan förklara mycket. Till exempel varför Lasse Bergs svenska vänner ofta mått mycket sämre än hans afrikanska, trots bättre levnadsstandard och säkerhet.

– De lever inte mer ursprungligt eller närmare våra genetiska rötter, men de ingår i ett sammanhang som ger trygghet. Vi svenskar däremot står i spetsen för en global utveckling mot allt mer isolerade individer – vi får sällan göra andra glada och måste ständigt bevisa vårt värde på en marknad. Det är ett sätt att leva som står långt ifrån vad vi genetiskt är anpassade för.

BIOLOGI OCH EVOLUTION var tidiga intressen för Lasse Berg. De dominerade skoluppsatserna, han var fanatisk fågelskådare och slukade tidningar som Sveriges Natur, Fauna och flora och Vår fågelvärld. Senare fördjupade han sig i nationalekonomi. I dag ser han kopplingar mellan ämnena.

– Allt fler nationalekonomer ifrågasätter tesen om den ekonomiskt styrda människan som bara är ute efter egen vinstmaximering. Gruppens intressen är också viktiga, och vilket rykte vi skapar. Den egoistiska individ som teorin om den fria marknaden förutsätter är nog egentligen ganska ovanlig.

Många evolutionsbiologiska växlar har dragits utifrån människans nära släktskap med schimpansen, ofta helt felaktiga, menar Lasse Berg. I schimpansens hierarkiska värld dominerar aggressiva hannar, men vi är lika nära släkt med bonobon, där honorna styr och alla konflikter löses med sex.

– Om bonobon är pilskast bland primaterna kan man nog säga att människan är kärleksfullast. Ännu efter över trettio år tillsammans kan det pirra i kroppen när ens älsklingsapa kommer hem.

Länk till texten på Sveriges Natur

Läs en kortare intervju med Lasse Berg om sista delen i Kalahari-trilogin publicerad i Sveriges Natur nr 3 2014

Stefan Sundström: Klivet ut i myllan

Porträttintervju med artisten Stefan Sundström i Sveriges Natur nummer 2 2013

Torsken och den undersköna norska ön Træna öll på att kosta Sverige Stefan Sundström. Men nu är han tillbaka med ny skiva, ny turné och nya tankar på tvärs mot tidsandan.

IMG_20130129_125202
”Sanning bor i min kompost” heter det i en av Stefan Sundströms låtar. Foto Mats Hellmark

Från röd förortspunkare till grön trubadur på vischan. Så kanske man kan koka ned Stefan Sundströms resa sedan 80-talet. Klivet ut i myllan fullbordades med boken Stefans lilla gröna häromåret.

Fast det där röda har ju i högsta grad hängt med. Det är ingen småputtrig trädgårdstomte jag träffar hemma i torpet på Ekerö väster om Stockholm. Odlingstankarna är provokativt politiska och formuleringarna lika fräckt finurliga som någonsin.

Låten Odlandets glädje på nya skivan Under radarn handlar om storstadsyuppies som tar bilen ut på landet och köper surdegsbröd och nypongelé för dyra pengar av grönavågare som nyss kallades miljömuppar och freaks.

De köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera

– Det kan ju handla om mina gamla kompisar i Skogsnäskollektivet till exempel. Jag tror de bara är glada att plötsligt vara ”inne” och utses till bygdens företagare. Men det måste kännas lite konstigt när samma folk som skällt dem för flummare alla år köar för att köpa deras närproducerade ägg.

Det finns en klassmarkör i konsumtion som han retar sig på.

– Jag tror det kan bli en fälla, att skälla andra för att de handlar på Lidl där det är billigt, men själv köpa Kravmärkt medan jorden går under. Det var fan inte mitt fel, liksom …

Miljöfrågorna avpolitiseras, blir privata projekt. Han ser hellre lagstiftning mot gifter i jordbruket än en övertro på bondens marknad och märkningar.

– Att köpa Vi-skog för att kompensera ­flyg­resan till Thailand blir också en sorts avlatsbrev. Vi kan inte rädda världen på det sättet. Det måste till ett övergripande systemskifte. Gör vi det inte nu, på ett demokratiskt vis, kommer det att bli mycket orättvisare. Då kommer de starka att ta för sig.

Självförsörjning är ett nyckelord i boken. Det kan handla om allt från att fiska och syra mört (som andra ser som skräpfisk) till att leda in egenproducerad vindkraftsel i växthuset för att värma jorden.

För Stefans och sambon Karin Renbergs del väcktes tanken på att göra egen mat när första barnet föddes, samma år som Tjernobyl spred strålning över Sverige (Ekerö var ganska förskonat).

Det gick väl så där till en början, men smakportionerna av kokt palsternacka körd i mixer blev första steget mot självförsörjning.

Helt där är de inte, men odlingarna på den inte alltför stora tomten (2 700 kvm) klarar en del, med god hjälp av gamla syrningsmetoder och en rymlig frys. Till och med snuset klarar Stefan mestadels själv – och det smakar bättre än det från Swedish Match.

Vi går en sväng på tomten, tittar på djupsängarna som sover under snötäcket än, äppel­träden, mullbärsträdet som inte borde klara klimatet men gör det ändå i södersluttningen, växthuset där några vilsna druvor hänger kvar vid taknocken, vindsnurran han fick i femtioårspresent, solcellerna som växer fram längs staketet. Och så komposten.

Jordförbättringen som den ger betyder mycket för de tunga Mälarölerorna. Men för Stefan har den också en djupare betydelse.

Sanning bor i min kompost/Den är rätt ful/men livets hjul/Sluts just där i maskars stad/Bland vissna blad/Sånt gör mej glad,

diktade han i Kompostvisan 1993, som fortsätter

När jag sedan dör nån gång/När det blir höst/ger komposten tröst/Lägg mig gärna ­däruti/Jag blir en blomma fin/Jag blir ditt maskrosvin.

Att öppna locket i 15 minusgrader och känna värmen ånga upp och se maskarna kräla ger hopp om livet mitt i vintern.

– Kompost är nog det närmaste religion jag kommer. Jag tror på kretsloppet, att få fortsätta. Balsamering eller – ännu värre – att frysa ned kroppen i dödsögonblicket, det måste vara helvetet. Eller limbo snarare. Att inte få komma vidare.

– Jag tror att det finns en tidpunkt när man närmar sig döden då man längtar efter att upplösas. Att sluta vara ett jag. Man kan känna av det redan mitt i livet, på fotbollsmatcher eller i en rockpublik. Jag tycker ofta att, har jag inte gjort något vettigt på en hel jävla dag, så har jag i alla fall gått ut med komposten.

Odling är centralt. Men hur är det med köttet då?

– Jag är inte helt vegetarian, även om det väl egentligen är det enda hållbara om man tittar på hur djurhållningen fungerar, koldioxid­åtgången och slöseriet med åkermark.

Vilt, får eller höns kan vara jämförelsevis vettiga alternativ. I boken berättar Stefan om hur utdömda gamla värphöns familjen köpte för en spottstyver levde upp.

– Går man igenom obehaget att slakta en tupp blir det liksom lite mer högtidligt att äta den också. Men att dra i sig en chicken mc nuggets på väg till jobbet, sånt finns det inget helhetstänk alls i. Det stör mig.

Fiska gör han desto mer. Redan veckan efter intervjun ska han upp till ön Træna långt ut
i havet utanför Trondheim för att fiska torsk och ladda inför vårens turné.

 

Norge, ja. I augusti 2011 skapade Stefan feta rubriker med ett öppet brev.

”Jag drar nu. Jag skiter i det här. Jag flyttar till Norge. Ring mej när vi har en regering som pallar stå upp för demokratiska värden …”

En sorts politisk exil alltså. Och en kärleksförklaring till grannlandet och naturen i norr. 2008 hade han spelat på Trænafestivalen och fallit för skönheten. Ön har färre än 400 invånare men fungerar ändå som ett eget litet samhälle.

– Jag blev kompis med en snubbe där som tänker väldigt mycket som jag. Han spelar men har också en liten båt och fiskekvot på 20 ton per år. Hela förra året var jag mer där än här och fiskade mycket med honom. Lyssnade knappt på någon musik.

Bakgrunden var inte bara politisk: efter ett par år med intensivt turnerande, skivutgivningar och skrivande behövde han en paus.

– När barnen flugit ut körde jag järnet. Var jävligt produktiv och borta långa perioder. Men det blev för mycket. Vid ett tillfälle fick jag en konstig minnesförlust och trodde att jag fått hjärnblödning.

Han stortrivs på Træna, men flytten blev inte permanent. Inte minst på grund av att han fått barnbarn. De norska erfarenheterna ska bli en bok vad det lider. Arbetsnamnet är Stefans lilla norska och allt från resor till recept är att vänta.

Ett annat projekt som bara är i sin linda än är ett tv-program där Stefan och Joppe Pihlgren från Docenterna reser i Europa och pratar miljö och politik.

– En grej med att vara musiker är att jag får säga saker i tv som inte andra får. Till och med ifråga­sätta tillväxten. Jag blir inte emotsagd,
i stället garvar folk lite. Ingen väntar sig att jag ska ha siffror att komma med eller så. Nu försöker jag vara väldigt noggrann, särskilt när jag skriver. Jag tycker det är ett problem att det blir allt mindre konfrontationer mellan olika meningar i samhället. Folk håller sig i sina boxar, drar upp mentala ramar för vad man ska tycka.

Vad ska du göra för att bli tagen mer på allvar?

– Vet inte, klippa mig kanske. Det är i alla fall vad morsan brukar säga …

 

Här kryllar av
otacksamma djur

Trots allt jag gjorde
för vår natur

Jag kompenserade
vårt klimat

Måsarna skriker ändå av hat

(ur låten Bye Bye Trondheim)

 

Och vi säljer det dyrt till folk från stan

Där grönt är det

hetaste heta

100 spänn kilot för ägg kan man ta

Om man döpt en höna

till Greta

(ur låten Odlandets glädje)

IMG_20130129_124941
Odlandets glädje. Stefan Sundström i växthuset. Foto Mats Hellmark

Milstolpar:

1959 Blev jag gjord i en park i Berlin. I den amerikanska zonen. Vet inte exakt var, morsan säger hela tiden olika platser.

1986 fick jag barn första gången. En månad efter kom Tjernobyl. Sambandet blev väldigt viktigt för mig. Innan man får barn känner man sig odödlig. Sen ser man plötsligt världen som en läskig plats. En konsekvens var att det blev intressant att framställa egen mat.

1988 sa en kompis till mig att det vore slöseri om jag inte började spela musik på allvar. Jag förstod att jag ville göra sånt som är värt att lyssna på.

1998 började jag skriva för Etc. Jag hade fått mycket beröm för uppsatser i skolan och närde en författardröm som tonåring som jag sen bluddrat bort. Nu växte ambitionen att skriva mer.

2000 dog min farsa. Det var då jag blev vuxen, fattade att allt det här inte är på skoj.

2013 Åter efter exilen! Nya skivan Under radarn som spelades in i Norge 2012 släpps i februari och sedan blir det turné under våren.

Veronica Svenzén: Kärleken till korna

Porträttintervju med ekobonden Veronica Svenzén i Sveriges Natur 4 2013

Mjölkbonde ville hon bli redan som liten och med det ekologiska tänket föll helheten på plats för Veronica Svenzén. Sporren är att producera lika mycket mjölk som konventionella gårdar bara på det som gården odlar.
Slutet kretslopp ger mest – både för gården och naturen.

Foto Mats Hellmark

Den tilltagsnaste kon kikar försiktigt ut genom ladugårdsdörren som Veronica Svenzén baxat upp. Det tar en stund innan lunken över gårdsplanen nedåt hagarna kommer igång. De flesta stannar och spanar in mig – utbölingen bakom repet – så där intensivt och ohämmat som bara kor och riktigt små barn kan.

– Det brukar gå långsamt. Man får beväpna sig med tålamod, konstaterar Veronica.

Nej, de 70 mjölkkorna på Nöbble gård i Rockneby strax norr om Kalmar gör sig ingen brådska. De vet att ett par hundra hektar frodig försommargrönska väntar lugnt på dem runt gården. Annat var det i mitten av april när porten gick upp efter en lång och mörk vinter.

– Vid första släppet skuttar de rejält. Det måste kännas härligt! I år låg snön kvar i skuggiga åkerkanter. Det har nog aldrig hänt förut.

Sista kon har masat sig förbi och vi får sätta fart längs allén för att öppna upp över en grusväg längre bort.

För många människor är yrkesvalet komplicerat. Något man mödosamt söker sig fram till.

Så var det aldrig för Veronica. Hon visste direkt.

Det finns en bild i familjealbumet där hon står uppe i kornas foderbord på morföräldrarnas gård utanför Tingsryd. Hon är inte mer än två år och mormor Wivien håller henne i armarna.

– Korna var mitt stora intresse redan då, det var dem jag skulle hålla på med. Så var det bara.

Hon gick lantbruksgymnasium i Ingelstad utanför Växjö och arbetade sedan på olika gårdar. Maken Lennart träffade hon genom Lrf. Då jobbade hon på en stor robotgård i Skåne. När hon flyttade in hos honom på Nöbble köpte hon med sig en av korna som hemgift.

– Hon hette Bollarmir och skulle slaktas eftersom hon inte fungerade bra där. Här blev hon en av våra bästa kor.

Bollarmir finns inte kvar, men hennes barn och barnbarn går i den brun-svart-vita koraden som fortsätter över grusvägen, ned mot vad som ser ut som en liten sjö intill en åkerholme med gamla lövträd.

Landskapsvyn är vacker, men tillfällig. Vattensamlingen har skapats av ymnigt regnande och en igensatt dränering.

– Vi lär få ta roddbåt ut för att fixa det, säger Veronica och låter inte särskilt bekymrad.

Värre var det när åkern bredvid fick påhälsning av en vildsvinsflock i slutet av april. Det räckte med en natts bökande för att förstöra en tredjedel av gårdens rapsareal.

Vildsvin är ett ökande problem, och Veronica skjuter gärna av djur om tillfälle ges. Men oftast krävs det vakjakt som är svår att kombinera med småbarn och mjölkkor.

– Om jag sitter på pass under natten är det tufft att stiga upp vid fyra för att mjölka, och sedan vara pigg och glad hela dan …

Lennart har plöjt upp och sått in åkerböna där djuren bökade, men det blir ett avbräck i gårdens produktion av foderpellets och ekologisk rapsolja – produkten som satt Nöbble på den kulinariska kartan.

På vägen tillbaka till gården stannar vi och tittar på maskineriet som tickar ut små pelletsbitar samtidigt som olja pressas ur de små svarta fröna. Oljan säljs i tre smakvarianter: naturell, citron och sommar (timjan, vitlök och rosépeppar). En till är på gång inom kort. Med lansering i teve.

– För några veckor sedan fick jag reda på att vi ska vara med i tv4s program Sveriges skönaste gårdar och laga mat. Men då måste vi skapa en ny smak, så nu håller vi på och testar. Jag vet inte om det mest är kul eller läskigt. Förra veckan var de här och filmade blommande raps.

RAPSOLJAN ÄR BARA en liten del av företaget, som förutom mjölkkorna innehåller maskin- och skogsentreprenad, vindkraft, skogsbruk och försäljning av spannmål och proteinfoder. Men den säljer allt bättre och känns spännande som produkt eftersom gården har kontroll över hela kedjan: från odlad raps till flaska i butiken. Oljan finns i många butiker i området, men också i delikatess- och gårdsbutiker så långt bort som Göteborg.

– Mjölken är mer anonym, den försvinner in i Arlas förpackningar. Skulle jättegärna sälja min mjölk direkt till Konsum i stället, säger Veronica.

Alla mjölkbönder känner av prispressen, även om de ekologiska har det något bättre än konventionella. Marknaden har blivit än tuffare med kedjornas egna varumärken som satsar på att sänka prisnivån ytterligare.

Själv funderar hon en del över hur konsumenterna tänker. Trots att många oroar sig över gifter i maten slår det bara ibland igenom i handling. Händelser som hästköttskandalen påverkar, men mest tillfälligt. När Barometern skrev om neonikotinoider, bekämpningsmedlen bakom bidöden, pratade många med henne i affären.

– Man kan inte köpa någonting längre, sa en dam. Jodå, du kan handla precis vad du vill så länge du väljer ekologiskt. Så lätt är det att slippa gifterna, sa jag.

NÄR VERONICA KOM till Nöbble 2001 var gården ekologisk sedan sex år tillbaka, den första som ställde om i området.

– Jag hade alltid tyckt att miljö och natur var viktigt, men inte funderat så mycket över konventionellt eller ekologiskt. När jag kom hit kändes det självklart. I dag är det nog jag som driver på mest med miljötänket.

Det handlar inte om renodlad idealism, även om hon tycker att det ekologiska jordbrukets förmåga att bidra till miljömål som biologisk mångfald och djurvälfärd är viktiga. När gården satsar på vindkraft och biogas går ekonomi och ekologi hand i hand. Och bikuporna man placerar i rapsfälten ger miljönytta, men också högre skördar. Upp till 20 procent enligt studier som Veronica läst.

– Totalt odlar vi nästan 300 hektar på gården, så vi är gott och väl självförsörjande. Periodvis klarar vi oss helt på hemproducerat proteinfoder och behöver inte köpa koncentrat med soja. Det blir ett slutet kretslopp – och billigare.

Målet är att producera mjölk enbart på det som odlas runt husknuten och ändå matcha konventionella gårdars nivåer.
I snitt mjölkar en av gårdens kor 9 000 liter per år.

– Jag tror verkligen att ekologiskt är framtiden, vi kommer inte att kunna hålla på med bekämpningsmedel och handelsgödsel på dagens nivå. Dessutom händer det jättemycket inom växtförädling och teknik som kan höja avkastningen.

Vi fortsätter upp mot den stora gula mangårdsbyggnaden i änden av gårdsplanen. På andra sidan staketet finns stora lövträd och lite vildvuxna gräsmattor. Klipparen är trasig och service har inte hunnits med. Men huset går i finaste bondbarock, byggt 1678. Kökets väldiga spishäll är original, med fungerande bakugn och allt.

När paret tapetserade om för några år sen hittade de ett helt lager med brev och räkenskaper från tidigt 1700-tal som klistrats upp för att skapa en jämn yta att kalka på. Det fick sitta kvar orört under en gipsskiva.

– En sådan här miljö känns det mest som att man lånar, förvaltar till nästa generation. Det är så många som bott här och alla har satt sina spår.

Elvaåringen Sunniva släntrar in i mjuk grå onepiece. Hon är lite sjuk och hemma från skolan. Familjen har två barn till, Alvin, 10 och Helge, 3. Precis som Veronica själv en gång växer de upp mitt i en vardag av kor och jordbruk.

Känner de samma sug som du?

– Neeej, det tror jag inte. Inte de äldsta i alla fall. Men kanske Helge. Han tröttnar aldrig på att följa med i lagården eller i traktorn. Han kan nog också ha bonden i sig …

Milstolpar:

1979 Tvååriga Veronica är redan stammis ute hos korna. Här med mormor i foderbordet.
1996 Examen på lantbruksskolan Ingelstad i Växjö.
2001 Träffade maken Lennart och flyttade till Nöbble gård med kon Bollarmir i bagaget.
2011 Invald i styrelsen för Ekologiska lantbrukarna. Hon är ordförande i distriktet Kalmar-Öland.
2012 Sköt sin första älg, en rejäl fjortontaggare som imponerade på jaktlaget. ”Och det ska inte bli den sista!”
2013 Debut som tv-kock. Spelar in för tv4s tävlingsprogram Sveriges skönaste gårdar. Hon och maken Lennart ska göra något hemligt med utgångspunkt i gårdens egen rapsolja. Programmet sänds i början av 2014.

Ur Veronicas blogg: ekolantbruk.se
11/2-13 (Hästlasagne i jakten på den billiga maten)
För många människor sätts inte kvalitén i första rummet utan det ska vara billig mat. Då tycker jag att man får vara beredd på att det ibland uppdagas sådant här. Eller vad tycker du??

26/2-13 (Fullspäckad dag)
Vi fick en kvigkalv förra veckan som bara är så söt. Hon är väldigt mycket vit och har en väldigt vacker svansföring. En riktig liten dam. Pratade lite extra med henne i dag.

Nöbble gård. Foto Mats Hellmark
Foto Mats Hellmark

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Helena Thorfinn: Bistånd och rättvisa

Porträttintervju med författaren Helena Thorfinn i Sveriges Natur nr 1 2014

Bangladesh, komplexa biståndsfrågor och global miljöproblematik lät inte som ett givet bästsäljarrecept. Nu har Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss sålt i 120 000 exemplar och kan bli tv-serie.

Suget efter boken Innan floden tar oss märks inte minst i inbjudningarna till författarprat runt om i landet. Ibland turnerar hon till flera städer i veckan.

– Det finns en stor hunger efter att diskutera de här frågorna, efter ett nytt solidaritetstänk, säger Helena Thorfinn.

Boken kom i april 2012 och försäljningen överraskade förlaget, som räknat med max 6 000 ex. I dag har boken sålt 12 000 inbundet och 110 000 i pocket, fantastiska siffror för en debutant som inte är ett känt namn innan.

– Det är förstås så roligt att jag ofta får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men framför allt tycker jag att det säger något om svenska läsare. Många vill läsa om sammanhang som är större än den egna bakgården.

Vi träffas hemma hos henne, i övervåningen på Lunds universitets gamla rektorsvilla. Miljön är lugnt akademisk, fjärran från romanens tropiska storstadsmyller.

Mellan 2005 och 2008 bodde hon i Dhaka och arbetade med fattigdoms- och genderfrågor för Sida. I bagaget hade hon universitetsstudier i antropologi och mänskliga rättigheter. Men också 15 år som journalist på tv och tidningar innan hon bytte yrkesroll.

Miljön väckte berättaren inom henne på nytt. Den och en stor ilska över biståndsministern Gunilla Carlssons sätt att stöpa om Sida. Helena såg en stark ideologisk agenda och ett redovisningsraseri med närmast nykoloniala drag. Många var kritiska, men få vågade höja rösten.

– Vi skulle pressa på folk våra rutiner och vårt sätt att se. Målet att minska fattigdomen försvann, det där som alla svenskar tror är orsaken till att de betalar skatt för bistånd. Sverige var faktiskt bäst på att jobba med hela kontexten innan, pragmatiskt och lyssnande.

I stället blev tillväxttänk och stimulans till svenska företag centrala.

– Jag är ingen tillväxtmotståndare, men resurserna sipprar inte automatiskt ned till de fattiga. Det är det som är utmaningen, inte att få igång företag som anställer folk för 100 kronor i veckan. Ska man hårdra tycker nog en nyliberal egentligen att de fattiga ska kamma sig och bli entreprenörer. Man tittar inte på dem som grupp, vilka utanförskap som måste lösas först. För att nå ut måste man bygga upp kunskaper och arbeta nära civilsamhälle och organisationer.

Gräsrotsarbete och underifrånperspektiv är sånt som fick stå tillbaka under Gunilla Carlssons tid, tycker Helena Thorfinn som själv bland annat jobbade bland landlösa i charområden (låglänta leröar där mark ofta sveps bort).

 

PRECIS SOM HELENA flyttar romanens huvudperson Sofia med man och barn till Bangladesh för att jobba med bistånd på ambassaden. I Dhaka möter de bland annat tonårssystrarna Nazrin och Mina som i ett krisläge flytt landsbygd och traditionella plikter för storstaden och jobben.

De fattigaste miljöerna bor bokstavligen granne med diplomatkvarteren och textilföretagen med lågavlönade sömmerskor servar den rika världen med varor. Floderna svämmar ständigt över det platta kustlandet. Själv åkte Helena ofta till arbetet genom vattenmassor.

– Titelns flod står både för vattnet och för floden av billiga produkter som vi i den rika världen konsumerar, samtidigt som tillverkningslandet får bära föroreningarna. Alla stora frågor ställs på sin spets i Bangladesh. Inget land utom Maldiverna är så utsatt för klimatförändringen, samtidigt som den globala tillväxtboomen knakar som mest här.

De stora frågorna kokas också ned i romanens lilla krets: den nordiska expat-miljön där ideella aktivister möter diplomater och företagare runt poolen. Ingen undgår det moraliska dilemma det innebär att leva ett privilegierat liv i ett av världens fattigaste länder med ett system som bygger på korruption.

Det är förföriskt lätt att leva gott som ”topdog” med tjänstefolk och stor villa. Samtidigt är möjligheten att få ett jämförelsevis välbetalt jobb som barnflicka eller kock hos en svensk familj, drömmen för många bangladeshier och ett sätt att ge inkomster i stället för allmosor.

– Hur lever man ett rättfärdigt liv när det är så orättvist runt omkring? Det är lätt att vara en bra person som sopsorterar och är snäll mot barn hemma i Sverige. Men när du plötsligt har 20 spetälska utanför dörren? Hur förhåller du dig till dem?

Ojämlikhet är centralt i boken. Vad den gör med våra själar – och vårt samhälle.

– Sofia och hennes man brottas verkligen med frågorna, men i extremt ojämlika miljöer blir det snabbt svårt. Jag tror på jämlikhet som idé, men var nog inte själv så bra alla gånger. Jag blir lätt för otålig. Till exempel när jag pratade kartor med chauffören och inte förstod att han var analfabet men försökte dölja det.

I boken umgås paret med en dansk företagare som byggt en textilfabrik för biståndspengar. Arbetarnas villkor är hårda och en dag börjar taket där en ny våning byggs på att skaka …

– Alla karaktärer är fiktiva, men en man vi brukade spela tennis med visade sig vara delägare i textilfabriken Rana Plaza och blev efterlyst efter raset i fjol. Över tusen människor dog och det har inte fungerat med ersättningar till anhöriga. Sånt är bara skandalöst.

OM DET SER ILLA UT i många textilfabriker så är skinngarverierna som Dantes inferno med extremt giftiga miljöer och barnarbete, menar Helena Thorfinn. Det finns textilfabriker med bra arbetsmiljö, men lönerna är fortfarande väldigt låga. När arbetarna kommer hem från jobbet bor de i spiltor i slummen.

Helena får ofta frågan vad man kan göra, men har inget enkelt svar. Flickorna på fabrikerna vill själva inte se någon bojkott. Jobbet betyder ändå frihet och möjligheter.

– Men jag tycker att företag som utnyttjar låglöneläget och plockar ut miljarder i vinst från Bangladesh, som h&m, har ansvar. Det håller inte att bara säga att man följer landets lag.

I SLUTFASEN AV SKRIVANDET hade Helena Thorfinn stor hjälp av Lunds universitets författarskola, särskilt handledaren Sigrid Combüchen som gillade det globala anslaget och trodde stenhårt på romanen.

Mottagandet var mestadels positivt, men Helena märkte att många recensenter hade svårt att se det breda, politiska och bara kommenterade relationer, karaktärer och dialog.

– En del undrade varför jag inte skrev en rapport i stället. Men då kanske jag fått 30 läsare i stället för 120 000. Jag vill ju nå ut, och har heller inte väjt för det lite smaskiga, deckaraktiga.

Boken har översatts till fyra språk och nu är en version på bangla på väg (lite nervigt). Helena Thorfinn skriver på en uppföljare och har blivit tillfrågad om en tv-serie i tio avsnitt.

– Men eftersom frågorna är så pass komplicerade har jag krävt att få vara med i processen. Jag vill inte att det blir allmänt negativt till bistånd eller muslimer.

Sticker man ut hakan i en infekterad fråga kan man uppenbarligen få olika reaktioner. Som när en liten överklassdam kom fram till Helena på bokmässan:

– ’Jaja, jag visste det! Pengar i sjön!’ sa hon och försvann innan jag hann säga något. Så tänkte ju inte jag, men man styr inte över läsningen.

Bland det mest spännande när hon är ute och pratar om boken är annars generationsmötet.

– Det kommer mormödrar som varit engagerade i Afrikagrupperna på 60- och 70-talet och unga coola akademiker som vill ut i världen och förändra, som brinner för miljö och mänskliga rättigheter. Många tjejer frågar hur man blir en Sofia …

 

Ur Innan floden tar oss

SwedeAid behövde visa för UD och skattebetalarna att biståndet gav resultat. Sofia förstod spelet och hade lust att mejla tillbaka – ”om vi ska ha snabba resultat ska vi inte arbeta i svåra miljöer”. Men vem skulle uppskatta ett sådant svar? Kraven på resultat gjorde att alla numera var ute efter att göra enkla, snabba saker. Plocka lågt hängande frukt, som man sa. Bygga broar. Utbilda redan välutbildade.

Milstolpar:

1985

Som 21-åring börjar hon som journalist på studenttidningen Lundagård, året efter fortsatte hon till SvD. Därefter bland annat tv-jobb för Aktuellt och Rapport och TV4s Kalla fakta.

1991

Träffade sin man i Guatemala, sedan bodde de i London några år där hon jobbade som korrespondent.

1995

Familjebildning kändes tryggast i Sverige, så det blev flytt till Stockholm och jobb på SVTs multikulturella ungdomssatsning Elbyl.

1999

Får jobb som biståndsexpert på Sida efter studier i antropologi och mänskliga rättigheter.

2005

Flyttar till Dhaka. Skrivarlusten vaknade igen och växte till en besatthet.

2012

Slutar på Sida och publicerar debutromanen Innan floden tar oss. (Norstedts)

2014

Flytt till Burma på gång där maken ska jobba för FN.

Länk till texten

Emelie Forsberg: Vägen till toppen

Porträttintervju med idrottaren Emelie Forsberg i Sveriges Natur nr 3 2014
Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.
Läs mer
English version

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit.

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck.

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett.

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror.

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder.

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt.

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det …

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill.
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Milstolpar:

1986

Föds i Härnösand. Växer upp med skogen som lekrum. Sen kommer idrotten, ett tag mest basket.

2005

Sommarjobb på fjällstation i Jotunheimen. Börjar plugga till jägmästare i Umeå.

2006

Jobbar på fjällstation igen, i Jotunheimen och Storulvån där hon är bagare.

2009

Studier igen, nu biologi. Samma år springer Emelie sitt första fjällmaraton i Vålådalen. Vinst trots lång fikapaus med kladdkaka …

2011

Flytt till Tromsö för studier och för den fantastiska naturen.

2012

Genombrottsåret då Emelie börjar tävla på riktigt och vinner det mesta, bland annat VM i skyrunning.

2013

Nästan bara segrar i loppen, dubbla EM-guld i Italien. Utses till en av Håll Sverige Rents hjältar inom kampanjen för allemansrätten.