Grodmysteriet

Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.
Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.

Reportage om gölgrodor publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015

Vad gör de värmeälskande gölgrodorna egentligen i Nordupplands svala skärgård? Vi letar efter en hotad och lite mystisk art på vackra fyrön Örskär och hamnar mitt i en intensiv kärlekskonsert.

Läs mer

Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.
På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.

Göken: framgångsrik förfalskare

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2005

Fågelvärldens mest utstuderade bedragare är göken. Att den lyckas med sitt trick beror främst på instinkter. Men utan ägg som nära nog på pricken härmar andra arters skulle det inte fungera.

ÅRENS FÖRSTA MELODISKA ko-kooo kan få den mest rationelle att börja leta väderstreck. Östergök – tröstergök, västergök – bästergök, södergök – dödergök, norregök – sorgegök. Vill man tränga längre in i framtiden kan man räkna ropen, som sägs motsvara hur många år människan som hör dem har kvar.

Men det vill till att ha ätit först. Enligt gammal folktro kunde den som hörde göken på fastande mage bli ”dårad”, det vill säga drabbas av all världens olyckor.

Få fåglar har så mycket mytbildning förknippad med sitt läte och sitt beteende som göken. Inte bara i Sverige. Orakelfågel kallades den redan i 3500 år gamla indiska texter. Och teorierna om dess mystiska försvinnande om hösten spände från förvandling till hök till övervintring i trädstammar eller jordhålor. De illasinnade gökungarna antogs äta upp sina intet ont anande fosterföräldrar som tack för deras idoga matande.

Gökens liv och häckning förblev en gåta – och orsak till moralisk upprördhet – långt in i modern tid. Först med DNA-analyser och noggranna experiment har vi börjat få ett fastare grepp om hur det hela går till.

I Boken om göken (Atlantis) berättar naturvetenskaplige illustratören Hans Sjögren och zoologidocenten Per Ericson den fascinerande historien, särskilt om sambandet mellan gökens och värdarternas äggutseenden.

Ett av genombrotten kom när amatörornitologen Edgar Chance finkammade en engelsk allmänning på samtliga ängspiplärkebon i slutet av 1910-talet. Under fem häckningssäsonger följde han sedan en enskild gökhonas framfart i sitt revir. Fjärde säsongen lät han en inhyrd fotograf filma händelserna genom att flytta mobila gömslen till bon som skulle parasiteras. Som en fullfjädrad regissör kunde Chance till och med avgöra från vilket träd gökhonan skulle komma inflygande.

– Instinktivt vet hon när det är dags, oftast när ett eller två ägg hunnit läggas i boet. Då dyker hon ner, pickar blixtsnabbt upp ett ägg och sväljer det, samtidigt som hon lägger ett eget. I snitt tar hela förloppet inte mer än sex sekunder, berättar Hans Sjögren och visar bilder ur Chances bok ”The Cuckoo´s secret” (1922).

I den lilla gökutställning som byggts upp på Naturhistoriska riksmuseet finns också bilder av den tyske fotografen Paul Trötschel där förloppet kan följas i detalj.

Det är här på riksmuseet som Hans Sjögren utfört sina ”fältstudier” under de fyra år det tagit att göra boken. Här, och på naturhistoriska museer runt om i Europa.

– Ett helt liv ute i skog och mark skulle inte räcka för att få det jämförelsematerial som behövs, berättar Hans Sjögren medan han visar vägen långt ner i museets källarregioner.

Bakom en tung ståldörr med kodlås finns ett rum fullt av det sköraste sköra: fågelägg. Totalt 28000 kompletta äggkullar, 460 av dem med gökägg.

– Jag har drömt mardrömmar om att tappa en plåt med ägg på väg till mitt arbetsbord, säger han och drar försiktigt ut en av 15 glastäckta lådor i ett mörkbrunt skåp. Gökäggskabinettet.

Även om göken lägger ägg hos hundratals fågelarter bara i Europa så är den specialiserad på ett litet fåtal. Evolutionen har sett till att grupper av gökhonor lägger likartade ägg, så kallade morfer, som imiterar mönster och färg hos en speciell värdart. I en ständig ”kapprustning” blir gökäggen allt mer lika värdartens, och värdarten allt skickligare på att avslöja inkräktarens.

Men det finns också ”lättlurade” arter som järnsparv och gärdsmyg, som accepterar gökägg av en mängd olika utseenden.

– Man känner till honor som lagt över 25 ägg på en säsong. Gökhonan gödslar med ägg och hoppas på framgång, det hör till undantagen att morfen stämmer helt perfekt.

En sådan fullträff finns framför oss. I lådan ligger ägg från ängspiplärka, kompletta kullar med minst ett gökägg i varje. En av dem är insamlad i jämtländska Handöl för ett halvsekel sedan. För ögat är det omöjligt att skilja det tunnstreckade brunspräckliga gökägget från värdfågelns. Enda sättet att säkert avgöra att det verkligen rör sig om ett gökägg är att föra in ett litet skjutmått i urblåsningshålet. Gökäggen har något tjockare skal.

– Den honan måste ha haft framgång i sina häckningar. Till och med storleken har hon lyckats anpassa, säger Hans Sjögren.

Äggkullen är en av dem som han målat av i boken. Ett tidsödande hantverk som ändå är enkelt jämfört med den andra delen av hans arbete med äggillustrationerna i boken. Utifrån observationer av tusentals ägg har han sammanvägt och tolkat fram sex typutseenden av varje gökäggsmorf och lika många jämförbara typutseenden av värdarternas ägg.

– De här äggen finns alltså inte i verkligheten utan har ”destillerats” ned från alla de ägg jag haft möjlighet att undersöka.

Sjögren har följt ett noggrant arbetsschema där mönster, färger och former bestämts i förväg. För att få den rätta variationen och knäcka koderna krävdes mängder av research och resor till olika museers äggsamlingar.

MELLAN ETT PAR SKÅP STÅR BORDET där Hans Sjögren jobbar med äggen. Färger, mätinstrument, akvarellpapper, penslar ned till några enstaka borsts tjocklek och en liten tång för skonsammast möjliga grepp om äggen är några av redskapen.

I boken visas ägg från de tio vanligaste europeiska värdarterna och gökens morfer av samma arts ägg. De vanligaste svenska fågelarterna, bofink och lövsångare, parasiteras märkligt nog knappast alls. Det beror förmodligen på att de vunnit den evolutionära kapprustningen – trots att gökäggens mönster är mycket likt det egna avslöjar värdfåglarna bluffen och puffar ut dem ur boet.

– Antagligen har de upptäckt att gökens ägg är större.

I förhållande till sin storlek lägger göken ovanligt små ägg – de väger bara en tredjedel av det normala för en fågel i gökens storlek. Målet är att efterlikna värdfåglarnas ägg, men gökäggen kan inte bli hur små som helst.

Värdarternas äggfärger har kommit till för att de ska smälta in bättre i omgivningen och byggs upp av två olika färgämnen.

I lådorna kan vi jämföra trastsångarens fläckmönster i blåaktiga, violetta och bruna toner med gökens enfärgade imitation.

– Trots att streck och fläckar är uppbyggda på ett i grunden annorlunda sätt jämfört med värdfåglarnas lyckas göken uppnå stor likhet. Med en konstterm kan man säga att den jobbar som en impressionist.

Men det är evolutionen som är konstnären. Själv vet gökhonan förmodligen inget om hur de egna eller värdartens ägg ser ut. Att hon hittar bon där äggen passar in beror på att hon instinktivt väljer dem som byggs av samma art som hennes egna fosterföräldrar tillhörde.

OM DET FRÄMMANDE ÄGGET INTE upptäcks utan får ligga kvar är det första och största hindret undanröjt. Ägget kläcks i regel medan fosterföräldrarna fortfarande ruvar de andra äggen. Nu tar gökungens omedvetna strategier för att undvika konkurrens om födan vid.

De första dagarna är en fläck på ryggen extremt känslig för beröring. De andra äggen i det trånga boet irriterar ungen, som svarar med att trycka sig bakåt mot det som stör. En efter en baxas konkurrenterna ut.

– När föräldrarna väl accepterat gökägget har de inget försvar. De accepterar helt passivt att den egna avkomman kastas ut, berättar Hans Sjögren.

Man har sett exempel där två gökägg kläckts i samma bo. Då väntar ett riktigt envig, eftersom båda ungarna har samma instinkt att putta ut.

Gökungen tigger mat intensivt: jämförelser visar att en enda gökunge piper lika intensivt som fyra-fem rörsångar-ungar.

– I princip är den helt omättlig. Experiment med kontinuerlig matning har visat att gökungen skriker tills fjärilar sticker upp ur halsen. Då sväljer den och börjar skrika igen.

När gökungen lämnar boet (utan att äta upp sina vid det här laget ganska utmattade fosterföräldrar) söker den sig till andra unga gökar för flytten söderut. Hur den kan känna igen sina artfränder är osäkert, och den biologiska föräldragenerationen har redan gett sig av. Flyttningsbeteende och vägval måste till största delen vara nedärvt. De få fynd av ringmärkta nordiska gökar som gjorts tyder på att de övervintrar i sydöstra Afrika.

Så här års återvänder de för nya räder. Fast det välkända lätet hörs allt mer sällan. Åtminstone i södra Sverige, där gökbestånden nästan halverats sedan 1975, trots att ingen av de oftast parasiterade arterna visar en liknande nedgång. Kanske dags för nya grepp i kapprustningen?

Länk till text och bilder på Sveriges Naturs webbplats

Kulturlandskapet Laponia

laponia1
Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2012 

Snart släpper staten kontrollen över 80 procent av sveriges nationalparksyta. Sexton stormiga år efter att världsarvet Laponia bildades tar en gemensam förvaltning med samisk majoritet över.

EN LITEN VIT RÄNNIL forsar ned mitt i en stenöken. Vi har just lyft med helikoptern Gråsparven från plattan vid Stora Sjöfallet och det vidsträckta fjäll­landskapet breder ut sig runt forsen och vattenkraftsdammarna som en gång var Europas mäktigaste vattenfall.

De första stora nationalparkerna bildades 1909 men redan tio år senare bröts sjösystemet mitt i området ut för exploatering. Nationalstatens energisug vägde tyngre än både naturvärden och lokalbefolkningens behov. Renarnas flyttleder dränktes, gamla hötäkter och bärmarker följde med i djupet och fisket blev aldrig detsamma.

Dammarna blänker som öppna sår, en av många förklaringar till att det behövdes åratal av konflikter, förhandlingar och förtroendebyggande innan världsarvet kunde sjösättas på riktigt.

Gråsparven klättrar snabbt och perspektiven öppnar sig in mot Sareks snötäckta toppar. Fyra nationalparker ingår i världsarvet, tillsammans med naturreservaten Stubba och Sjaunja. Totalytan är 9 400 kvadratkilometer, tre gånger större än Gotland. Eller något större än en av eus medlemsstater, Cypern.

1989 sökte Sverige världsarvsstatus för Sjaunja utifrån naturvärden. Det räckte inte för nominering. Först när man utökade området och kompletterade ansökan med kulturvärden som levande samisk kultur och renskötsel trillade polletten ned. 1996 fick Laponia status som så kallat mixat världs­arv. I beslutet betonade kommittén särskilt »interaktionen mellan människan och naturmiljön«.

Men det visade sig snart att urfolket ville mer än att visas upp i sin miljö. Man ville ha något att säga till om också. Förvaltningen blev en stridsfråga med gamla motsättningar och maktstrukturer i botten. Förhandlingarna bröt ihop flera gånger innan en bred fungerande process startade. Resultatet blev en ny modell för lokalt inflytande i naturvården som redan fått priser och internationell uppmärksamhet.

Några ljusa renar springer undan uppåt fjällsidan medan metallfågeln flyger in över den intensivt blå sjön Pietsjaure. Östra änden ligger mellan topparna Rasek och Gierkau. Några små prickar växer till stugor och torvkåtor medan vi går ned för landning.

Trots att det är slutet på juni blåser en iskall vind in över stranden. Det har snöat i Sarek under natten.

– Vi brukar inte flytta upp förrän i början av juli. En gång var vi här vid midsommar, men det gör jag inte om, det var så kallt, säger Siv Kuoljok.

Hon och maken Apmut-Erik (Acke) Kuoljok driver café och hyr ut övernattningsstugor i samevistet Pietsjaure Sijdda. I år har de öppnat tidigare än vanligt för att ta emot Laponiaprocessens projektgrupp för platsbunden information.

Kuoljoks fick idén till turistsatsningen när allt fler vandrare frågade om båtskjuts och ville köpa röding eller glödkakor. Acke byggde stugorna för 20 år sedan. Säsongen sträcker sig från juli till tidig september, men en riktigt entusiastisk tysk tillbringade en hel vinter insnöad i en av stugorna.

– Det är svårt att klara sig bara på renskötseln. Turismen ger en bra extrainkomst, säger Acke som ofta får berätta om samisk kultur och vardag för besökarna.

Nu står han inför en annorlunda publik: gruppen som samlats mitt i det stora kalvmärkningsgärdet väster om vistet består av tjänstemän, biologer, ekologer, arkeologer och några andra renskötare från Sirges sameby.

– De första torvkåtorna byggdes först på 50-talet. Tidigare fanns ingen bebyggelse. Våra föräldrar flyttade upp hela bohaget med klövjerenar, berättar Acke.

Stranden är ett perfekt ställe för att märka kalvar: slät, utan stora stenar och nära vatten. En stenmur fortsätter uppför berget Raseks sluttning. Renarnas vandringsvägar löper längs båda sidorna av sjön.

– Så här års rör de sig mot kalvningslandet. Det är som en magnet som drar. Men i år har det varit kallt så det finns fortfarande renar kvar. De känner på sig att grönskan och betet inte kommit högre upp än.

Grupper av renar rör sig på höjderna runt vistet. De håller avstånd, men är man stilla kommer de närmare. Acke förklarar vikten av att vandrare är försiktiga när stora hjordar sveper genom dalarna.

– Visst är det spännande, men blir renarna rädda försvinner de uppåt topparna och är svåra att samla igen. Det bästa är att sätta sig ned. Då tror djuren att du är en sten.

PROJEKTGRUPPEN ÄR HÄR för att lyssna och lära. Erfarenheter som Ackes väger tungt för vilken information som ska presenteras i världsarvet. Kunskapsutbytet mellan olika deltagare är också betydelsefullt. Precis som för hela Laponia­processen är ledorden searvelatnja – lärande förvaltning – och öppna arbetsformer, rådslag (rádedibme).

– När man sätter ihop olika sakområden ser man sånt man inte skulle ha upptäckt annars. Tvärvetenskap, kombinerat med traditionell kunskap. Renskötarnas erfarenheter och delaktighet är viktigare än akademikernas, säger projektledaren Marie Björklund från länsstyrelsen.

Informationen ska distribueras via olika medier och skyltar. Det ska bli ett naturum i Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet) och flera olika besökscentra som ska fungera som entréer till området.

Hittills har man besökt skogslandet vid Muddus och vandrat upp längs den gamla rajdvägen från Saltoluokta. Ett helikopterlyft till Gierkaus topp gav fågelperspektiv på renarnas flyttled genom dalen.

– Vi har kunnat konstatera att leden är väl använd och har varit det otroligt länge. Det finns mängder av fornlämningar som fångstgropar för vildrenjakt.

Professorn i biologisk mångfald vid cbm, Urban Emanuelsson, är en av deltagarna.

– Betet påverkar jättemycket och ger ett rikt, öppet landskap. Utan det hade vi haft tät björkskog hela vägen. Tyvärr är det flera andra dalar som håller på och risar igen, säger han.

– Än så länge förstår vi bara sambandet mellan landskapet och renbetet till en del. Det behövs mer forskning för att förstå detaljerna.

Han tycker att både statlig och ideell naturvård underskattat människans roll i nationalparkerna i norr tidigare.

– Det här är ett kulturlandskap, precis som slåtterängar i söder. Men man har envisats med att kalla det för orörd ­vildmark och ofta betraktat samer som några som mest ställer till och vill skjuta varg och järv. För mig är det helt absurt. Den här motsättningen finns i Afrika också, när man inte insett att det traditionella herdesamhället bidrar positivt till den biologiska mångfalden. Men det håller på att svänga nu.

PLATSBUNDEN INFORMATION ÄR ett av fem insats­områden inom Laponiaprocessen. De andra har redan avslutat sitt arbete. Det är snart skarpt läge: den första januari tar den nya förvaltningsorganisationen Laponiatjuottjudus över i världsarvet för en prövoperiod på två år.

I oktober förra året fick Laponiaprocessen wwfs naturvårdspris för »framgångsrikt och innovativt arbete för att utveckla formerna för en gemensam, deltagande förvaltning av skyddade områden«.

En ny utvärdering som journalisten Gert Frost genomfört för länsstyrelsen pekar på flera faktorer som förklarar att man lyckades ena nio samebyar, kommunerna Gällivare och Jokkmokk, länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket:

– Konsensus. Alla parters åsikter har behandlats med respekt och beslut har tagits om förslag som alla parter accepterat. Principen med konsensusbeslut löste också konflikten kring samernas krav på majoritet.

– Likvärdiga villkor. Staten har skjutit till medel så att parterna kunnat delta på lika villkor.

– Värdegrunden. Efter långa diskussioner enades alla om en vägledande värdegrund baserad på en helhetssyn.

– Mijá Ednam (»Vårt land«). Samebyarnas gemensamma intresseförening.

Mijá Ednams roll framstår som central även för kultur­antropologen Carina Green som studerat processen i avhandlingen Managing Laponia (2009).

Till att börja med bemöttes samernas krav på avgörande inflytande med oförståelse av politiker och tjänstemän, berättar hon.

– Många tyckte att de gjorde politik av förvaltningen i onödan. De lokala samernas roll som urfolk var inte självklar, det upplevdes som en påklistrad identitet som inte hade med saken att göra.

Samebyarna såg helt annorlunda på situationen. Och genom sina kontakter med andra urfolk visste de att den internationella utvecklingen gick mot medbestämmande.

– Mycket som bubblat under ytan när det gäller rättigheter och självstyre fick en plattform och ett språk. När processen startade om organiserade sig samebyarna bra och levererade snabbt ett eget proffsigt förslag på förvaltningsplan som tog de andra aktörerna på sängen.

I dag lyfts Laponiaprocessen som ett gott exempel i FNs urfolkskommission.

– Det som är unikt även på global nivå är att ansvaret inte ligger enbart på den statliga myndigheten utan på själva förvaltningsorganisationen. Där är länsstyrelsen bara en part tillsammans med samebyarna, kommunerna och naturvårdsverket. Man har kommit långt på papperet, men det är ju först nu saker börjar hända konkret. Många länder följer utvecklingen.

En nyckelperson som Carina Green lyfter fram är Michael Teilus, samordnare för Mijá Ednam och ordförande i föreningen Laponiatjuottjudus. Han berättar om vändpunkter som när samerna sade nej till förstudien:

– Klarar vi inte upp det här ställer inte den samiska kulturen upp, då ryker hela världsarvet, sa vi.

Knäckfrågor var till exempel utövandet av renskötselrätten inom Laponia. Det blev en egen förhandling som ledde till färre restriktioner.

– Tretton månader tog det att enas om en enda mening …

Även för turismen har det blivit enklare, så länge den bedrivs hållbart och i samklang med områdets värden, samisk kultur och renskötsel.

Michael Teilus är nöjd med arbetssättet: konsensusbeslut blir starkare eftersom förankringen blir bättre hos alla parter. Och det ömsesidiga lärandet har fungerat bra. Men han ser orosmoln också. I buffertzonen runt Laponia finns långt gångna planer på gruvdrift och vindkraftsexploatering. När det gäller rovdjur tycker han att samer fortfarande pekas ut orättvist som tjuvjägare i medier och debatt.

ROVDJURSFRÅGAN KOM UPP i remissrundan 2010. Rovdjursföreningen frågade hur kvalitetssäkringen ska fungera när rovdjursinventeringen förs över från länsstyrelsen. Föreningen saknade också öppenhet i processen och menade att »bevarandeintressena hela tiden fått stryka på foten gentemot en okritisk beskrivning av den samiska kulturen och dess påverkan på områdets växt- och djurliv«.

– Vår skepsis kvarstår och vi är förvånade att inte fler i naturvårdssverige ställt sig frågande. Som ideell förening är Lapponiatjuottjudus heller inte särskilt transparent, säger Robert Franzén som jobbat med frågan på Rovdjursföreningen.

Även Naturskyddsföreningen hade kritiska synpunkter i sina remisser, bland annat att för lite hänsyn tagits till det nationella ansvaret i förvaltningsplanen och att kontrollen av renskötselns påverkan minskar.”

– Jag kan förstå att det finns en oro. Men jag tycker att grunderna för kritiken är felaktiga, säger Jan-Olov Westerberg, en annan av nyckelpersonerna i Laponiaprocessen.

Han var naturvårdschef på länsstyrelsen i Norrbotten till 2008 och jobbade med världsarvet hela vägen från början av 90-talet. I dag är han överintendent på Naturhistoriska riksmuseet, men var aktiv i processen till hösten 2011.

– Huvuddelen av rovdjursinventeringarna i renskötsel­området görs redan i dag av samebyar. Däremot görs kvalitetssäkringen av länets naturbevakare och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans enligt Naturvårdsverkets kriterier. Vore det så att rovdjursstammarna minskade kunde det finnas anledning till oro. Men den bild jag har är att de ökat.

I ett forskningsprojekt om björnar som dödar renkalvar har resultaten stämt nästan exakt med samebyarnas tidigare bedömningar.

– Det visar att de faktiskt vet vad de pratar om. Vi måste våga lita på varann. Jag har stött på motsvarande skepsis i samebyar där man aldrig litat på en byråkrat.

Själv har han lärt sig mycket genom processen.

– Både om min egen roll som statlig byråkrat och om rennäringens villkor. Vi kom till ett läge där vi kunde mötas med respekt trots olika åsikter. Jag tror det här är det största projektet som genomförts i norra Europa för att bryta generationslånga motsättningar mellan olika intressen.

Sedan var processen förstås arbets- och tidskrävande. Ett 80-tal personer jobbade intensivt i fyra år med mängder av möten. Organisationen kunde varit mindre komplex, tycker han i efterhand.

– Men problemen hade väldigt djupa rötter: det handlar om lokalsamhälle och storsamhälle, att staten skyddat stora arealer men inte kunnat svara upp mot det. Och om möjligheter att påverka sin tillvaro och att få en utkomst.

DET MÅSTE GÅ ATT leva på renskötseln. Det hävdar Urban Emanuelsson också när vi lyfter i helikoptern för att flyga tillbaka till Stora Sjöfallet.

– Det är viktigt att renflytten fortsätter och jag kan tänka mig ersättningar som miljöstöd för att upprätthålla den i hyggligt traditionella former. Rovdjursförvaltningen måste också vara rimlig. Håller vi för fanatiskt på varg, järv och lo kan vi slå ut mängder av andra arter.

Sambandet mellan traditionell markanvändning och biologisk mångfald är kanske större här än någon annanstans i Sverige. I Sydsverige är brottet mycket skarpare, de mångfaldsrika områdena finns mest som små reservat.

– Här finns hela landskapet kvar, säger han medan sjön, den glesa fjällbjörkskogen och de snöiga topparna sjunker under oss.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats