Sydafrika: Hotat gräsland

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Vattenbrist Sydafrikas klimatutmaning

khayelitsha2
Vattenförsörjning är ett ökande problem i kåkstäder som Kayelitsha i Kapstaden. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Vattenbrist kommer att bli Sydafrikas största klimatutmaning. I kåkstäderna är det redan ett vardagsproblem. Läckande rör ger orimliga räkningar och för skuldsatta hushåll stryps vattnet.

Read an English version

FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Natur­skyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81.

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimat­förändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön.

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre liter­pris. I ett land där det är en status­markering med pooler och flera bad­rum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.