Huggsexa om Afrikas fisk

De öppna motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Foto Mats Hellmark
De öppna motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur 5 2012

I Mauretanien konkurrerar moderna europeiska trålare med lokalbefolkningens motorkanoter. Fiskeriavtalet med det fattiga ökenlandet är EUs största och har fått mycket kritik. Men det nya som slöts i somras har väckt hopp i hela Västafrika – och motstånd i Sydeuropa.

Läs mer om Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning Imraguens

DE ÖPPNA motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott.  Det ser dramatiskt ut, och är det också. Dödsfall är vanliga bland fiskarna och staden saknar skyddad hamn. Fiskförsäljerskor och bärare flockas runt båtarna, och snart langas korgar med lokala fiskar som thiof och dorade upp till fiskmarknaden strax ovanför.

Aktiviteten är hög och fiskdoften stark. Men några större mängder rör det sig inte om. Varken i exporthallen eller i den öppna lokala marknaden intill.

– Vi får mindre fisk och tjänar mindre. Allt blir dyrare, till och med den lilla sardinellan som även de fattiga brukade ha råd med, säger Ibrahima Sarr, som leder de lokala hantverksfiskarnas förening.

Vattnen utanför Mauretanien tillhör världens rikaste, men sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned bestånden och skrapat bottnarna. En stor subventionerad europeisk flotta trängs med bland andra japanska, kinesiska, ryska och sydamerikanska trålare.

Det finns direkt olagligt fiske, men de flesta betalar för sig: eu genom avtal som ger landet 110 miljoner euro per år, andra via privata uppgörelser med regeringen. Men de pengarna märker Sarr och hans kolleger inget av. Det är bara näten som blir lättare.

Längs stranden ligger färggrant målade kanoter, »piroger«, på rad. Varje båt har en besättning på ett tiotal personer och det kan behövas ett par dygn till havs för att få hundra kilo fisk. Eftersom fångsterna minskat måste båtarna gå längre ut och ta större risker.

Det mesta som pirogerna fiskar säljs på export, eftersom det lönar sig bäst.

– Det har blivit ett talesätt att det enda mauretanierna märker av fisken är lukten. Alla fina sorter går på export, säger Nedwa Moctar Nech som följt oss till stranden.

Hennes organisation M2000 arbetar för kvinnorna inom fiskesektorn. De spelar en nyckelroll för lokal förädling och försäljning av fisk, men som sista ledet får de ofta ta smällarna. Under sommaren stod arbetet i organisationens kooperativ La Sirène stilla under en månad eftersom man inte fick någon fisk alls att jobba med.

Fiskbristen är allvarlig eftersom hela regionen balanserar på svältgränsen efter ett par års torka. Men paradoxalt nog äter mauretanierna måttligt med fisk även annars (i genomsnitt sex kilo per person och år). Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige men består nästan bara av öken innanför den 75 mil långa kustremsan. Resurser saknas för att förädla, transportera och kyla. De dominerande folkgrupperna föredrar också traditionell nomadmat som getkött och kamelmjölk.

Många av fiskarna och försäljarna längs stranden här i Nouakchott kommer från grannlandet Senegal, som har ett mer utvecklat fiske. Det finns mindre mauretanska folkgrupper som imraguen med gamla och hållbara fisketraditioner (se artikel på sidan 36), men de lever långt från städerna och fiskar mest för husbehov.

– Egentligen borde ett land som vårt med bara tre miljoner invånare kunna leva gott på fisket. Men som många andra afrikanska länder har vi problem med korruption. Även om avtal som det med EU ger stora pengar så ser vi inte vart de går, säger Nedwa.

Det har inte hjälpt att avtalen döpts om till partnerskap och att pengar öronmärkts för utveckling av lokalt fiske. Kritiken om nykolonialism och resursstöld består och satsningarna har inte nått fram. Men det nya avtalet ser annorlunda ut. Det skrevs på i juli efter över ett år av förhandlingar och ska just träda i kraft när Sveriges Natur besöker Mauretanien.

Grundprincipen är att det måste finnas ett överskott att sälja. Det värdefullaste fisket (bläckfisk) reserveras helt för inhemska fiskare, gränsen för bottentrålning flyttas längre ut från kusten, två procent av den bottenlevande fisken som tas upp reserveras för lokal konsumtion och sextio procent av de europeiska båtarnas besättning ska ha mauretanskt ursprung. Dessutom ska de nya hårdare villkoren gälla alla främmande båtar i mauretanska vatten.

– Jämför man med privata aktörer som ryssar och kineser så har EU-avtalet stora fördelar. Här finns i alla fall ett regelverk som respekteras av båda sidor och en öppenhet om villkoren – även om vi fått kämpa för den, säger Nedwa.

Ordföranden i sektionen för småskaligt fiske inom Mauretaniens fiskarorganisation fnp, Sid’Ahmed Abeid, är också positiv till det nya avtalet. Både han och Nedwa menar att förändringarna till stor del beror på Isabella Lövins arbete i Europaparlamentet.

Både fnp och M2000 har samarbetat med Naturskyddsföreningen, som också får del av berömmet: 2009 kom Lövin (som då var frilansjournalist) och Mikael Cullberg till Mauretanien och flera andra västafrikanska länder för att skriva en rapport för föreningen. Den väckte opinion mot slutenheten i avtalen, utfiskningen och stödet som inte når fram.

– Det gamla avtalet hjälpte inte Mauretanien. Men nu tror jag det bästa för båda parter är att fortsätta samarbetet, säger Sid’Ahmed.

 

EN TREDJEDEL AV MAURETANIENS invånare bor i Nouakchott, men tyngdpunkten för fiske och ekonomi finns i landets andra stad, Nouadhibou. Härifrån exporteras järnmalm som bryts i inlandet och här finns skyddade hamnar.

Ett par dagar senare står vi i stadens stora hamn för småskaligt fiske. Ungefär 4 000 piroger trängs i klasar runt utskjutande pirer, turbanklädda besättningar gör i ordning nät eller små plasttunnor för bläckfisksfiske och tråcklar sig ut mot öppet vatten.

Det nya EU-avtalet är populärt, särskilt att mauretanierna slipper konkurrens om de lönsamma bläckfiskarna (som ingen äter här). Bättre eget fiske hägrar, men samtidigt finns en oro för vad som ska hända om några dagar när det träder i kraft. Spanjorerna hotar med bojkott och ryssarna vill inte följa EU-avtalets hårdare villkor. Försvinner de utländska båtarna förlorar Nouadhibou tusentals arbetstillfällen.

– Man kan säga att hela Mauretanien lever av fisket i Nouadhibou. Alla har släkt och vänner inåt landet eller söderut och skickar pengar. Solidariteten är som ett räddande regn i torkan, säger Mokhtar Ould Soueid Surine som är vice ordförande i FNP:s småskaliga sektion.

Han tar med oss ut i en pirog. Längst in i hamnbassängen ligger rostiga mauretanska kustbåtar, längre ut kinesiska trålare. Masterna av gamla vrak sticker upp här och var. Stora ryska eller baltiska fiskfabriker syns som hägringar vid horisonten.

– Ryssarna har alltid fiskat på pelagiska, rörliga arter. Det skapar mindre problem än de europeiska båtarna som trålar bottnar och förstör habitaten för bottenlevande arter, säger Mokhtar som också är kritisk till bristen på konkret hjälp från EU. Japanerna däremot har byggt fryshus och marknader.

En strid ström av piroger levererar fisk till fiskmjölsfabriker med rykande skorstenar. Mjölet går på export till Sydeuropa, Ryssland och olika asiatiska länder för att användas till djurfoder och fiskodlingar.

 

I INDUSTRIHAMNEN några kvarter bort har den mauretansk-kinesiska trålaren Arpeco IV just lagt till. Båten har varit ute en månad och den mauretanska besättningen lossar en stor frusen last under överinseende av kinesiska kontrollanter. Det kinesiska företaget Poly Hon Done slöt ett kontroversiellt 25-årigt avtal om fisket med mauretanska staten i fjol värt 100 miljoner dollar. Eftersom båtarna räknas som mauretanska slipper man förmodligen EU-avtalets hårdare regler.

Alla vi pratar med har åsikter om kineserna, från spekulationer om att samarbetet egentligen handlar om vapen och ilska över villkoren till glädje över nya arbetstillfällen. Det kinesiska företaget bygger en stor ny industrihamn och en frysfabrik, men har också rivit en hel stadsdel där 3 000 mauretanier bodde för att bygga ett stängt bostadsområde för kineser. Vi åker förbi den jättelika rivningstomten. Mitt i förödelsen reser sig en liten moské som man inte fått röra.

– Vi kan samarbeta med alla, men det har alltid varit svårt med kineser eftersom de inte vill släppa något ansvar till mauretanier. En fördel är att de landar fångsten här i Nouadhibou. Det ger bättre koll på bestånden, säger affärsmannen och skeppsägaren Brahim Ben Ahmed.

Själv hoppas han på fortsatt samarbete med Europa och lovordar Isabella Lövin för hennes arbete med det nya avtalet.

 

AHMEDOU OULD BEIYH ÄR EN pensionerad fiskekapten som slutade 2005. Då hade han jobbat i 40 år på båtar från sju olika länder. I dag använder Greenpeace hans långa erfarenhet för undersökningar om tillståndet i havet.

– När jag började i mitten på 60-talet hade staten just börjat sälja rätten att fiska. Då fanns gott om fisk och havet mådde bra, men det började snart gå fel. De främmande flottorna trålade sönder bottnarna och tog stora bifångster som kastades ut.

Biomassan har minskat kraftigt och många arter har försvunnit helt, även inom det skyddade området i nationalparken Banc d’Arguin.

– Jag är rädd för att de ansvarslösa metoderna kan leda till att all värdefull fisk försvinner på sikt.

Sista stoppet i Nouadhibou är hos det rådgivande forskningsinstitutet Imrop som föreslår gränser för fisket, till exempel genom periodiska biologiska fiskestopp. Vicedirektören Mahfoud Taleb Sidi ser också positiva sidor i det nya EU-avtalet: bättre kontroll på hur mycket som faktiskt fiskas, minskat tryck på den känsliga bläckfisken och stopp för trålning nära land. Men i princip är han också kritisk till bottentrålning som metod:

– Det borde undvikas helt. Hantverksmässigt småskaligt fiske och andra mer selektiva metoder är bättre för miljön.

Några veckor senare frågar jag Isabella Lövin hur det gått med Mauretanienavtalet. Det visar sig att de europeiska fartygen strejkar. Spanjorerna vill riva upp hela avtalet och de spanska båtarna får till och med statsbidrag på sex miljoner euro för att ligga still.

– Men jag tror inte det håller i längden, till slut får de nog ta skeden i vacker hand. Fjärravtalen är förstås en balansgång, men i bästa fall kan de lotsa i rätt riktning. Utan EU finns risken att allt fiske säljs ut till kinesiska bolag utan tydliga principer, säger hon.

Mauretanienavtalet är något av en testballong, flera av eus fiskeavtal med västafrikanska länder ska snart omförhandlas. Samtidigt går det stora reformarbetet av hela fiskeripolitiken in på slutvarvet (läs artikel på sidan 39). De dramatiska vågorna på stranden i Nouakchott svallar hela vägen till Bryssel.

 

Nätverk för öppenhet

Den lokale journalisten Jedna Deida har hjälpt oss med visum och andra tillstånd för att rapportera från Mauretanien, som har komplicerad byråkrati men tveksam demokrati. Nuvarande presidenten Aziz är en general som tog makten i en statskupp 2008.

– Trots allt finns en högre tolerans för kritisk journalistik här än i grannländerna, berättar Jedna som är koordinator för Rejoprao, ett nätverk av journalister som skriver om fiske i alla de västafrikanska länderna.

Nätverkets gemensamma blogg handlar om hållbart fiske och driver på för öppenhet kring avtalen.

– Vi har kommit ganska långt, men hanteringen av pengar är känslig. Mycket försvinner på vägen och det finns också de som menar att européerna inte har så stort intresse av att infrastrukturen faktiskt förbättras. Så länge den är svag kommer Mauretanien att fortsätta vara beroende.

 

Läs mer:
Hur går det med avtalen och EUs nya fiskeripolitik? Följ utvecklingen på webbplatserna cfp-reformwatch.eu , www.cape-cffa.org och rejoprao.blog4ever.com.

Naturskyddsföreningen stöder både de småskaliga fiskarna inom FNP, M2000 och journalistnätverket Rejoprao genom organisationen CFFA – Coalition for fair fisheries arrangements.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Fiska med delfiner

Imraguens är Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning. De fiskar fortfarande med nät och segelbåt i nationalparken Banc d’Arguin. Men deras unika samarbete med delfiner dog ut för över 30 år sedan.

 

DET LÅTER SOM EN SAGA när lokale journalisten Jedna Deida berättar om imraguenfolkets traditionella sätt att fiska. Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle.

– Jag trodde själv att det handlade om legender, tills jag fick se en film som dokumenterar metoden. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna.

Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.

Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket.

Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor. Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust.

Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet. Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp. Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå.

Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner. Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök.

I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar. Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou.

Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Nu har vi med oss den gamle fiskaren Ahmedou Ould Beyih som är född i Banc d’Arguin och kan området. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.

Just när vi når havet igen händer det som inte får hända. Punktering! Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader. Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas (starkt, skummigt med myntablad), grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset.

IWIK LIGGER PÅ EN HALVÖ, sista biten kör vi genom halvhögt vatten. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk. Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.

Hamma Ould Jideydou står i aktern och styr in mot stranden. När båten lagt till får vi en pratstund under en tältduk. Delfinfisket är det ursprungliga och när det började vet ingen, berättar han. Bara några få kunde konsten att kalla på delfinerna genom att slå stora träkäppar mot vattenytan.

– Jag var med som pojke på 70-talet. En enda person kunde få upp till 40 fiskar. Allt var väldigt välorganiserat, men nu är hela kunskapen borta. Bandet mellan människa och djur har brutits.

Delfinerna hjälpte människorna och fick i gengäld vara ostörda. Djur som fastnade vid lågvatten fick hjälp att komma loss. Hamma tror att ett skäl till att delfinfisket upphörde var motorbåtarna som började komma in. Imraguens uppmuntrades också till »modernare« fiske med piroger och ljuden störde djuren.

Enligt nationalparksreglerna får bara imraguens fiska i parken nu, skonsamt med segelbåtar. Men hårt europeiskt industrifiske strax utanför har decimerat bestånden, vissa arter har försvunnit och franska Total borrar efter olja precis vid gränsen. Båtarna som kommer in den här kvällen har bara små fångster ombord.

– Fisken räcker inte nu. Vi vill ha mer inflytande över när och hur mycket vi får fiska, men reglerna sätts av folk utifrån, säger Hamma.

Innan vi lämnar byn får vi följa med en av båtarna ut till den låga fågelön Zira. Vi ser pelikaner, flamingo, mängder av skarvar och måsar, men flyttsäsongens väldiga mångfald är inte här än. Det svalkar skönt i vinden, träet knarrar – och som en motvikt till skönheten springer feta kackerlackor kors och tvärs över durken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s