Kenya: Indigenous maasai evicted for power plants

Bild november 27, 2014december 2, 2014 matshellmark Kenya: Maasai evicted for power plants carbon offset, carbon trade, carbon trading, CDM, Göteborg Energi, geothermal, Gothenburg, ILO169, indigenous, IWGIA, KenGen, Kenya, land grabbing, maasai, masai, MPIDO, Nairobi, Nakuru, Narasha, Olkaria, pastoralists, UNDRIP, UNFCCC, World Bank

It has taken six months, but now the house of Jack Zooibo has been rebuilt. — The house of the Zooibo family was destroyed in the attack on Narasha. It took six months to rebuild it.

Human rights are literally going up in smoke when Kenya launches major geothermal energy projects in the indigenous Maasai areas. Part of the investments derive from UN climate projects under the Kyoto protocol (CDM), where the municipal energy company of Gothenburg (Göteborg Energi) is one of the investors. Emission reductions in Kenya are used for carbon offset (climate compensation) of Swedish district heating.

This is an english translation of a Swedish text published in Sveriges Natur #5/2014

Text and photos Mats Hellmark

PDF of original story with photos by Håkan Lindgren: Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya

It has to be said right away: Geothermal energy is probably a climate smart solution for electrifying Kenya. Significantly better than fossil alternatives. The first power plant was built 30 years ago, and with the planned new investments the complex in Olkaria, 120 km west of the capital Nairobi, will be the world’s largest.

The problem is that the exploitation causes suffering among the indigenous people who live in the area and claim traditional rights to the land. Their environment is damaged and whole villages are relocated by force.

Last summer the conflict reached new heights when the governmental Kenyan energy company KenGen tried to expel Maasai locals from the village Narasha by force. A couple of hundred thugs, supported by armed police, burned nearly 250 houses, killed livestock and assaulted several villagers. The incident became hot news material, so much that the President Uhuru Kenyatta felt compelled to personally visit the village and make promises of compensation for the affected.

Construction work on the new power stations. Photo Mats Hellmark — Construction work in Olkaria. Photo Mats Hellmark

We are heading to the village, which is situated close to the already established power stations. As the road turns into the hills from the large lake Naivasha the typical volcanic smell resembling rotten eggs can be felt in the air. Smoke clouds are visible from afar, and just inside the gate of the National Park Hell’s Gate we drive through a large industrial park with several power stations. The emissions do not just smell unpleasantly. Sulphur hydroxide is a poisonous gas and one of the health impacts of the power plants is that diseases of the respiratory system have become the most common among the locals.

The large Olkaria geothermal industrial area is just inside the gates of the national park. Photo Mats Hellmark — The large Olkaria industrial area is just inside the gates of the national park. Photo Mats Hellmark

Some warthogs graze below one of the large pipelines carrying hot gases from boreholes a thousand meters deep. Steam hisses from valves. A network of pipelines meanders for miles and miles through the arid landscape.

The first power plant, Olkaria I, was built in the early 1980s. Combined Olkaria I, Olkaria II (funded by the World Bank, the European Investment Bank and the German Development Bank KFW) and Olkaria III (operated by American-owned Orpower) deliver 150 megawatts (MW) to the Kenyan grid. Olkaria IV, which is under construction, will provide 280 MW and is launched as a new climate project for foreign investors who want to offset their own carbon emissions (CDM, clean development mechanism). KenGen is planning to expand the capacity to several thousand megawatts in the area.

The name Olkaria derives from the Maasai word for ocher, which is collected in the area. It is used to dye hair ritually. The local Maasai belong to the clan Ilkunono. Following bloody clashes with British colonial power in the late 19^th century they retired to this part of their original area because it was less accessible and more easily defended. The area also holds sacred places of significance for all Maasai, among them the scenic Ol Njorowa gorge with hot springs, cliffs and waterfalls.

Just outside the village our car is held up by an old man in jeans and shuka (traditional felt cloak). 78-year-old Oseen Parsampyla is waving menacingly at us with his long rod. Four sons and a grandson follow suit.

He declares that they are prepared to fight us. As he understands that we are journalists and not part of KenGen’s foreign investors matters calm down and we can talk.

– We believe that the company will try to expel as again soon. If so, it will have to be over my dead body. We will not move!

Oseen Parsampyla's family has been relocated over and over. Now he is ready to fight. Photo Mats Hellmark — Oseen Parsampyla’s family has been relocated over and over. Now he is ready to fight. Photo Mats Hellmark

Under the drone of the high-voltage lines high over our heads, he tells how his family has been forcibly relocated from place to place. The first resettlement took place in the period of Kenya’s independence and national formation in the 60s. Initially the family lived in the area where the power plants are now. At that time the morans, the young warriors, took to arms.

– We were promised compensation at the time, but have not received any so far …

The first thing we see in the village itself is a demolished house of corrugated steel, still standing after last year’s attack.

– A group of women used to make cornmeal in there, says Rebecca Liziay, who is standing behind the counter in a small shop next door.

All is quiet and peaceful, except for children’s voices from the school across the road (which has about 400 pupils). It is hard to imagine the uproar last summer, but Daniel Mpatinga picks up his mobile and shows a video he filmed. We see burning buildings and people on the run.

A car fleet with approximately 200 hired thugs with chainsaws and machetes entered the village early morning July 26th. All were Kikuyu, Kenya’s dominant ethnic group. Along came armed police and a court decision for evacuation, which later proved to be false.

Demolished house in Narasha. Photo Mats Hellmark

Land ownership is disputed, here as in many other places. The Maasai claim traditional ownership, but after independence in 1963 the government distributed title deeds to people in other parts of the country who had connections to the political elite. The official title deed holders of Narasha have already reached an agreement with KenGen.

When the thugs arrived the animals had not been taken out to graze yet, most of them remained in the village. Over 200 sheep and many goats and calves were incinerated. Buildings were burned and torn down the whole day.

– Those who tried to stop the destruction were arrested and several people were beaten. My father was one of them, says Daniel Mpatinga.

The World Bank denied involvement in a statement and when the Kenyan president Uhuru Kenyatta visited the village a week after the attack he promised thorough investigation and compensation for those affected. A committee was appointed, but the work hasn’t perceived as planned and is at present stalled. Nothing has happened on the issue of compensations. Daniel Mpatinga is part of the group that is trying to estimate compensation for the values that were destroyed. He figures the values amount to approximately 100 million shillings (about 8 million SEK).

Prior to the attack the villagers were offered 31 million shillings (about 2.5 million SEK) if they moved out voluntarily, he says.

– We were also told that the money would be used to force us out if we did not accept.

Jack Zooibo and his family lives in the house closest to the shop. It took him six months, but now he has rebuilt his burnt house from scratch. His neighbour Hannah Sencho shares the bitter experience.

– We got no chance to empty the buildings. Animals and many possessions went up in flames. It was a great suffering, she says.

The villagers we meet are worried because KenGen visited the village a few days before, measuring the land. The company is planning for a new, more powerful geothermal plant (Olkaria V) and a large industrial area with homes for tens of thousands of workers.

The area the company suggested for relocating the villagers is much smaller than their present and, according to them, with less possibilities for grazing and cultivation.

– The place is stony and eroded. And it is uncertain whether we would be allowed to remain there, says Daniel Mpatinga.

Another group in the area accepted relocation after lengthy negotiations, to make space for the power plant Olkaria IV. KenGen has built 150 new houses for them on a height. The day of our visit the Shaa family is moving in. They are the last to go.

– We waited as long as possible because the houses KenGen built are fewer than what was promised. 14 families have not been offered anywhere to stay and we wanted to fight for their rights, says village elder Daniel Shaa.

The description in KenGens resettlement plan (RAP) does not appear that bad. The goal is that all PAP (”Project Affected Persons”) should be no worse off than before the project started. The World Bank safeguards are to be followed. And the community’s wish to be resettled together has been respected.

The house of the family Shaa, bearing the sign RAP HSE 31, also appears more modern than traditional maasai huts. More space, cement walls and tin roofs. But the disadvantages outweigh the advantages, according to Daniel Shaa.

– We can not live in our traditional way here. The house feels isolated and has a fence around the small yard. There is no space for the animals and it’s difficult to be social with your neighbors. The whole relocation process is very disappointing for most of us and does not live up to expectations.

The water tanks deployed are not matching the needs, the houses are secluded and routes are difficult. Promises of bus transport have not been fulfilled. The families do not have to pay rent, but they are also not recognized as owners.

– To access the house we had to sign a paper that we have no additional claims. But the houses are still KenGen’s and may not be altered in any way. They can not be inherited or sold.

Daniel Shaa has written several letters concerning breach of contracts to the World Bank, but has so far not received any other answer than that the bank has promised to discuss matters with KenGen.

On the road from the settlements we get stuck in the muddy road, even though our car has four-wheel drive. It takes assistance from passers-by, before we can continue towards Nairobi.

The pipelines meander through the national park. Photo Mats Hellmark

Joseph Simel is director of the human rights NGO MPIDO (Mainyoito Pastoralist Integrated Development Organization), working for the Maasai and other nomadic pastoralist groups in Kenya. MPIDO has sued the police, several governemental departments and multinational corporations for several cases of rights abuses, including the evictions in Narasha. The first hearing will take place in Nakuru on December 23rd.

– We ask the court to suspend any activities that are detrimental to the locals until the case is settled, he says.

– The government wants to secure energy supply, but does not consider the consequences. It takes no account of a number of previous court decisions that have gone our way. Instead, the methods for expelling the Maasai are becoming increasingly violent. Narasha is not the only example.

Kenya has not ratified ILO 169 (international convention securing the rights of indigenous people), but Joseph Simel still thinks that Kenyan law does take into account the rights of indigenous people, and he is hopeful of further improvement. The problem is that the authorities do not apply the legislation. And that court processing is expensive, especially for an NGO.

The MPIDO programme officer for land, natural resources and rights, Lawrence Mbelati, adds that the mining law in the making does not include benefit sharing for local communities in the way it should according to the Kenyan constitution.

– I recommend that the government should also consider the UN declaration on the rights of indigenous peoples, UNDRIP, and its principle of free prior and informed consent (FPIC), says Lawrence Mbelati.

Joseph Simel says that it pays to mobilize the media on these issues:

– But even that has a price in Kenya. Politicians often bribe to silence the media, or threaten them with lawsuits.

Geothermal energy is not the only form of exploitation that attracts developers to the Maasai areas. Natural gas, hydro, oil exploration and mining are other threats to livelihoods.

Historically, the ethnic group has been pushed out of its original territory further and further into dry and arid areas. The British colonial rule left the feared Maasai warriors in peace until the late 19^th century, when severe rinderpest and diseases weakened resistance.

Through two agreements (with conditions that were not respected) the colonial power was able to get a hold of large areas. Independence meant no improvement in terms of land rights, according to Simel.

– I usually say that the white colonists were replaced by black. The political elite redistributed the land according to their own purposes.

Nevertheless Maasai culture and traditions are heavily used for marketing Kenya as a tourist destination. In the center of the national flag Kenya boasts a Maasai shield with two crossed spears.

The big challenge of the Maasai today is climate change, according to Joseph Simel. Although they themselves hardly contribute at all (very few even access electricity grids) the greenhouse effect is heavily affecting their areas. He is also critical of the fact that Olkaria and similar projects are used in climate measures as the CDM.

– The projects are most likely positive for the climate, but they damage the Maasai livelihood and lifestyle.

Language barriers, top-down approach and lack of interest for local stakeholder views result in weak or corrupt environmental impact assessments. The difficulties and problems connected to projects are hidden behind beautiful words.

– I do not think people in Europe or the United States want to make trouble for us. But they may not know what is actually happening. There is a need for better opportunities and resources for indigenous peoples to document and disseminate information.

Link to news footage of the Narasha incident.

Text 2:

Göteborg Energi has invested in Olkaria

Swedish companies that chose to climate compensate for district heating (fjärrvärme) have also been contributing to CMD-projects in Olkaria. “A good deed for the environment” according to the web site of Göteborg Energi (The municipal energy company of Sweden’s second largest city, Gothenburg).

CDM, Clean Development Mechanism, are projects under the UN’s Kyoto Protocol, where industrialized countries reduce domestic carbon emissions by investing in projects in developing countries. Four different CDM projects have been registered for the geothermal power plants in Olkaria.

One that began in 2011 is about expansion of the capacity of Olkaria II. The power plant was built in 2003 on land where the Maasai had been expelled previously. 14 developed countries are listed as participants, among them Denmark, Finland, Norway, and Sweden. A closer look at the documentation shows that Göteborg Energi is the project participant and that Energimyndigheten (the Swedish Energy Agency) approved participation.

When Sveriges Natur calls Göteborg Energi it takes a while to clarify the connection. After some research their Press officer Cecilia Erdalen is able to tell that the project is one of several used for climate compensation (carbon offset) of district heating (“fjärrvärme”) and gas for business customers.

– The ownership is channeled through a fund with various projects, managed by the World Bank. We own two percent of it. The fund itself is not operating, or responsible for, the projects, but it is co-financing them through the CDM.

The Göteborg Energi web site markets carbon offset to corporate customers as ”a way to strengthen your company’s environmental profile”. It also states that the emission reduction units (CERs) are approved according to UN and EU regulations.

– We make no independent scrutiny of projects, apart from the fact that they are authorized by the UN Climate Panel and Energimyndigheten. We follow existing guidelines, but should the fund invest in questionable projects it is of course unfortunate, says Cecilia Erdalen.

It is hard to figure out how much Gothenburg Energy is investing in separate projects and how many tons of carbon emission they represent because figures from different projects are not separated in the fund.

– But carbon offsetting is a small business for us, it just concerns a few corporate clients. One problem is that the system of carbon trading is almost non-functional today, as prices have fallen radically.

Division Manager Erik Eriksson at the Swedish Energy Agency has no insight into the specific case, but explains the system:

– As the national authority we authorize the participation of Swedish companies. But it is the UN that is approving the projects. We always look at the documentation, but do not take decisions on the projects themselves. The host country’s national authority determines whether they contribute to domestic sustainable development, which is a prerequisite.

David Dabass is press officer at the UN Department of carbon trading. He refers to the comprehensive and transparent documentation on the site unfccc.int of all CDM projects:

– We can not comment on particular CDM projects, but each project is assessed and audited by accredited consultants. Their work involves consulting local stakeholders. No project can proceed without approval by the host country’s national authority.

More information on the CDM projects that the World Bank manages can be found on wbcarbonfinance.org. The projects also have social obligations, in this case expansion of an elementary school and measures to improve water supply and roads.

MPIDO (Mainyoito Pastoralist Integrated Development Organization) is supported by the Copenhagen-based NGO IWGIA (International Working Group for Indigenous Affairs). Read more about the situation of the Maasai and the Olkaria case on IWGIA website and MPIDO website.

The World Bank denied involvement in last year’s evictions in Narasha in a separate statement from September last year, which also welcomed the government’s decision to appoint a committee of inquiry. It also stressed that the bank’s ”safeguards”, safety mechanisms, should be applied in all resettlements.

Sveriges Natur has also been in contact with the World Bank in Nairobi. In this matter the Bank only refers to the statement from last year and does not comment further on developments regarding Narasha, other resettlement issues or the general matter of Maasai land rights in the area.

Sveriges ömmaste punkt

november 21, 2014december 10, 2016 matshellmark Artiklar på svenska, Sveriges ömmaste punkt - samer och gruvor, Uncategorized Björkvattsdalen, CERD, Fältbiologerna, FN, Gallok, gruvor, ILO169, indigenous, Kallak, kolonialism, Marie Persson, Naturskyddsföreningen, Nickel Mountain, rönnbäck, rönnbäcken, rönnbäcksnäset, Rebecca Lawrence, renskötsel, samer, Skyddaskogen, Storuman, Tärnaby, urfolk

Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014 Text och bild Mats Hellmark

Läs reportaget på Sveriges Naturs hemsida

Läs artikeln som pdf här Gruvor SN 5/14

Reportaget är hämtat ur Sveriges Natur 5/14 Tema: Urfolk skyddar natur.

Fler pdf:er:
Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya
Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada

Still proud – portrait interview with Samwel Naikada

november 19, 2014november 23, 2014 matshellmark Samwel Naikada, Samwel Naikada, Samwel Naikada interview Biodiversity, conservation, Dupoto, Environment, indigenous, Indigenous peoples, Interview, Kenya, maasai, masai, nature conservancy, Nyakweri, Pastoralism, pastoralists, Samwel Naikada, Transmara

The modern way of life is gradually taking over in Samwel Ole Naikada’s Maasai village. But he will never let go of the Maasai legacy of protecting forests and wildlife. When he leaves Kenya for global climate negotiations the traditions go with him.

TEXT Mats Hellmark

This is an English translation of an interview published in the magazine Sveriges Natur #5/14

PDF version here: Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada

Extended Swedish version here

We meet with Samwel Naikada in the small town Kilgoris where he studies. A tall, cool guy who sort of surfs on top of the messy street life. Over lunch the photographer Håkan asks that particular question you should never put to a pastoralist, whether Sami in Sweden or Maasai in Kenya or Tanzania: “How many animals do you own?”

Samwel smiles and explains that this is like asking someone how much money he has in the bank. In fact, it’s far more than that. Even the very word Maasai is connected to the animals, cattle stands for life itself.

After a visit to the grocery store, shopping for European stomachs, Samwel folds his tall self into the car he has borrowed from his children’s school teacher and we head south. The first part is decent dirt road, the rains haven’t started yet. Every now and then we meet donkey carts loaded with charcoal for cooking, a sight that Samwel disapproves of. Charcoal burning threatens forests across Africa, but in Maasai areas this hasn’t been a problem.

– For us it is a taboo, a curse. Whoever does it will turn as black as coal himself, it is said. But now the traditions are dwindling, people care less and less …

The village Olkirreruki. Photo Mats Hellmark

The last miles are completely off road, we bump through bush landscape, follow narrow cattle trails and pass a broken fence that was demolished by elephants a few days earlier. A herd of zebras disperse in front of the car just as we are about to enter Samwel’s boma (fenced area for livestock and houses).

– They feel safer close to houses since there is less risk of lions here, Samwel says.

The day before a cheetah killed a small antelope at the closest waterhole, and a few days earlier a jackal stole a baby goat. Samwel’s village Olkirreruki is situated right next to the great forest Nyakweri which in turn adjoins the Maasai Mara National Park. No wonder there is an abundance of wildlife nearby, and that Samwel got hooked on nature conservation already as a child.

– You could say that I was an activist from the start. I hated when trees were felled, and when poachers hunted in the woods.

He reported them regularly to the National Park Rangers, and eventually the boy who was so good at speaking English started to get odd jobs for the conservancy.

Håkan and I move into one of the family’s huts, next to the cow enclosure and the small house for the goats, made with interlaced branches. The hut has walls made of dried cow dung just like the others, but is more modern with its square shape, small window-openings and corrugated tin roofs instead of straw. Since a few weeks back there is also a solar panel on the roof that powers small lamps and a device for charging mobiles (previously the family had to walk eight kilometers to a larger village for charging in shops with electricity).

Samwel shifts quilted jacket and jeans to traditional Shuka (blanket to wrap around the upper body) and long rod. This is the way he feels most comfortable, and the animals are most at ease with people who dresses traditionally.

– Still I rarely wear Shuka when I go to town, everybody keeps asking what we are celebrating…

Children from the village. Photo Mats Hellmark

But for the longer trips, to the large cities where the climate negotiations take place, he always brings it. Even if the weather is a bit too cold, like in Copenhagen 2009. Samwel has represented indigenous people in four global climate negotiations. Clothes that stand out make it easier to get attention.

– We often need to make a lot of fuss to be listened to, to make our views part of the process.

Cooperating with indigenous people from different parts of the world is rewarding, and Samwel sees many similarities in attitude and culture. But the general result of the negotiations is disappointing. Top players like the US push their own agendas and fight to minimize their efforts. The indigenous peoples are among the most vulnerable and affected, but get little sympathy. Samwel has also been working with biodiversity issues under the frame of the Convention for Biological Diversity and he feels the Nagoya Protocol takes better account of the rights of indigenous people.

Samwel specializes in forestry issues. He has presented the local conservancy project Dupoto Forest and Wildlife Association at several workshops, one of them in Copenhagen.

– I was participating in the panel discussion along with Wangari Maathai and several Kenyan parliamentarians. At first the people from the government did not want to cooperate, they saw us almost as rivals. But that has changed, in Durban we negotiated out of a common position.

Our arrival is a big event in Olkirreruki where cars (and white people as well) are rare sights. Samwel’s six children are overjoyed as Håkan takes snapshots and show them on the camera screen. Their grandfather Tubula Ole Naikada comes to greet us. He is in his eighties (year of birth unknown), but is still out herding animals every day.

When he was young the local Maasai still lived as nomads. The animals could graze where the grass was greenest. The rains were also longer, the drought periods shorter.

Samwel Naikada’s father Tubula Naikada. Photo Mats Hellmark

– After independence 1963 the land was subdivided, agriculture became more frequent and national parks formed closed areas. We could not move as we used to. Life became more difficult, says Tubula.

The traditional diet is almost entirely based on milk. Meat is uncommon, Tubula ate it almost only during the period when he was a warrior, Moran. The Morans also prepared and ate herbs that made them brave. Hunting dangerous animals were part of the rites. Tubula has killed two lions and one elephant. And several men.

– I liked to fight …

His son Samwel has undergone the rituals that mark the end of the warrior period and initiate for life as an elder, but just as ceremony. He has never lived the warrior’s life, which lasts for several years.

– To get a good life today young people need education and jobs. There is neither time nor possibilities for pursuing the old way of living all the way.

For his own part, he broke the traditional bonds by eloping from the wedding his father had negotiated for him in order to continue studying in town. He became the first in the area with high school exams (today it is common) and the last few years he has taken up studies again at university level in Kilgoris.

His wife Diana (who is actually the sister of the girl he ran away from) takes responsibility for livestock and family when he is in Kilgoris.

– It works out fine. There are mobile phones…

Nevertheless, preserving the culture is important to Samwel. One suggestion he has put forward is creating a local training center where elders can pass on knowledge to the young Maasai.

– Maasai pastoralism is in harmony with nature, as long as there is enough land for the grazing. The hunting is generally not done for meat but regarded as rites of initiation. The clans have totem animals, a factor that contributes to the will to protect nature. And forests have always been important, for medicine, for the holy sites and for water supply.

The forests are used, but sustainably. When roots or branches are harvested it is important to cover bare areas to ensure survival of the trees. For firewood only dry branches are used.

Early next day Samwel and two young guides accompany us into Nyakweri forest. We are a bit tired as the dogs have been chasing hyenas around the huts during the night, but it is a great experience to walk under the canopy of trees and listen to all the stories. A glade has just been visited by elephant mothers who gather particularly nutritious roots for their kids.

Walking safaris are a way to raise money for the Dupoto organization that Samwel heads. The word Dupoto means benefit: income from ecotourism will ensure the survival of the forest. A large dam has been built (the village can now manage two years of drought without shortage of water), 40 beehives have been set up and Dupoto pays for expansion of the local school.

Samwel Naikadas mother Resiato NolkiPali Naikada. Photo Mats Hellmark — Samwel Naikada’s mother Resiato NolkiPali Naikada. Photo Mats Hellmark

Dupoto has given the villagers a positive view of protected areas. This has not always been the case. Although the national park Maasai Mara attracts hundreds of thousands of tourists every year, the revenue only marginally benefits local communities. Instead the possibility for grazing is limited and wildlife from the park cause property damage and human injuries and deaths every year.

– The parks protect wildlife but are not helpful to the locals. There are provisions for compensation, but they do not function as they are supposed to, Samwel says.

The Dupoto project has also had conflicts. A British-owned tobacco company was starting up large plantations adjacent to the forest six years ago. Bribery and harassments fragmented the local society for some time.

– I called around to authorities and made a row about it. It took six months of struggle, but finally the Kenyan Environmental Protection Agency said no to the farms. The company really hated me and tried to get at me personally.

But threats do not discourage a Maasai, Samwel concludes.

– We don’t give in, we are still a proud people …

Samwel’s milestones

1993 Samwel escapes from the wedding to be able to study for a high school exam (the first in the area). It takes several months before he comes home to meet his father again.

1997 Forming Dupoto Wildlife and Forest Association to protect the Nyakweri forest with its rich flora and fauna.

1998 Moves to Nairobi for tourism education. He works there for a few years but is longing to go back home.

2004 Working on conservation projects in Kilgoris and the areas surrounding Nyakweri forest.

2008 First time Samwel participates in global climate negotiations (Póznan). He has also been to Copenhagen in 2009, Cancún in 2010 and Durban in 2011. “For indigenous people it is important to make a lot of fuss if you are to be heard”, he says.

2012 Begins to study at university level again to gain formal qualification for higher conservation jobs.

Indigenous Information Network is the Kenyan NGO Samwel collaborates with to build a climatically sustainable community in Narok District. IIN has also made it possible for him to participate in the climate negotiations, in part supported by Swedish aid money.

Read more about Dupoto Wildlife & Forestry Association and guided walks in the Nyakweri forest here

Göken: framgångsrik förfalskare

augusti 17, 2014november 12, 2017 matshellmark Göken: framgångsrik förfalskare, Svenska reportage Biologisk mångfald, ekosystem, gök, Hans Sjögren

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2005

Fågelvärldens mest utstuderade bedragare är göken. Att den lyckas med sitt trick beror främst på instinkter. Men utan ägg som nära nog på pricken härmar andra arters skulle det inte fungera.

ÅRENS FÖRSTA MELODISKA ko-kooo kan få den mest rationelle att börja leta väderstreck. Östergök – tröstergök, västergök – bästergök, södergök – dödergök, norregök – sorgegök. Vill man tränga längre in i framtiden kan man räkna ropen, som sägs motsvara hur många år människan som hör dem har kvar.

Men det vill till att ha ätit först. Enligt gammal folktro kunde den som hörde göken på fastande mage bli ”dårad”, det vill säga drabbas av all världens olyckor.

Få fåglar har så mycket mytbildning förknippad med sitt läte och sitt beteende som göken. Inte bara i Sverige. Orakelfågel kallades den redan i 3500 år gamla indiska texter. Och teorierna om dess mystiska försvinnande om hösten spände från förvandling till hök till övervintring i trädstammar eller jordhålor. De illasinnade gökungarna antogs äta upp sina intet ont anande fosterföräldrar som tack för deras idoga matande.

Gökens liv och häckning förblev en gåta – och orsak till moralisk upprördhet – långt in i modern tid. Först med DNA-analyser och noggranna experiment har vi börjat få ett fastare grepp om hur det hela går till.

I Boken om göken (Atlantis) berättar naturvetenskaplige illustratören Hans Sjögren och zoologidocenten Per Ericson den fascinerande historien, särskilt om sambandet mellan gökens och värdarternas äggutseenden.

Ett av genombrotten kom när amatörornitologen Edgar Chance finkammade en engelsk allmänning på samtliga ängspiplärkebon i slutet av 1910-talet. Under fem häckningssäsonger följde han sedan en enskild gökhonas framfart i sitt revir. Fjärde säsongen lät han en inhyrd fotograf filma händelserna genom att flytta mobila gömslen till bon som skulle parasiteras. Som en fullfjädrad regissör kunde Chance till och med avgöra från vilket träd gökhonan skulle komma inflygande.

– Instinktivt vet hon när det är dags, oftast när ett eller två ägg hunnit läggas i boet. Då dyker hon ner, pickar blixtsnabbt upp ett ägg och sväljer det, samtidigt som hon lägger ett eget. I snitt tar hela förloppet inte mer än sex sekunder, berättar Hans Sjögren och visar bilder ur Chances bok ”The Cuckoo´s secret” (1922).

I den lilla gökutställning som byggts upp på Naturhistoriska riksmuseet finns också bilder av den tyske fotografen Paul Trötschel där förloppet kan följas i detalj.

Det är här på riksmuseet som Hans Sjögren utfört sina ”fältstudier” under de fyra år det tagit att göra boken. Här, och på naturhistoriska museer runt om i Europa.

– Ett helt liv ute i skog och mark skulle inte räcka för att få det jämförelsematerial som behövs, berättar Hans Sjögren medan han visar vägen långt ner i museets källarregioner.

Bakom en tung ståldörr med kodlås finns ett rum fullt av det sköraste sköra: fågelägg. Totalt 28000 kompletta äggkullar, 460 av dem med gökägg.

– Jag har drömt mardrömmar om att tappa en plåt med ägg på väg till mitt arbetsbord, säger han och drar försiktigt ut en av 15 glastäckta lådor i ett mörkbrunt skåp. Gökäggskabinettet.

Även om göken lägger ägg hos hundratals fågelarter bara i Europa så är den specialiserad på ett litet fåtal. Evolutionen har sett till att grupper av gökhonor lägger likartade ägg, så kallade morfer, som imiterar mönster och färg hos en speciell värdart. I en ständig ”kapprustning” blir gökäggen allt mer lika värdartens, och värdarten allt skickligare på att avslöja inkräktarens.

Men det finns också ”lättlurade” arter som järnsparv och gärdsmyg, som accepterar gökägg av en mängd olika utseenden.

– Man känner till honor som lagt över 25 ägg på en säsong. Gökhonan gödslar med ägg och hoppas på framgång, det hör till undantagen att morfen stämmer helt perfekt.

En sådan fullträff finns framför oss. I lådan ligger ägg från ängspiplärka, kompletta kullar med minst ett gökägg i varje. En av dem är insamlad i jämtländska Handöl för ett halvsekel sedan. För ögat är det omöjligt att skilja det tunnstreckade brunspräckliga gökägget från värdfågelns. Enda sättet att säkert avgöra att det verkligen rör sig om ett gökägg är att föra in ett litet skjutmått i urblåsningshålet. Gökäggen har något tjockare skal.

– Den honan måste ha haft framgång i sina häckningar. Till och med storleken har hon lyckats anpassa, säger Hans Sjögren.

Äggkullen är en av dem som han målat av i boken. Ett tidsödande hantverk som ändå är enkelt jämfört med den andra delen av hans arbete med äggillustrationerna i boken. Utifrån observationer av tusentals ägg har han sammanvägt och tolkat fram sex typutseenden av varje gökäggsmorf och lika många jämförbara typutseenden av värdarternas ägg.

– De här äggen finns alltså inte i verkligheten utan har ”destillerats” ned från alla de ägg jag haft möjlighet att undersöka.

Sjögren har följt ett noggrant arbetsschema där mönster, färger och former bestämts i förväg. För att få den rätta variationen och knäcka koderna krävdes mängder av research och resor till olika museers äggsamlingar.

MELLAN ETT PAR SKÅP STÅR BORDET där Hans Sjögren jobbar med äggen. Färger, mätinstrument, akvarellpapper, penslar ned till några enstaka borsts tjocklek och en liten tång för skonsammast möjliga grepp om äggen är några av redskapen.

I boken visas ägg från de tio vanligaste europeiska värdarterna och gökens morfer av samma arts ägg. De vanligaste svenska fågelarterna, bofink och lövsångare, parasiteras märkligt nog knappast alls. Det beror förmodligen på att de vunnit den evolutionära kapprustningen – trots att gökäggens mönster är mycket likt det egna avslöjar värdfåglarna bluffen och puffar ut dem ur boet.

– Antagligen har de upptäckt att gökens ägg är större.

I förhållande till sin storlek lägger göken ovanligt små ägg – de väger bara en tredjedel av det normala för en fågel i gökens storlek. Målet är att efterlikna värdfåglarnas ägg, men gökäggen kan inte bli hur små som helst.

Värdarternas äggfärger har kommit till för att de ska smälta in bättre i omgivningen och byggs upp av två olika färgämnen.

I lådorna kan vi jämföra trastsångarens fläckmönster i blåaktiga, violetta och bruna toner med gökens enfärgade imitation.

– Trots att streck och fläckar är uppbyggda på ett i grunden annorlunda sätt jämfört med värdfåglarnas lyckas göken uppnå stor likhet. Med en konstterm kan man säga att den jobbar som en impressionist.

Men det är evolutionen som är konstnären. Själv vet gökhonan förmodligen inget om hur de egna eller värdartens ägg ser ut. Att hon hittar bon där äggen passar in beror på att hon instinktivt väljer dem som byggs av samma art som hennes egna fosterföräldrar tillhörde.

OM DET FRÄMMANDE ÄGGET INTE upptäcks utan får ligga kvar är det första och största hindret undanröjt. Ägget kläcks i regel medan fosterföräldrarna fortfarande ruvar de andra äggen. Nu tar gökungens omedvetna strategier för att undvika konkurrens om födan vid.

De första dagarna är en fläck på ryggen extremt känslig för beröring. De andra äggen i det trånga boet irriterar ungen, som svarar med att trycka sig bakåt mot det som stör. En efter en baxas konkurrenterna ut.

– När föräldrarna väl accepterat gökägget har de inget försvar. De accepterar helt passivt att den egna avkomman kastas ut, berättar Hans Sjögren.

Man har sett exempel där två gökägg kläckts i samma bo. Då väntar ett riktigt envig, eftersom båda ungarna har samma instinkt att putta ut.

Gökungen tigger mat intensivt: jämförelser visar att en enda gökunge piper lika intensivt som fyra-fem rörsångar-ungar.

– I princip är den helt omättlig. Experiment med kontinuerlig matning har visat att gökungen skriker tills fjärilar sticker upp ur halsen. Då sväljer den och börjar skrika igen.

När gökungen lämnar boet (utan att äta upp sina vid det här laget ganska utmattade fosterföräldrar) söker den sig till andra unga gökar för flytten söderut. Hur den kan känna igen sina artfränder är osäkert, och den biologiska föräldragenerationen har redan gett sig av. Flyttningsbeteende och vägval måste till största delen vara nedärvt. De få fynd av ringmärkta nordiska gökar som gjorts tyder på att de övervintrar i sydöstra Afrika.

Så här års återvänder de för nya räder. Fast det välkända lätet hörs allt mer sällan. Åtminstone i södra Sverige, där gökbestånden nästan halverats sedan 1975, trots att ingen av de oftast parasiterade arterna visar en liknande nedgång. Kanske dags för nya grepp i kapprustningen?

Länk till text och bilder på Sveriges Naturs webbplats

Kulturlandskapet Laponia

augusti 17, 2014maj 26, 2020 matshellmark Artiklar på svenska, Kulturlandskapet Laponia, Svenska reportage Biologisk mångfald, förvaltning, Laponia, samer, världsarv

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2012

Snart släpper staten kontrollen över 80 procent av sveriges nationalparksyta. Sexton stormiga år efter att världsarvet Laponia bildades tar en gemensam förvaltning med samisk majoritet över.

EN LITEN VIT RÄNNIL forsar ned mitt i en stenöken. Vi har just lyft med helikoptern Gråsparven från plattan vid Stora Sjöfallet och det vidsträckta fjälllandskapet breder ut sig runt forsen och vattenkraftsdammarna som en gång var Europas mäktigaste vattenfall.

De första stora nationalparkerna bildades 1909 men redan tio år senare bröts sjösystemet mitt i området ut för exploatering. Nationalstatens energisug vägde tyngre än både naturvärden och lokalbefolkningens behov. Renarnas flyttleder dränktes, gamla hötäkter och bärmarker följde med i djupet och fisket blev aldrig detsamma.

Dammarna blänker som öppna sår, en av många förklaringar till att det behövdes åratal av konflikter, förhandlingar och förtroendebyggande innan världsarvet kunde sjösättas på riktigt.

Gråsparven klättrar snabbt och perspektiven öppnar sig in mot Sareks snötäckta toppar. Fyra nationalparker ingår i världsarvet, tillsammans med naturreservaten Stubba och Sjaunja. Totalytan är 9 400 kvadratkilometer, tre gånger större än Gotland. Eller något större än en av eus medlemsstater, Cypern.

1989 sökte Sverige världsarvsstatus för Sjaunja utifrån naturvärden. Det räckte inte för nominering. Först när man utökade området och kompletterade ansökan med kulturvärden som levande samisk kultur och renskötsel trillade polletten ned. 1996 fick Laponia status som så kallat mixat världsarv. I beslutet betonade kommittén särskilt »interaktionen mellan människan och naturmiljön«.

Men det visade sig snart att urfolket ville mer än att visas upp i sin miljö. Man ville ha något att säga till om också. Förvaltningen blev en stridsfråga med gamla motsättningar och maktstrukturer i botten. Förhandlingarna bröt ihop flera gånger innan en bred fungerande process startade. Resultatet blev en ny modell för lokalt inflytande i naturvården som redan fått priser och internationell uppmärksamhet.

Några ljusa renar springer undan uppåt fjällsidan medan metallfågeln flyger in över den intensivt blå sjön Pietsjaure. Östra änden ligger mellan topparna Rasek och Gierkau. Några små prickar växer till stugor och torvkåtor medan vi går ned för landning.

Trots att det är slutet på juni blåser en iskall vind in över stranden. Det har snöat i Sarek under natten.

– Vi brukar inte flytta upp förrän i början av juli. En gång var vi här vid midsommar, men det gör jag inte om, det var så kallt, säger Siv Kuoljok.

Hon och maken Apmut-Erik (Acke) Kuoljok driver café och hyr ut övernattningsstugor i samevistet Pietsjaure Sijdda. I år har de öppnat tidigare än vanligt för att ta emot Laponiaprocessens projektgrupp för platsbunden information.

Kuoljoks fick idén till turistsatsningen när allt fler vandrare frågade om båtskjuts och ville köpa röding eller glödkakor. Acke byggde stugorna för 20 år sedan. Säsongen sträcker sig från juli till tidig september, men en riktigt entusiastisk tysk tillbringade en hel vinter insnöad i en av stugorna.

– Det är svårt att klara sig bara på renskötseln. Turismen ger en bra extrainkomst, säger Acke som ofta får berätta om samisk kultur och vardag för besökarna.

Nu står han inför en annorlunda publik: gruppen som samlats mitt i det stora kalvmärkningsgärdet väster om vistet består av tjänstemän, biologer, ekologer, arkeologer och några andra renskötare från Sirges sameby.

– De första torvkåtorna byggdes först på 50-talet. Tidigare fanns ingen bebyggelse. Våra föräldrar flyttade upp hela bohaget med klövjerenar, berättar Acke.

Stranden är ett perfekt ställe för att märka kalvar: slät, utan stora stenar och nära vatten. En stenmur fortsätter uppför berget Raseks sluttning. Renarnas vandringsvägar löper längs båda sidorna av sjön.

– Så här års rör de sig mot kalvningslandet. Det är som en magnet som drar. Men i år har det varit kallt så det finns fortfarande renar kvar. De känner på sig att grönskan och betet inte kommit högre upp än.

Grupper av renar rör sig på höjderna runt vistet. De håller avstånd, men är man stilla kommer de närmare. Acke förklarar vikten av att vandrare är försiktiga när stora hjordar sveper genom dalarna.

– Visst är det spännande, men blir renarna rädda försvinner de uppåt topparna och är svåra att samla igen. Det bästa är att sätta sig ned. Då tror djuren att du är en sten.

PROJEKTGRUPPEN ÄR HÄR för att lyssna och lära. Erfarenheter som Ackes väger tungt för vilken information som ska presenteras i världsarvet. Kunskapsutbytet mellan olika deltagare är också betydelsefullt. Precis som för hela Laponiaprocessen är ledorden searvelatnja – lärande förvaltning – och öppna arbetsformer, rådslag (rádedibme).

– När man sätter ihop olika sakområden ser man sånt man inte skulle ha upptäckt annars. Tvärvetenskap, kombinerat med traditionell kunskap. Renskötarnas erfarenheter och delaktighet är viktigare än akademikernas, säger projektledaren Marie Björklund från länsstyrelsen.

Informationen ska distribueras via olika medier och skyltar. Det ska bli ett naturum i Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet) och flera olika besökscentra som ska fungera som entréer till området.

Hittills har man besökt skogslandet vid Muddus och vandrat upp längs den gamla rajdvägen från Saltoluokta. Ett helikopterlyft till Gierkaus topp gav fågelperspektiv på renarnas flyttled genom dalen.

– Vi har kunnat konstatera att leden är väl använd och har varit det otroligt länge. Det finns mängder av fornlämningar som fångstgropar för vildrenjakt.

Professorn i biologisk mångfald vid CBM, Urban Emanuelsson, är en av deltagarna.

– Betet påverkar jättemycket och ger ett rikt, öppet landskap. Utan det hade vi haft tät björkskog hela vägen. Tyvärr är det flera andra dalar som håller på och risar igen, säger han.

– Än så länge förstår vi bara sambandet mellan landskapet och renbetet till en del. Det behövs mer forskning för att förstå detaljerna.

Han tycker att både statlig och ideell naturvård underskattat människans roll i nationalparkerna i norr tidigare.

– Det här är ett kulturlandskap, precis som slåtterängar i söder. Men man har envisats med att kalla det för orörd vildmark och ofta betraktat samer som några som mest ställer till och vill skjuta varg och järv. För mig är det helt absurt. Den här motsättningen finns i Afrika också, när man inte insett att det traditionella herdesamhället bidrar positivt till den biologiska mångfalden. Men det håller på att svänga nu.

PLATSBUNDEN INFORMATION ÄR ett av fem insatsområden inom Laponiaprocessen. De andra har redan avslutat sitt arbete. Det är snart skarpt läge: den första januari tar den nya förvaltningsorganisationen Laponiatjuottjudus över i världsarvet för en prövoperiod på två år.

I oktober förra året fick Laponiaprocessen WWF:s naturvårdspris för »framgångsrikt och innovativt arbete för att utveckla formerna för en gemensam, deltagande förvaltning av skyddade områden«.

En ny utvärdering som journalisten Gert Frost genomfört för länsstyrelsen pekar på flera faktorer som förklarar att man lyckades ena nio samebyar, kommunerna Gällivare och Jokkmokk, länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket:

– Konsensus. Alla parters åsikter har behandlats med respekt och beslut har tagits om förslag som alla parter accepterat. Principen med konsensusbeslut löste också konflikten kring samernas krav på majoritet.

– Likvärdiga villkor. Staten har skjutit till medel så att parterna kunnat delta på lika villkor.

– Värdegrunden. Efter långa diskussioner enades alla om en vägledande värdegrund baserad på en helhetssyn.

– Mijá Ednam (»Vårt land«). Samebyarnas gemensamma intresseförening.

Mijá Ednams roll framstår som central även för kulturantropologen Carina Green som studerat processen i avhandlingen Managing Laponia (2009).

Till att börja med bemöttes samernas krav på avgörande inflytande med oförståelse av politiker och tjänstemän, berättar hon.

– Många tyckte att de gjorde politik av förvaltningen i onödan. De lokala samernas roll som urfolk var inte självklar, det upplevdes som en påklistrad identitet som inte hade med saken att göra.

Samebyarna såg helt annorlunda på situationen. Och genom sina kontakter med andra urfolk visste de att den internationella utvecklingen gick mot medbestämmande.

– Mycket som bubblat under ytan när det gäller rättigheter och självstyre fick en plattform och ett språk. När processen startade om organiserade sig samebyarna bra och levererade snabbt ett eget proffsigt förslag på förvaltningsplan som tog de andra aktörerna på sängen.

I dag lyfts Laponiaprocessen som ett gott exempel i FN:s urfolkskommission.

– Det som är unikt även på global nivå är att ansvaret inte ligger enbart på den statliga myndigheten utan på själva förvaltningsorganisationen. Där är länsstyrelsen bara en part tillsammans med samebyarna, kommunerna och naturvårdsverket. Man har kommit långt på papperet, men det är ju först nu saker börjar hända konkret. Många länder följer utvecklingen.

En nyckelperson som Carina Green lyfter fram är Michael Teilus, samordnare för Mijá Ednam och ordförande i föreningen Laponiatjuottjudus. Han berättar om vändpunkter som när samerna sade nej till förstudien:

– Klarar vi inte upp det här ställer inte den samiska kulturen upp, då ryker hela världsarvet, sa vi.

Knäckfrågor var till exempel utövandet av renskötselrätten inom Laponia. Det blev en egen förhandling som ledde till färre restriktioner.

– Tretton månader tog det att enas om en enda mening.

Även för turismen har det blivit enklare, så länge den bedrivs hållbart och i samklang med områdets värden, samisk kultur och renskötsel.

Michael Teilus är nöjd med arbetssättet: konsensusbeslut blir starkare eftersom förankringen blir bättre hos alla parter. Och det ömsesidiga lärandet har fungerat bra. Men han ser orosmoln också. I buffertzonen runt Laponia finns långt gångna planer på gruvdrift och vindkraftsexploatering. När det gäller rovdjur tycker han att samer fortfarande pekas ut orättvist som tjuvjägare i medier och debatt.

ROVDJURSFRÅGAN KOM UPP i remissrundan 2010. Rovdjursföreningen frågade hur kvalitetssäkringen ska fungera när rovdjursinventeringen förs över från länsstyrelsen. Föreningen saknade också öppenhet i processen och menade att »bevarandeintressena hela tiden fått stryka på foten gentemot en okritisk beskrivning av den samiska kulturen och dess påverkan på områdets växt- och djurliv«.

– Vår skepsis kvarstår och vi är förvånade att inte fler i naturvårdssverige ställt sig frågande. Som ideell förening är Lapponiatjuottjudus heller inte särskilt transparent, säger Robert Franzén som jobbat med frågan på Rovdjursföreningen.

Även Naturskyddsföreningen hade kritiska synpunkter i sina remisser, bland annat att för lite hänsyn tagits till det nationella ansvaret i förvaltningsplanen och att kontrollen av renskötselns påverkan minskar.”

– Jag kan förstå att det finns en oro. Men jag tycker att grunderna för kritiken är felaktiga, säger Jan-Olov Westerberg, en annan av nyckelpersonerna i Laponiaprocessen.

Han var naturvårdschef på länsstyrelsen i Norrbotten till 2008 och jobbade med världsarvet hela vägen från början av 90-talet. I dag är han överintendent på Naturhistoriska riksmuseet, men var aktiv i processen till hösten 2011.

– Huvuddelen av rovdjursinventeringarna i renskötselområdet görs redan i dag av samebyar. Däremot görs kvalitetssäkringen av länets naturbevakare och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans enligt Naturvårdsverkets kriterier. Vore det så att rovdjursstammarna minskade kunde det finnas anledning till oro. Men den bild jag har är att de ökat.

I ett forskningsprojekt om björnar som dödar renkalvar har resultaten stämt nästan exakt med samebyarnas tidigare bedömningar.

– Det visar att de faktiskt vet vad de pratar om. Vi måste våga lita på varann. Jag har stött på motsvarande skepsis i samebyar där man aldrig litat på en byråkrat.

Själv har han lärt sig mycket genom processen.

– Både om min egen roll som statlig byråkrat och om rennäringens villkor. Vi kom till ett läge där vi kunde mötas med respekt trots olika åsikter. Jag tror det här är det största projektet som genomförts i norra Europa för att bryta generationslånga motsättningar mellan olika intressen.

Sedan var processen förstås arbets- och tidskrävande. Ett 80-tal personer jobbade intensivt i fyra år med mängder av möten. Organisationen kunde varit mindre komplex, tycker han i efterhand.

– Men problemen hade väldigt djupa rötter: det handlar om lokalsamhälle och storsamhälle, att staten skyddat stora arealer men inte kunnat svara upp mot det. Och om möjligheter att påverka sin tillvaro och att få en utkomst.

DET MÅSTE GÅ ATT leva på renskötseln. Det hävdar Urban Emanuelsson också när vi lyfter i helikoptern för att flyga tillbaka till Stora Sjöfallet.

– Det är viktigt att renflytten fortsätter och jag kan tänka mig ersättningar som miljöstöd för att upprätthålla den i hyggligt traditionella former. Rovdjursförvaltningen måste också vara rimlig. Håller vi för fanatiskt på varg, järv och lo kan vi slå ut mängder av andra arter.

Sambandet mellan traditionell markanvändning och biologisk mångfald är kanske större här än någon annanstans i Sverige. I Sydsverige är brottet mycket skarpare, de mångfaldsrika områdena finns mest som små reservat.

– Här finns hela landskapet kvar, säger han medan sjön, den glesa fjällbjörkskogen och de snöiga topparna sjunker under oss.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Ställ RÄTT fråga – Sawatskys intervjumetodik

augusti 17, 2014december 21, 2024 matshellmark Intervjumetodik, Kultur, Sawatskys intervjumetodik Intervjumetodik, John Sawatsky

Artikel i Journalisten nr 1 1997

Det är den till synes oskyldiga, neutrala intervjutekniken som ger de stora avslöjandena. Och de bästa citaten. Det menar kanadensaren John Sawatsky som utvecklat en intervjumetodik stick i stäv med traditionell skjutjärnsjournalistik.

Läs mer

Den konstruktiva oron

augusti 17, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Klimatångest och ungdom, Svenska reportage Billy Larsson, gymnasium, klimatångest, klimatförändring, lärande för hållbar utveckling, LHU, Malmö, Maria Ojala, miljö, Nya Malmö Latin, psykologi, skola, ungdomar, utbildning

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Att vara orolig för klimat och miljö behöver inte betyda att man saknar hopp. Det kan faktiskt vara tvärtom. Sveriges Natur har pratat liv och framtid med åtta gymnasieungdomar och en forskare.

– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.

Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.

– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …

FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.

Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.

Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.

I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.

– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.

Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.

– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.

Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:

Att få tilltro till politiker, miljöorganisationer och andra aktörer. Det kan till exempel ske genom att skolor bjuder in vuxna som jobbar med frågorna.
Att kunna vända på perspektiven. Man är både väldigt orolig och hoppfull, ser problemen men också att kunskapen ökar i samhället och att vi kunnat lösa stora problem tidigare i historien.
Att göra något konkret, även relativt enkla saker som sopsortering eller att cykla till skolan. Effekten förstärks om man känner att man gör något kollektivt tillsammans med andra.

NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.

I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.

– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.

– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.

Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.

– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.

Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.

HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.

– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.

Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?

– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.

I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.

– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.

NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.

– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.

Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.

– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.

Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?

– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.

Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.

– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.

Bastian är mycket orolig.

– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.

Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.

I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.

– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.

Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.

– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …

Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.

– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.

Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?

– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.

ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.

När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.

Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.

– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.

Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.

Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuserade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).

För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.

– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.

HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.

– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.

Tycker du något känns hoppfullt?

– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.

Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.

– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.

Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.

– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.

Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.

– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.

När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.

– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.

Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.

– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.

Hur tror ni att man får till en förändring?

– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.

– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.

Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?

Båda skrattar och skakar på huvudet.

– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.

Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.

– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.

Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.

– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.

Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.

– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.

NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.

– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.

Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.

– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.

Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.

– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.

Var fjärde ung olycklig

Enligt en undersökning som gjordes på uppdrag av WWF i fjol oroar sig 80 procent av Sveriges unga för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. Var fjärde ung känner sig olycklig vid tanken på klimatförändringarna och över hälften tänker på problemen någon gång i veckan eller oftare. En majoritet (63 procent) av ungdomarna tyckte inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.

Viljan finns

I början av läsåret fick förstaårseleverna på Nya Malmö Latin besvara en enkät med frågor om synen på hållbarhet och miljö. En klar majoritet (81 procent) vill göra något åt miljöproblemen i världen.

En majoritet (53 procent) upplever att de saknar nödvändig kunskap för att åstadkomma en förändring och nästan varannan elev är tveksam till om vi kan lösa problemen i världen (47 procent). Även om flertalet vill se förändring i mer hållbar riktning finns det också en stor grupp som inte känner direkt eget ansvar för att förbättra miljön (38 procent) eller vilja att engagera sig för ett hållbart samhälle (35 procent).

Enkäten är ett verktyg för att utvärdera förändring i synen på hållbar utveckling och kommer att jämföras med en ny som görs sista terminen. Modellskolan är ett samarbete mellan Nya Malmö Latin, Malmö stad, Malmö högskola och Naturskyddsföreningen. Målet är att utveckla nya pedagogiska arbetsformer för skolor runt om i landet och att ge elever ökad framtidstro och handlingskraft.

Fältbiologerna

En möjlighet att engagera sig för klimat, miljö och natur är organisationen Fältbiologerna, som helt drivs av unga. Bland annat finns nät-verk om hav, skog, klimat, gruvor och energi. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. Läs mer på www.faltbiologerna.se.

Psykolog startade upprop

Psykologen och psykoterapeuten Billy Larsson har framgångsrikt behandlat fall med klimatångest. Erfarenheten ledde till ett eget engagemang, bland annat är internetuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu med drygt 16 000 underskrifter hans initiativ.

– Ofta fokuseras på hur människor ska bli av med sin oro. Det är lite bakvänt tycker jag, eftersom folk generellt snarast oroar sig för lite, säger han.

Men att grubbla för mycket på koldioxidutsläpp man själv orsakar kan leda till handlingsförlamning och i värsta fall självmordstankar. Det vinner varken personen eller klimatet på.

– Ingen kan leva helt utan att göra miljöskadliga handlingar, man bör därför också tänka på det positiva man gör i klimatvänlig riktning, och hur man röstar. Det gäller att hitta en balanspunkt, annars blir livet för svårt.

Om oron däremot leder till att man utvecklar tydliga miljövänliga värderingar och arbetar för positiva klimatbeslut kan man leva ett bra liv även med viss klimatoro.

Syftet med uppropet är visa politikerna att många är beredda till livsstilsförändringar.

– Det handlar om att tillerkänna även kommande generationer mänskliga rättigheter. Där tror jag dagens unga kan vara radikalare än den äldre generationen.

LÄS en intervju med psykologen Per Espen Stoknes: Därför hör vi inte klimatlarmen

Läs mer på www.radikaliseraklimatpolitiken.nu

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Delandeekonomi – collaborative consumption

augusti 17, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Collaborative consumption - delandeekonomi, Svenska reportage collaborative consumption, Cykelköket, delandeekonomi, ekonomi, Hinnerdu, Klädoteket, Magnus Jiborn, makers, Rachel Botsman, Toolpool

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 3 2014

Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Men om hundra delar samma bil, klänning eller borrmaskin? Hundrafald glädje? Vi tar tempen på den nygamla delandeekonomin i Göteborg och Malmö.

Få saker har varit hetare inom hållbarhetssvängen på senare år än det som på engelska kallas ”collaborative consumption” eller ”sharing economy”. Begreppet rymmer allt från idealistiska och småskaliga gör-det-själv-kollektiv (”makers”) till fullfjädrade kommersiella sajter som annonsmarknaden Blocket och Airbnb, som förmedlar semesterboende hemma hos privatpersoner. Internet har skapat nya förutsättningar och vinsterna är både miljömässiga, sociala och ekonomiska.

Många ser också ett värderingsskifte i utvecklingen: att tillgång och samarbete blir viktigare än ägande och konsumtion. Kanske till och med mer statusfyllt. ”Att låna är det nya köpa”, som det står på skylten utanför en chic butik i ett patricierhus från förra sekelskiftet i Göteborgsstadsdelen Haga.

– Vi behövde hitta på någon devis för att folk skulle fatta att det är låna som gäller här, säger Amanda Siring som startade Klädbiblioteket för snart ett år sedan med Lee Charters-Rowe.

Innan de startade eget hade de jobbat tillsammans i klädbutiken Solo.

– Där märkte vi verkligen av köphysterin. Många klädbutiker strävar efter att uppdatera sortimentet varje vecka.

Affärsidén utgick från dem själva och hur snabbt de och deras kompisar tröttnade på kläder. I längden kändes det inte hållbart, varken för miljö eller plånbok. Bibliotekskonceptet ger istället tillgång till en hel butik som garderob.

Att låna tre plagg eller accessoarer under en månad kostar 399 kronor, hundralappen mindre för studenter, som är huvudmålgruppen. Butiken ligger nära universitet och studentbostäder och är öppen vanliga affärstider.

Det plingar i dörren. Ebba Wilhelmsson går fram till disken och lämnar tillbaka ett par byxor, en tröja och ett arm-band. Hon strosar runt en stund och hittar bland annat en blommig klänning.

– Jag fick lånekortet som födelsedagspresent av min syster. För mig passar det att låna kläder, jag tycker det är ett stressmoment att köpa och gillar inte slit och släng, berättar hon.

I dag är medlemmarna ungefär 200, fler än vad tjejerna vågade tro innan. Nu funderar de på att starta Klädbibliotek i fler städer.

– Det finns andra med liknande idéer, men vi satsar på att det ska kännas lite lyxigare, lite mer handplockat. Inget får lukta eller kännas slitet. Som en sjukt bra vintagebutik liksom, säger Amanda.

KLÄDERNA KOMMER ofta från lokala second-hand-marknader, men Amanda och Lee gör också inköpsresor till städer som Köpenhamn och Berlin.

– Det är trendigt med hållbarhet. Många kommer hit med en miljötanke, att stoppa köphysterin. Andra tycker mest att det är ett billigt sätt att variera sin garderob. Spexiga, fräckare grejor går bäst, sånt man kanske inte vågar köpa.

Det händer att kunder säger att de vill köpa kläderna när de lånar, men oftast kommer varan tillbaka ändå när tiden gått ut. Lånekonceptet förändrar beteendet, tror Amanda.

Rachel Botsmans bok What’s mine is yours – how collaborative consumption is changing the way we live från 2010 har blivit något av en bibel för delandeekonomin. Det hela startade online, hävdar hon. Nätkulturen med fildelning, nätverk och kunskapssamarbete spred sig till den verkliga världen, pådriven av finanskrisen 2008 och en allmän vantrivsel med den passiva konsumentrollen. Internet öppnade också för nya former av tillit och kontakt. Kollektiva lösningar, men med bibehållen individualitet.

Delandeekonomin är tillåtande och blandas oftast med andra konsumtionsmönster. Ideologiskt drar den varken mot kapitalism eller socialism enligt Botsman, som identifierar tre huvudformer:

▶ Produkt-tjänstesystem. Konsumenten betalar för att använda en produkt utan att äga den. Det kan exempelvis gälla bilar, cyklar, leksaker, mode.

▶ Marknader för återdistribution. Sälj- eller bytessajter som skapar marknader för begagnade saker.

▶ Samarbetande livsstilar. Människor hittar varandra för att dela: inte bara saker utan också immateriella tillgångar som tid, kunskaper, pengar och utrymme (till exempel för odling).

En kombination av de båda sistnämnda hittar vi i en källarlokal åt Masthugget till. Här ligger Omställningsverkstan, där tre olika projekt samsas.

Mest aktivitet är det i Cykelköket, en fullutrustad verkstad där den som är beredd att skruva lite själv kan bli medlem och få en begagnad cykel för en femtiolapp.

– Idén är folkbildning. Att lära folk hur man tar hand om cyklar. Och att ta tillvara övergivna cyklar. I helgen hämtade vi tolv som annars skulle slängts i en container utanför en fastighet, berättar Ian Fiddies som är en av grundarna.

DET FÖRSTA SVENSKA cykelköket startade i Malmö, men ursprungligen kommer idén från USA där Bike Kitchens blivit en smärre folkrörelse med sociala medier som motor. Göteborgsköket öppnade i liten skala för tre år sedan. Nu är över 500 personer medlemmar. Ett par hundra har tillkommit under årets första månader.

Ett tiotal killar och tjejer mekar med cyklar upphängda på ställningar, det finns en stor hylla med verktyg och reservdelar och i förrådet längst in väntar renoveringsobjekt som lämnats in eller hämtats hos hyresvärdar som rensar.

– Skrämmande många cyklar överges. För mig är det ett tecken på vår tids sjuka konsumism. Elektronik är en sak, det är svårt att fixa. Men cyklar går bra att reparera, speciellt äldre eftersom de håller högre kvalitet, säger Ian.

– Are there bikes available?

En ung blond tjej som just kommit in frågar försynt. Ian nickar och förklarar reglerna. Lucie Vottova kommer från Tjeckien och har hört om verkstaden av vänner i föreningen för utbytesstudenter.

– Det finns cykelkök i Tjeckien också. Jag tycker mycket om att cykla, det ger ett annat perspektiv på en stad.

Hon väljer en 70-tals-Crescent med damram i förrådet. Pakethållaren är lite rostig, kedjan trött och en stänkskärm fattas. Men skavankerna kan fixas. Ian plockar en nygammal stänkskärm bland reservdelarna och visar hur den ska fästas. Kedjan behöver smörjas.

Många nya medlemmar är utländska masterstudenter, berättar han.

– De kommer för att få en cykel, men sen fortsätter många för att hjälpa andra. Den sociala funktionen är viktig.

Intill Cykelköket ligger Hackerspace, där några killar jobbar intensivt med datorer. Längst in i lokalen huserar Klädoteket med koncept som liknar Klädbibliotekets. Louise Eriksson startade det för ett par år sedan tillsammans med Sara Habte Selassie efter förebild från Malmö.

– Jag älskar mode men har också ett starkt miljöintresse. Det är inte lättförenat i konsumtionssamhället, säger Louise.

Först var Klädoteket mest en hobbygrej med små sy- och återbrukscirklar men nu, två år efter starten, har föreningen ett 80-tal medlemmar. Tre månaders medlemskap kostar 200 kronor, för det får man ta hem fem plagg och byta så ofta man vill.

Sara Skei Fostvedt botaniserar bland klädstängerna. Hon har gått med för att hon vill minska sin konsumtion men ändå ha nya kläder ibland.

– Jag brukar alltid hitta något jag gillar. Det känns lättare när man lånar, det förpliktar mindre.

Klänningar och jackor är hetast, berättar Louise. Gärna sånt som sticker ut. Svart intresserar mindre, det är basplagg som de flesta köper. På galgarna hänger också häftigt redesignade plagg.

– Det tar galet mycket resurser att tillverka kläder och modet skiftar snabbt, därför satsar vi också på att göra nytt av gammalt, säger Louise som förbereder kläder till en återbruksmässa med catwalk i Trollhättan kommande helg.

CYKELDELNING är världens snabbast växande transportform enligt Botsmans bok. Nya transportlösningar är en viktig bit inom delandeekonomin. Biluthyrning är väletablerat, bilpooler börjar bli det. Lite nyare är tjänster där privatpersoner hyr ut egna bilar eller cyklar och liftarsajter för samåkning längre sträckor.

I Göteborg syftar transportprojektet Ubigo till att sy ihop en hållbar helhetslösning för storstadsfamiljer och singlar som vill klara sig utan egen bil, men ändå ha flexibilitet i resandet. Sjuttio hushåll deltar i försöket. De köper ”klipp” i en mobilapp som kan utnyttjas till antingen buss och spårvagn, poolbil, hyrbil eller taxi. Dessutom ingår lånecyklar i centrum.

Anna Ågren ställde sin bil i höstas för att testa Ubigo. Tidigare var det nästan bara bilresor som gällde för hennes del. Hon jobbar som frilanskostymör (senaste uppdragen var för Jill Johnson och Jonas Gardell) och bor ensam nära Heden i centrala Göteborg.

– Jag är positivt överraskad, Västtrafiks nät är mycket bättre än jag trodde och lånecyklarna är det bästa som hänt mig. Cyklarna kommer jag definitivt att fortsätta med.

Men ibland behöver hon ändå bil. Det kan gälla transport av större saker, golfturer eller besök i sommarstugan. Tid och körsträcka avgör om hyralternativet (Hertz) eller poolbilarna (Sunfleet) är mest ekonomiskt. Även om man räknar in en del taxiresor så krävs det mycket bilåkande för att kostnaden ska närma sig nivån för eget bilägande. På köpet slipper man parkeringsproblem, underhåll och däckbyten. Och kör alltid koldioxidsnålt.

Via appen bokar Anna en Volvo diesel-laddhybrid för en testrunda. Ett sms plingar till med en kod. Bilen står fulladdad och redo på en parkering hundra meter från lägenheten. Hon öppnar med smartcard och kod, drar ur sladden och kör utåt Olskroken.

– Först tyckte jag det var konstigt att köra de här bilarna, de går ju tyst som en viskning. Det har hänt mig en gång att en bil inte var inne när jag kom, men då kunde jag snabbt få en annan som stod intill med hjälp av Ubigos kundtjänst.

Totalt har det blivit mindre bilkörning än Anna trodde. Mikael Frickfors som jobbar med kundsupport berättar att hon inte är ensam. Många av deltagarna använder mycket mindre bil än de trott.

– Tendensen syns tydligt i de enkäter vi gjort. Det är en beteendeförändring som knappast hade hänt om de inte testat alternativen.

Många prylar har en överkapacitet, konstaterar Botsman. Det är inte bara bilar som oftast står still, exempelvis borrmaskiner används sällan mer än en kort stund då och då.

Men det gäller inte de knallrosa elverktyg som börjar bli en vanlig syn i Malmö. Sedan ett och ett halvt år lånar järnhandlaren Matti Jokela ut borrar, slipmaskiner och andra verktyg gratis till kunderna under namnet Toolpool. Det har han gjort även tidigare till stamkunder, fast då inofficiellt.

– Grundprincipen är enkel. Man lånar ett verktyg gratis ett dygn. Det går att boka via Facebook eller låna direkt över disk i mån av tillgång. Egentligen är Toolpool bara ett snyggare sätt att paketera det gamla vanliga ”låna-verktyg-av-grannen”, fast kombinerat med en kommersiell verksamhet, säger Matti.

Signalfärgen på verktyget och väskan det levereras i sticker ut och sprider budskapet. Tanken är att bäraren också ska känna sig lite stolt.

Idén växte fram i samtal med en kund som jobbade på reklambyrå. I fjol vann konceptet flera stora reklampriser och antalet verktygslån har stigit till över hundra i månaden. Matti hoppas att kunna sprida idén till fler centralt belägna järnhandlare.

Miljövänligheten är en bonus för lånaren, och inget affären flaggar särskilt för.

– I vår bransch negligeras miljön ofta. Till exempel sparar man genom att dra ned på personlig service. Sämre rådgivning lämnar kunderna ensamma att lösa de praktiska problemen. Då köper de ofta fler grejor än de behöver, och dessutom fel grejor.

Men ekonomin då? Järnhandeln ska ju gå med vinst.

– Det här är inte välgörenhet. Jag är inte för att vi ska sluta konsumera, men tycker att vi ska konsumera vettigare. Toolpool är en triple win-situation: miljön är vinnare, kunden är vinnare och jag är vinnare, eftersom det fungerar som marknadsföring för butiken.

Affären får fortfarande intäkter från försäljning av material. Och att få tillbaka verktygen har inte varit något pro-blem.

– Nej, eftersom vi är få i personalen blir kundkontakten väldigt direkt. Ofta är verktyg som lämnas tillbaka grundligt dammtorkade. Det har bara hänt tre gånger hittills att verktyg varit försenade och då har de kommit med många ursäkter.

FÖR ATT ETT UTBYTE mellan privatpersoner som inte känner varandra ska fungera krävs kontakt och tillit. En webbplats kan fylla båda funktionerna. Ett exempel är Hinnerdu.se som drivs av Malmöbon och it-konsulten Sara Ohlsson. Idén fick hon när hon köpt en frys på Blocket.

– Jag behövde hjälp med att bära upp den till lägenheten och det slutade med att frakten kostade tre gånger så mycket som själva fyndet.

Hon tänkte att det borde finnas en tjänst som fungerade som Blocket för enkla tjänster. När hon började undersöka mer hittade hon amerikanska sajter som byggde på liknande tankar, till exempel Taskrabbit.

Företaget startade 2010, när delandeekonomi fortfarande var ett rätt okänt begrepp i Sverige. Det tog några år att bygga upp funktioner och rutiner, och att förklara tänket. HinnerDu.se är en så kallad Peer-2-Peer-marknad där individer får hjälp av andra individer.

– Jag är själv uppvuxen på landet där det är lätt att få hjälp. I stan känner du sällan grannarna och folk lever mer stressat. En plattform som den här underlättar kontakten.

Nu finns företaget både i Sverige och Danmark. Hinnerdu.se tar 16 procent av ersättningen när betalning sker med kontokort eller Paypal. Vanliga tjänster är hund- eller kattvakt, små hantverkarjobb, trädgårdsarbete, körningar till återvinning och flytthjälp.

Avtalen sluts mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, men att förmedlingen sker via webbplatsen skapar trygghet. Där finns också omdömen och feedback.

– Hittills har inget gått fel i de uppdrag vi förmedlat vad vi vet. Men man får ju ha lite sunt förnuft, precis som på Blocket. Du kanske inte ska lägga ut ett uppdrag att hämta smycken hos juveleraren.

Många tror att det är krångligt att köpa och sälja småtjänster, men det är faktiskt fritt fram att anlita privatpersoner skattefritt upp till 10 000 kronor om året.

– De flesta uppdrag vi förmedlar kostar runt 500 kronor, säger Sara Ohlsson.

I USA och många av världens storstäder har delandeekonomin gått från trend till välkänd. Efter förebild från San Francisco lanserade sydkoreanska Seoul staden som ”Sharing City” 2012, ett initiativ som bland andra Amsterdam och Berlin hakat på.

Här har utvecklingen skyndat lite långsammare. Men kanske har vi svenskar särskilt goda förutsättningar för att följa med i de nya vindarna?

– Sverige är ett högtillitssamhälle, vi är vana att lita på varandra, säger filosofen Magnus Jiborn som också tycker att mycket inom delandeekonomin redan är bekant för oss – även om formerna och produkterna kan vara nya.

– Folkbiblioteken är ett klassiskt exempel på hur många människor konsumerar gemensamt utan att äga.

Tillsammans med ekonomhistorikern Astrid Kander var han redaktör för antologin Generationsmålet (2013) med texter från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om konsumtion och miljöpåverkan vid Lunds universitet. Ett av kapitlen lyfte fram ett annat exempel som är unikt för Sverige: de gemensamma tvättstugorna i flerbostadshus.

Magnus Jiborn ser en klar poäng i att vi delar mer för att minska belastningen på jordens resurser. Men det är inte givet att minskad konsumtion alltid är lösningen. Samhället och fortsatt välfärd är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar.

– Att öka tjänsteinnehållet i det vi konsumerar är ett sätt att använda mindre råvaror. Delat ägande innebär ofta att betala någon annan för att ta hand om prylarna och serva.

Men system är tröga och det tar tid innan förändrade beteenden slår igenom.

– Ideella initiativ och eldsjälar som går före är bra. Men jag tror inte vi ska vara rädda för att kommersiella krafter kommer in. Ofta krävs det för att idéerna ska få tillräcklig spridning.

Konsumtion styrs inte bara av behov, och Magnus Jiborn tror att steget fortfarande är långt till ett samhälle där det ger mer status att leva enkelt än att hävda sig genom prylar som fina bilar.

En bilpool kanske inte lockar den som brukar köpa den senaste BMWn. Men att även den typen av företag börjat laborera med nya ägandeformer, där man köper tillgång snarare än själva prylen, är ett tecken på att delandets glädje finns på agendan i hela samhället i dag.

Klädbytardagen

Sedan 2010 ordnar Naturskyddsföreningen Sveriges största klädbytardag över hela landet. Förra året bytte 11 000 besökare på 87 platser 36 000 plagg med varandra. Det betyder en besparing för miljön på cirka 24 ton kemikalier, 135 ton koldioxid och 90 000 kubikmeter vatten.

I år hölls Klädbytardagen den 5 april. Utvärderingen är inte klar än, men byten hölls på över 100 platser. Allt fler externa arrangörer samarbetar med föreningen. Till exempel Klädoteket i Göteborg och Flea Market på Smålands studentnation i Uppsala.

I Uppsala byttes det kläder på tre ställen samtidigt: i gallerian Kvarnen, i Ungdomens hus och på Smålands.

– Köerna var långa redan när vi öppnade, berättar Stephie Turow som står för arrangemanget i biblioteket på Smålands tillsammans med Sara Åkerfeldt och Katarina Aslanido.

Sara har varit miljöförman på nationen och tillsammans har tjejerna ordnat loppmarknader sedan 2010. Men den här gången är det ren byteshandel som gäller. Man kan lämna in upp till fem plagg och få lika många biljetter att byta in.

Ett par hundra bytare har tjejerna räknat in. En hel del icke-studenter har också hittat hit. En av dem är Elisabet Roman, som fyndat flera nygamla plagg.

– Det är tredje året jag går på klädbytardagen, det brukar löna sig. Jag var på Kvarnen innan, säger hon.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Lennart Forsling: Fjällmålaren

augusti 17, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Lennart Forsling, Porträttintervjuer Handöl, Konst, Lennart Forsling, Sarek

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 1 2001

I vinterväder som får även erfaret fjällfolk att stanna i stugvärmen söker sig Lennart Forsling ut på snövidderna för att måla. Målet är att väcka något hos stadsmänniskan.

Strax bortom höghusen i Stockholmsförorten Vällingby, en halvtrappa ned, ligger konstnären Lennart Forslings ateljé. Här skapas ingen konst; åtminstone inte direkt.

Lennart är friluftsmålare, i den mest påtagliga betydelsen. Konstverken kommer till ute i fält. Gärna i fjällvärlden, vintertid, med snökristaller eller duggregn som aktiva medskapare.

– Jag vill inte skissa och sedan måla i efterhand. För mig är den levande processen viktig. Att fånga det föränderliga landskapet med mina färger, berättar han.

Tekniken är akvarell. Dels på grund av det speciella arbetssättet: utomhus i temperaturer ned till 20 minusgrader. Men också för att den ger bäst möjligheter att skildra ljus, luft och atmosfär. Pigmenten är mer eller mindre transparenta, ljuset reflekteras och kommer tillbaka.

Den hemliga dalen heter Lennart Forslings mest kända verk, i dag på Nationalmuseum. Ett sparsmakat fjällandskap där renblåst urbergsdunkel bildar grafiska mönster mot snövitt. Abstrakt och samtidigt självklart levande.

Titeln är typisk – sällan exakta platsnamn, känslan är viktigare. Att lotsa den som ser till en egen upplevelse, väcka minnen. Vi bläddrar bland gamla och nya verk på skrivbordet. Här finns fjällsidor insvepta i fuktridåer, spretiga gransilhuetter och dovt mjuka myrar.

Målade öppningar mot något som många har svårt att nå i dag.

– Jag tror att känslan för naturen finns hos alla människor, även om vi bor i små lådor i stan. Vi har levt nära naturen i miljoner år och behöver den för att hämta kraft.

Lennart, som själv valt bort tv, ser naturprogrammens popularitet som ett symptom på saknad. Ett annat är det växande utbudet av friluftsaktiviteter i mer eller mindre vild mark.

– Men förhållandet till naturen har förändrats, allt har blivit mer hektiskt. Människor har inte ro att bara sitta ned och ta in. Jag tror att många missar den stimulans och meditation som finns i vår nordiska natur. Det som talar till själen, påverkar oss.

Hos de gamla kinesiska och japanska målarna har han hittat en natursyn som stämmer överens med hans egen: ödmjukhet inför landskapet och de krafter som finns där, att inte konsumera natur utan leva med och lära av den. En helhetssyn som också omfattar inställningen till bilden: i de gamla kinesiska tuschteckningarna samspelar tomrum som moln eller vatten med positiva former som berg och träd. Begrepp som bakgrund och förgrund blir meningslösa.

Även tekniskt har han inspirerats av det österländska penselarbetet och direktheten.

– Den känsliga penseln gör jobbet, den lever sitt eget liv och anpassar sig efter vad som händer. Tar vara på friskheten.

Lennart är realist i så måtto att han alltid är trogen det han ser. Samtidigt vill han ge något mer än det uppenbara, ta fram en karaktär eller förstärka linjespel. Där har konstnären andra möjligheter till tolkning än exempelvis naturfotografen, tycker han.

– Till att börja med tittar jag mycket på landskapet, följer förändringarna. Men ju längre jag kommer desto mer koncentrerar jag mig på att formulera min bild. Tränger in i volymerna, analyserar landskapet.

Under vinterhalvåret målar Lennart på plats i fjällen under perioder på upp till tre veckor. Ofta utgår han från en fäbod ovanför Handöl i sydvästra Jämtland. Han har fått en vit friluftsateljé uppsydd för särskilt besvärligt väder. Men för det mesta räcker det att trampa upp en plattform i snön och bygga en snömur. Under målarlådan lägger han strumpklädda plastflaskor med varmvatten och skivan med akvarellpappret värms underifrån av ett spritkök.

– Precis när det fryser sker spännande saker i färgen, frosten skapar kristaller som jag kan behålla eller stryka ut igen, berättar han och visar hur stjärnmönstren förstärker kylan i en bild av vintrig skog.

Duggregn eller snö ger andra effekter: torr snö bildar mörkare prickar, blöt snö späder ut pigmenten. Både landskap och akvarellmaterial lever sitt liv. Blir det kallare än tio minusgrader måste han ha vantar som täcker fingrarna också och då försvinner mycket av känslan i penselföringen.

– Det jobbigaste är att plocka ihop när dagen är över. Man måste ta i en massa prylar med stela fingrar och då gäller det att arbeta koncentrerat. Men oftast är jag högre upp än dit jag ska och kan ställa mig på skidorna och åka hem.

Ibland tornar ovädersmolnen upp sig och arbetet måste skyndas på. Brådskan tvingar fram ett tuffare målningssätt, spontanare och direktare. Något han aldrig skulle uppnått i en ombonad ateljémiljö.

Arbetsmiljön förutsätter förstås god fjällkunskap, och det har Lennart Forsling. Morfadern Gunnar Ouchterlony var pionjär inom Svenska Turistföreningen och en av de första att ge sig ut på långfärder vintertid i fjällen. Lennart har gått i hans fotspår inom STF som vinterfärdledare. Bland annat har han lett iglooturer i Sarek.

Men att klara sig i fjällen behöver varken vara häftigt eller äventyrligt, tycker han.

– Det handlar mest om att vara trygg och se till att inte behöva frysa.

Tolv gånger har han hållit kurser i friluftsmåleri i Sylarna.

– För många blir det en upplevelse. Även vana fjällvandrare säger att de ser färger, former och väderväxlingar på ett annat sätt efter en vecka. När du vandrar bär du ofta tung ryggsäck och tittar i backen. Sitter du på en enda plats en hel dag tar du in skådespelet framför dig i stället. Blir en del av det.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Margareta Hansson: Tinar upp tiden

augusti 17, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Margareta Hansson, Porträttintervjuer Antarktis, Forskning, klimatförändring, Margareta Hansson, Stockholms universitet

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 5 2004

Ingen kristallkula kan förutspå framtidens klimat. Men kristallklar is från Antarktis och Grönland säger en hel del. Margareta Hansson är en av forskarna som borrat sig 740 000 år tillbaka i tiden.

Det gäller att pälsa på sig i Margareta Hanssons arbetsmiljö. Termometern på väggen i köldlabbet på Stockholms universitet visar minus 23 grader. Borden är täckta med inplastade iskorvar från en grotta i Rumänien. I små burkar står prover ur den 3 200 meter långa iskärnan från Dome C, Concordiastationen högt upp på den östantarktiska platån.

Egentligen trivs hon bättre att jobba där, trots att kvicksilvret ofta sjunker mycket lägre. Hellre vita vidder och tystnad än fläktsurr och artificiell kyla.

Dome C ligger hundra mil från närmaste forskningsstation och årsmedeltemperaturen är minus 54 grader. Det kan ta två veckor att forsla utrustning från kusten med snöfordon, men forskarna flygs upp.

– Landskapet på vägen dit är fantastiskt. Uppe på inlandsisen är det som en gigantisk vit pannkaka. Blå himmel, inga landmärken och midnattssolen som snurrar över huvudet.

I december ska borrningarna fortsätta. Ungefär hundra meter is återstår ner till berggrunden.

– När vi kommer till botten räknar vi med att ha information om atmosfären ungefär en miljon år tillbaka.

Det var i somras som nyheten om det rekordlånga klimatarkivet presenterades i ansedda tidskriften Nature. Forskare och tekniker från tio europeiska länder i samarbetsprojektet Epica hade lyckats borra upp en iskärna med sammanpressat snöfall från 740000 år. De ryska forskarna vid Vostokstationen höll det tidigare rekordet med en klimatserie från 420000 år gammal is.

– Det är väldigt spännande att kunna gå så här långt tillbaka i tiden. Här visste vi verkligen ingenting om atmosfären, nu får vi helt andra möjligheter att förstå processer i klimatsystemet.

Det finns andra klimatarkiv, bland annat bottensediment i haven. Men inget ger så direkt information och så många detaljer som borrkärnor från inlandsisarna. Små instängda luftbubblor ger möjlighet att analysera den forntida atmosfären, lufttemperaturen mäts med hjälp av syret i isen.

En slutsats från Dome C är att vi kan pusta ut vad gäller nästa istid. Den lär inte drabba oss eller våra barn. Paralleller med tidigare klimatförändringar visar att dagens värmeperiod, som redan pågått i 12000 år, bör pågå åtminstone 15000 år till. Men analyserna visar även att halterna av växthusgaser aldrig varit så höga som nu under de senaste 800000 åren.

– Det råder ingen tvekan om att dagens halter är extrema, och att människan skapat dem. Troligen kommer den här extra växthuseffekten att driva upp temperaturen ytterligare. Hur systemet kommer att svara på det vet vi inte riktigt. Här finns inget facit, inga paralleller att titta på.

Växthusgaser är bara en av 80-talet olika parametrar som mäts i isen. I Stockholm undersöker man kärnans innehåll av lösta ämnen, joner. En gång har jonerna varit partiklar i luften, så kallade aerosoler.

– Vid sidan av växthusgaser är aerosoler den viktigaste komponenten i klimatsystemet. Men sambandet är mycket mer komplicerat. Här finns stora kunskapsluckor.

Samtidigt som artikeln i Nature kom var det premiär för storfilmen The Day After Tomorrow, där snabba klimatförändringar skapar kaos världen över. Inledningsscenen visar isborrning på Antarktis och hjälten är paleoklimatolog med ungefär samma arbetsuppgifter som Margareta Hansson.

Kopplingen betydde mycket medieuppmärksamhet, men själv har hon inte sett filmen än.

– Det jag vet är att tidsaspekten är fel, så fort går inte förändringarna. Men det är förstås svårt att göra actionfilm om förlopp som tar mer än en generation.

I filmen hoppar hjälten över avgrundsdjupa issprickor och utför dramatiska räddningsaktioner i snöstorm. Verkligheten ute i fält är lugnare.

– Mest handlar det om att göra det bästa möjliga av kort tid. Det äventyrligaste – förutom det vetenskapliga – är att befinna sig så långt bort om något händer.

Arbetspassen på borrplatser på Antarktis och Norra Grönland är månadslånga. Inte alltid populärt i familjen.

– Men de därhemma upplever tiden som mycket längre än man själv gör. Det är en väldigt enkel tillvaro på isen. Jobba hårt, äta och sova. Långt borta från världen. Lite som det kan kännas i fjällen.

Margareta Hansson har alltid gillat friluftsliv. Vid sidan av utbildningen på kemistlinjen tog hon kvällskurser i meteorologi. När en doktorandtjänst i kemisk glaciologi utlystes 1986 gav det en chans att kombinera alla tre bitarna.

– Då var det ett helt nytt forskningsområde i Sverige. Jag kom direkt in på ett nordiskt projekt, en liten borrning på Renland vid grönländska östkusten.

Borrkärnan var inte längre än 325 meter men innehöll ändå information om 120 000 år. I september i år presenterade hon och andra forskare data från en annan grönländsk iskärna i Nature. NGRIP-kärnan är över tre kilometer lång men täcker ?bara? 123 000 år. Konsekvensen är mycket hög detaljupplösning. Varje enskilt år i den äldsta delen motsvarar en centimeter is. Analyserna ger ny insikt i hur klimatsystemet ställer om från ett varmt klimat till istid.

– Det mest förvånande var att en massa rödfärgat vatten steg upp i borrhålet när vi kom till botten.

Vattnet kan ha varit isolerat från ytan i miljontals år och innehålla organiskt material från exotiska livsformer eller lämningar av liv från tiden innan inlandsisen täckte Grönland. Det omfrusna vattnet togs upp i somras.

– Borren gick lite snett, och nu hittade vi bottenfrusen is hela vägen ner. Vi kom ner till cirka 130 000 år och starten av förra värmeperioden. En fantastisk vinst!

I ett arbete som Margareta Hanssons får man längre tidsperspektiv än de flesta.

– Vi måste ta växthuseffekten på största allvar. Men det är för vår egen skull. För jordens del spelar det förmodligen mindre roll. När resurserna av fossila bränslen bränts upp kommer halterna av växthusgaser att sakta avta igen. Systemet reparerar sig på några miljoner år.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

	Bernard Crosby om Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar…
	Kent – Från Eskilstu… om ”Många losersnubbar heter Kent…
	Gustaf Redemo om Noll koll på avverkning
	Megan om Emelie Forsberg: Vägen till…

Mats Hellmark – Texts and research

År: 2014

Kenya: Indigenous maasai evicted for power plants

Sveriges ömmaste punkt

Still proud – portrait interview with Samwel Naikada

Göken: framgångsrik förfalskare

Kulturlandskapet Laponia

Ställ RÄTT fråga – Sawatskys intervjumetodik

Den konstruktiva oron

Var fjärde ung olycklig

Viljan finns

Fältbiologerna

Psykolog startade upprop

Delandeekonomi – collaborative consumption

Klädbytardagen

Lennart Forsling: Fjällmålaren

Margareta Hansson: Tinar upp tiden