Huggsexa om Afrikas fisk

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Internationella reportage, Mauretanien: Hotat fiske EU:s fiskepolicy, fiske, imraguens, Mauretanien, Nedwa Moctar Nech, Nouadhibou, Nouakchott, Västafrika

De öppna motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur 5 2012

I Mauretanien konkurrerar moderna europeiska trålare med lokalbefolkningens motorkanoter. Fiskeriavtalet med det fattiga ökenlandet är EUs största och har fått mycket kritik. Men det nya som slöts i somras har väckt hopp i hela Västafrika – och motstånd i Sydeuropa.

Läs mer om Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning Imraguens

DE ÖPPNA motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Det ser dramatiskt ut, och är det också. Dödsfall är vanliga bland fiskarna och staden saknar skyddad hamn. Fiskförsäljerskor och bärare flockas runt båtarna, och snart langas korgar med lokala fiskar som thiof och dorade upp till fiskmarknaden strax ovanför.

Aktiviteten är hög och fiskdoften stark. Men några större mängder rör det sig inte om. Varken i exporthallen eller i den öppna lokala marknaden intill.

– Vi får mindre fisk och tjänar mindre. Allt blir dyrare, till och med den lilla sardinellan som även de fattiga brukade ha råd med, säger Ibrahima Sarr, som leder de lokala hantverksfiskarnas förening.

Vattnen utanför Mauretanien tillhör världens rikaste, men sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned bestånden och skrapat bottnarna. En stor subventionerad europeisk flotta trängs med bland andra japanska, kinesiska, ryska och sydamerikanska trålare.

Det finns direkt olagligt fiske, men de flesta betalar för sig: eu genom avtal som ger landet 110 miljoner euro per år, andra via privata uppgörelser med regeringen. Men de pengarna märker Sarr och hans kolleger inget av. Det är bara näten som blir lättare.

Längs stranden ligger färggrant målade kanoter, »piroger«, på rad. Varje båt har en besättning på ett tiotal personer och det kan behövas ett par dygn till havs för att få hundra kilo fisk. Eftersom fångsterna minskat måste båtarna gå längre ut och ta större risker.

Det mesta som pirogerna fiskar säljs på export, eftersom det lönar sig bäst.

– Det har blivit ett talesätt att det enda mauretanierna märker av fisken är lukten. Alla fina sorter går på export, säger Nedwa Moctar Nech som följt oss till stranden.

Hennes organisation M2000 arbetar för kvinnorna inom fiskesektorn. De spelar en nyckelroll för lokal förädling och försäljning av fisk, men som sista ledet får de ofta ta smällarna. Under sommaren stod arbetet i organisationens kooperativ La Sirène stilla under en månad eftersom man inte fick någon fisk alls att jobba med.

Fiskbristen är allvarlig eftersom hela regionen balanserar på svältgränsen efter ett par års torka. Men paradoxalt nog äter mauretanierna måttligt med fisk även annars (i genomsnitt sex kilo per person och år). Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige men består nästan bara av öken innanför den 75 mil långa kustremsan. Resurser saknas för att förädla, transportera och kyla. De dominerande folkgrupperna föredrar också traditionell nomadmat som getkött och kamelmjölk.

Många av fiskarna och försäljarna längs stranden här i Nouakchott kommer från grannlandet Senegal, som har ett mer utvecklat fiske. Det finns mindre mauretanska folkgrupper som imraguen med gamla och hållbara fisketraditioner (se artikel på sidan 36), men de lever långt från städerna och fiskar mest för husbehov.

– Egentligen borde ett land som vårt med bara tre miljoner invånare kunna leva gott på fisket. Men som många andra afrikanska länder har vi problem med korruption. Även om avtal som det med EU ger stora pengar så ser vi inte vart de går, säger Nedwa.

Det har inte hjälpt att avtalen döpts om till partnerskap och att pengar öronmärkts för utveckling av lokalt fiske. Kritiken om nykolonialism och resursstöld består och satsningarna har inte nått fram. Men det nya avtalet ser annorlunda ut. Det skrevs på i juli efter över ett år av förhandlingar och ska just träda i kraft när Sveriges Natur besöker Mauretanien.

Grundprincipen är att det måste finnas ett överskott att sälja. Det värdefullaste fisket (bläckfisk) reserveras helt för inhemska fiskare, gränsen för bottentrålning flyttas längre ut från kusten, två procent av den bottenlevande fisken som tas upp reserveras för lokal konsumtion och sextio procent av de europeiska båtarnas besättning ska ha mauretanskt ursprung. Dessutom ska de nya hårdare villkoren gälla alla främmande båtar i mauretanska vatten.

– Jämför man med privata aktörer som ryssar och kineser så har EU-avtalet stora fördelar. Här finns i alla fall ett regelverk som respekteras av båda sidor och en öppenhet om villkoren – även om vi fått kämpa för den, säger Nedwa.

Ordföranden i sektionen för småskaligt fiske inom Mauretaniens fiskarorganisation fnp, Sid’Ahmed Abeid, är också positiv till det nya avtalet. Både han och Nedwa menar att förändringarna till stor del beror på Isabella Lövins arbete i Europaparlamentet.

Både fnp och M2000 har samarbetat med Naturskyddsföreningen, som också får del av berömmet: 2009 kom Lövin (som då var frilansjournalist) och Mikael Cullberg till Mauretanien och flera andra västafrikanska länder för att skriva en rapport för föreningen. Den väckte opinion mot slutenheten i avtalen, utfiskningen och stödet som inte når fram.

– Det gamla avtalet hjälpte inte Mauretanien. Men nu tror jag det bästa för båda parter är att fortsätta samarbetet, säger Sid’Ahmed.

EN TREDJEDEL AV MAURETANIENS invånare bor i Nouakchott, men tyngdpunkten för fiske och ekonomi finns i landets andra stad, Nouadhibou. Härifrån exporteras järnmalm som bryts i inlandet och här finns skyddade hamnar.

Ett par dagar senare står vi i stadens stora hamn för småskaligt fiske. Ungefär 4 000 piroger trängs i klasar runt utskjutande pirer, turbanklädda besättningar gör i ordning nät eller små plasttunnor för bläckfisksfiske och tråcklar sig ut mot öppet vatten.

Det nya EU-avtalet är populärt, särskilt att mauretanierna slipper konkurrens om de lönsamma bläckfiskarna (som ingen äter här). Bättre eget fiske hägrar, men samtidigt finns en oro för vad som ska hända om några dagar när det träder i kraft. Spanjorerna hotar med bojkott och ryssarna vill inte följa EU-avtalets hårdare villkor. Försvinner de utländska båtarna förlorar Nouadhibou tusentals arbetstillfällen.

– Man kan säga att hela Mauretanien lever av fisket i Nouadhibou. Alla har släkt och vänner inåt landet eller söderut och skickar pengar. Solidariteten är som ett räddande regn i torkan, säger Mokhtar Ould Soueid Surine som är vice ordförande i FNP:s småskaliga sektion.

Han tar med oss ut i en pirog. Längst in i hamnbassängen ligger rostiga mauretanska kustbåtar, längre ut kinesiska trålare. Masterna av gamla vrak sticker upp här och var. Stora ryska eller baltiska fiskfabriker syns som hägringar vid horisonten.

– Ryssarna har alltid fiskat på pelagiska, rörliga arter. Det skapar mindre problem än de europeiska båtarna som trålar bottnar och förstör habitaten för bottenlevande arter, säger Mokhtar som också är kritisk till bristen på konkret hjälp från EU. Japanerna däremot har byggt fryshus och marknader.

En strid ström av piroger levererar fisk till fiskmjölsfabriker med rykande skorstenar. Mjölet går på export till Sydeuropa, Ryssland och olika asiatiska länder för att användas till djurfoder och fiskodlingar.

I INDUSTRIHAMNEN några kvarter bort har den mauretansk-kinesiska trålaren Arpeco IV just lagt till. Båten har varit ute en månad och den mauretanska besättningen lossar en stor frusen last under överinseende av kinesiska kontrollanter. Det kinesiska företaget Poly Hon Done slöt ett kontroversiellt 25-årigt avtal om fisket med mauretanska staten i fjol värt 100 miljoner dollar. Eftersom båtarna räknas som mauretanska slipper man förmodligen EU-avtalets hårdare regler.

Alla vi pratar med har åsikter om kineserna, från spekulationer om att samarbetet egentligen handlar om vapen och ilska över villkoren till glädje över nya arbetstillfällen. Det kinesiska företaget bygger en stor ny industrihamn och en frysfabrik, men har också rivit en hel stadsdel där 3 000 mauretanier bodde för att bygga ett stängt bostadsområde för kineser. Vi åker förbi den jättelika rivningstomten. Mitt i förödelsen reser sig en liten moské som man inte fått röra.

– Vi kan samarbeta med alla, men det har alltid varit svårt med kineser eftersom de inte vill släppa något ansvar till mauretanier. En fördel är att de landar fångsten här i Nouadhibou. Det ger bättre koll på bestånden, säger affärsmannen och skeppsägaren Brahim Ben Ahmed.

Själv hoppas han på fortsatt samarbete med Europa och lovordar Isabella Lövin för hennes arbete med det nya avtalet.

AHMEDOU OULD BEIYH ÄR EN pensionerad fiskekapten som slutade 2005. Då hade han jobbat i 40 år på båtar från sju olika länder. I dag använder Greenpeace hans långa erfarenhet för undersökningar om tillståndet i havet.

– När jag började i mitten på 60-talet hade staten just börjat sälja rätten att fiska. Då fanns gott om fisk och havet mådde bra, men det började snart gå fel. De främmande flottorna trålade sönder bottnarna och tog stora bifångster som kastades ut.

Biomassan har minskat kraftigt och många arter har försvunnit helt, även inom det skyddade området i nationalparken Banc d’Arguin.

– Jag är rädd för att de ansvarslösa metoderna kan leda till att all värdefull fisk försvinner på sikt.

Sista stoppet i Nouadhibou är hos det rådgivande forskningsinstitutet Imrop som föreslår gränser för fisket, till exempel genom periodiska biologiska fiskestopp. Vicedirektören Mahfoud Taleb Sidi ser också positiva sidor i det nya EU-avtalet: bättre kontroll på hur mycket som faktiskt fiskas, minskat tryck på den känsliga bläckfisken och stopp för trålning nära land. Men i princip är han också kritisk till bottentrålning som metod:

– Det borde undvikas helt. Hantverksmässigt småskaligt fiske och andra mer selektiva metoder är bättre för miljön.

Några veckor senare frågar jag Isabella Lövin hur det gått med Mauretanienavtalet. Det visar sig att de europeiska fartygen strejkar. Spanjorerna vill riva upp hela avtalet och de spanska båtarna får till och med statsbidrag på sex miljoner euro för att ligga still.

– Men jag tror inte det håller i längden, till slut får de nog ta skeden i vacker hand. Fjärravtalen är förstås en balansgång, men i bästa fall kan de lotsa i rätt riktning. Utan EU finns risken att allt fiske säljs ut till kinesiska bolag utan tydliga principer, säger hon.

Mauretanienavtalet är något av en testballong, flera av eus fiskeavtal med västafrikanska länder ska snart omförhandlas. Samtidigt går det stora reformarbetet av hela fiskeripolitiken in på slutvarvet (läs artikel på sidan 39). De dramatiska vågorna på stranden i Nouakchott svallar hela vägen till Bryssel.

Nätverk för öppenhet

Den lokale journalisten Jedna Deida har hjälpt oss med visum och andra tillstånd för att rapportera från Mauretanien, som har komplicerad byråkrati men tveksam demokrati. Nuvarande presidenten Aziz är en general som tog makten i en statskupp 2008.

– Trots allt finns en högre tolerans för kritisk journalistik här än i grannländerna, berättar Jedna som är koordinator för Rejoprao, ett nätverk av journalister som skriver om fiske i alla de västafrikanska länderna.

Nätverkets gemensamma blogg handlar om hållbart fiske och driver på för öppenhet kring avtalen.

– Vi har kommit ganska långt, men hanteringen av pengar är känslig. Mycket försvinner på vägen och det finns också de som menar att européerna inte har så stort intresse av att infrastrukturen faktiskt förbättras. Så länge den är svag kommer Mauretanien att fortsätta vara beroende.

Läs mer:
Hur går det med avtalen och EUs nya fiskeripolitik? Följ utvecklingen på webbplatserna cfp-reformwatch.eu , www.cape-cffa.org och rejoprao.blog4ever.com.

Naturskyddsföreningen stöder både de småskaliga fiskarna inom FNP, M2000 och journalistnätverket Rejoprao genom organisationen CFFA – Coalition for fair fisheries arrangements.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Fiska med delfiner

Imraguens är Mauretaniens ursprungliga fiskarbefolkning. De fiskar fortfarande med nät och segelbåt i nationalparken Banc d’Arguin. Men deras unika samarbete med delfiner dog ut för över 30 år sedan.

DET LÅTER SOM EN SAGA när lokale journalisten Jedna Deida berättar om imraguenfolkets traditionella sätt att fiska. Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle.

– Jag trodde själv att det handlade om legender, tills jag fick se en film som dokumenterar metoden. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna.

Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.

Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket.

Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor. Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust.

Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet. Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp. Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå.

Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner. Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök.

I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar. Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou.

Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Nu har vi med oss den gamle fiskaren Ahmedou Ould Beyih som är född i Banc d’Arguin och kan området. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.

Just när vi når havet igen händer det som inte får hända. Punktering! Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader. Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas (starkt, skummigt med myntablad), grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset.

IWIK LIGGER PÅ EN HALVÖ, sista biten kör vi genom halvhögt vatten. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk. Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.

Hamma Ould Jideydou står i aktern och styr in mot stranden. När båten lagt till får vi en pratstund under en tältduk. Delfinfisket är det ursprungliga och när det började vet ingen, berättar han. Bara några få kunde konsten att kalla på delfinerna genom att slå stora träkäppar mot vattenytan.

– Jag var med som pojke på 70-talet. En enda person kunde få upp till 40 fiskar. Allt var väldigt välorganiserat, men nu är hela kunskapen borta. Bandet mellan människa och djur har brutits.

Delfinerna hjälpte människorna och fick i gengäld vara ostörda. Djur som fastnade vid lågvatten fick hjälp att komma loss. Hamma tror att ett skäl till att delfinfisket upphörde var motorbåtarna som började komma in. Imraguens uppmuntrades också till »modernare« fiske med piroger och ljuden störde djuren.

Enligt nationalparksreglerna får bara imraguens fiska i parken nu, skonsamt med segelbåtar. Men hårt europeiskt industrifiske strax utanför har decimerat bestånden, vissa arter har försvunnit och franska Total borrar efter olja precis vid gränsen. Båtarna som kommer in den här kvällen har bara små fångster ombord.

– Fisken räcker inte nu. Vi vill ha mer inflytande över när och hur mycket vi får fiska, men reglerna sätts av folk utifrån, säger Hamma.

Innan vi lämnar byn får vi följa med en av båtarna ut till den låga fågelön Zira. Vi ser pelikaner, flamingo, mängder av skarvar och måsar, men flyttsäsongens väldiga mångfald är inte här än. Det svalkar skönt i vinden, träet knarrar – och som en motvikt till skönheten springer feta kackerlackor kors och tvärs över durken.

Etiopien: Kompost räddar jorden

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Etiopien: ekologiskt jordbruk, Internationella reportage Aksum, ekologiskt jordbruk, etiopien, ISD, kompost, Sue Edwards, Tigray

haregwa2 — – Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar Haregwa Gobezay. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2013

Haregwa Gobezay har förvandlat en stenig ravin till en grönskande fruktträdgård med 6 700 mangoträd. Hon är en av de etiopiska bönderna inom Tigrayprojektet som vänt jordförstöring och svält till bördighet och stärkt biologisk mångfald. Modellen är smart ekologiskt jordbruk där småbönderna själva spelar huvudrollen.

Bönder litar på andra bönder och det de ser med egna ögon. Oftast är de själva de största experterna, säger Hailu Araya som följer oss på några dagars fältbesök i höglandet runt staden Aksum i Tigray, norra Etiopien.

Han jobbar för miljöorganisationen isd som startade Tigrayprojektet 1996 med uppbackning av lokala statliga myndigheter. Internationellt har det blivit ett uppmärksammat exempel på att ett innovativt småskaligt jordbruk i samklang med ekosystemen kan öka både skördar och biologisk mångfald, även i områden som Tigray där torka och jorderosion är stora problem.

Bland annat fick initiativtagarna Sue Edwards och Tewolde Berhan Gebre Egziabher Göteborgspriset för hållbar utveckling 2011. Tewolde har också fått ”alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award 2000 och fns stora miljöpris Champions of the Earth år 2006.

Men projektet tillhör i första hand bönderna, menar Hailu. Det är de som hittar lösningar och experimenterar fram de metoder som nu sprider sig över hela Etiopien.

Vi baxnar också inför driftigheten, uppfinningsrikedomen och arbetsinsatsen hos de jordbrukare vi möter. Araya Welde Aregay har ägnat 18 år åt att terrassera en hel bergssluttning och sedan fylla terrasserna med odlingsbar jord som han själv skapat genom att krossa sten och blanda med växtdelar. Abadi Redehei vattnar bördiga fält och trädgårdar med hjälp av kanaler och brunnar som han grävt för hand i ett sinnrikt system. Änkan Medhin Gereziher har stoppat erosion och säkrat vattentillgång med dammar och diken.

ALLRA STARKAST intryck gör kanske Haregwa Gobezay, en 32-årig sexbarnsmor som förvandlat eroderad mark och steniga raviner längs en flod nära staden Rama till en stor fruktträdgård genom att flytta dit jord och tillföra kompost. I dag levererar hon produkter ända till huvudstaden Addis Abeba nästan 100 mil bort.

De flesta av bönderna här har riktigt små jordbruk, sällan mer än en hektar. Haregwa Gobezay är storbonde med lokala mått mätt. I dag har hon bland annat 6 700 mangoträd på sina fem hektar mark och en hjord om 15 mjölkkor. Men hon började i den lilla skalan.

– Här fanns ingen matjord alls, bara en eroderad markplätt som jag hyrde vid floden för att odla grönsaker, berättar hon.

Det är svårt att tro, där vi sitter i skuggan av träden i den stora mangolunden. Olika fåglar sjunger och Haregwa berättar att antiloper ofta kommer hit. Den första inspirationen fick hon 1998 från ett program hon såg på eritreansk teve (gränsen ligger mindre än två mil härifrån). Hon förstod att med bevattning från floden och rätt metoder kunde hon få fler skördar än den enda som regnsäsongen ger.

För åtta år sedan planterade hon 50 mangoträd och mellan dem grönsaker som lök, kål och grönpeppar. För träden grävde hon 1,5 meter djupa hål som fylldes med gödsel och bra jord. När de växte upp och skuggan ökade skiftade hon till kvävefixerande (gödande) foderväxter som alfalfa och ärtväxten desmodium. Sedan har odlingsområdet vuxit i etapper, främst genom att hon hyrt land av andra bönder.

Till en början fick hon köpa gödsel och transportera hit, men nu ger komposten tillräcklig näring för alla odlingar. Vid huset visar hon oss de skuggade groparna där gödsel från boskapen, hushållsavfall och växtrester blandas till kompost. På köpet får hon biogas som kan användas i hushållet till matlagning och belysning. Hon använder varken bekämpningsmedel eller handelsgödsel.

– Komposten ökar produktiviten och gör att jag slipper problem med skadeinsekter.

Enligt ISDs forskning är avkastningen från åkrar där man använder kompost högre än i kemiskt gödslade odlingar. Andra positiva effekter är färre skadedjur, minskade ogräsmängder (fröna dör under förmultningsprocessen), ökad biologisk mångfald och mindre sårbarhet vid torka (högre mullhalt ger bättre vattenhållande förmåga). Dessutom är kompost ett billigare alternativ för småbönder med knappa resurser.

– Jag är stolt över odlingarna och har kunnat bygga ett fint hus utan att sätta mig i skuld. Min dotter studerade och jobbar på apotek i dag. Om du anstränger dig kan du få allt du behöver av jorden, säger Haregwa.

Hon anställer också skolbarn för att hjälpa till, men de får inte jobba mer än att de klarar skolarbetet. Inkomsterna har hjälpt föräldrarna att finansiera vidare studier. Efterhand har det också blivit fler odlare runt flodkröken. Haregwa har en liten plantskola och lär bland annat ut hur man ympar.

– Min dröm är att kunna bygga upp ett lokalt träningscentrum för bönder här, säger Hailu Araya.

Lokal anknytning och anpassning har varit grundpelare i Tigrayprojektet från start. Strategierna har sett olika ut i olika samhällen, men bland de viktigaste är:

Utbildning i att återcirkulera näringsämnen med kompost.
Dräneringsdiken uppströms och vallar för sänka hastigheten på vattenflödet och stoppa erosion.
Dammar och diken för att samla vatten till torrperioden, ”rainwater harvesting”.
Kvinnosatsningar som ekonomiskt stöd till änkor och utbildning i matförädling för unga arbetslösa.
Plantering av multifunktionella träd som ger foder, bränsle, skugga och kvävegödsling.
Återinförande av inhemska grässorter som håller kvar vatten och hjälp med frön och groddplantor.

HEMMA HOS modellbonden Gebreyohannes Tewolde får vi se exempel på odlingstekniker som projektet lär ut och vidareutvecklar med böndernas hjälp.

”Planting in space” innebär att så grödor som fingerhirs med större mellanrum i kompostbehandlad jord. Åtgärden kan dubbla skördarna. ”Push-pull” är ett sätt att bekämpa skadedjur och ogräs biologiskt (se även sid 24). Gebreyohannes odlar desmodium mellan de höga majsplantorna eftersom växtens doft driver ut skadeinsekter och hämmar ogräs, samtidigt som den göder och ger foder. Runt fältet har han planterat elefantgräs som lockar ut insekterna.

Gebreyohannes testar olika metoder och jämför kompost och konstgödsel inom odlingarna, som totalt omfattar en halv hektar. På den ytan föder han en familj på sju personer.

– Det är svårt att övertyga bönder, de vill själva se att åtgärderna ger effekt. Men fungerar det blir du deras bästa vän, säger Arafayne Asmelash som är regional projektledare i Tigray.

Tillsammans med honom besöker vi också Adi Nefas där projektet startade.

– När vi kom hit var området väldigt eroderat med raviner som bredde ut sig. Först trodde bönderna att vi var ute efter mark eller ville tjäna pengar på dem.

I dag är området grönare än landskapet runt omkring. Träden kring kyrkan har spritt sig till en lummig dal kring en vattenspegel, den gamla heliga källan som växt till under åren. Här finns också ett utbildningscentrum där bland annat kompostteknik lärs ut. Men många av områdets bönder har anammat metoden bara genom att se grannarnas exempel.

Adi Nefas är ett av områdena där Tigrayprojektets metoder ställts mot ett annat statsstött program med högavkastande grödor och kemisk gödning (Sasakawa Global 2000). Det visade sig ha avigsidor som negativa miljöeffekter av långvarig konstgödning och höga kostnader för områdets fattiga småbönder. Flera fastnade i skuldfällor.

De lyckade erfarenheterna från Tigray har lett till att Etiopien nu tillämpar metoderna över hela landet, bland annat med understöd av fns utvecklingsprogram undp. Modellen har blivit regeringens huvudstrategi för att bekämpa fattigdom och jordförstöring.

Hjälper bönder

Institute for Sustainable Development grundades 1996 med syftet att hjälpa bönder att förbättra miljön och produktiviteten med hjälp av ekologiska odlingsmetoder. Stöd får man bland annat från Third World Network och Naturskyddsföreningen. ISD jobbar även med projekt som stadsjordbruk, biogas och kulturell mångfald. Man samarbetar också med miljögrupper i skolor.

Flora bakom Tigrayprojektet

Upprinnelsen till Tigrayprojektet är det äkta paret Sue Edwards och Tewolde Gebre Egziabhers mastodontarbete med Etiopiens och Eritreas flora, ett verk i sju volymer som tog 30 år att färdigställa. Sverige och Uppsala har spelat en viktig roll.

Den unga engelska botanisten Sue Edwards kom till Etiopien 1968 för att undervisa. Ungefär samtidigt kom Tewolde Berhan Gebre Egziabher tillbaka till Etiopien efter att doktorerat inom ekologi i Wales.

– Tewolde märkte att han inte kunde tillämpa det han lärt sig eftersom han inte kunde identifiera de lokala växterna, berättar Sue när vi träffar paret i deras hem mitt i en grön oas i utkanten av Addis Abeba.

Lösningen blev ett bokprojekt med Sue som redaktör: en flora för Etiopien och Eritrea. Uppgiften visade sig vara stor, inte minst som landet har en unik mångfald med uppåt 7 000 växtarter. Här finns många ursprungliga varianter av odlade arter som utgör en viktig genbank. Till exempel räddade gamla etiopiska sorter världens skördar av korn när spannmålen höll på att slås ut av rödsotsvirus på 50-talet.

Två viktiga samarbetspartner blev Uppsala universitet och Kew Garden i Storbritannien. Svenska biståndsorganet Sarec sköt till resurser och svenskan Inga Hedberg blev medredaktör. Under militärdiktaturen fungerade Uppsala bland annat som utbildningsbas för Tewoldes studenter som arbetade med verket.

Både han och Sue hade själva vuxit upp med jordbruk och ville gärna koppla lokala jordbrukares kunskaper till modern ekologisk teknik. Ett tillfälle kom när rebellerna som leddes av Tigreanska befrielsefronten störtat militärregimen 1991 och Tigray som länge varit stängt och eftersatt öppnades. Sue och Tewolde startade isd och fick med de lokala myndigheterna på idéerna.

– Området runt Aksum är en urgammal högkultur och landskapet var väldigt utarmat. Här var nästan trädlöst, stora raviner och uttorkade floder. Det kändes som ett bra område för att försöka vända processen, säger Tewolde.

Parallellt spelade han en viktig roll som förhandlare för utvecklingsländerna inom de internationella förhandlingarna om biologisk mångfald och bönders rättigheter till genetiska resurser. I dag är han chef för Etiopiens naturvårdsverk, en position som i princip motsvarar miljöminister, och har utarbetat landets nya miljöpolicy.

Både Sue och Tewolde menar att det är nödvändigt med samarbete mellan civila organisationer som isd och statliga myndigheter i ett land som Etiopien.

– Det är just det som säkrar kontinuiteten i projekten. På egen hand skulle isd aldrig kunnat få till en sådan process och dessutom utveckla den på nationell nivå, säger Tewolde.

ÄVEN OM de klimatiska förhållandena ser väldigt olika ut på olika håll finns goda förutsättningar för matsäkerhet i Etiopien som helhet i dag, menar paret. Men handelsutbytet mellan olika områden behöver förbättras.

– Det jag tror att vi lyckats visa är att om du tar hand om miljön så blir den mycket bättre på att ta hand om dig, säger Sue Edwards.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar för skogen

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Alva Snis Sigtryggsson, Artiklar på svenska, Porträttintervjuer Alva Snis Sigtryggsson, Fältbiologerna, klimatförändring, miljö, Ojnareskogen

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 1 2013

Miljöhjälten Alva Snis Sigtryggsson har gjort Fältbiologerna trendiga igen. När kungen vägrade dela ut priset till henne hamnade hon till och med på kvällstidningslöpen. Fast själv jobbar hon helst i det tysta.

– DET VAR HÄR ALLA poliserna stod. Och här är provbrottet som Nordkalk tog upp. De lovade att det inte skulle vattenfyllas, men trots att de pumpade som galningar är det en liten sjö nu.

Alva Snis Sigtryggsson visar runt i den vinterlugna Ojnareskogen. Just nu känns dramatiken från sommarens stora miljöstrid fjärran. Men Högsta domstolens beslut om inhibition (tillfälligt stopp) för brytningsplanerna i den känsliga naturen intill ett Natura 2000-område är bara en delseger. Samma dag som vi träffas skriver Gotlands Allehanda att Nordkalk planerar att återuppta ”visst arbete” i januari.

En seger har Alva och Fältbiologerna ändå redan vunnit: uppmärksamheten. Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation har inte synts och hörts så mycket i medier och debatt på många decennier. Ojnareskogen och Bungetäkten hade man jobbat med på ett juridiskt plan i sex år innan läget blev akut i somras och ett gäng åkte upp från Almedalen för att förhindra avverkning.

– Jag tror att aktionen väckte en insikt: att folkrörelsen faktiskt inte är död i Sverige. Stödlägret blev en nytändning, vi får många nya medlemmar och nu vet de flesta i vår ålder vilka Fältbiologerna är och vad vi står för. Det känns som payback för många år av tyst arbete.

När Alva gick med i Fältbiologerna 2009 var det delvis för att de erbjöd en billig biljett till det stora klimatmötet i Köpenhamn.

– Jag tror det var första gången i mitt liv som jag blev så där riktigt jättearg. Där fanns ingen vilja att komma någonstans. Samtidigt var det oerhört peppande att demonstrera ihop med tusentals aktivister från hela världen.

I somras deltog hon i FN-toppmötet Rio+20 med samma känsla av frustration.

– Efteråt tänkte jag att vi behöver en massa lokala initiativ för att bygga hållbarhet, vi kan inte bara vänta på FN. Precis då kom Ojnareskogen.

När vi ses har DN just publicerat en debattartikel som Alva skrivit tillsammans med Naturskyddsföreningens ordförande och WWFs naturvårdschef. Tidigare under hösten fick hon priset Årets miljöhjälte. Kungen skulle dela ut det, men valde att avstå med motiveringen att han inte ville bli förknippad med civil olydnad. Alva hamnade på kvällstidningslöpen.

– Det kanske inte var så mycket kungens eget beslut, men frågan är om det var så bra som mediestrategi. Nu blev uppmärksamheten så mycket större. För mig kändes det lite absurt att hamna mitt i debatten om monarkin.

Det är lätt att förstå att medierna lyfte fram den viljestarka nittonåringen med mullevibbarna. Själv är hon egentligen ganska blyg och trivs bättre bakom kulisserna.

– Men det kändes som om någon måste säga de här sakerna.

Att våga ta ställning har hon med sig hemifrån. Föräldrarna var starkt engagerade på 70- och 80-talen och Alva fick stöd i beslutet att hoppa av geografiutbildningen i Stockholm och stanna på Gotland (nu läser hon biologi på distans här). Hon kommer aldrig att glömma ett telefonsamtal med pappan då han konstaterade, med lite darr på stämman, att Ojnareskogen, det är nog fan större än almstriden.

Det finns en rädsla för engagerade människor i vårt individfokuserade samhälle, menar Alva, som fått frågan om hon inte blivit besatt av Ojnareskogen.

– Fast då undrar jag om det inte är andra som är besatta i så fall, av sånt som nya datorer eller nya kök. Kanske är det sundare att vara besatt av en skog?

Det positiva hon kan se i medieturbulensen efter priset är att nyheten om Ojnareskogen nådde nya grupper. Det negativa att den visar hur kontroversiellt det ändå anses att jobba för miljön.

– Miljöförstöring är norm, förutom lite små förbättringar här och var. Det är så vi lever, så politiken ser ut. Tar man ställning emot så blir det kontroversiellt.

DEBATTEN OM CIVIL OLYDNAD tycker hon också är konstig. Vi hyllar det i andra tider och andra länder, men inte här och nu. Det är som om vi utgår från att svenska lagar och rättssystem är perfekta.

– Vad som är rätt och fel är förstås komplicerat. Men i ett sånt här fall, där till och med Naturvårdsverket kallat processen rättsvidrig och Nordkalk fick rätt att avverka trots att processen inte var slutförd, kändes det väldigt motiverat. Jag tycker det var konstigare att man skickade 70 poliser hit trots att inga större lagbrott skett.

Egentligen hamnar det hon själv gjort inom lagens råmärken. Lägret låg till exempel på Naturvårdsverkets mark och hade tillstånd. Det tydligaste exemplet på civil olydnad var när Greenpeaceaktivister kedjade fast sig i skogsmaskinerna.

Femton hektar hann bolaget ändå hugga, nästan dubbelt så mycket som länsstyrelsen gett klartecken för. Om inte fältbiologerna ställt sig i vägen tror Alva att avverkningen fortsatt i samma höga tempo.

Vi vandrar genom den låga tallskogen. Träden ser rätt klena ut, men årsringsräkningar har visat att många är över 250 år gamla. Inventerare har hittat 270 rödlistade arter. Hittills.

Kalkgrunden med tunt jordlager bildar en speciell typ av alvarmark. Skogen är Gotlands största sammanhängande område, med bland annat halva världsbeståndet av gaffelfibbla. Grundvattnet ligger mycket nära ytan och olika vattenflöden i komplicerade sprickbildningar gynnar olika typer av växtlighet.

– Hela området är som ett stort reningsverk som säkrar dricksvattnet i Bästeträsk. Kalkbrottet kan dränera den grunda sjön och risken är stor för saltvatteninträngningar som också hotar jordbruk och djurskötsel.

Vattnet i ett av provbrotten är salt, Alva tror att det beror på att en kapsel med vatten från det gamla littorinahavet spräckts.

Värdena har inte alltid varit uppenbara. Länge sågs Ojnareskogen mest som skräpskog och inte ens den lokala Naturskyddsföreningskretsen lyfte fram den när man skulle presentera fina naturområden på Gotland.

– Områdena runtomkring pekades ut, men inte Ojnareskogen. Men Naturvårdsverket har gått igenom det värdefulla här och planerar att göra området till nationalpark. Det gör exploateringsplanerna ännu absurdare!

Fältbiologerna som stannat kvar i Fårösund efter att lägret i skogen bröts planerar guidningar i skogen, upplagda som om nationalparken redan var ett faktum. Bland annat för skolklasser.

Det har skrivits en del om konflikter mellan lokalbefolkning och fastlandsungdomar, men Alva tycker inte alls att det stämmer. Den absoluta majoriteten av de engagerade bor på Gotland och motståndet mot kalkbrottet har drivits av en lokal förening.

– Kanske att vi kom in och tillförde ny kraft när många trodde att slaget redan var förlorat.

Under hösten har gruppen i Ojnareskogen varit med om att bygga upp ett nationellt nätverk mot den nya gruvboomen i Sverige. Alva hoppas på en bredare debatt om våra naturresurser.

– För mig känns det vansinnigt när man ställer kortsiktiga arbetstillfällen mot den grövsta formen av miljöförstöring …

ALVAS TIPS:

Inspirationsmusik: Amerikansk folkmusik. Det är otroligt häftigt med musiker som Pete Seeger som verkligen ville något med sin musik.

Inspirationsbok: Gamle franske diplomaten Stéphane Hessel skrev Säg ifrån! om det farliga med samhällets passivitet. Den är helt fantastisk.

Länk till texten på Naturskyddsföreningens webbplats

Hans Eek: Passiv påverkare

augusti 16, 2014februari 7, 2018 matshellmark Artiklar på svenska, Hans Eek, Porträttintervjuer Alingsås, Arkitektur, Hans Eek, Passivhus

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur nr 2 2012

Arkitekten Hans Eek kanske inte blivit profet i sitt eget land än, men
i sin hemstad Alingsås är han det definitivt. Och i Tyskland såväl som på EU-nivå leder hans extremt energisnåla passivhus utvecklingen.

KANSKE LIGGER DET en broms i själva ordet. Begreppet passivhus, som Hans Eek varit med att utveckla, kan tolkas negativt.

– När jag träffade amerikanske ambassadören var han imponerad men ville byta namnet: »you can never export it to the US unless you call it active house«, berättar han när vi träffas på hans arbetsplats Passivhuscentrum i Alingsås.

Det första hus som Hans Eek ritade var faktiskt ett aktivt solenergihus. Det var under energikrisen 1974 och pensionerade lärarinnan Helga Henriksson som inspirerats av Rachel Carsons Tyst vår beställde ett hus som enbart skulle värmas av solen.

Hans brann för bättre miljö och hade startat arkitektbyrån Efem ihop med några likasinnade arkitekter. Nu fick han chansen att rita en avancerad villa med stora solfångare, fläktar som drog ned värmen till stenmagasin i källaren och en reglercentral med åtta spjäll.

– Tekniken fungerade inte. Inte ens efter tredje ombyggnaden. Det kändes jättetråkigt, men Helga sa till mig att inte vara ledsen: »Vi bidrar i alla fall till forskning och utveckling.«

I nästa projekt tog Hans den andra vägen. I stället för aktiva lösningar försökte han minimera värmeförlusterna. Så pass att sol som strålar in, kroppsvärme och elapparater klarade nästan hela uppvärmningen. Den passiva solenergivilla på 174 kvadratmeter han ritade 1978 drog så lite som 2 500 kwh per år.

– De enkla principerna fungerade bättre.

Tjocka täta väggar, noggrann byggprocess och återvunnen värme via ventilationen. Så mycket svårare behöver det inte vara att bygga smart. I dag finns cirka 30 000 passivhus i Tyskland, Österrike och Schweiz och tekniken som Hans utvecklat tillsammans med tyske forskaren Wolfgang Feist har blivit en framtidsstandard i EU. Utanför Europa har han projekt på gång i Burkina Faso (tekniken fungerar lika bra för kylning) och kinesiska Dalian.

Passivhusen har också vidareutvecklats till nollenergihus (där solceller producerar lika mycket energi som huset använder) och plusenergihus (som producerar mer energi än de använder).

– Globalt sett går 40 procent av energin till boendet och 50 procent av koldioxidutsläppen, så det finns mycket att vinna. Jag är fortfarande optimist när det gäller klimatförändringarna. Jag tror vi kan klara det!

Kritikerna förutspådde mögelproblem på grund av tätheten och bullrande ventilation, men så har det inte blivit. Efems tidiga projekt ekobyn Tuggelite utanför Karlstad och radhusområdet Lindås som byggdes 2000 fungerar lika bra i dag som när de var nya enligt utvärderingarna. Och de boende trivs.

– Jag var inbjuden till Tuggelites 20-årsjubileum 2004. De flesta som flyttade in 1984 bodde fortfarande kvar.

Någon boom har det ändå inte blivit i Sverige. I dag finns det runt 2 000 bostäder byggda som passivhus.

– Det går alldeles för långsamt. För 20 år sedan låg vi långt före andra länder när det gällde energisnåla bostäder. Bland annat för att vi hade sbl 75, världens tuffaste byggnorm ur energiperspektiv. Men nu ligger vi efter.

Hans Eek ser flera förklaringar: småhusindustrin är ovillig att ställa om, det är svårt att övertyga bostadsföretag om att tänka långsiktig ekonomi. Och rikspolitikerna driver inte på.

– Jag är otroligt besviken på vår nuvarande regering. Tänket är så kortsiktigt, inga visioner.

I Västsverige har gensvaret varit bättre, bland annat genom det lyckade hållbarhetsprojektet Göteborg 2050 som Hans jobbade med enligt modellen backcasting: att sätta upp ett framtidsmål och sedan beskriva vägen dit.

– Konflikter handlar ofta om närtid. Tänker man 20 eller 50 år framåt är det lättare att enas.

Hemstaden Alingsås går också i bräschen. Här finns Passivhuscentrum och den första kommunala satsningen på att bygga om ett miljonprogramsområde till passivhus (Brogården, se sidan 26), som väcker stort intresse.

För ett år sedan flyttade Hans själv in i en nyrenoverad trea. Vi promenerar dit genom Alingsås låga trähuscentrum. Brogårdens 70-talslimpor ligger högt på andra sidan ett stort öppet fält.

– Det finns 800 000 lägenheter i Sverige som är byggda på det här sättet, vi står inför en jätteutmaning att bygga om dem till en bättre standard.

Inne i bostadsområdet finns hela skalan: från orörda hus via byggarbetsplatser under plasttak till färdigrenoverade. Det man slås av i Hans lägenhet är tystnaden. Eftersom han älskar musik och spelar både piano och fiol är det en bonus att kunna dra på utan att störa grannarna.

Väggarna är tjocka, men nischerna vinklade så att ljuset leds in. Den vittrade tegelfasaden revs och i stället byggde man en ny med 44 centimeter isolering. De indragna balkongerna gav köldbryggor och ersattes av utanpåliggande.

– Syftet med passivhus är att skapa en god boendemiljö. Man behöver inte vara miljöfreak för att bo så här. Bra energianvändning får man på köpet. Jag har sett det som min roll att visa att det är möjligt.

Som arkitekt har Hans Eek blivit känd för energilösningarna. Men han tycker inte att det finns någon motsättning mellan estetik och funktion: husen ska vara vackra också. Däremot är han kritisk till trenden att bygga med stora glasytor. Det skapar problem med värmeregleringen (även om fönstren blivit mycket bättre i dag än för tio år sedan).

– Det borde vara mer helhetstänk från början i byggprojekt. Många arkitekter skjuter över problemen till nästa steg: entreprenörer och vvs-konsulter.

Uppmärksammade nybyggen som Hammarby Sjöstad ser han som misslyckade när det gäller energianvändningen, även om miljötänket för vatten, avfall och kollektivtrafik är bra.

– Husen drar långt mer än byggnormen. Dessutom är fönstren så stora att man ofta fått sätta in luftkonditionering för att få ned sommartemperaturen.

Nysatsningen Norra Djurgårdsstaden känns mer ambitiös. Där vill han gärna spela en roll innan han går i pension. Där och i Kiruna.

– Att bygga upp en helt ny stad ger fantastiska möjligheter, Kiruna kan bli en förebild för eu och resten av världen.

Hans satt med i eus expertkommitté om forskning kring förnybar energi i fjol. Under en intensiv månad i Innsbruck sammanställde han delrapporten om byggande. Dit är han på väg efter vår intervju också, den här gången för att rita en passivvilla i massivträ efter österrikisk förlaga. Det blir kvällar och nätter med arbete men dagar i skidbackarna. Utförsåkning är en stor passion.

– Det är kanske enda gången jag verkligen kopplar av och fyller huvudet med helt andra saker. Dessutom använder man väldigt lite energi, mest för liften. Jag räknade ut att det går åt ungefär 20 kWh på en hel veckas skidsemester när man åker tåg ned!

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Sofia Jannok: Sjunger fjällens skönhet

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Porträttintervjuer, Sofia Jannok Ahpi, Assugattis, Sapmi, Sofia Jannok

Texten publicerades ursprungligen i Sveriges Natur 1 2009

Sofia Jannok skapar helst sin musik ute på de öppna fjällvidderna, utan notpapper eller instrument. Men en inspelningsbar mobil bär hon alltid med sig.

SOFIA JANNOKS mjuka röst glider snabbt mellan olika tonhöjder. Sången är ofta ordlös men fylld med innehåll: man kan höra glödens röda hetta, tundrans vita oändlighet och västvindens vinande.

– Även om jag vill beskriva relationer eller annat i låtarna hämtar jag bilderna från naturen. När man varit mycket ute blir det lätt så, säger hon.

26-åringen från Gällivare har just släppt sin andra skiva, Assugattis (Vid glöden). Alla låtar är på samiska och musiken har tydliga rötter i jojken, även om den smälter samman med modern jazz och pop till en alldeles egen blandning.

Men försöker man placera henne i världsmusikfacket, underavdelningen samiskt, slår hon bakut. När fotografen Thron Ullberg frågar om hon kan ta på den långa vita samedräkten som hon ofta bär på scen säger hon blankt nej. Svart skinnjacka får det bli.

– Jag vill bli lanserad som Sofia Jannok, inte som en ung samisk tjej. Fast jag har själv svårt att balansera ibland: mellan att behålla uttrycket, det genuina i min bakgrund, och att vara någon sorts turistattraktion.

I början var det väl lite så. Redan som elvaåring började hon sjunga offentligt tillsammans med en kompis i en duo. Det blev många uppträdanden inför turistgrupper. Men med tiden tröttnade hon på känslan av att det var viktigare att se ut som folk förväntar sig att en same ska se ut än vad man sjunger. Särskilt som hon är blond.

– För mig är det samiska inte en kultur man måste jobba för att bevara, något hotat. Det har funnits runt mig under hela min uppväxt, brinnande, levande, och jag bär det med mig.

Familjen har hus både i Gällivare och intill tundran Árvas utanför Arjeplog. De har egna renar tillsammans med släkten i samebyn Luokta Mavas.

En av låtarna på nya skivan beskriver vägen från Árvas till renarnas sommarviste. Där finns namn på rengärden, sjöar med bra fiske och andra platser som ofta nämns i familjen.

– Även om det är 30 grader kallt måste jag alltid ut och se horisonten när jag är hemma. Himlens valv som möter jorden.

För Sofia blir den känslan också en påminnelse om villkoren vi alla lever under:

– Vi står där mellan himmel och jord, små och nakna. Hur vi än försöker avskärma oss och vara självständiga så är vi helt beroende av naturen.

Klimatförändringen märks till exempel tydligt i svältkatastroferna som renhjordarna drabbats av flera år i följd. Med det oberäkneliga vädret har det börjat regna mitt i vintern. När regnvattnet fryser kommer renarna inte åt lavarna.

– Ofta framställs ju klimatproblemen med isbjörnar. Men jag tror få svenskar vet att djur lider här också.

Över huvud taget kan hon bli lite matt inför vår okunskap om den inhemska urbefolkningen. De flesta vet mer om amerikanska indianer, och ser de en lávvu (tältkåta) i fjällen kallar de den ofelbart för tipi.

– En kompis till mig hade läst om aboriginer och gick på om att staten tog deras marker och tänk att de äntligen kan få en del tillbaka. Men gud, vakna, tänkte jag. Vi samer har det också så, vi förlorar bara mer och mer för varje gruva.

Paradoxalt nog mötte hon en djupare diskussion om samer och minoritetsbefolkningar när hon och hennes band Peter Tikkanen Trio spelade i Kina. Där var journalisterna pålästa och kopplade till tibetanernas situation.

ATT SJUNGA PÅ SAMISKA INNEBÄR också att få förstår texten när hon turnerar söderut i Sverige eller utomlands.

– Det kan faktiskt ge mer närhet. Man kommer förbi de språkliga omvägarna och går direkt på kärnan. Speciellt den ordlösa sången, den förstår ju ingen direkt.

Jag berättar att min tolvåriga dotter blivit jätteförtjust i just de bitarna när skivan snurrat i stereon och att hon tycker det påminner om wailing, fast lägre och snabbare.

– Vad kul, så har jag också tänkt! Det är ju inte traditionell jojk, snarare handlar det om att waila loss och använda jojken som språk. För mig ger jojk en frihet att använda rösten.

På skivan finns också en mer traditionell jojk om en plats, Golle Máze (som sjöngs mycket under Altademonstrationerna mot kraftverksutbyggnad av en älv i Norge på 80-talet), och en ”personjojk”, Irene. Jojk är speciellt i så måtto att man egentligen inte sjunger om någon eller något utan människan eller föremålet finns i själva jojken. Känslan är det viktiga.

För Sofia fungerar musikskapandet på liknande sätt: ur munnen, via sinnena till hjärtat.

– Jag kan noter, men skriver sällan ned musik. Jag brukar memorera texter när jag är ute eller sjunga in på mobilen. Sedan försöker jag förklara känslan, vad jag vill säga, för bandet. Det här är en sjöfågel i sorg, kan jag säga. Hur låter det? Sedan fångar de känslan nästan på en gång.

Sjöfågeln finns i låten Gáhkkor (Lommen) från förra skivan Ceaskat (White). Grunden är en konkret händelse från hennes barndom: två lommar brukade ropa till varandra över sjön nära huset. Men en morgon hade en av dem fastnat i hennes morfars fiskenät.

– Det var jättesorgligt. I och för sig daltade ingen, vi åt sjöfågel till middag den kvällen. Men varje kväll hela sommaren hörde vi den andra lommen sörja. Jag gjorde en sång till den och för mig handlar den också om min morfar och mormor, som betydde otroligt mycket för mig. De hade så starka band till varandra.

Förr var det så naturligt med traditionell dräkt att samer sa att de tog på sig ”svenska kläder” när de inte bar kolt. Så kan det aldrig bli i dag, man lever alltid i två kulturer, menar Sofia. Även om man ibland kan känna mer gemenskap med naturfolk i andra delar av världen än med svenskar runt¬omkring.

Med på nya skivan finns också en traditionell vaggvisa.

– Det är den första sång jag någonsin hörde och den går verkligen way back generationer. Annars var jojken egentligen inte något starkt intryck under min uppväxt. Den var tabubelagd i vårt område, inte riktigt accepterad. Men det började lätta när jag var liten. Nils Aslak Valkeapää vågade jojka på lp-skiva när det fortfarande ansågs ofint och med artister som Mari Boine har det förändrats helt.

I låten Davádat (Västvinden) sjunger hon om stigar som går förlorade när renarna inte längre söker sig dit.

– Konkret handlar det om platser vi inte kommer till längre, kojor och boplatser som står tomma eftersom renarna inte väljer den vägen längre. Vi fjällvandrar ju inte för nöjes skull, renarna styr. Men jag saknar platserna. Kanske handlar det också om hela kulturen. I så fall finns kanske en släng av den där känslan av hot hos mig ändå.

Läs en kortare intervju med Sofia Jannok i samband med nya skivan Áhpi 2013.

Carl von Linné: Med egna ord

augusti 16, 2014mars 9, 2023 matshellmark Artiklar på svenska, Carl von Linné, Porträttintervjuer, Uncategorized botanik, Carl von Linné, Linnaeus, sexualsystemet, Stenbrohult, Uppsala

Porträttintervju med Carl von Linné publicerad i Sveriges Natur nr 2 2007

Ingen kunde vara mer rätt att intervjua i Sveriges Natur än Carl von Linné. Särskilt i år. Tyvärr missade vi chansen med ett par sekel. Eller ?

Carl von Linné, porträttintervju i Sveriges Natur 2/07. Med noter och litteraturförteckning.

De återskapade planteringarna vid Linnés Hammarby utanför Uppsala lyser av försommarfärger. Breda golvplank, ursprungliga blomstertapeter. Det sorlar i föreläsningssalen en trappa upp. Fullt av folk, mitt i mängden en välbekant grålockig peruk. Med myndig stämma lägger Carl von Linné ut texten om sin egen betydelse för botaniken.

Kort förvirring, sedan förstår jag. Hans Odöö gör sitt märkligt levande Linnéporträtt för en grupp turister.

Jag fortsätter ut i trädgården, runt hörnet. Kanske var det just här Linnés lund låg, den som han älskade att vila ut i.

Det är varmt, gräset ser skönt ut. Varför inte? Ingen kan väl misstycka en kort vilopaus i linneansk anda. Särskilt inte efter några veckors djupdykning i litteratur av och om den store. Ljusa lövverk vajar mot blå himmel. Trafikbruset från E4an någon kilometer bort sjunker undan. Tiden försvinner.

– Kom hit, min unge vän. Hur många slags örter tror Ni jag täcker med handen??

Jag reser mig på armbågarna och ser peruken igen. Och samma bruna, livliga ögon som på porträtten. Linné själv vilar på marken ett par meter ifrån mig, med ena handen utsträckt i gräset.

Jag skjuter undan chocken och gissar. En sådan intervjuchans får inte missas. Linné svarar med ett leende och en genomgång av beståndet med namn och plats i systemet.

– Döm härav, min vän, hur stort antalet är av de örter som växer på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara som har skapat dem. (1)

Han bjuder mig att smaka ur en stor skål med klarröda smultron.

– Sedan jag var i dödens käftar av gikt och blev kurerad med smultron så äter jag var sommar så mycket smultron jag förmår och magen gitter emottaga, berättar han, tar en munfull och lutar sig tillbaka. (2)

– Nå, vad vill Ni fråga mig? Vad ska vi diskutera? (3)

Blicken är uppfordrande, ögonen ganska små men med en glans och något genomträngande jag aldrig sett hos någon annan. (4)

Jag frågar hur han ser på uppmärksamheten runt jubileet och visar en hundralapp med blomsterkungens porträtt.

Han nappar åt sig sedeln, skärskådar och skrockar förnöjt. Helt på sin plats, tycker han:

– Ingen har varit större botanikus eller zoologikus. Ingen har så totalt reformerat en hel science, och gjort en ny epok. Ingen har heller rangerat alla naturens produkter i sådan redlighet. (5)

Porträttet är han också tillfreds med.

– Förlagan gjordes av herr Roslin, så förträffligt att intet kan vara likare. (6)

Vad ser Ni som Er största insats?

– Methodem sexualem. Med otrolig möda räknade jag alla örters ståndare och pistiller, och gjorde en Methodum plantarum som är den fullkomligaste världen sett. Tidigare rådde ett kaos, vars moder är dumheten, vars fader är observansen och vars amma är fördomen, suckar han. (7)

– Myckenheten av Naturens rikedomar är så stor att intet minne är tillräckligt: Det fordrades att kunskapen skulle bringas till form av vetenskap. Jag har härpå använt hela min lilla levnad. Var sten, växt, djur själv ska säga en okunnig sitt namn så att det förstås av alla som lärt sig språket. (8)

Han räcker tillbaka sedeln, reser sig och tecknar åt mig att följa. Det märks att han är till åren kommen: lite hopkrupen, med dammiga skor och strumpor, lång skäggväxt och en gammal grön rock med ett ordenstecken. (9)

Ur en matta av friskt gröna blad plockar han ett par plantor och visar två oanseliga, olika blommor. Skogsbingeln, Mercurius Perennis, har ståndare och pistiller på skilda plantor: hanblommor och honblommor som når varandra med hjälp av vinden. Det första exemplet han använde för att förklara sexualsystemet.

– Själva bladen uti blomman gör allenast tjänst av brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias, blommar han ut och fortsätter:

– Brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulveram genitalem som faller på tubam och foecunderar ovarium. (10)

Trots mitt klena latin förstår jag att en och annan samtida fann Linnés växtliga vällust väl explicit. Men systemets framgång tystade kritikerna.

Utgångspunkten var hans egna samlingar av torkade växter, djur och stenar.

– Mitt herbarium är ofelbart det största världen skådat. (11)

Samlingarna finns här på Hammarby, i ett litet hus han lät bygga efter den stora stadsbranden i Uppsala 1766, förklarar Linné och går före uppför backen.

– Till mitt museum in altis, mitt slott som jag byggt i luften. (12)

Jag vet att samlingarna såldes efter Linnés död, har själv sett dem i London. Men när dörren knarrar upp finns allt där igen: skåpen står fulla av herbarieark, djur och stenar. Förbryllad dimper jag ned på en av träbänkarna för lärjungar medan Linné rumsterar bland lådorna. De äldsta växterna är från hans barndom i Småland.

– Min far smittade mig med sin håg till blomster. Ända från vaggan fick jag sitta i trädgården i Stenbrohult. När jag inte kunde blidkas på annat sätt tystnade jag strax så snart jag fick en blomma i handen. (13)

I en egen liten trädgård planterade han sådant som fanns i faderns.

– Men dessutom alla vilda växter, ehuru det icke behagade honom att jag orenade trädgården med vilda ogräs. (14)

Så börjar han bläddra bland arken igen.

– Här finns nästan alla sibiriska växter, skickade av Gmelin. Här talrika trädgårdsväxter ur Cliffords trädgård. Så gott som alla Europas botanister har liksom tävlat att sända mig sina rariteter. Alla lapska uppletade jag med otrolig flit. (15)

Han berättar om lapplandsresan, den första. Om strapatser och samerna som inspirerade med sin enkla och friska livsstil.

– När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. (16)

Den nordliga naturen imponerade, men när jag frågar om svenska favoritområden hamnar vi i söder:

– Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne. Slätten emellan Malmö och Trelleborg är den härligaste i världen, ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd. (17)

Naturen ska vara nyttig för människan, betonar han, för att i nästa andetag låta som en modern ekosystemteoretiker.

– Ett sådant samband förefinnes mellan samtliga delarna, att om en enda av dem vore borta, det hela ej skulle äga bestånd. Vissa växter kräva nämligen viss jord, vissa insekter hämta sin föda från vissa blommor, vissa kreatur från vissa växter. (18)

– Men vad betyder mötet med naturen för Er?

– Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje samt är högsta spetsen av mänsklig lycka, säger Linné och går fram till ett av fönstren. (19)

Jag följer blicken över trädgård, åker och äng tills hans tids småskaliga odlingsbygd blir oskarp i det vågiga 1700-talsglaset. I stället tonar storjordbruket fram, det som SLU ersatte Linnés landskap med så sent som på 1970-talet. Trafiken brusar i fjärran. Jag är ensam.

Kort om Linné:

Favoritplats: Stenbrohult, jämfört med andra orter liksom en drottning bland systrarna. Ja, prästgården där tycks liksom av Flora själv utsirad. (20)

Laster: Coffé och tobak. (21)

Om hustrun: Om jag inte varit kär hade jag ofelbart utrest och lämnat Sverige 1738. (22)

Noter:

1) Möte med Linné skildrat av Anders Fredrik Skjöldebrand i Voyage Pittoresque au Cap Nord (1801), citerad i Pauline Snoeijs Linnés brudkammare, sid 2 (bok nr 11 i litteraturlistan nedan)

2) I Linnés självbiografi nr 3, sid 145 (bok nr 7)

3) Linnébeskrivning av Johann Beckmann, refererad i Blunts Linnébiografi sid 176 (bok nr 9)

4) Christian Fabricius om Linné, citerad i Snoeijs bok, sid 13 (bok nr 11), Fries refererad i Blunts biografi sid 167 (bok nr 9)

5) I Linnés självbiografi nr 3, sid 146 och efterföljande sidor (bok nr 7)

6) I Linnés självbiografi nummer 4 sid 134 (bok nr 7)

7) I självbiografi nummer 4 sid 162 (7) och brev referat i Ahnfelts Carl von Linnés levnadsminnen, sid 31 (bok nr 8)

8) Linné. Tal 1772 i Uppsala Domkyrka, sidan 6 (bok nr 4)

9) Linnébeskrivning av Beckmann, citerad i Blunt s 174 (bok nr 9)

10) Båda citaten ur Linnés Præludia Sponsaliorum Plantarum 1729 (bok nr 6)

11) I Linnés självbiografi nr 5, sid 189 (bok nr 7)

12) Om museet bl a i Marita Jonsson: Carl von Linné, boningar trädgårdar och miljöer, sid 165 f (bok nr 10) och Blunt, sid 220 (bok nr 9)

13) I Linnés självbiografi nr 2, sid 59 och nr 4, sid 156 (bok nr 7)

14) I Linnés självbiografi nr 4, sid 156 (bok nr 7)

15) I Linnés självbiografi nr 4, sid 173, och nr 5, sid 189f (bok nr 7)

16) I Linnés lappländska resa sid 102 (bok nr 3)

17) Linnés skånska resa sid 197+238 (bok nr 2) och Strandell/Gullers: Linnés Sverige, sid 70 (bok nr 12)

18) Ur Linnés De politia naturae (Naturens ordning) 1760 sid 73 (bok nr 5)

19) Ur Linnés De curiositate naturali (Om naturens underlighet) 1748 sid 59 (bok nr 5)

20) Linnés Spolia Botanica sid 58 (bok nr 3)

21) Linnés Anmärkningar om coffé, sid 20+32 (bok nr 1)

22) Ahnfeldt, sid 43 (bok nr 8)

Käll- och litteraturförteckning

Av Carl von Linné:

1. Anmärkningar om Coffé 1747. Fabel 1962

2. Carl Linnaei Skånska resa. (1749). W&W 1975. Red Carl-Otto von Sydow.

3. Carl von Linnés ungdomsskrifter I-II. Red Ährling, Ewald. Norstedts 1888. Innehåller:

Spolia Botanica C Linnaei (1729) och Lapplandsresan (1732).:

4. Deliciae Naturae. Tal hållit uti Upsala Domkyrka år 1772 den 14 december vid Rectoratets nedläggande. Tryckt i Stockholm 1773.

5. Om undran inför naturen och andra latinska skrifter. Red Hagberg, Knut. Natur och kultur 1962. Innehåller: Naturens ordning (De politia naturae) (1760) och Om undran inför naturen (De curiositate naturali) (1748).

6. Præludia Sponsaliorum Plantarum. Om förspel till växternas bröllop (1729).

7. Vita Caroli Linnaei (Carl von Linnés självbiografier). Red Malmeström, Elis och Uggla, Arvid Hj. A & W Stockholm 1957.

Om Carl von Linné:

8. Ahnfelt, Arvid: Carl von Linnés lefnadsminnen. Adoxa 2004 (faksimil efter 1877 års originalupplaga)

9. Blunt, Wilifrid: Carl von Linné. Bonniers 2002.

10. Jonsson, Marita: Carl von Linné, boningar, trädgårdar och miljöer. Forum 2003.

11. Snoeijs, Pauline: Linnés brudkammare. Artea 2007.

12. Strandell, Birger, Gullers KW: Linnés Sverige. Bra Böcker 1977.

Länk till texten

Lasse Berg: Hjärna byggd för samarbete

augusti 16, 2014november 12, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Lasse Berg, Porträttintervjuer Botswana, evolution, Gryning över Kalahari, Kalahari, klimatförändring, Konrad Lorenz, Lasse Berg, paleontologi, Skymningssång i Kalahari, Ut ur Kalahari

Porträttintervju med författaren Lasse Berg i Sveriges Natur nr 3 2011

När författaren och journalisten Lasse Berg letade sig ned till botten av människans historia hittade han en liten afrikansk bushman. Med en hjärna byggd för samarbete och fredliga lösningar, kanske också på dagens klimatkris?

DEN DÄR LILLA BUSHMANNEN finns längst in i oss allihop, om man ska tro den senaste evolutionsbiologiska forskningen som Lasse Berg presenterar i bestsellern Gryning över Kalahari och nyutkomna uppföljaren Skymningssång i Kalahari.

Men han har också träffat honom, eller rättare sagt, de grupper av samlare och jägare i Kalahariöknen som både lever mest likt de första homo sapiens och som finns kvar i den ursprungliga miljön.

– Sanfolket är det enda på jorden som inte är invandrare. De har funnits i Kalahari i 150 000 år. Det visste jag inte när jag skrev den första boken, säger Lasse Berg när vi träffas på Ofvandahls konditori i Uppsala.

Sedan några år har han hemmabasen här vid Fyrisån. Men de svenska mellanlandningarna blir sällan särskilt långa. Ända sen 60-talet har han levt ett rörligt liv, mest i Asien och Afrika. Det öppna afrikanska landskapet gav en särskild hemkänsla, redan vid första besöket i Moçambique 1980. En magisk natt i ett naturreservat under Södra korset, omgiven av gnuer och med lejonens rytande på avstånd, blev en närmast religiös upplevelse.

– Det var en verkligt olycksalig idé för oss människor att lämna Afrika. Det var så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv där.

Den genetiska forskningen visar att hela världens befolkning utanför Afrika kommer från en liten grupp afrikaner som lämnade kontinenten för ungefär 60 000 år sedan. Gruppen härstammade i sin tur från bushfolken, som i modern tid gradvis trängts undan. Men i Botswana Central Kalahari Game Reserve finns spillror kvar.

Den stora nationalparken är stängd för besökare, men Lasse lyckades ta sig in med forskare för att filma. Han hittade en grupp som lät honom följa med på deras vandringar.

– Det var en fantastisk upplevelse: lättsamheten, frånvaron av aggressioner. Och så det där oavbrutna, ständiga babblandet och skämtandet som kändes så tilltalande för en skåning som jag, förstärkt av deras härliga klickspråk – världens äldsta.

Som många biologiskt intresserade hade Lasse Bergs bild av urmänniskan präglats av Konrad Lorenz teorier, med naturlig aggressivitet och hackordning som grundprinciper. Många år i Asien där han skildrat förtryck, fattigdom och konflikter hade inte rubbat den bilden, inte heller möten med urbefolkningar som de krigiska papuanerna på Nya Guinea.

Men en radiointervju han gjorde med antropologen Richard Leakey öppnade ögonen för en annan möjlighet. Människans evolution kanske inte alls handlade om krig och kamp mellan hannar utan om samarbete. Mötet med sanfolket bekräftade tankarna.

– Inte så att de skulle vara någon sorts levande fossil. Men de ställs inför samma problem som människan mötte under hela sin evolutionära utveckling. Deras svar är en enorm betoning av jämlikhet, ända till jantelagsnivå. För att kunna hålla ihop ett helt liv i små nomadiserande grupper krävs stor respekt för varandra.

Grupperna saknar aggressiva ledare eller hierarkier. Arbetsbördan är låg, ett par tre timmars arbete räcker. Och man delar på allt, det spelar ingen roll vem som är den skickligaste jägaren eller samlaren. Platsen i gruppen är given så länge man inte bryter alltför mycket mot normerna.

Plötsligt föll en massa nya forskningsrön om hjärnan och hormonsystemen på plats: varför vi får en lyckoskjuts av dopamin när vi gör någon annan glad, varför det utsöndras oxytocin när vi rör stora muskler tillsammans i dans. Och hur våra pannlober kunnat expandera samlargruppen på cirka 30 personer till »virtuella« grupper omfattande hela folkslag eller religioner.

Den här förmågan gjorde att homo sapiens kunde lösa konflikter bättre, planera och röra sig över större områden än sina nära släktingar.

– Trots att vi var klenare utrustade fysiskt än exempelvis neanderthalarna kunde vi klara de klimatförändringar som slog ut dem.

Alla tidigare människoarter har gått under på grund av klimatförändringar. Även i dag är klimatkrisen det stora framtidshotet, menar Lasse Berg.

– Allt annat förbleknar inför det. Men vår förmåga att skapa ett »vi« när vi står inför ett gemensamt problem ger mig hopp. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna sträcka ut det till hela mänskligheten.

I Skymningssång berättar Lasse Berg om »syndafallet« – när människan blir bofast jordbrukare och skaffar boskap. En revolution som ledde till mer arbete, äganderätt, konsumtionskultur, krig och hårdare liv.

Poängen är förstås inte att vi alla ska återvända till samlarliv på savannen.

– Bland annat skulle vi sakna toalettpappret och elljuset. För oss som lärt oss att det ska hända saker hela tiden blir nog samlartillvaron väldigt långtråkig. Den största förströelsen är barnen, som alla tar hand om och leker med.

Få skulle också acceptera den hårda kontrollen. Själv har Lasse Berg svårt med jantelagen och minns den starka frihetskänslan när han som 15-åring lämnade småstaden Båstad bakom sig.

Men kunskap om ursprungsvillkoren kan förklara mycket. Till exempel varför Lasse Bergs svenska vänner ofta mått mycket sämre än hans afrikanska, trots bättre levnadsstandard och säkerhet.

– De lever inte mer ursprungligt eller närmare våra genetiska rötter, men de ingår i ett sammanhang som ger trygghet. Vi svenskar däremot står i spetsen för en global utveckling mot allt mer isolerade individer – vi får sällan göra andra glada och måste ständigt bevisa vårt värde på en marknad. Det är ett sätt att leva som står långt ifrån vad vi genetiskt är anpassade för.

BIOLOGI OCH EVOLUTION var tidiga intressen för Lasse Berg. De dominerade skoluppsatserna, han var fanatisk fågelskådare och slukade tidningar som Sveriges Natur, Fauna och flora och Vår fågelvärld. Senare fördjupade han sig i nationalekonomi. I dag ser han kopplingar mellan ämnena.

– Allt fler nationalekonomer ifrågasätter tesen om den ekonomiskt styrda människan som bara är ute efter egen vinstmaximering. Gruppens intressen är också viktiga, och vilket rykte vi skapar. Den egoistiska individ som teorin om den fria marknaden förutsätter är nog egentligen ganska ovanlig.

Många evolutionsbiologiska växlar har dragits utifrån människans nära släktskap med schimpansen, ofta helt felaktiga, menar Lasse Berg. I schimpansens hierarkiska värld dominerar aggressiva hannar, men vi är lika nära släkt med bonobon, där honorna styr och alla konflikter löses med sex.

– Om bonobon är pilskast bland primaterna kan man nog säga att människan är kärleksfullast. Ännu efter över trettio år tillsammans kan det pirra i kroppen när ens älsklingsapa kommer hem.

Länk till texten på Sveriges Natur

Läs en kortare intervju med Lasse Berg om sista delen i Kalahari-trilogin publicerad i Sveriges Natur nr 3 2014

Kokerboom – thirsty giants predict climate change

augusti 16, 2014augusti 16, 2014 matshellmark Articles in English, Kokerboom trees Climate, climate change, Ecology, Environment, kokerboom, Nieuwoudtville, quiver trees, South Africa

Kokerboom trees are adapted to desert climates, but the water shortage in the wake of climate change makes stocks dwindle.

This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 2 2014.

IMG_20131002_180216 — Kokerboom forest near Nieuwoudtville. The strange trees are threatened by climate change. Photo Mats Hellmark

You might expect specialized desert plants to withstand a warmer and drier climate better than others. But it is not necessarily so. The researchers see the strange kokerboom tree as one of the most obvious examples of how the lack of water in South Africa today is threatening unique plants and ecosystems.

Last autumn we visited the area around the small town Nieuwoudtville in the Northern Cape for an article about Rooibos tea and Climate (published in issue 5/ 13). One evening we drove through the desolate magnificent landscape to see South Africa’s southernmost kokerboomforest . Though forest … as Scandinavian you find it hard to think of the large succulents spread out unevenly over the rocky mountainside, or forming a crooked parade along a narrow ridge against the sharp blue sky, as a forest.

In Latin the name of the plant is aloe dichotoma, in English they are called quiver trees. The name derives from the San peoples’ usage of branches as quivers for their arrows. The thick stems and starpatterned canopy looks dramatic in golden and brown tones. Up close the size impresses. Some of the trees are ten metres tall and up 250 years old.

Scientists at the South African Institute for Biodiversity notice an increased mortality in the northern range of the trees, a trend which agrees well with the climate change predictions . But persistent giants will not move so easily, and now stocks are going down. A trend the quiver trees share with many of the species in the dry Karoo vegetation type. 40 percent of them are endemic (found only here).

Plants are affected, but South Africa’s growing water stress is already causing trouble also for people. Especially the poorest. Read more about the effects of the water shortage in the large township of Kayelitsha here.

Text and photos Mats Hellmark

Kokerboom forest near Nieuwoudtville. The strange trees are threatened by climate change. Photo Mats Hellmark

Water shortage South Africa’s climate challenge

augusti 15, 2014augusti 16, 2014 matshellmark Articles in English, Water shortage South Africa Cape Town, Climate, climate change, EMG, Environment, Kayelitsha, Makhaza, South Africa, townships, Water, Water shortage

This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 2 2014. You can read the Swedish version here.

Water shortage will become South Africa’s major climate challenge. In the townships it is already a common problem. Leaking pipes gives exorbitant bills and for indebted households access to water is cut.

khayelitsha2 — Water shortage is already a climate issue in townships like Kayelitsha in South Africa. Photo Mats Hellmark

Driving along the seaside road eastwards from Cape Town we see a landscape of corrugated roofs, television antennas and poles with tangled power lines spread inland. Kayelitsha is one of South Africa ‘s large townships, perhaps the largest. It is difficult to calculate the population of suburbs that grow uncontrollably, but a few years old official figures estimated the population to be over 400,000.

Within Kayelitsha the housing ranges from middle class type small terraced house in the old parts to informal slum shacks on the outer edges. The district Makhaza lies somewhere in between the extremes. Here the SSNC partner organization EMG (Environmental Monitoring Group) is working with water problems at the local level in partnership with a women’s group that started out as a network for backyard farming.

A meeting is taking place in the assembly hall which is located next to the small wetland the project has restored: from highly polluted security risk to a park-like resource for biodiversity, recreation, and water. We plunge straight into heated discussions in Xhosa, a local language with many clicks. Most people who live in Kayelitsha belong to the ethnic group Xhosa and have their roots in the countryside east of Cape town. They talk about farming with compost, leaking pipes and the current situation in the ongoing dialogue with local water authorities.

One of the younger women, Khunjulwa Mtyhida, invites us to visit her little house. The toilet is outside in the front yard and when she opens the door, the floor is partially covered by water.

– There are always leaks. The wires are bad and I can not afford a plumber, she says.

She has no idea of how much water disappears down into the sewers every day. But the bills indicate an excessive consumption for a household of two persons. She and her husband have never been able to pay the debt, which was already high when they moved in 2003 (it came with the house). The latest bill lies unopened on the kitchen table. When she opens the envelope, the sum amounts to 53,889 rand (more than 31 000 SEK).

– It is not uncommon with unpaid bills of 200 000 rand, sums households where many are unemployed can never repay, says Taryn Pereira, who is working with water issues in EMG .

To completely turn off the water would create chaos. The authorities’ approach towards indebted households has instead been to fix the leaks and install so-called Water Managing Devices (WMD): meters that limit the asset to the free minimum allocation of 350 liters per day. Since the leaks often return the water access may be cut off from early in the day, especially in larger households.

Those who are without water may have to walk for miles to public faucets and chemical toilets found in the more informal parts of Kayelitsha. Others go out into the bush to defecate, something that is both unhygienic and poses a risk to women, who may be subjected to rapes.

– Our goal has been to get the authoritities to fix the leaks and reduce the bills without forcing the households to install WMDs. It has been a long battle. The officials are mostly engineers who are not so good at ”soft” social issues, instead they prefer technical solutions. But now we are approaching an agreement. We want the authorities to train local people who can fix the pipes. The pipes are so bad that they will require continued maintenance.

The water problems are partly inherited from the apartheid system. The houses and the infrastructure was built for black workers and as a consequence held low standard. Not paying water bills was a way to protest against oppression, but the accumulated debts followed suit into the new South Africa.

– The culture of not paying is becoming outdated, many people I talk to want to get rid of their debts now. But so far local authorities have not been very accommodating, says Taryn .

Khunjulwas neighbour and fellow fighter in the backyard network, Victoria Taho, 81 has managed to get rid of her debts.

– The water is very expensive, but my last bill was not higher than 90 rand , she says as she proudly displays her crops: lush spinach and carrots behind the house.

Age is no obstacle, as long as you are systematic, prepare the soil well and water the plants with rain water, she says.

ACCORDING TO A REPORT from the South African Water Research Commission from 2012 more than a third of the country’s fresh water is lost before it reaches its destination, mostly because of the leaks. For a country that already counts among the 30 driest in the world this is a serious flaw.

– All climate scientists and policymakers agree that water will become South Africa’s biggest problems associated with climate change. Dry periods will increase and it will be a challenge to balance demand, says Taryn Pereira.

A first hint of the future problems was felt in 2009 when the south coast was hit by the worst drought in recorded history. Since measures to conserve water and improve the efficiency had not been a priority the situation turned critical in many places.

– With state emergency money a number of large and expensive plant for seawater desalination were built. They consume a lot of energy when they run and thus contribute to climate change. The water they produce is too expensive and creates pollutants that harm the marine environment, says Pereira.

In Cape Town, the authorities want to raise the price of water, and additionally differentiate the tariff so that large consumers will pay a lower price per unit. In a country where status is displayed with pools and multiple bathrooms the idea that the rich should pay less for their water than those who only have a tap in the yard available, is a provocation.

– We think it is reasonable that people pay for water, if it is completely free the waste may increase. However, the levels should be fair and not the highest for the poorest, says Taryn Pereira.

Text and photo Mats Hellmark

Vattenbrist Sydafrikas klimatutmaning

augusti 15, 2014maj 9, 2017 matshellmark Artiklar på svenska, Internationella reportage, Sydafrika: Vattenbrist Kapstaden, Kayelitsha, kåkstad, klimat, klimatförändring, miljö, Sydafrika, vatten, vattenbrist

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Vattenbrist kommer att bli Sydafrikas största klimatutmaning. I kåkstäderna är det redan ett vardagsproblem. Läckande rör ger orimliga räkningar och för skuldsatta hushåll stryps vattnet.

Read an English version

FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81.

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimatförändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön.

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre literpris. I ett land där det är en statusmarkering med pooler och flera badrum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.

	Bernard Crosby om Alva Snis Sigtryggsson: Kämpar…
	Kent – Från Eskilstu… om ”Många losersnubbar heter Kent…
	Gustaf Redemo om Noll koll på avverkning
	Megan om Emelie Forsberg: Vägen till…