År: 2014

Carl von Linné: Med egna ord

matshellmark Artiklar på svenska, Carl von Linné, Porträttintervjuer, Uncategorized , , , , ,

Porträttintervju med Carl von Linné publicerad i Sveriges Natur nr 2 2007

Ingen kunde vara mer rätt att intervjua i Sveriges Natur än Carl von Linné. Särskilt i år. Tyvärr missade vi chansen med ett par sekel. Eller ?

Carl von Linné, porträttintervju i Sveriges Natur 2/07. Med noter och litteraturförteckning.

De återskapade planteringarna vid Linnés Hammarby utanför Uppsala lyser av försommarfärger. Breda golvplank, ursprungliga blomstertapeter. Det sorlar i föreläsningssalen en trappa upp. Fullt av folk, mitt i mängden en välbekant grålockig peruk. Med myndig stämma lägger Carl von Linné ut texten om sin egen betydelse för botaniken.

Kort förvirring, sedan förstår jag. Hans Odöö gör sitt märkligt levande Linnéporträtt för en grupp turister.

Jag fortsätter ut i trädgården, runt hörnet. Kanske var det just här Linnés lund låg, den som han älskade att vila ut i.

Det är varmt, gräset ser skönt ut. Varför inte? Ingen kan väl misstycka en kort vilopaus i linneansk anda. Särskilt inte efter några veckors djupdykning i litteratur av och om den store. Ljusa lövverk vajar mot blå himmel. Trafikbruset från E4an någon kilometer bort sjunker undan. Tiden försvinner.

– Kom hit, min unge vän. Hur många slags örter tror Ni jag täcker med handen??

Jag reser mig på armbågarna och ser peruken igen. Och samma bruna, livliga ögon som på porträtten. Linné själv vilar på marken ett par meter ifrån mig, med ena handen utsträckt i gräset.

Jag skjuter undan chocken och gissar. En sådan intervjuchans får inte missas. Linné svarar med ett leende och en genomgång av beståndet med namn och plats i systemet.

– Döm härav, min vän, hur stort antalet är av de örter som växer på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara som har skapat dem. (1)

Han bjuder mig att smaka ur en stor skål med klarröda smultron.

– Sedan jag var i dödens käftar av gikt och blev kurerad med smultron så äter jag var sommar så mycket smultron jag förmår och magen gitter emottaga, berättar han, tar en munfull och lutar sig tillbaka. (2)

– Nå, vad vill Ni fråga mig? Vad ska vi diskutera? (3)

Blicken är uppfordrande, ögonen ganska små men med en glans och något genomträngande jag aldrig sett hos någon annan. (4)

Jag frågar hur han ser på uppmärksamheten runt jubileet och visar en hundralapp med blomsterkungens porträtt.

Han nappar åt sig sedeln, skärskådar och skrockar förnöjt. Helt på sin plats, tycker han:

– Ingen har varit större botanikus eller zoologikus. Ingen har så totalt reformerat en hel science, och gjort en ny epok. Ingen har heller rangerat alla naturens produkter i sådan redlighet. (5)

Porträttet är han också tillfreds med.

– Förlagan gjordes av herr Roslin, så förträffligt att intet kan vara likare. (6)

Vad ser Ni som Er största insats?

– Methodem sexualem. Med otrolig möda räknade jag alla örters ståndare och pistiller, och gjorde en Methodum plantarum som är den fullkomligaste världen sett. Tidigare rådde ett kaos, vars moder är dumheten, vars fader är observansen och vars amma är fördomen, suckar han. (7)

– Myckenheten av Naturens rikedomar är så stor att intet minne är tillräckligt: Det fordrades att kunskapen skulle bringas till form av vetenskap. Jag har härpå använt hela min lilla levnad. Var sten, växt, djur själv ska säga en okunnig sitt namn så att det förstås av alla som lärt sig språket. (8)

Han räcker tillbaka sedeln, reser sig och tecknar åt mig att följa. Det märks att han är till åren kommen: lite hopkrupen, med dammiga skor och strumpor, lång skäggväxt och en gammal grön rock med ett ordenstecken. (9)

Ur en matta av friskt gröna blad plockar han ett par plantor och visar två oanseliga, olika blommor. Skogsbingeln, Mercurius Perennis, har ståndare och pistiller på skilda plantor: hanblommor och honblommor som når varandra med hjälp av vinden. Det första exemplet han använde för att förklara sexualsystemet.

– Själva bladen uti blomman gör allenast tjänst av brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias, blommar han ut och fortsätter:

– Brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulveram genitalem som faller på tubam och foecunderar ovarium. (10)

Trots mitt klena latin förstår jag att en och annan samtida fann Linnés växtliga vällust väl explicit. Men systemets framgång tystade kritikerna.

Utgångspunkten var hans egna samlingar av torkade växter, djur och stenar.

– Mitt herbarium är ofelbart det största världen skådat. (11)

Samlingarna finns här på Hammarby, i ett litet hus han lät bygga efter den stora stadsbranden i Uppsala 1766, förklarar Linné och går före uppför backen.

– Till mitt museum in altis, mitt slott som jag byggt i luften. (12)

Jag vet att samlingarna såldes efter Linnés död, har själv sett dem i London. Men när dörren knarrar upp finns allt där igen: skåpen står fulla av herbarieark, djur och stenar. Förbryllad dimper jag ned på en av träbänkarna för lärjungar medan Linné rumsterar bland lådorna. De äldsta växterna är från hans barndom i Småland.

– Min far smittade mig med sin håg till blomster. Ända från vaggan fick jag sitta i trädgården i Stenbrohult. När jag inte kunde blidkas på annat sätt tystnade jag strax så snart jag fick en blomma i handen. (13)

I en egen liten trädgård planterade han sådant som fanns i faderns.

– Men dessutom alla vilda växter, ehuru det icke behagade honom att jag orenade trädgården med vilda ogräs. (14)

Så börjar han bläddra bland arken igen.

– Här finns nästan alla sibiriska växter, skickade av Gmelin. Här talrika trädgårdsväxter ur Cliffords trädgård. Så gott som alla Europas botanister har liksom tävlat att sända mig sina rariteter. Alla lapska uppletade jag med otrolig flit. (15)

Han berättar om lapplandsresan, den första. Om strapatser och samerna som inspirerade med sin enkla och friska livsstil.

– När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. (16)

Den nordliga naturen imponerade, men när jag frågar om svenska favoritområden hamnar vi i söder:

– Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne. Slätten emellan Malmö och Trelleborg är den härligaste i världen, ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd. (17)

Naturen ska vara nyttig för människan, betonar han, för att i nästa andetag låta som en modern ekosystemteoretiker.

– Ett sådant samband förefinnes mellan samtliga delarna, att om en enda av dem vore borta, det hela ej skulle äga bestånd. Vissa växter kräva nämligen viss jord, vissa insekter hämta sin föda från vissa blommor, vissa kreatur från vissa växter. (18)

– Men vad betyder mötet med naturen för Er?

– Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje samt är högsta spetsen av mänsklig lycka, säger Linné och går fram till ett av fönstren. (19)

Jag följer blicken över trädgård, åker och äng tills hans tids småskaliga odlingsbygd blir oskarp i det vågiga 1700-talsglaset. I stället tonar storjordbruket fram, det som SLU ersatte Linnés landskap med så sent som på 1970-talet. Trafiken brusar i fjärran. Jag är ensam.

Kort om Linné:

Favoritplats: Stenbrohult, jämfört med andra orter liksom en drottning bland systrarna. Ja, prästgården där tycks liksom av Flora själv utsirad. (20)

Laster: Coffé och tobak. (21)

Om hustrun: Om jag inte varit kär hade jag ofelbart utrest och lämnat Sverige 1738. (22)

Noter:

1) Möte med Linné skildrat av Anders Fredrik Skjöldebrand i Voyage Pittoresque au Cap Nord (1801), citerad i Pauline Snoeijs Linnés brudkammare, sid 2 (bok nr 11 i litteraturlistan nedan)

2) I Linnés självbiografi nr 3, sid 145 (bok nr 7)

3) Linnébeskrivning av Johann Beckmann, refererad i Blunts Linnébiografi sid 176 (bok nr 9)

4) Christian Fabricius om Linné, citerad i Snoeijs bok, sid 13 (bok nr 11), Fries refererad i Blunts biografi sid 167 (bok nr 9)

5) I Linnés självbiografi nr 3, sid 146 och efterföljande sidor (bok nr 7)

6) I Linnés självbiografi nummer 4 sid 134 (bok nr 7)

7) I självbiografi nummer 4 sid 162 (7) och brev referat i Ahnfelts Carl von Linnés levnadsminnen, sid 31 (bok nr 8)

8) Linné. Tal 1772 i Uppsala Domkyrka, sidan 6 (bok nr 4)

9) Linnébeskrivning av Beckmann, citerad i Blunt s 174 (bok nr 9)

10) Båda citaten ur Linnés Præludia Sponsaliorum Plantarum 1729 (bok nr 6)

11) I Linnés självbiografi nr 5, sid 189 (bok nr 7)

12) Om museet bl a i Marita Jonsson: Carl von Linné, boningar trädgårdar och miljöer, sid 165 f (bok nr 10) och Blunt, sid 220 (bok nr 9)

13) I Linnés självbiografi nr 2, sid 59 och nr 4, sid 156 (bok nr 7)

14) I Linnés självbiografi nr 4, sid 156 (bok nr 7)

15) I Linnés självbiografi nr 4, sid 173, och nr 5, sid 189f (bok nr 7)

16) I Linnés lappländska resa sid 102 (bok nr 3)

17) Linnés skånska resa sid 197+238 (bok nr 2) och Strandell/Gullers: Linnés Sverige, sid 70 (bok nr 12)

18) Ur Linnés De politia naturae (Naturens ordning) 1760 sid 73 (bok nr 5)

19) Ur Linnés De curiositate naturali (Om naturens underlighet) 1748 sid 59 (bok nr 5)

20) Linnés Spolia Botanica sid 58 (bok nr 3)

21) Linnés Anmärkningar om coffé, sid 20+32 (bok nr 1)

22) Ahnfeldt, sid 43 (bok nr 8)

Käll- och litteraturförteckning

Av Carl von Linné:

1. Anmärkningar om Coffé 1747. Fabel 1962

2. Carl Linnaei Skånska resa. (1749). W&W 1975. Red Carl-Otto von Sydow.

3. Carl von Linnés ungdomsskrifter I-II. Red Ährling, Ewald. Norstedts 1888. Innehåller:

Spolia Botanica C Linnaei (1729) och Lapplandsresan (1732).:

4. Deliciae Naturae. Tal hållit uti Upsala Domkyrka år 1772 den 14 december vid Rectoratets nedläggande. Tryckt i Stockholm 1773.

5. Om undran inför naturen och andra latinska skrifter. Red Hagberg, Knut. Natur och kultur 1962. Innehåller: Naturens ordning (De politia naturae) (1760) och Om undran inför naturen (De curiositate naturali) (1748).

6. Præludia Sponsaliorum Plantarum. Om förspel till växternas bröllop (1729).

7. Vita Caroli Linnaei (Carl von Linnés självbiografier). Red Malmeström, Elis och Uggla, Arvid Hj. A & W Stockholm 1957.

Om Carl von Linné:

8. Ahnfelt, Arvid: Carl von Linnés lefnadsminnen. Adoxa 2004 (faksimil efter 1877 års originalupplaga)

9. Blunt, Wilifrid: Carl von Linné. Bonniers 2002.

10. Jonsson, Marita: Carl von Linné, boningar, trädgårdar och miljöer. Forum 2003.

11. Snoeijs, Pauline: Linnés brudkammare. Artea 2007.

12. Strandell, Birger, Gullers KW: Linnés Sverige. Bra Böcker 1977.

Länk till texten

Lasse Berg: Hjärna byggd för samarbete

matshellmark Artiklar på svenska, Lasse Berg, Porträttintervjuer , , , , , , , , ,

Porträttintervju med författaren Lasse Berg i Sveriges Natur nr 3 2011

När författaren och journalisten Lasse Berg letade sig ned till botten av människans historia hittade han en liten afrikansk bushman. Med en hjärna byggd för samarbete och fredliga lösningar, kanske också på dagens klimatkris?

DEN DÄR LILLA BUSHMANNEN finns längst in i oss allihop, om man ska tro den senaste evolutionsbiologiska forskningen som Lasse Berg presenterar i bestsellern Gryning över Kalahari och nyutkomna uppföljaren Skymningssång i Kalahari.

Men han har också träffat honom, eller rättare sagt, de grupper av samlare och jägare i Kalahariöknen som både lever mest likt de första homo sapiens och som finns kvar i den ursprungliga miljön.

– Sanfolket är det enda på jorden som inte är invandrare. De har funnits i Kalahari i 150 000 år. Det visste jag inte när jag skrev den första boken, säger Lasse Berg när vi träffas på Ofvandahls konditori i Uppsala.

Sedan några år har han hemmabasen här vid Fyrisån. Men de svenska mellanlandningarna blir sällan särskilt långa. Ända sen 60-talet har han levt ett rörligt liv, mest i Asien och Afrika. Det öppna afrikanska landskapet gav en särskild hemkänsla, redan vid första besöket i Moçambique 1980. En magisk natt i ett naturreservat under Södra korset, omgiven av gnuer och med lejonens rytande på avstånd, blev en närmast religiös upplevelse.

– Det var en verkligt olycksalig idé för oss människor att lämna Afrika. Det var så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv där.

Den genetiska forskningen visar att hela världens befolkning utanför Afrika kommer från en liten grupp afrikaner som lämnade kontinenten för ungefär 60 000 år sedan. Gruppen härstammade i sin tur från bushfolken, som i modern tid gradvis trängts undan. Men i Botswana Central Kalahari Game Reserve finns spillror kvar.

Den stora nationalparken är stängd för besökare, men Lasse lyckades ta sig in med forskare för att filma. Han hittade en grupp som lät honom följa med på deras vandringar.

– Det var en fantastisk upplevelse: lättsamheten, frånvaron av aggressioner. Och så det där oavbrutna, ständiga babblandet och skämtandet som kändes så tilltalande för en skåning som jag, förstärkt av deras härliga klickspråk – världens äldsta.

Som många biologiskt intresserade hade Lasse Bergs bild av urmänniskan präglats av Konrad Lorenz teorier, med naturlig aggressivitet och hackordning som grundprinciper. Många år i Asien där han skildrat förtryck, fattigdom och konflikter hade inte rubbat den bilden, inte heller möten med urbefolkningar som de krigiska papuanerna på Nya Guinea.

Men en radiointervju han gjorde med antropologen Richard Leakey öppnade ögonen för en annan möjlighet. Människans evolution kanske inte alls handlade om krig och kamp mellan hannar utan om samarbete. Mötet med sanfolket bekräftade tankarna.

– Inte så att de skulle vara någon sorts levande fossil. Men de ställs inför samma problem som människan mötte under hela sin evolutionära utveckling. Deras svar är en enorm betoning av jämlikhet, ända till jantelagsnivå. För att kunna hålla ihop ett helt liv i små nomadiserande grupper krävs stor respekt för varandra.

Grupperna saknar aggressiva ledare eller hierarkier. Arbetsbördan är låg, ett par tre timmars arbete räcker. Och man delar på allt, det spelar ingen roll vem som är den skickligaste jägaren eller samlaren. Platsen i gruppen är given så länge man inte bryter alltför mycket mot normerna.

Plötsligt föll en massa nya forskningsrön om hjärnan och hormonsystemen på plats: varför vi får en lyckoskjuts av dopamin när vi gör någon annan glad, varför det utsöndras oxytocin när vi rör stora muskler tillsammans i dans. Och hur våra pannlober kunnat expandera samlargruppen på cirka 30 personer till »virtuella« grupper omfattande hela folk­slag eller religioner.

Den här förmågan gjorde att homo sapiens kunde lösa konflikter bättre, planera och röra sig över större områden än sina nära släktingar.

– Trots att vi var klenare utrustade fysiskt än exempelvis neanderthalarna kunde vi klara de klimatförändringar som slog ut dem.

Alla tidigare människoarter har gått under på grund av klimat­förändringar. Även i dag är klimatkrisen det stora framtidshotet, menar Lasse Berg.

– Allt annat förbleknar inför det. Men vår förmåga att skapa ett »vi« när vi står inför ett gemensamt problem ger mig hopp. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna sträcka ut det till hela mänskligheten.

I Skymningssång berättar Lasse Berg om »syndafallet« – när människan blir bofast jordbrukare och skaffar boskap. En revolution som ledde till mer arbete, äganderätt, konsumtionskultur, krig och hårdare liv.

Poängen är förstås inte att vi alla ska återvända till samlarliv på savannen.

– Bland annat skulle vi sakna toalettpappret och elljuset. För oss som lärt oss att det ska hända saker hela tiden blir nog samlartillvaron väldigt långtråkig. Den största förströelsen är barnen, som alla tar hand om och leker med.

Få skulle också acceptera den hårda kontrollen. Själv har Lasse Berg svårt med jantelagen och minns den starka frihetskänslan när han som 15-åring lämnade småstaden Båstad bakom sig.

Men kunskap om ursprungsvillkoren kan förklara mycket. Till exempel varför Lasse Bergs svenska vänner ofta mått mycket sämre än hans afrikanska, trots bättre levnadsstandard och säkerhet.

– De lever inte mer ursprungligt eller närmare våra genetiska rötter, men de ingår i ett sammanhang som ger trygghet. Vi svenskar däremot står i spetsen för en global utveckling mot allt mer isolerade individer – vi får sällan göra andra glada och måste ständigt bevisa vårt värde på en marknad. Det är ett sätt att leva som står långt ifrån vad vi genetiskt är anpassade för.

BIOLOGI OCH EVOLUTION var tidiga intressen för Lasse Berg. De dominerade skoluppsatserna, han var fanatisk fågelskådare och slukade tidningar som Sveriges Natur, Fauna och flora och Vår fågelvärld. Senare fördjupade han sig i nationalekonomi. I dag ser han kopplingar mellan ämnena.

– Allt fler nationalekonomer ifrågasätter tesen om den ekonomiskt styrda människan som bara är ute efter egen vinstmaximering. Gruppens intressen är också viktiga, och vilket rykte vi skapar. Den egoistiska individ som teorin om den fria marknaden förutsätter är nog egentligen ganska ovanlig.

Många evolutionsbiologiska växlar har dragits utifrån människans nära släktskap med schimpansen, ofta helt felaktiga, menar Lasse Berg. I schimpansens hierarkiska värld dominerar aggressiva hannar, men vi är lika nära släkt med bonobon, där honorna styr och alla konflikter löses med sex.

– Om bonobon är pilskast bland primaterna kan man nog säga att människan är kärleksfullast. Ännu efter över trettio år tillsammans kan det pirra i kroppen när ens älsklingsapa kommer hem.

Länk till texten på Sveriges Natur

Läs en kortare intervju med Lasse Berg om sista delen i Kalahari-trilogin publicerad i Sveriges Natur nr 3 2014

Kokerboom – thirsty giants predict climate change

matshellmark Articles in English, Kokerboom trees , , , , , , ,

Kokerboom trees are adapted to desert climates, but the water shortage in the wake of climate change makes stocks dwindle.

This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 2 2014.

IMG_20131002_180216
Kokerboom forest near Nieuwoudtville. The strange trees are threatened by climate change. Photo Mats Hellmark

You might expect specialized desert plants to withstand a warmer and drier climate better than others. But it is not necessarily so. The researchers see the strange kokerboom tree as one of the most obvious examples of how the lack of water in South Africa today is threatening unique plants and ecosystems.

Last autumn we visited the area around the small town Nieuwoudtville in the Northern Cape for an article about Rooibos tea and Climate (published in issue 5/ 13). One evening we drove through the desolate magnificent landscape to see South Africa’s southernmost kokerboomforest . Though forest … as Scandinavian you find it hard to think of the large succulents spread out unevenly over the rocky mountainside, or forming a crooked parade along a narrow ridge against the sharp blue sky, as a forest.

In Latin the name of the plant is aloe dichotoma, in English they are called quiver trees. The name derives from the San peoples’ usage of branches as quivers for their arrows. The thick stems and starpatterned canopy looks dramatic in golden and brown tones. Up close the size impresses. Some of the trees are ten metres tall and up 250 years old.

Scientists at the South African Institute for Biodiversity notice an increased mortality in the northern range of the trees, a trend which agrees well with the climate change predictions . But persistent giants will not move so easily, and now stocks are going down. A trend the quiver trees share with many of the species in the dry Karoo vegetation type. 40 percent of them are endemic (found only here).

Plants are affected, but South Africa’s growing water stress is already causing trouble also for people. Especially the poorest. Read more about the effects of the water shortage in the large township of Kayelitsha here.

Text and photos Mats Hellmark

Kokerboom forest near Nieuwoudtville. The strange trees are threatened by climate change. Photo Mats Hellmark
Kokerboom forest near Nieuwoudtville. The strange trees are threatened by climate change. Photo Mats Hellmark

IMG_20131002_180441

Water shortage South Africa’s climate challenge

matshellmark Articles in English, Water shortage South Africa , , , , , , , , , ,

This text was originally published in Swedish in the magazine Sveriges Natur issue 2 2014. You can read the Swedish version here.

Water shortage will become South Africa’s major climate challenge. In the townships it is already a common problem. Leaking pipes gives exorbitant bills and for indebted households access to water is cut.

khayelitsha2
Water shortage is already a climate issue in townships like Kayelitsha in South Africa. Photo Mats Hellmark

Driving along the seaside road eastwards from Cape Town we see a landscape of corrugated roofs, television antennas and poles with tangled power lines spread inland. Kayelitsha is one of South Africa ‘s large townships, perhaps the largest. It is difficult to calculate the population of suburbs that grow uncontrollably, but a few years old official figures estimated the population to be over 400,000.

Within Kayelitsha the housing ranges from middle class type small terraced house in the old parts to informal slum shacks on the outer edges. The district Makhaza lies somewhere in between the extremes. Here the SSNC partner organization EMG (Environmental Monitoring Group) is working with water problems at the local level in partnership with a women’s group that started out as a network for backyard farming.

A meeting is taking place in the assembly hall which is located next to the small wetland the project has restored: from highly polluted security risk to a park-like resource for biodiversity, recreation, and water. We plunge straight into heated discussions in Xhosa, a local language with many clicks. Most people who live in Kayelitsha belong to the ethnic group Xhosa and have their roots in the countryside east of Cape town. They talk about farming with compost, leaking pipes and the current situation in the ongoing dialogue with local water authorities.

One of the younger women, Khunjulwa Mtyhida, invites us to visit her little house. The toilet is outside in the front yard and when she opens the door, the floor is partially covered by water.

– There are always leaks. The wires are bad and I can not afford a plumber, she says.

She has no idea of how much water disappears down into the sewers every day. But the bills indicate an excessive consumption for a household of two persons. She and her husband have never been able to pay the debt, which was already high when they moved in 2003 (it came with the house). The latest bill lies unopened on the kitchen table. When she opens the envelope, the sum amounts to 53,889 rand (more than 31 000 SEK).

– It is not uncommon with unpaid bills of 200 000 rand, sums households where many are unemployed can never repay, says Taryn Pereira, who is working with water issues in EMG .

To completely turn off the water would create chaos. The authorities’ approach towards indebted households has instead been to fix the leaks and install so-called Water Managing Devices (WMD): meters that limit the asset to the free minimum allocation of 350 liters per day. Since the leaks often return the water access may be cut off from early in the day, especially in larger households.

Those who are without water may have to walk for miles to public faucets and chemical toilets found in the more informal parts of Kayelitsha. Others go out into the bush to defecate, something that is both unhygienic and poses a risk to women, who may be subjected to rapes.

– Our goal has been to get the authoritities to fix the leaks and reduce the bills without forcing the households to install WMDs. It has been a long battle. The officials are mostly engineers who are not so good at ”soft” social issues, instead they prefer technical solutions. But now we are approaching an agreement. We want the authorities to train local people who can fix the pipes. The pipes are so bad that they will require continued maintenance.

The water problems are partly inherited from the apartheid system. The houses and the infrastructure was built for black workers and as a consequence held low standard. Not paying water bills was a way to protest against oppression, but the accumulated debts followed suit into the new South Africa.

– The culture of not paying is becoming outdated, many people I talk to want to get rid of their debts now. But so far local authorities have not been very accommodating, says Taryn .

Khunjulwas neighbour and fellow fighter in the backyard network, Victoria Taho, 81 has managed to get rid of her debts.

– The water is very expensive, but my last bill was not higher than 90 rand , she says as she proudly displays her crops: lush spinach and carrots behind the house.

Age is no obstacle, as long as you are systematic, prepare the soil well and water the plants with rain water, she says.

ACCORDING TO A REPORT from the South African Water Research Commission from 2012 more than a third of the country’s fresh water is lost before it reaches its destination, mostly because of the leaks. For a country that already counts among the 30 driest in the world this is a serious flaw.

– All climate scientists and policymakers agree that water will become South Africa’s biggest problems associated with climate change. Dry periods will increase and it will be a challenge to balance demand, says Taryn Pereira.

A first hint of the future problems was felt in 2009 when the south coast was hit by the worst drought in recorded history. Since measures to conserve water and improve the efficiency had not been a priority the situation turned critical in many places.

– With state emergency money a number of large and expensive plant for seawater desalination were built. They consume a lot of energy when they run and thus contribute to climate change. The water they produce is too expensive and creates pollutants that harm the marine environment, says Pereira.

In Cape Town, the authorities want to raise the price of water, and additionally differentiate the tariff so that large consumers will pay a lower price per unit. In a country where status is displayed with pools and multiple bathrooms the idea that the rich should pay less for their water than those who only have a tap in the yard available, is a provocation.

– We think it is reasonable that people pay for water, if it is completely free the waste may increase. However, the levels should be fair and not the highest for the poorest, says Taryn Pereira.

Text and photo Mats Hellmark

Vattenbrist Sydafrikas klimatutmaning

matshellmark Artiklar på svenska, Internationella reportage, Sydafrika: Vattenbrist , , , , , , , ,
khayelitsha2
Vattenförsörjning är ett ökande problem i kåkstäder som Kayelitsha i Kapstaden. Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Vattenbrist kommer att bli Sydafrikas största klimatutmaning. I kåkstäderna är det redan ett vardagsproblem. Läckande rör ger orimliga räkningar och för skuldsatta hushåll stryps vattnet.

Read an English version

FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Natur­skyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81.

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimat­förändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön.

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre liter­pris. I ett land där det är en status­markering med pooler och flera bad­rum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.

Stefan Sundström: Klivet ut i myllan

matshellmark Artiklar på svenska, Porträttintervjuer, Stefan Sundström , , , ,

Porträttintervju med artisten Stefan Sundström i Sveriges Natur nummer 2 2013

Torsken och den undersköna norska ön Træna öll på att kosta Sverige Stefan Sundström. Men nu är han tillbaka med ny skiva, ny turné och nya tankar på tvärs mot tidsandan.

IMG_20130129_125202
”Sanning bor i min kompost” heter det i en av Stefan Sundströms låtar. Foto Mats Hellmark

Från röd förortspunkare till grön trubadur på vischan. Så kanske man kan koka ned Stefan Sundströms resa sedan 80-talet. Klivet ut i myllan fullbordades med boken Stefans lilla gröna häromåret.

Fast det där röda har ju i högsta grad hängt med. Det är ingen småputtrig trädgårdstomte jag träffar hemma i torpet på Ekerö väster om Stockholm. Odlingstankarna är provokativt politiska och formuleringarna lika fräckt finurliga som någonsin.

Låten Odlandets glädje på nya skivan Under radarn handlar om storstadsyuppies som tar bilen ut på landet och köper surdegsbröd och nypongelé för dyra pengar av grönavågare som nyss kallades miljömuppar och freaks.

De köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera

– Det kan ju handla om mina gamla kompisar i Skogsnäskollektivet till exempel. Jag tror de bara är glada att plötsligt vara ”inne” och utses till bygdens företagare. Men det måste kännas lite konstigt när samma folk som skällt dem för flummare alla år köar för att köpa deras närproducerade ägg.

Det finns en klassmarkör i konsumtion som han retar sig på.

– Jag tror det kan bli en fälla, att skälla andra för att de handlar på Lidl där det är billigt, men själv köpa Kravmärkt medan jorden går under. Det var fan inte mitt fel, liksom …

Miljöfrågorna avpolitiseras, blir privata projekt. Han ser hellre lagstiftning mot gifter i jordbruket än en övertro på bondens marknad och märkningar.

– Att köpa Vi-skog för att kompensera ­flyg­resan till Thailand blir också en sorts avlatsbrev. Vi kan inte rädda världen på det sättet. Det måste till ett övergripande systemskifte. Gör vi det inte nu, på ett demokratiskt vis, kommer det att bli mycket orättvisare. Då kommer de starka att ta för sig.

Självförsörjning är ett nyckelord i boken. Det kan handla om allt från att fiska och syra mört (som andra ser som skräpfisk) till att leda in egenproducerad vindkraftsel i växthuset för att värma jorden.

För Stefans och sambon Karin Renbergs del väcktes tanken på att göra egen mat när första barnet föddes, samma år som Tjernobyl spred strålning över Sverige (Ekerö var ganska förskonat).

Det gick väl så där till en början, men smakportionerna av kokt palsternacka körd i mixer blev första steget mot självförsörjning.

Helt där är de inte, men odlingarna på den inte alltför stora tomten (2 700 kvm) klarar en del, med god hjälp av gamla syrningsmetoder och en rymlig frys. Till och med snuset klarar Stefan mestadels själv – och det smakar bättre än det från Swedish Match.

Vi går en sväng på tomten, tittar på djupsängarna som sover under snötäcket än, äppel­träden, mullbärsträdet som inte borde klara klimatet men gör det ändå i södersluttningen, växthuset där några vilsna druvor hänger kvar vid taknocken, vindsnurran han fick i femtioårspresent, solcellerna som växer fram längs staketet. Och så komposten.

Jordförbättringen som den ger betyder mycket för de tunga Mälarölerorna. Men för Stefan har den också en djupare betydelse.

Sanning bor i min kompost/Den är rätt ful/men livets hjul/Sluts just där i maskars stad/Bland vissna blad/Sånt gör mej glad,

diktade han i Kompostvisan 1993, som fortsätter

När jag sedan dör nån gång/När det blir höst/ger komposten tröst/Lägg mig gärna ­däruti/Jag blir en blomma fin/Jag blir ditt maskrosvin.

Att öppna locket i 15 minusgrader och känna värmen ånga upp och se maskarna kräla ger hopp om livet mitt i vintern.

– Kompost är nog det närmaste religion jag kommer. Jag tror på kretsloppet, att få fortsätta. Balsamering eller – ännu värre – att frysa ned kroppen i dödsögonblicket, det måste vara helvetet. Eller limbo snarare. Att inte få komma vidare.

– Jag tror att det finns en tidpunkt när man närmar sig döden då man längtar efter att upplösas. Att sluta vara ett jag. Man kan känna av det redan mitt i livet, på fotbollsmatcher eller i en rockpublik. Jag tycker ofta att, har jag inte gjort något vettigt på en hel jävla dag, så har jag i alla fall gått ut med komposten.

Odling är centralt. Men hur är det med köttet då?

– Jag är inte helt vegetarian, även om det väl egentligen är det enda hållbara om man tittar på hur djurhållningen fungerar, koldioxid­åtgången och slöseriet med åkermark.

Vilt, får eller höns kan vara jämförelsevis vettiga alternativ. I boken berättar Stefan om hur utdömda gamla värphöns familjen köpte för en spottstyver levde upp.

– Går man igenom obehaget att slakta en tupp blir det liksom lite mer högtidligt att äta den också. Men att dra i sig en chicken mc nuggets på väg till jobbet, sånt finns det inget helhetstänk alls i. Det stör mig.

Fiska gör han desto mer. Redan veckan efter intervjun ska han upp till ön Træna långt ut
i havet utanför Trondheim för att fiska torsk och ladda inför vårens turné.

 

Norge, ja. I augusti 2011 skapade Stefan feta rubriker med ett öppet brev.

”Jag drar nu. Jag skiter i det här. Jag flyttar till Norge. Ring mej när vi har en regering som pallar stå upp för demokratiska värden …”

En sorts politisk exil alltså. Och en kärleksförklaring till grannlandet och naturen i norr. 2008 hade han spelat på Trænafestivalen och fallit för skönheten. Ön har färre än 400 invånare men fungerar ändå som ett eget litet samhälle.

– Jag blev kompis med en snubbe där som tänker väldigt mycket som jag. Han spelar men har också en liten båt och fiskekvot på 20 ton per år. Hela förra året var jag mer där än här och fiskade mycket med honom. Lyssnade knappt på någon musik.

Bakgrunden var inte bara politisk: efter ett par år med intensivt turnerande, skivutgivningar och skrivande behövde han en paus.

– När barnen flugit ut körde jag järnet. Var jävligt produktiv och borta långa perioder. Men det blev för mycket. Vid ett tillfälle fick jag en konstig minnesförlust och trodde att jag fått hjärnblödning.

Han stortrivs på Træna, men flytten blev inte permanent. Inte minst på grund av att han fått barnbarn. De norska erfarenheterna ska bli en bok vad det lider. Arbetsnamnet är Stefans lilla norska och allt från resor till recept är att vänta.

Ett annat projekt som bara är i sin linda än är ett tv-program där Stefan och Joppe Pihlgren från Docenterna reser i Europa och pratar miljö och politik.

– En grej med att vara musiker är att jag får säga saker i tv som inte andra får. Till och med ifråga­sätta tillväxten. Jag blir inte emotsagd,
i stället garvar folk lite. Ingen väntar sig att jag ska ha siffror att komma med eller så. Nu försöker jag vara väldigt noggrann, särskilt när jag skriver. Jag tycker det är ett problem att det blir allt mindre konfrontationer mellan olika meningar i samhället. Folk håller sig i sina boxar, drar upp mentala ramar för vad man ska tycka.

Vad ska du göra för att bli tagen mer på allvar?

– Vet inte, klippa mig kanske. Det är i alla fall vad morsan brukar säga …

 

Här kryllar av
otacksamma djur

Trots allt jag gjorde
för vår natur

Jag kompenserade
vårt klimat

Måsarna skriker ändå av hat

(ur låten Bye Bye Trondheim)

 

Och vi säljer det dyrt till folk från stan

Där grönt är det

hetaste heta

100 spänn kilot för ägg kan man ta

Om man döpt en höna

till Greta

(ur låten Odlandets glädje)

IMG_20130129_124941
Odlandets glädje. Stefan Sundström i växthuset. Foto Mats Hellmark

Milstolpar:

1959 Blev jag gjord i en park i Berlin. I den amerikanska zonen. Vet inte exakt var, morsan säger hela tiden olika platser.

1986 fick jag barn första gången. En månad efter kom Tjernobyl. Sambandet blev väldigt viktigt för mig. Innan man får barn känner man sig odödlig. Sen ser man plötsligt världen som en läskig plats. En konsekvens var att det blev intressant att framställa egen mat.

1988 sa en kompis till mig att det vore slöseri om jag inte började spela musik på allvar. Jag förstod att jag ville göra sånt som är värt att lyssna på.

1998 började jag skriva för Etc. Jag hade fått mycket beröm för uppsatser i skolan och närde en författardröm som tonåring som jag sen bluddrat bort. Nu växte ambitionen att skriva mer.

2000 dog min farsa. Det var då jag blev vuxen, fattade att allt det här inte är på skoj.

2013 Åter efter exilen! Nya skivan Under radarn som spelades in i Norge 2012 släpps i februari och sedan blir det turné under våren.

Veronica Svenzén: Kärleken till korna

matshellmark Artiklar på svenska, Porträttintervjuer, Veronica Svenzén , , , , , , ,

Porträttintervju med ekobonden Veronica Svenzén i Sveriges Natur 4 2013

Mjölkbonde ville hon bli redan som liten och med det ekologiska tänket föll helheten på plats för Veronica Svenzén. Sporren är att producera lika mycket mjölk som konventionella gårdar bara på det som gården odlar.
Slutet kretslopp ger mest – både för gården och naturen.

Foto Mats Hellmark

Den tilltagsnaste kon kikar försiktigt ut genom ladugårdsdörren som Veronica Svenzén baxat upp. Det tar en stund innan lunken över gårdsplanen nedåt hagarna kommer igång. De flesta stannar och spanar in mig – utbölingen bakom repet – så där intensivt och ohämmat som bara kor och riktigt små barn kan.

– Det brukar gå långsamt. Man får beväpna sig med tålamod, konstaterar Veronica.

Nej, de 70 mjölkkorna på Nöbble gård i Rockneby strax norr om Kalmar gör sig ingen brådska. De vet att ett par hundra hektar frodig försommargrönska väntar lugnt på dem runt gården. Annat var det i mitten av april när porten gick upp efter en lång och mörk vinter.

– Vid första släppet skuttar de rejält. Det måste kännas härligt! I år låg snön kvar i skuggiga åkerkanter. Det har nog aldrig hänt förut.

Sista kon har masat sig förbi och vi får sätta fart längs allén för att öppna upp över en grusväg längre bort.

För många människor är yrkesvalet komplicerat. Något man mödosamt söker sig fram till.

Så var det aldrig för Veronica. Hon visste direkt.

Det finns en bild i familjealbumet där hon står uppe i kornas foderbord på morföräldrarnas gård utanför Tingsryd. Hon är inte mer än två år och mormor Wivien håller henne i armarna.

– Korna var mitt stora intresse redan då, det var dem jag skulle hålla på med. Så var det bara.

Hon gick lantbruksgymnasium i Ingelstad utanför Växjö och arbetade sedan på olika gårdar. Maken Lennart träffade hon genom Lrf. Då jobbade hon på en stor robotgård i Skåne. När hon flyttade in hos honom på Nöbble köpte hon med sig en av korna som hemgift.

– Hon hette Bollarmir och skulle slaktas eftersom hon inte fungerade bra där. Här blev hon en av våra bästa kor.

Bollarmir finns inte kvar, men hennes barn och barnbarn går i den brun-svart-vita koraden som fortsätter över grusvägen, ned mot vad som ser ut som en liten sjö intill en åkerholme med gamla lövträd.

Landskapsvyn är vacker, men tillfällig. Vattensamlingen har skapats av ymnigt regnande och en igensatt dränering.

– Vi lär få ta roddbåt ut för att fixa det, säger Veronica och låter inte särskilt bekymrad.

Värre var det när åkern bredvid fick påhälsning av en vildsvinsflock i slutet av april. Det räckte med en natts bökande för att förstöra en tredjedel av gårdens rapsareal.

Vildsvin är ett ökande problem, och Veronica skjuter gärna av djur om tillfälle ges. Men oftast krävs det vakjakt som är svår att kombinera med småbarn och mjölkkor.

– Om jag sitter på pass under natten är det tufft att stiga upp vid fyra för att mjölka, och sedan vara pigg och glad hela dan …

Lennart har plöjt upp och sått in åkerböna där djuren bökade, men det blir ett avbräck i gårdens produktion av foderpellets och ekologisk rapsolja – produkten som satt Nöbble på den kulinariska kartan.

På vägen tillbaka till gården stannar vi och tittar på maskineriet som tickar ut små pelletsbitar samtidigt som olja pressas ur de små svarta fröna. Oljan säljs i tre smakvarianter: naturell, citron och sommar (timjan, vitlök och rosépeppar). En till är på gång inom kort. Med lansering i teve.

– För några veckor sedan fick jag reda på att vi ska vara med i tv4s program Sveriges skönaste gårdar och laga mat. Men då måste vi skapa en ny smak, så nu håller vi på och testar. Jag vet inte om det mest är kul eller läskigt. Förra veckan var de här och filmade blommande raps.

RAPSOLJAN ÄR BARA en liten del av företaget, som förutom mjölkkorna innehåller maskin- och skogsentreprenad, vindkraft, skogsbruk och försäljning av spannmål och proteinfoder. Men den säljer allt bättre och känns spännande som produkt eftersom gården har kontroll över hela kedjan: från odlad raps till flaska i butiken. Oljan finns i många butiker i området, men också i delikatess- och gårdsbutiker så långt bort som Göteborg.

– Mjölken är mer anonym, den försvinner in i Arlas förpackningar. Skulle jättegärna sälja min mjölk direkt till Konsum i stället, säger Veronica.

Alla mjölkbönder känner av prispressen, även om de ekologiska har det något bättre än konventionella. Marknaden har blivit än tuffare med kedjornas egna varumärken som satsar på att sänka prisnivån ytterligare.

Själv funderar hon en del över hur konsumenterna tänker. Trots att många oroar sig över gifter i maten slår det bara ibland igenom i handling. Händelser som hästköttskandalen påverkar, men mest tillfälligt. När Barometern skrev om neonikotinoider, bekämpningsmedlen bakom bidöden, pratade många med henne i affären.

– Man kan inte köpa någonting längre, sa en dam. Jodå, du kan handla precis vad du vill så länge du väljer ekologiskt. Så lätt är det att slippa gifterna, sa jag.

NÄR VERONICA KOM till Nöbble 2001 var gården ekologisk sedan sex år tillbaka, den första som ställde om i området.

– Jag hade alltid tyckt att miljö och natur var viktigt, men inte funderat så mycket över konventionellt eller ekologiskt. När jag kom hit kändes det självklart. I dag är det nog jag som driver på mest med miljötänket.

Det handlar inte om renodlad idealism, även om hon tycker att det ekologiska jordbrukets förmåga att bidra till miljömål som biologisk mångfald och djurvälfärd är viktiga. När gården satsar på vindkraft och biogas går ekonomi och ekologi hand i hand. Och bikuporna man placerar i rapsfälten ger miljönytta, men också högre skördar. Upp till 20 procent enligt studier som Veronica läst.

– Totalt odlar vi nästan 300 hektar på gården, så vi är gott och väl självförsörjande. Periodvis klarar vi oss helt på hemproducerat proteinfoder och behöver inte köpa koncentrat med soja. Det blir ett slutet kretslopp – och billigare.

Målet är att producera mjölk enbart på det som odlas runt husknuten och ändå matcha konventionella gårdars nivåer.
I snitt mjölkar en av gårdens kor 9 000 liter per år.

– Jag tror verkligen att ekologiskt är framtiden, vi kommer inte att kunna hålla på med bekämpningsmedel och handelsgödsel på dagens nivå. Dessutom händer det jättemycket inom växtförädling och teknik som kan höja avkastningen.

Vi fortsätter upp mot den stora gula mangårdsbyggnaden i änden av gårdsplanen. På andra sidan staketet finns stora lövträd och lite vildvuxna gräsmattor. Klipparen är trasig och service har inte hunnits med. Men huset går i finaste bondbarock, byggt 1678. Kökets väldiga spishäll är original, med fungerande bakugn och allt.

När paret tapetserade om för några år sen hittade de ett helt lager med brev och räkenskaper från tidigt 1700-tal som klistrats upp för att skapa en jämn yta att kalka på. Det fick sitta kvar orört under en gipsskiva.

– En sådan här miljö känns det mest som att man lånar, förvaltar till nästa generation. Det är så många som bott här och alla har satt sina spår.

Elvaåringen Sunniva släntrar in i mjuk grå onepiece. Hon är lite sjuk och hemma från skolan. Familjen har två barn till, Alvin, 10 och Helge, 3. Precis som Veronica själv en gång växer de upp mitt i en vardag av kor och jordbruk.

Känner de samma sug som du?

– Neeej, det tror jag inte. Inte de äldsta i alla fall. Men kanske Helge. Han tröttnar aldrig på att följa med i lagården eller i traktorn. Han kan nog också ha bonden i sig …

Milstolpar:

1979 Tvååriga Veronica är redan stammis ute hos korna. Här med mormor i foderbordet.
1996 Examen på lantbruksskolan Ingelstad i Växjö.
2001 Träffade maken Lennart och flyttade till Nöbble gård med kon Bollarmir i bagaget.
2011 Invald i styrelsen för Ekologiska lantbrukarna. Hon är ordförande i distriktet Kalmar-Öland.
2012 Sköt sin första älg, en rejäl fjortontaggare som imponerade på jaktlaget. ”Och det ska inte bli den sista!”
2013 Debut som tv-kock. Spelar in för tv4s tävlingsprogram Sveriges skönaste gårdar. Hon och maken Lennart ska göra något hemligt med utgångspunkt i gårdens egen rapsolja. Programmet sänds i början av 2014.

Ur Veronicas blogg: ekolantbruk.se
11/2-13 (Hästlasagne i jakten på den billiga maten)
För många människor sätts inte kvalitén i första rummet utan det ska vara billig mat. Då tycker jag att man får vara beredd på att det ibland uppdagas sådant här. Eller vad tycker du??

26/2-13 (Fullspäckad dag)
Vi fick en kvigkalv förra veckan som bara är så söt. Hon är väldigt mycket vit och har en väldigt vacker svansföring. En riktig liten dam. Pratade lite extra med henne i dag.

Nöbble gård. Foto Mats Hellmark
Foto Mats Hellmark

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Helena Thorfinn: Bistånd och rättvisa

matshellmark Artiklar på svenska, Helena Thorfinn, Porträttintervjuer , , , , , , , ,

Porträttintervju med författaren Helena Thorfinn i Sveriges Natur nr 1 2014

Bangladesh, komplexa biståndsfrågor och global miljöproblematik lät inte som ett givet bästsäljarrecept. Nu har Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss sålt i 120 000 exemplar och kan bli tv-serie.

Suget efter boken Innan floden tar oss märks inte minst i inbjudningarna till författarprat runt om i landet. Ibland turnerar hon till flera städer i veckan.

– Det finns en stor hunger efter att diskutera de här frågorna, efter ett nytt solidaritetstänk, säger Helena Thorfinn.

Boken kom i april 2012 och försäljningen överraskade förlaget, som räknat med max 6 000 ex. I dag har boken sålt 12 000 inbundet och 110 000 i pocket, fantastiska siffror för en debutant som inte är ett känt namn innan.

– Det är förstås så roligt att jag ofta får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men framför allt tycker jag att det säger något om svenska läsare. Många vill läsa om sammanhang som är större än den egna bakgården.

Vi träffas hemma hos henne, i övervåningen på Lunds universitets gamla rektorsvilla. Miljön är lugnt akademisk, fjärran från romanens tropiska storstadsmyller.

Mellan 2005 och 2008 bodde hon i Dhaka och arbetade med fattigdoms- och genderfrågor för Sida. I bagaget hade hon universitetsstudier i antropologi och mänskliga rättigheter. Men också 15 år som journalist på tv och tidningar innan hon bytte yrkesroll.

Miljön väckte berättaren inom henne på nytt. Den och en stor ilska över biståndsministern Gunilla Carlssons sätt att stöpa om Sida. Helena såg en stark ideologisk agenda och ett redovisningsraseri med närmast nykoloniala drag. Många var kritiska, men få vågade höja rösten.

– Vi skulle pressa på folk våra rutiner och vårt sätt att se. Målet att minska fattigdomen försvann, det där som alla svenskar tror är orsaken till att de betalar skatt för bistånd. Sverige var faktiskt bäst på att jobba med hela kontexten innan, pragmatiskt och lyssnande.

I stället blev tillväxttänk och stimulans till svenska företag centrala.

– Jag är ingen tillväxtmotståndare, men resurserna sipprar inte automatiskt ned till de fattiga. Det är det som är utmaningen, inte att få igång företag som anställer folk för 100 kronor i veckan. Ska man hårdra tycker nog en nyliberal egentligen att de fattiga ska kamma sig och bli entreprenörer. Man tittar inte på dem som grupp, vilka utanförskap som måste lösas först. För att nå ut måste man bygga upp kunskaper och arbeta nära civilsamhälle och organisationer.

Gräsrotsarbete och underifrånperspektiv är sånt som fick stå tillbaka under Gunilla Carlssons tid, tycker Helena Thorfinn som själv bland annat jobbade bland landlösa i charområden (låglänta leröar där mark ofta sveps bort).

 

PRECIS SOM HELENA flyttar romanens huvudperson Sofia med man och barn till Bangladesh för att jobba med bistånd på ambassaden. I Dhaka möter de bland annat tonårssystrarna Nazrin och Mina som i ett krisläge flytt landsbygd och traditionella plikter för storstaden och jobben.

De fattigaste miljöerna bor bokstavligen granne med diplomatkvarteren och textilföretagen med lågavlönade sömmerskor servar den rika världen med varor. Floderna svämmar ständigt över det platta kustlandet. Själv åkte Helena ofta till arbetet genom vattenmassor.

– Titelns flod står både för vattnet och för floden av billiga produkter som vi i den rika världen konsumerar, samtidigt som tillverkningslandet får bära föroreningarna. Alla stora frågor ställs på sin spets i Bangladesh. Inget land utom Maldiverna är så utsatt för klimatförändringen, samtidigt som den globala tillväxtboomen knakar som mest här.

De stora frågorna kokas också ned i romanens lilla krets: den nordiska expat-miljön där ideella aktivister möter diplomater och företagare runt poolen. Ingen undgår det moraliska dilemma det innebär att leva ett privilegierat liv i ett av världens fattigaste länder med ett system som bygger på korruption.

Det är förföriskt lätt att leva gott som ”topdog” med tjänstefolk och stor villa. Samtidigt är möjligheten att få ett jämförelsevis välbetalt jobb som barnflicka eller kock hos en svensk familj, drömmen för många bangladeshier och ett sätt att ge inkomster i stället för allmosor.

– Hur lever man ett rättfärdigt liv när det är så orättvist runt omkring? Det är lätt att vara en bra person som sopsorterar och är snäll mot barn hemma i Sverige. Men när du plötsligt har 20 spetälska utanför dörren? Hur förhåller du dig till dem?

Ojämlikhet är centralt i boken. Vad den gör med våra själar – och vårt samhälle.

– Sofia och hennes man brottas verkligen med frågorna, men i extremt ojämlika miljöer blir det snabbt svårt. Jag tror på jämlikhet som idé, men var nog inte själv så bra alla gånger. Jag blir lätt för otålig. Till exempel när jag pratade kartor med chauffören och inte förstod att han var analfabet men försökte dölja det.

I boken umgås paret med en dansk företagare som byggt en textilfabrik för biståndspengar. Arbetarnas villkor är hårda och en dag börjar taket där en ny våning byggs på att skaka …

– Alla karaktärer är fiktiva, men en man vi brukade spela tennis med visade sig vara delägare i textilfabriken Rana Plaza och blev efterlyst efter raset i fjol. Över tusen människor dog och det har inte fungerat med ersättningar till anhöriga. Sånt är bara skandalöst.

OM DET SER ILLA UT i många textilfabriker så är skinngarverierna som Dantes inferno med extremt giftiga miljöer och barnarbete, menar Helena Thorfinn. Det finns textilfabriker med bra arbetsmiljö, men lönerna är fortfarande väldigt låga. När arbetarna kommer hem från jobbet bor de i spiltor i slummen.

Helena får ofta frågan vad man kan göra, men har inget enkelt svar. Flickorna på fabrikerna vill själva inte se någon bojkott. Jobbet betyder ändå frihet och möjligheter.

– Men jag tycker att företag som utnyttjar låglöneläget och plockar ut miljarder i vinst från Bangladesh, som h&m, har ansvar. Det håller inte att bara säga att man följer landets lag.

I SLUTFASEN AV SKRIVANDET hade Helena Thorfinn stor hjälp av Lunds universitets författarskola, särskilt handledaren Sigrid Combüchen som gillade det globala anslaget och trodde stenhårt på romanen.

Mottagandet var mestadels positivt, men Helena märkte att många recensenter hade svårt att se det breda, politiska och bara kommenterade relationer, karaktärer och dialog.

– En del undrade varför jag inte skrev en rapport i stället. Men då kanske jag fått 30 läsare i stället för 120 000. Jag vill ju nå ut, och har heller inte väjt för det lite smaskiga, deckaraktiga.

Boken har översatts till fyra språk och nu är en version på bangla på väg (lite nervigt). Helena Thorfinn skriver på en uppföljare och har blivit tillfrågad om en tv-serie i tio avsnitt.

– Men eftersom frågorna är så pass komplicerade har jag krävt att få vara med i processen. Jag vill inte att det blir allmänt negativt till bistånd eller muslimer.

Sticker man ut hakan i en infekterad fråga kan man uppenbarligen få olika reaktioner. Som när en liten överklassdam kom fram till Helena på bokmässan:

– ’Jaja, jag visste det! Pengar i sjön!’ sa hon och försvann innan jag hann säga något. Så tänkte ju inte jag, men man styr inte över läsningen.

Bland det mest spännande när hon är ute och pratar om boken är annars generationsmötet.

– Det kommer mormödrar som varit engagerade i Afrikagrupperna på 60- och 70-talet och unga coola akademiker som vill ut i världen och förändra, som brinner för miljö och mänskliga rättigheter. Många tjejer frågar hur man blir en Sofia …

 

Ur Innan floden tar oss

SwedeAid behövde visa för UD och skattebetalarna att biståndet gav resultat. Sofia förstod spelet och hade lust att mejla tillbaka – ”om vi ska ha snabba resultat ska vi inte arbeta i svåra miljöer”. Men vem skulle uppskatta ett sådant svar? Kraven på resultat gjorde att alla numera var ute efter att göra enkla, snabba saker. Plocka lågt hängande frukt, som man sa. Bygga broar. Utbilda redan välutbildade.

Milstolpar:

1985

Som 21-åring börjar hon som journalist på studenttidningen Lundagård, året efter fortsatte hon till SvD. Därefter bland annat tv-jobb för Aktuellt och Rapport och TV4s Kalla fakta.

1991

Träffade sin man i Guatemala, sedan bodde de i London några år där hon jobbade som korrespondent.

1995

Familjebildning kändes tryggast i Sverige, så det blev flytt till Stockholm och jobb på SVTs multikulturella ungdomssatsning Elbyl.

1999

Får jobb som biståndsexpert på Sida efter studier i antropologi och mänskliga rättigheter.

2005

Flyttar till Dhaka. Skrivarlusten vaknade igen och växte till en besatthet.

2012

Slutar på Sida och publicerar debutromanen Innan floden tar oss. (Norstedts)

2014

Flytt till Burma på gång där maken ska jobba för FN.

Länk till texten

Emelie Forsberg: Vägen till toppen

matshellmark Artiklar på svenska, Emelie Forsberg, Porträttintervjuer , , , , , , , , , , , ,

Porträttintervju med idrottaren Emelie Forsberg i Sveriges Natur nr 3 2014
Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.
Läs mer
English version

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit.

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck.

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett.

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror.

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder.

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt.

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det …

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill.
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Milstolpar:

1986

Föds i Härnösand. Växer upp med skogen som lekrum. Sen kommer idrotten, ett tag mest basket.

2005

Sommarjobb på fjällstation i Jotunheimen. Börjar plugga till jägmästare i Umeå.

2006

Jobbar på fjällstation igen, i Jotunheimen och Storulvån där hon är bagare.

2009

Studier igen, nu biologi. Samma år springer Emelie sitt första fjällmaraton i Vålådalen. Vinst trots lång fikapaus med kladdkaka …

2011

Flytt till Tromsö för studier och för den fantastiska naturen.

2012

Genombrottsåret då Emelie börjar tävla på riktigt och vinner det mesta, bland annat VM i skyrunning.

2013

Nästan bara segrar i loppen, dubbla EM-guld i Italien. Utses till en av Håll Sverige Rents hjältar inom kampanjen för allemansrätten.

To the top with a smile – interview with Emelie Forsberg

matshellmark Articles in English, Emelie Forsberg interview , , , , , , , , , , , , , , , ,

PORTRAIT: Emelie Forsberg is the runner girl who showed up as a rookie and won everything that was possible to win in one of the world’s toughest sports. Yet it is not the victories that drives her, but the urge to be moving in nature.

TEXT by Mats Hellmark, editor at Sveriges Natur
PHOTOS by Thron Ullberg

This is a rough English translation of my interview with Swedish Trail Running Champion Emelie Forsberg, published in Swedish in the magazine Sveriges Natur. The Swedish version and one of the images is available on this link

Treadmills and asphalt are not to Emelie Forsberg’s liking. If you are to run, you should do it outside, in nature, she thinks. Preferably up and down the wildest mountain sides.

No wonder she has settled here, I think, when we board the car ferry from Tromsø. Since 2013 Emelie’s home is the mountainous Norwegian peninsula Lyngen, with some of the region’s sharpest peaks just around the corner from her house. Insanely beautiful, but hardly possible to take on without ropes and proper climbing equipment. Or?

A pair of good running shoes is quite enough. Or a pair of skis like these ones, says Emelie.

We are standing in the entryway of the house that she rents together with her boyfriend and elite training partner Kilian Jornet, pondering over skis and boots that weighs almost nothing. The sport is called ski mountaineering, and Emelie is among the world’s best in this field as well.

You put skins on the skis and trample off uphill, she explains. At the top you remove the skins and head off down the gutters at full speed.

– I’ve never actually had a fall during racing. It’s all about being comfortable with what you do, even if you’re tired.

To Emelie ski mountaineering is an everyday activity during wintertime: she can’t run when the snow is deep, and it stays that way for a long time this far north of the Arctic Circle. As she doesn’t consider the road an option she won’t have many running days in her body before the season’s first races.

That alone makes her a bit of an exception among the world’s best in trail running (running on small nature trails) and skyrunning (mountain running). In Sweden these are sports that are upcoming, but still has some way to go before reaching the popularity they have in many other parts the world. In the Alps mountain races attract large audiences and Emelie is a celebrity who is met with cheers and applause everywhere.

When she broke through in 2012, it was as a sensation: without coaching and with few previous qualifications she left the rivals behind in race after race. She is particularly fast going downhill, Emelie has a somewhat magical ability to just let go and let her feet find their own path. (Watch video clip of a downhill race) A World Cup victory and 20 podium finishes in 21 races was the improbable outcome of the season.

Last year was even more successful: finishing first in almost every race, including double victories in the European Championships in the Dolomites. The grand final of the season was a race that is considered one of the world’s most difficult: Diagonale des Fous, the Diagonal of fools, is set on the island of La Réunion, east of Madagascar, and winds over high mountains and through rainforests for a distance of more than 160 km. The race goes on for two nights. Although she had a tough time she finished second.

BUT IT’S NOT just the medals that makes her special. It is the way she wins them: with a constant smile. It is easy to see how much she enjoys running.

– Many people say oh, you started racing and won at once. But I had prepared myself with other sports and spent much time in mountainous terrain. I actually don’t think so much about trail running as a sport. To me it is a way of moving in nature the way people have done as long as we have existed as a species, and as other animals do: lightly and quickly, without leaving a footprint.

The forests were the playroom for Emelie when she grew up; she was always on the go in the nature surrounding her home in the Swedish coastal town of Härnösand.

– Me and my sister always went by ourselves to friends, never got driven in a car. When you spend a lot of time outside as a child you begin to enjoy it. Many kids never experience this freedom to move today. I think that is a pity. You have to be in nature to develop a love for it, to start caring.

When she started school different sports became new “playrooms”: orienteering, soccer, skiing, rock climbing, basketball. But trail running ended up as number one.

– Partially because it’s so simple. Anyone can do it, there are no fixed standards except those we create ourselves.

How important is the experiencing of nature to you, compared to winning the races?

– 90-10 maybe. You get to experience so much out in nature, such a respect and understanding. That’s what really drives me. That feeling is so great to share with the others who are competing.

INTERVIEWING EMELIE feels different compared to talking to other sport stars. It may have to do with the sport itself: those who have read Born to Run, the “bible” of ultra- and skyrunning already know that a strong sense of community, freedom and love of nature is prevalent, often more so than fighting for positions and kilometer times.

But Emelie has a directness and a way of thinking slightly outside the box that feels unique even in this context. Just consider the way she won her first mountain marathon in 2010, competing as an unknown exerciser. In the middle of the race she paused for a long coffee break with homemade chocolate cake.

Emelie likes food and pastries and finds it difficult understanding athletes who starve themselves to gain seconds. A specialized running reporter once described Emelie Forsberg’s sursprising formula for success as happiness, non-existent training plan and lots of cinnamon buns.

– Haha, yes, I like bread and baking. I have taken a baking course on Saltå mill and worked as a baker at Storulvåns mountain lodge using a lot of locally grown and organic ingredients. You have to give the baking process time and the ingredients should be the best.

One example of good ingredients is crowberry, which she picks in large amounts in the mountains of Lyngen and uses for juice and bread. A smart way to get vitamins without using too much imported fruit during winter. She prefers organic food, but thinks Norwegian stores are not as good as Swedish supplying it. The prices are also higher.

When she moved to Tromsø in 2011, she first lived in a community with other young people in the city centre. To make ends meet they collected food in waste containers outside the grocery stores.

– We actually got a lot of our food from the containers. Fine food, but with a short shelf life. Sometimes we even got whole Skrei-cods. I think it’s a pity that Swedish stores let so much edible food go to waste instead of giving it away. It is such a waste of resources.

Emelie believes in simplicity, to choose your own way. Scandinavians should be able to make a free choice of life style, she thinks. Maybe work less and avoid getting caught up in the rat race in order to fulfill expectations of high status and buying expensive objects. Emelie herself is not a big time consumer. She rarely buys new clothes, mostly uses sportswear.

– I train a lot but actually don’t take showers so very often either, she says with a giggle.

THINKING SUSTAINABLY has been a habit all the way from childhood. Emelie’s father died when she was a newborn and the early years was a hard period for her mother who worked, studied and cared for two small children.

At school there was a lot of talk about recycling and environmental issues. The Forsberg sisters were much influenced and brought the ideas back home.

– It was our initiative to live more consciously and sustainably. Mom also took to the ideas and made it a way of living in our family.

Environmental issues were also crucial for her choice of profession. She started to train for forester in Umeå, but discovered that the education did not match her ideals. In addition, she did not like to live in a big city. After an interruption of studies she started studying to become biologist, an education she expects to revive and finish, perhaps this autumn.

But for the moment she has full focus on the running. She is a member of Salomon’s international team, she organizes training trips to the Swedish mountains, she is writing for a running magazine and is a frequent blogger.

In the blog she writes about running, but also about living in harmony with nature, about time and about ecology. For the most part, the response is positive, but she has also received some negative comments about the climatic effects of her flights to competitions around the world.

– Right now I live to compete and be a public figure. I know it is not sustainable in the long run, and try to minimize travel and adapt my everyday life. But I think that everything has its time. If I could live on my salary and just keep moving in these mountains, that would be satisfying enough …

Mats Hellmark mats.hellmark(at)snf.se

Trail Running: Running on nature trails and over untrodden ground.
Skyrunning: Running at over 2000 meters altitude and with a slope of more than 30 percent.
Ultra Running: Running distances longer than the marathon (42 km).

• Read Emelie’s blog and recipes in English on http://www.emelieforsberg.com
• Read Emelie’s blog in Swedish for the magazine Runner’s World.

Milestones:
1986
Born in Härnösand, Sweden. Growing up with the forest as a playroom. She tries many sports, for a while basket ball was number one.
2005
Working during the summer at the mountain lodge in Jotunheimen, Norway. Starting to study to become a forester in Umeå.
2006
Work at mountain lodges in Jotunheimen and Storulvån, as a baker.
2009
Studies biology. Runs her first mountain marathon in Vålådalen, Sweden. She won, in spite of a long coffee break with chocolate cake …
2011
Moving to Tromsø, Norway, for studies and for the amazing scenery.
2012
Breakthrough year when Emelie starts competing for real and wins most of the races, including the World Championships in Skyrunning.
2013
Almost exclusively victories in the races, including two European Championship golds in Italy. Campaigning for the Keep Sweden Tidy Foundation (Håll Sverige Rent) concerning ”allemansrätten”, the special Swedish system of rules that allow citizens to roam freely in nature.

Two instagram-images I took during Thron Ullberg’s photo session with Emelie:

thron 1

thron 2

Some of Thron’s shots from the magazine are published here