Haven töms på fisk fortare än naturen kan fylla på och många arter hotas av utrotning. I Senegal försvinner även de små fiskarna som de fattiga människorna haft råd med när fiskmjölet blir foder i utländska fiskodlingar.
Senegal har alltid levt på sin fisk, men överfiskning och utländsk konkurrens hänvisar lokalbefolkningen till små billiga fiskar som sardinella. Nu växer utländska fiskmjölsfabriker upp som tar också den, till foder för odlingar i Asien och Europa.
Foto: Mats Hellmark. Fisket har alltid varit Senegals främsta resurs, det står för tio procent av landets arbetstillfällen och 39 procent av proteinintaget. Men nu är det överexploaterat.
Läs mitt tidigare reportage om fisket i Mauretanien och EU:s fiskeavtal med Västafrika från 2012 här.
Texten publicerades först i Eskilstuna-Kuriren 1995. Kent skulle släppa sitt första album.
De flesta rockgrupper skulle sälja sin själ billigt för ett snabbt skivkontrakt. Eskilstunabandet Kent gjorde tvärtom. Renodlade musiken, bytte namn och lät låtarna växa långsamt.
– Först när vi kunde slå undan fötterna på det mesta som finns i Sverige var det dags för plattan, säger sångaren och låtskrivaren Joakim Berg.
Visst är de kaxiga, småstadsgrabbarna som är på väg att slå igenom i storstan. Men det står de för.
– Om man inte är stolt över det man gör kan man lika väl gå och stämpla. Vi har slitit i fem år och själv tycker jag skivan är den bästa jag hört. Mörkt sound
I höstas tände även skivbolagen på gruppens mörka popsound. Som mest slogs sex bolag om kontrakt – en milt sagt märklig situation för svenska debutanter.
– Det blev mycket trist prat om pengar och promotion, sånt som inte har med musiken att göra, säger basisten Martin Sköld.
I gengäld fick de möjlighet att göra sin musik precis som de ville. Nykomlingarna ställde villkoren, trots att de ligger på stora RCA.
– Flera bolag ville att vi skulle specialanpassa för radio, även sådana som kallar sig independent. Men sneglar man för mycket på lyssnarna blir det fel. Vi ville släppa den bästa låten på singel, inte den lättillgängligaste.
Singeln och videon När det blåser på månen har blivit en uppstickare och nu snurrar mediehjulen allt fortare inför CD-debuten nästa vecka.
– Det är bara recensionerna vi väntar på, funderar Joakim, och fingrar på cigarettpaketet.
En nypa osäkerhet, trots allt?
– De kända musikjournalisterna har stor makt i Sverige. I England lyssnar man fortfarande på banden i första hand, i Sverige är många mer intresserade av vad som skrivs.
Men i grunden är det kvaliteten som avgör, bra låtmaterial, tror de.
– Inte nödvändigtvis en massa häftiga ackord eller avancerade slingor. Men det måste beröra på något sätt, säger Martin.
Gruppen vägrar genrebestämma sin egen musik.
– Vi har jämförts med allt från Wizex till Metallica.
Men Bowies tidiga skivor är en gemensam nämnare för medlemmarna, liksom Cures Disintegration, berättar Joakim.
– Jakob Hellman är också en influens. Inte så mycket musiken som de meningsfulla texterna på svenska.
– Svenskar är inte alls så bra på engelska som de tror. Texterna blir uddlösa. De starka orden försvinner.
Joakim skriver Kents alla texter. Kopplar ihop lyriska fragment rad för rad.
– Hittar jag en bra titel kommer låten ur den. Men jag skriver inte sammanhängande handlingar som Eldkvarn eller Ulf Lundell. Det finns alldeles för många långrandiga berättelser om folk från fabriken i svensk rock. Trötta på Eskilstuna
Själva lämnade de industristaden Eskilstuna för ett och ett halvt år sedan. Utan någon större saknad.
– Vi var jävligt trötta på den här stan. Här finns bara håglöshet och brist på fantasi. Efter klockan sex en vardag ser det ut som undantagstillstånd på gatorna, säger Martin.
– Stockholm är väl inte paradiset på jorden, men där finns möjligheter, säger Joakim.
Det mest positiva han kan komma på med hemstaden är ändå just bristen på möjligheter.
– Eftersom det inte fanns så mycket att pyssla med gaddade vi ihop oss runt musiken. I Stockholm finns så mycket annat som lockar.
Martin och Joakim drog igång bandet som gymnasister. Första upplagan kallades Jones & Giftet, den andra Havets Änglar.
– Till slut tröttnade vi helt på namn och repertoar och bytte ut allt, säger Martin.
Då hade bandet nått sin nuvarande form, med Jocke på sång, Martin på bas, Sami Sirviö på elgitarr, Martin Roos på kompgitarr och Markus Mustonen på trummor. Finns Kent?
Men Kent då, var finns han?
Namnet syftar varken på en person eller ett känt cigarettmärke, utan är snarast ett trötthetsfenomen, förklarar killarna.
– Vi spånade en hel kväll på ett nytt namn. Spårade ur mer och mer. Till slut satt vi där med Kent.
Namnet var kort, lätt att komma ihåg och tillräckligt töntigt.
– Många losersnubbar heter så, säger Joakim.
Nästa vecka släpps skivan med samma namn som bandet och den åttonde april blir det turnépremiär.
Dags att bekänna färg. Ska Kent leva upp till kaxigheten? Eller bli en losersnubbe …
Först publicerad i Eskilstuna-Kulturens kulturdel inför Kents första albumsläpp i mars 1995. Via nyhetsbyrån FLT (Förenade Landsortstidningar) spreds den till dagstidningar över hela landet.
Gölgrodorna i Roslagen är troligen en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare tid.
Reportage om gölgrodor publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015
Vad gör de värmeälskande gölgrodorna egentligen i Nordupplands svala skärgård? Vi letar efter en hotad och lite mystisk art på vackra fyrön Örskär och hamnar mitt i en intensiv kärlekskonsert.
Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig.På Örskär finns också vandrarhem och en vacker fyr från 1700-talet.
Reportage om gruvplanerna vid Norra Kärr publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015
Natura 2000, biosfärområde och Sveriges största dricksvattentäkt.Vättern är en naturpärla som de flesta svenskar känner till. Nu hotas den känsliga sjön bland annat av gruvdrift.
– Sänks grundvattnet får jag inget vatten till djuren. Kanske dags att lägga ned redan nu, säger bonden Anders Lybäck som är granne till den planerade gruvan.
Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 4 2015
Lars Lerin har aldrig varit rädd att visa sina svaga sidor, det såriga. Naturen blev en tröst och en tillflykt för honom redan som liten. Den starka känslan följer med i hans målningar och böcker.
The house of the Zooibo family was destroyed in the attack on Narasha. It took six months to rebuild it.
Human rights are literally going up in smoke when Kenya launches major geothermal energy projects in the indigenous Maasai areas. Part of the investments derive from UN climate projects under the Kyoto protocol (CDM), where the municipal energy company of Gothenburg (Göteborg Energi) is one of the investors. Emission reductions in Kenya are used for carbon offset (climate compensation) of Swedish district heating.
This is an english translation of a Swedish text published in Sveriges Natur #5/2014
It has to be said right away: Geothermal energy is probably a climate smart solution for electrifying Kenya. Significantly better than fossil alternatives. The first power plant was built 30 years ago, and with the planned new investments the complex in Olkaria, 120 km west of the capital Nairobi, will be the world’s largest.
The problem is that the exploitation causes suffering among the indigenous people who live in the area and claim traditional rights to the land. Their environment is damaged and whole villages are relocated by force.
Last summer the conflict reached new heights when the governmental Kenyan energy company KenGen tried to expel Maasai locals from the village Narasha by force. A couple of hundred thugs, supported by armed police, burned nearly 250 houses, killed livestock and assaulted several villagers. The incident became hot news material, so much that the President Uhuru Kenyatta felt compelled to personally visit the village and make promises of compensation for the affected.
Construction work in Olkaria. Photo Mats Hellmark
We are heading to the village, which is situated close to the already established power stations. As the road turns into the hills from the large lake Naivasha the typical volcanic smell resembling rotten eggs can be felt in the air. Smoke clouds are visible from afar, and just inside the gate of the National Park Hell’s Gate we drive through a large industrial park with several power stations. The emissions do not just smell unpleasantly. Sulphur hydroxide is a poisonous gas and one of the health impacts of the power plants is that diseases of the respiratory system have become the most common among the locals.
The large Olkaria industrial area is just inside the gates of the national park. Photo Mats Hellmark
Some warthogs graze below one of the large pipelines carrying hot gases from boreholes a thousand meters deep. Steam hisses from valves. A network of pipelines meanders for miles and miles through the arid landscape.
The first power plant, Olkaria I, was built in the early 1980s. Combined Olkaria I, Olkaria II (funded by the World Bank, the European Investment Bank and the German Development Bank KFW) and Olkaria III (operated by American-owned Orpower) deliver 150 megawatts (MW) to the Kenyan grid. Olkaria IV, which is under construction, will provide 280 MW and is launched as a new climate project for foreign investors who want to offset their own carbon emissions (CDM, clean development mechanism). KenGen is planning to expand the capacity to several thousand megawatts in the area.
The name Olkaria derives from the Maasai word for ocher, which is collected in the area. It is used to dye hair ritually. The local Maasai belong to the clan Ilkunono. Following bloody clashes with British colonial power in the late 19th century they retired to this part of their original area because it was less accessible and more easily defended. The area also holds sacred places of significance for all Maasai, among them the scenic Ol Njorowa gorge with hot springs, cliffs and waterfalls.
Just outside the village our car is held up by an old man in jeans and shuka (traditional felt cloak). 78-year-old Oseen Parsampyla is waving menacingly at us with his long rod. Four sons and a grandson follow suit.
He declares that they are prepared to fight us. As he understands that we are journalists and not part of KenGen’s foreign investors matters calm down and we can talk.
– We believe that the company will try to expel as again soon. If so, it will have to be over my dead body. We will not move!
Oseen Parsampyla’s family has been relocated over and over. Now he is ready to fight. Photo Mats Hellmark
Under the drone of the high-voltage lines high over our heads, he tells how his family has been forcibly relocated from place to place. The first resettlement took place in the period of Kenya’s independence and national formation in the 60s. Initially the family lived in the area where the power plants are now. At that time the morans, the young warriors, took to arms.
– We were promised compensation at the time, but have not received any so far …
The first thing we see in the village itself is a demolished house of corrugated steel, still standing after last year’s attack.
– A group of women used to make cornmeal in there, says Rebecca Liziay, who is standing behind the counter in a small shop next door.
All is quiet and peaceful, except for children’s voices from the school across the road (which has about 400 pupils). It is hard to imagine the uproar last summer, but Daniel Mpatinga picks up his mobile and shows a video he filmed. We see burning buildings and people on the run.
A car fleet with approximately 200 hired thugs with chainsaws and machetes entered the village early morning July 26th. All were Kikuyu, Kenya’s dominant ethnic group. Along came armed police and a court decision for evacuation, which later proved to be false.
Demolished house in Narasha. Photo Mats Hellmark
Land ownership is disputed, here as in many other places. The Maasai claim traditional ownership, but after independence in 1963 the government distributed title deeds to people in other parts of the country who had connections to the political elite. The official title deed holders of Narasha have already reached an agreement with KenGen.
When the thugs arrived the animals had not been taken out to graze yet, most of them remained in the village. Over 200 sheep and many goats and calves were incinerated. Buildings were burned and torn down the whole day.
– Those who tried to stop the destruction were arrested and several people were beaten. My father was one of them, says Daniel Mpatinga.
The World Bank denied involvement in a statement and when the Kenyan president Uhuru Kenyatta visited the village a week after the attack he promised thorough investigation and compensation for those affected. A committee was appointed, but the work hasn’t perceived as planned and is at present stalled. Nothing has happened on the issue of compensations. Daniel Mpatinga is part of the group that is trying to estimate compensation for the values that were destroyed. He figures the values amount to approximately 100 million shillings (about 8 million SEK).
Prior to the attack the villagers were offered 31 million shillings (about 2.5 million SEK) if they moved out voluntarily, he says.
Narasha. Photo Mats Hellmark
– We were also told that the money would be used to force us out if we did not accept.
Jack Zooibo and his family lives in the house closest to the shop. It took him six months, but now he has rebuilt his burnt house from scratch. His neighbour Hannah Sencho shares the bitter experience.
– We got no chance to empty the buildings. Animals and many possessions went up in flames. It was a great suffering, she says.
The villagers we meet are worried because KenGen visited the village a few days before, measuring the land. The company is planning for a new, more powerful geothermal plant (Olkaria V) and a large industrial area with homes for tens of thousands of workers.
The area the company suggested for relocating the villagers is much smaller than their present and, according to them, with less possibilities for grazing and cultivation.
– The place is stony and eroded. And it is uncertain whether we would be allowed to remain there, says Daniel Mpatinga.
Another group in the area accepted relocation after lengthy negotiations, to make space for the power plant Olkaria IV. KenGen has built 150 new houses for them on a height. The day of our visit the Shaa family is moving in. They are the last to go.
– We waited as long as possible because the houses KenGen built are fewer than what was promised. 14 families have not been offered anywhere to stay and we wanted to fight for their rights, says village elder Daniel Shaa.
The description in KenGens resettlement plan (RAP) does not appear that bad. The goal is that all PAP (”Project Affected Persons”) should be no worse off than before the project started. The World Bank safeguards are to be followed. And the community’s wish to be resettled together has been respected.
The house of the family Shaa, bearing the sign RAP HSE 31, also appears more modern than traditional maasai huts. More space, cement walls and tin roofs. But the disadvantages outweigh the advantages, according to Daniel Shaa.
– We can not live in our traditional way here. The house feels isolated and has a fence around the small yard. There is no space for the animals and it’s difficult to be social with your neighbors. The whole relocation process is very disappointing for most of us and does not live up to expectations.
The water tanks deployed are not matching the needs, the houses are secluded and routes are difficult. Promises of bus transport have not been fulfilled. The families do not have to pay rent, but they are also not recognized as owners.
– To access the house we had to sign a paper that we have no additional claims. But the houses are still KenGen’s and may not be altered in any way. They can not be inherited or sold.
Daniel Shaa has written several letters concerning breach of contracts to the World Bank, but has so far not received any other answer than that the bank has promised to discuss matters with KenGen.
On the road from the settlements we get stuck in the muddy road, even though our car has four-wheel drive. It takes assistance from passers-by, before we can continue towards Nairobi.
The pipelines meander through the national park. Photo Mats Hellmark
Joseph Simel is director of the human rights NGO MPIDO (Mainyoito Pastoralist Integrated Development Organization), working for the Maasai and other nomadic pastoralist groups in Kenya. MPIDO has sued the police, several governemental departments and multinational corporations for several cases of rights abuses, including the evictions in Narasha. The first hearing will take place in Nakuru on December 23rd.
– We ask the court to suspend any activities that are detrimental to the locals until the case is settled, he says.
– The government wants to secure energy supply, but does not consider the consequences. It takes no account of a number of previous court decisions that have gone our way. Instead, the methods for expelling the Maasai are becoming increasingly violent. Narasha is not the only example.
Kenya has not ratified ILO 169 (international convention securing the rights of indigenous people), but Joseph Simel still thinks that Kenyan law does take into account the rights of indigenous people, and he is hopeful of further improvement. The problem is that the authorities do not apply the legislation. And that court processing is expensive, especially for an NGO.
The MPIDO programme officer for land, natural resources and rights, Lawrence Mbelati, adds that the mining law in the making does not include benefit sharing for local communities in the way it should according to the Kenyan constitution.
– I recommend that the government should also consider the UN declaration on the rights of indigenous peoples, UNDRIP, and its principle of free prior and informed consent (FPIC), says Lawrence Mbelati.
Joseph Simel says that it pays to mobilize the media on these issues:
– But even that has a price in Kenya. Politicians often bribe to silence the media, or threaten them with lawsuits.
Geothermal energy is not the only form of exploitation that attracts developers to the Maasai areas. Natural gas, hydro, oil exploration and mining are other threats to livelihoods.
Historically, the ethnic group has been pushed out of its original territory further and further into dry and arid areas. The British colonial rule left the feared Maasai warriors in peace until the late 19th century, when severe rinderpest and diseases weakened resistance.
Through two agreements (with conditions that were not respected) the colonial power was able to get a hold of large areas. Independence meant no improvement in terms of land rights, according to Simel.
– I usually say that the white colonists were replaced by black. The political elite redistributed the land according to their own purposes.
Nevertheless Maasai culture and traditions are heavily used for marketing Kenya as a tourist destination. In the center of the national flag Kenya boasts a Maasai shield with two crossed spears.
The big challenge of the Maasai today is climate change, according to Joseph Simel. Although they themselves hardly contribute at all (very few even access electricity grids) the greenhouse effect is heavily affecting their areas. He is also critical of the fact that Olkaria and similar projects are used in climate measures as the CDM.
– The projects are most likely positive for the climate, but they damage the Maasai livelihood and lifestyle.
Language barriers, top-down approach and lack of interest for local stakeholder views result in weak or corrupt environmental impact assessments. The difficulties and problems connected to projects are hidden behind beautiful words.
– I do not think people in Europe or the United States want to make trouble for us. But they may not know what is actually happening. There is a need for better opportunities and resources for indigenous peoples to document and disseminate information.
Swedish companies that chose to climate compensate for district heating (fjärrvärme) have also been contributing to CMD-projects in Olkaria. “A good deed for the environment” according to the web site of Göteborg Energi (The municipal energy company of Sweden’s second largest city, Gothenburg).
CDM, Clean Development Mechanism, are projects under the UN’s Kyoto Protocol, where industrialized countries reduce domestic carbon emissions by investing in projects in developing countries. Four different CDM projects have been registered for the geothermal power plants in Olkaria.
One that began in 2011 is about expansion of the capacity of Olkaria II. The power plant was built in 2003 on land where the Maasai had been expelled previously. 14 developed countries are listed as participants, among them Denmark, Finland, Norway, and Sweden. A closer look at the documentation shows that Göteborg Energi is the project participant and that Energimyndigheten (the Swedish Energy Agency) approved participation.
When Sveriges Natur calls Göteborg Energi it takes a while to clarify the connection. After some research their Press officer Cecilia Erdalen is able to tell that the project is one of several used for climate compensation (carbon offset) of district heating (“fjärrvärme”) and gas for business customers.
– The ownership is channeled through a fund with various projects, managed by the World Bank. We own two percent of it. The fund itself is not operating, or responsible for, the projects, but it is co-financing them through the CDM.
The Göteborg Energi web site markets carbon offset to corporate customers as ”a way to strengthen your company’s environmental profile”. It also states that the emission reduction units (CERs) are approved according to UN and EU regulations.
– We make no independent scrutiny of projects, apart from the fact that they are authorized by the UN Climate Panel and Energimyndigheten. We follow existing guidelines, but should the fund invest in questionable projects it is of course unfortunate, says Cecilia Erdalen.
It is hard to figure out how much Gothenburg Energy is investing in separate projects and how many tons of carbon emission they represent because figures from different projects are not separated in the fund.
– But carbon offsetting is a small business for us, it just concerns a few corporate clients. One problem is that the system of carbon trading is almost non-functional today, as prices have fallen radically.
Division Manager Erik Eriksson at the Swedish Energy Agency has no insight into the specific case, but explains the system:
– As the national authority we authorize the participation of Swedish companies. But it is the UN that is approving the projects. We always look at the documentation, but do not take decisions on the projects themselves. The host country’s national authority determines whether they contribute to domestic sustainable development, which is a prerequisite.
David Dabass is press officer at the UN Department of carbon trading. He refers to the comprehensive and transparent documentation on the site unfccc.int of all CDM projects:
– We can not comment on particular CDM projects, but each project is assessed and audited by accredited consultants. Their work involves consulting local stakeholders. No project can proceed without approval by the host country’s national authority.
More information on the CDM projects that the World Bank manages can be found on wbcarbonfinance.org. The projects also have social obligations, in this case expansion of an elementary school and measures to improve water supply and roads.
MPIDO (Mainyoito Pastoralist Integrated Development Organization) is supported by the Copenhagen-based NGO IWGIA (International Working Group for Indigenous Affairs). Read more about the situation of the Maasai and the Olkaria case on IWGIAwebsite and MPIDO website.
The World Bank denied involvement in last year’s evictions in Narasha in a separate statement from September last year, which also welcomed the government’s decision to appoint a committee of inquiry. It also stressed that the bank’s ”safeguards”, safety mechanisms, should be applied in all resettlements.
Sveriges Natur has also been in contact with the World Bank in Nairobi. In this matter the Bank only refers to the statement from last year and does not comment further on developments regarding Narasha, other resettlement issues or the general matter of Maasai land rights in the area.
Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.
Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014 Text och bild Mats Hellmark
The modern way of life is gradually taking over in Samwel Ole Naikada’s Maasai village. But he will never let go of the Maasai legacy of protecting forests and wildlife. When he leaves Kenya for global climate negotiations the traditions go with him.
TEXT Mats Hellmark
This is an English translation of an interview published in the magazine Sveriges Natur #5/14
We meet with Samwel Naikada in the small town Kilgoris where he studies. A tall, cool guy who sort of surfs on top of the messy street life. Over lunch the photographer Håkan asks that particular question you should never put to a pastoralist, whether Sami in Sweden or Maasai in Kenya or Tanzania: “How many animals do you own?”
Samwel smiles and explains that this is like asking someone how much money he has in the bank. In fact, it’s far more than that. Even the very word Maasai is connected to the animals, cattle stands for life itself.
After a visit to the grocery store, shopping for European stomachs, Samwel folds his tall self into the car he has borrowed from his children’s school teacher and we head south. The first part is decent dirt road, the rains haven’t started yet. Every now and then we meet donkey carts loaded with charcoal for cooking, a sight that Samwel disapproves of. Charcoal burning threatens forests across Africa, but in Maasai areas this hasn’t been a problem.
– For us it is a taboo, a curse. Whoever does it will turn as black as coal himself, it is said. But now the traditions are dwindling, people care less and less …
The village Olkirreruki. Photo Mats Hellmark
The last miles are completely off road, we bump through bush landscape, follow narrow cattle trails and pass a broken fence that was demolished by elephants a few days earlier. A herd of zebras disperse in front of the car just as we are about to enter Samwel’s boma (fenced area for livestock and houses).
– They feel safer close to houses since there is less risk of lions here, Samwel says.
The day before a cheetah killed a small antelope at the closest waterhole, and a few days earlier a jackal stole a baby goat. Samwel’s village Olkirreruki is situated right next to the great forest Nyakweri which in turn adjoins the Maasai Mara National Park. No wonder there is an abundance of wildlife nearby, and that Samwel got hooked on nature conservation already as a child.
– You could say that I was an activist from the start. I hated when trees were felled, and when poachers hunted in the woods.
He reported them regularly to the National Park Rangers, and eventually the boy who was so good at speaking English started to get odd jobs for the conservancy.
Håkan and I move into one of the family’s huts, next to the cow enclosure and the small house for the goats, made with interlaced branches. The hut has walls made of dried cow dung just like the others, but is more modern with its square shape, small window-openings and corrugated tin roofs instead of straw. Since a few weeks back there is also a solar panel on the roof that powers small lamps and a device for charging mobiles (previously the family had to walk eight kilometers to a larger village for charging in shops with electricity).
Samwel shifts quilted jacket and jeans to traditional Shuka (blanket to wrap around the upper body) and long rod. This is the way he feels most comfortable, and the animals are most at ease with people who dresses traditionally.
– Still I rarely wear Shuka when I go to town, everybody keeps asking what we are celebrating…
Children from the village. Photo Mats Hellmark
But for the longer trips, to the large cities where the climate negotiations take place, he always brings it. Even if the weather is a bit too cold, like in Copenhagen 2009. Samwel has represented indigenous people in four global climate negotiations. Clothes that stand out make it easier to get attention.
– We often need to make a lot of fuss to be listened to, to make our views part of the process.
Cooperating with indigenous people from different parts of the world is rewarding, and Samwel sees many similarities in attitude and culture. But the general result of the negotiations is disappointing. Top players like the US push their own agendas and fight to minimize their efforts. The indigenous peoples are among the most vulnerable and affected, but get little sympathy. Samwel has also been working with biodiversity issues under the frame of the Convention for Biological Diversity and he feels the Nagoya Protocol takes better account of the rights of indigenous people.
Samwel specializes in forestry issues. He has presented the local conservancy project Dupoto Forest and Wildlife Association at several workshops, one of them in Copenhagen.
– I was participating in the panel discussion along with Wangari Maathai and several Kenyan parliamentarians. At first the people from the government did not want to cooperate, they saw us almost as rivals. But that has changed, in Durban we negotiated out of a common position.
Our arrival is a big event in Olkirreruki where cars (and white people as well) are rare sights. Samwel’s six children are overjoyed as Håkan takes snapshots and show them on the camera screen. Their grandfather Tubula Ole Naikada comes to greet us. He is in his eighties (year of birth unknown), but is still out herding animals every day.
When he was young the local Maasai still lived as nomads. The animals could graze where the grass was greenest. The rains were also longer, the drought periods shorter.
Samwel Naikada’s father Tubula Naikada. Photo Mats Hellmark
– After independence 1963 the land was subdivided, agriculture became more frequent and national parks formed closed areas. We could not move as we used to. Life became more difficult, says Tubula.
The traditional diet is almost entirely based on milk. Meat is uncommon, Tubula ate it almost only during the period when he was a warrior, Moran. The Morans also prepared and ate herbs that made them brave. Hunting dangerous animals were part of the rites. Tubula has killed two lions and one elephant. And several men.
– I liked to fight …
His son Samwel has undergone the rituals that mark the end of the warrior period and initiate for life as an elder, but just as ceremony. He has never lived the warrior’s life, which lasts for several years.
– To get a good life today young people need education and jobs. There is neither time nor possibilities for pursuing the old way of living all the way.
For his own part, he broke the traditional bonds by eloping from the wedding his father had negotiated for him in order to continue studying in town. He became the first in the area with high school exams (today it is common) and the last few years he has taken up studies again at university level in Kilgoris.
His wife Diana (who is actually the sister of the girl he ran away from) takes responsibility for livestock and family when he is in Kilgoris.
– It works out fine. There are mobile phones…
Nevertheless, preserving the culture is important to Samwel. One suggestion he has put forward is creating a local training center where elders can pass on knowledge to the young Maasai.
– Maasai pastoralism is in harmony with nature, as long as there is enough land for the grazing. The hunting is generally not done for meat but regarded as rites of initiation. The clans have totem animals, a factor that contributes to the will to protect nature. And forests have always been important, for medicine, for the holy sites and for water supply.
The forests are used, but sustainably. When roots or branches are harvested it is important to cover bare areas to ensure survival of the trees. For firewood only dry branches are used.
Early next day Samwel and two young guides accompany us into Nyakweri forest. We are a bit tired as the dogs have been chasing hyenas around the huts during the night, but it is a great experience to walk under the canopy of trees and listen to all the stories. A glade has just been visited by elephant mothers who gather particularly nutritious roots for their kids.
Walking safaris are a way to raise money for the Dupoto organization that Samwel heads. The word Dupoto means benefit: income from ecotourism will ensure the survival of the forest. A large dam has been built (the village can now manage two years of drought without shortage of water), 40 beehives have been set up and Dupoto pays for expansion of the local school.
Dupoto has given the villagers a positive view of protected areas. This has not always been the case. Although the national park Maasai Mara attracts hundreds of thousands of tourists every year, the revenue only marginally benefits local communities. Instead the possibility for grazing is limited and wildlife from the park cause property damage and human injuries and deaths every year.
– The parks protect wildlife but are not helpful to the locals. There are provisions for compensation, but they do not function as they are supposed to, Samwel says.
The Dupoto project has also had conflicts. A British-owned tobacco company was starting up large plantations adjacent to the forest six years ago. Bribery and harassments fragmented the local society for some time.
– I called around to authorities and made a row about it. It took six months of struggle, but finally the Kenyan Environmental Protection Agency said no to the farms. The company really hated me and tried to get at me personally.
But threats do not discourage a Maasai, Samwel concludes.
– We don’t give in, we are still a proud people …
Samwel’s milestones
1993 Samwel escapes from the wedding to be able to study for a high school exam (the first in the area). It takes several months before he comes home to meet his father again.
1997 Forming Dupoto Wildlife and Forest Association to protect the Nyakweri forest with its rich flora and fauna.
1998 Moves to Nairobi for tourism education. He works there for a few years but is longing to go back home.
2004 Working on conservation projects in Kilgoris and the areas surrounding Nyakweri forest.
2008 First time Samwel participates in global climate negotiations (Póznan). He has also been to Copenhagen in 2009, Cancún in 2010 and Durban in 2011. “For indigenous people it is important to make a lot of fuss if you are to be heard”, he says.
2012 Begins to study at university level again to gain formal qualification for higher conservation jobs.
Samel Naikada. Photo Mats Hellmark
Indigenous Information Network is the Kenyan NGO Samwel collaborates with to build a climatically sustainable community in Narok District. IIN has also made it possible for him to participate in the climate negotiations, in part supported by Swedish aid money.
Read more about Dupoto Wildlife & Forestry Association and guided walks in the Nyakweri forest here
Fågelvärldens mest utstuderade bedragare är göken. Att den lyckas med sitt trick beror främst på instinkter. Men utan ägg som nära nog på pricken härmar andra arters skulle det inte fungera.
ÅRENS FÖRSTA MELODISKA ko-kooo kan få den mest rationelle att börja leta väderstreck. Östergök – tröstergök, västergök – bästergök, södergök – dödergök, norregök – sorgegök. Vill man tränga längre in i framtiden kan man räkna ropen, som sägs motsvara hur många år människan som hör dem har kvar.
Men det vill till att ha ätit först. Enligt gammal folktro kunde den som hörde göken på fastande mage bli ”dårad”, det vill säga drabbas av all världens olyckor.
Få fåglar har så mycket mytbildning förknippad med sitt läte och sitt beteende som göken. Inte bara i Sverige. Orakelfågel kallades den redan i 3500 år gamla indiska texter. Och teorierna om dess mystiska försvinnande om hösten spände från förvandling till hök till övervintring i trädstammar eller jordhålor. De illasinnade gökungarna antogs äta upp sina intet ont anande fosterföräldrar som tack för deras idoga matande.
Gökens liv och häckning förblev en gåta – och orsak till moralisk upprördhet – långt in i modern tid. Först med DNA-analyser och noggranna experiment har vi börjat få ett fastare grepp om hur det hela går till.
I Boken om göken (Atlantis) berättar naturvetenskaplige illustratören Hans Sjögren och zoologidocenten Per Ericson den fascinerande historien, särskilt om sambandet mellan gökens och värdarternas äggutseenden.
Ett av genombrotten kom när amatörornitologen Edgar Chance finkammade en engelsk allmänning på samtliga ängspiplärkebon i slutet av 1910-talet. Under fem häckningssäsonger följde han sedan en enskild gökhonas framfart i sitt revir. Fjärde säsongen lät han en inhyrd fotograf filma händelserna genom att flytta mobila gömslen till bon som skulle parasiteras. Som en fullfjädrad regissör kunde Chance till och med avgöra från vilket träd gökhonan skulle komma inflygande.
– Instinktivt vet hon när det är dags, oftast när ett eller två ägg hunnit läggas i boet. Då dyker hon ner, pickar blixtsnabbt upp ett ägg och sväljer det, samtidigt som hon lägger ett eget. I snitt tar hela förloppet inte mer än sex sekunder, berättar Hans Sjögren och visar bilder ur Chances bok ”The Cuckoo´s secret” (1922).
I den lilla gökutställning som byggts upp på Naturhistoriska riksmuseet finns också bilder av den tyske fotografen Paul Trötschel där förloppet kan följas i detalj.
Det är här på riksmuseet som Hans Sjögren utfört sina ”fältstudier” under de fyra år det tagit att göra boken. Här, och på naturhistoriska museer runt om i Europa.
– Ett helt liv ute i skog och mark skulle inte räcka för att få det jämförelsematerial som behövs, berättar Hans Sjögren medan han visar vägen långt ner i museets källarregioner.
Bakom en tung ståldörr med kodlås finns ett rum fullt av det sköraste sköra: fågelägg. Totalt 28000 kompletta äggkullar, 460 av dem med gökägg.
– Jag har drömt mardrömmar om att tappa en plåt med ägg på väg till mitt arbetsbord, säger han och drar försiktigt ut en av 15 glastäckta lådor i ett mörkbrunt skåp. Gökäggskabinettet.
Även om göken lägger ägg hos hundratals fågelarter bara i Europa så är den specialiserad på ett litet fåtal. Evolutionen har sett till att grupper av gökhonor lägger likartade ägg, så kallade morfer, som imiterar mönster och färg hos en speciell värdart. I en ständig ”kapprustning” blir gökäggen allt mer lika värdartens, och värdarten allt skickligare på att avslöja inkräktarens.
Men det finns också ”lättlurade” arter som järnsparv och gärdsmyg, som accepterar gökägg av en mängd olika utseenden.
– Man känner till honor som lagt över 25 ägg på en säsong. Gökhonan gödslar med ägg och hoppas på framgång, det hör till undantagen att morfen stämmer helt perfekt.
En sådan fullträff finns framför oss. I lådan ligger ägg från ängspiplärka, kompletta kullar med minst ett gökägg i varje. En av dem är insamlad i jämtländska Handöl för ett halvsekel sedan. För ögat är det omöjligt att skilja det tunnstreckade brunspräckliga gökägget från värdfågelns. Enda sättet att säkert avgöra att det verkligen rör sig om ett gökägg är att föra in ett litet skjutmått i urblåsningshålet. Gökäggen har något tjockare skal.
– Den honan måste ha haft framgång i sina häckningar. Till och med storleken har hon lyckats anpassa, säger Hans Sjögren.
Äggkullen är en av dem som han målat av i boken. Ett tidsödande hantverk som ändå är enkelt jämfört med den andra delen av hans arbete med äggillustrationerna i boken. Utifrån observationer av tusentals ägg har han sammanvägt och tolkat fram sex typutseenden av varje gökäggsmorf och lika många jämförbara typutseenden av värdarternas ägg.
– De här äggen finns alltså inte i verkligheten utan har ”destillerats” ned från alla de ägg jag haft möjlighet att undersöka.
Sjögren har följt ett noggrant arbetsschema där mönster, färger och former bestämts i förväg. För att få den rätta variationen och knäcka koderna krävdes mängder av research och resor till olika museers äggsamlingar.
MELLAN ETT PAR SKÅP STÅR BORDET där Hans Sjögren jobbar med äggen. Färger, mätinstrument, akvarellpapper, penslar ned till några enstaka borsts tjocklek och en liten tång för skonsammast möjliga grepp om äggen är några av redskapen.
I boken visas ägg från de tio vanligaste europeiska värdarterna och gökens morfer av samma arts ägg. De vanligaste svenska fågelarterna, bofink och lövsångare, parasiteras märkligt nog knappast alls. Det beror förmodligen på att de vunnit den evolutionära kapprustningen – trots att gökäggens mönster är mycket likt det egna avslöjar värdfåglarna bluffen och puffar ut dem ur boet.
– Antagligen har de upptäckt att gökens ägg är större.
I förhållande till sin storlek lägger göken ovanligt små ägg – de väger bara en tredjedel av det normala för en fågel i gökens storlek. Målet är att efterlikna värdfåglarnas ägg, men gökäggen kan inte bli hur små som helst.
Värdarternas äggfärger har kommit till för att de ska smälta in bättre i omgivningen och byggs upp av två olika färgämnen.
I lådorna kan vi jämföra trastsångarens fläckmönster i blåaktiga, violetta och bruna toner med gökens enfärgade imitation.
– Trots att streck och fläckar är uppbyggda på ett i grunden annorlunda sätt jämfört med värdfåglarnas lyckas göken uppnå stor likhet. Med en konstterm kan man säga att den jobbar som en impressionist.
Men det är evolutionen som är konstnären. Själv vet gökhonan förmodligen inget om hur de egna eller värdartens ägg ser ut. Att hon hittar bon där äggen passar in beror på att hon instinktivt väljer dem som byggs av samma art som hennes egna fosterföräldrar tillhörde.
OM DET FRÄMMANDE ÄGGET INTE upptäcks utan får ligga kvar är det första och största hindret undanröjt. Ägget kläcks i regel medan fosterföräldrarna fortfarande ruvar de andra äggen. Nu tar gökungens omedvetna strategier för att undvika konkurrens om födan vid.
De första dagarna är en fläck på ryggen extremt känslig för beröring. De andra äggen i det trånga boet irriterar ungen, som svarar med att trycka sig bakåt mot det som stör. En efter en baxas konkurrenterna ut.
– När föräldrarna väl accepterat gökägget har de inget försvar. De accepterar helt passivt att den egna avkomman kastas ut, berättar Hans Sjögren.
Man har sett exempel där två gökägg kläckts i samma bo. Då väntar ett riktigt envig, eftersom båda ungarna har samma instinkt att putta ut.
Gökungen tigger mat intensivt: jämförelser visar att en enda gökunge piper lika intensivt som fyra-fem rörsångar-ungar.
– I princip är den helt omättlig. Experiment med kontinuerlig matning har visat att gökungen skriker tills fjärilar sticker upp ur halsen. Då sväljer den och börjar skrika igen.
När gökungen lämnar boet (utan att äta upp sina vid det här laget ganska utmattade fosterföräldrar) söker den sig till andra unga gökar för flytten söderut. Hur den kan känna igen sina artfränder är osäkert, och den biologiska föräldragenerationen har redan gett sig av. Flyttningsbeteende och vägval måste till största delen vara nedärvt. De få fynd av ringmärkta nordiska gökar som gjorts tyder på att de övervintrar i sydöstra Afrika.
Så här års återvänder de för nya räder. Fast det välkända lätet hörs allt mer sällan. Åtminstone i södra Sverige, där gökbestånden nästan halverats sedan 1975, trots att ingen av de oftast parasiterade arterna visar en liknande nedgång. Kanske dags för nya grepp i kapprustningen?
Snart släpper staten kontrollen över 80 procent av sveriges nationalparksyta. Sexton stormiga år efter att världsarvet Laponia bildades tar en gemensam förvaltning med samisk majoritet över.
EN LITEN VIT RÄNNIL forsar ned mitt i en stenöken. Vi har just lyft med helikoptern Gråsparven från plattan vid Stora Sjöfallet och det vidsträckta fjälllandskapet breder ut sig runt forsen och vattenkraftsdammarna som en gång var Europas mäktigaste vattenfall.
De första stora nationalparkerna bildades 1909 men redan tio år senare bröts sjösystemet mitt i området ut för exploatering. Nationalstatens energisug vägde tyngre än både naturvärden och lokalbefolkningens behov. Renarnas flyttleder dränktes, gamla hötäkter och bärmarker följde med i djupet och fisket blev aldrig detsamma.
Dammarna blänker som öppna sår, en av många förklaringar till att det behövdes åratal av konflikter, förhandlingar och förtroendebyggande innan världsarvet kunde sjösättas på riktigt.
Gråsparven klättrar snabbt och perspektiven öppnar sig in mot Sareks snötäckta toppar. Fyra nationalparker ingår i världsarvet, tillsammans med naturreservaten Stubba och Sjaunja. Totalytan är 9 400 kvadratkilometer, tre gånger större än Gotland. Eller något större än en av eus medlemsstater, Cypern.
1989 sökte Sverige världsarvsstatus för Sjaunja utifrån naturvärden. Det räckte inte för nominering. Först när man utökade området och kompletterade ansökan med kulturvärden som levande samisk kultur och renskötsel trillade polletten ned. 1996 fick Laponia status som så kallat mixat världsarv. I beslutet betonade kommittén särskilt »interaktionen mellan människan och naturmiljön«.
Men det visade sig snart att urfolket ville mer än att visas upp i sin miljö. Man ville ha något att säga till om också. Förvaltningen blev en stridsfråga med gamla motsättningar och maktstrukturer i botten. Förhandlingarna bröt ihop flera gånger innan en bred fungerande process startade. Resultatet blev en ny modell för lokalt inflytande i naturvården som redan fått priser och internationell uppmärksamhet.
Några ljusa renar springer undan uppåt fjällsidan medan metallfågeln flyger in över den intensivt blå sjön Pietsjaure. Östra änden ligger mellan topparna Rasek och Gierkau. Några små prickar växer till stugor och torvkåtor medan vi går ned för landning.
Trots att det är slutet på juni blåser en iskall vind in över stranden. Det har snöat i Sarek under natten.
– Vi brukar inte flytta upp förrän i början av juli. En gång var vi här vid midsommar, men det gör jag inte om, det var så kallt, säger Siv Kuoljok.
Hon och maken Apmut-Erik (Acke) Kuoljok driver café och hyr ut övernattningsstugor i samevistet Pietsjaure Sijdda. I år har de öppnat tidigare än vanligt för att ta emot Laponiaprocessens projektgrupp för platsbunden information.
Kuoljoks fick idén till turistsatsningen när allt fler vandrare frågade om båtskjuts och ville köpa röding eller glödkakor. Acke byggde stugorna för 20 år sedan. Säsongen sträcker sig från juli till tidig september, men en riktigt entusiastisk tysk tillbringade en hel vinter insnöad i en av stugorna.
– Det är svårt att klara sig bara på renskötseln. Turismen ger en bra extrainkomst, säger Acke som ofta får berätta om samisk kultur och vardag för besökarna.
Nu står han inför en annorlunda publik: gruppen som samlats mitt i det stora kalvmärkningsgärdet väster om vistet består av tjänstemän, biologer, ekologer, arkeologer och några andra renskötare från Sirges sameby.
– De första torvkåtorna byggdes först på 50-talet. Tidigare fanns ingen bebyggelse. Våra föräldrar flyttade upp hela bohaget med klövjerenar, berättar Acke.
Stranden är ett perfekt ställe för att märka kalvar: slät, utan stora stenar och nära vatten. En stenmur fortsätter uppför berget Raseks sluttning. Renarnas vandringsvägar löper längs båda sidorna av sjön.
– Så här års rör de sig mot kalvningslandet. Det är som en magnet som drar. Men i år har det varit kallt så det finns fortfarande renar kvar. De känner på sig att grönskan och betet inte kommit högre upp än.
Grupper av renar rör sig på höjderna runt vistet. De håller avstånd, men är man stilla kommer de närmare. Acke förklarar vikten av att vandrare är försiktiga när stora hjordar sveper genom dalarna.
– Visst är det spännande, men blir renarna rädda försvinner de uppåt topparna och är svåra att samla igen. Det bästa är att sätta sig ned. Då tror djuren att du är en sten.
PROJEKTGRUPPEN ÄR HÄR för att lyssna och lära. Erfarenheter som Ackes väger tungt för vilken information som ska presenteras i världsarvet. Kunskapsutbytet mellan olika deltagare är också betydelsefullt. Precis som för hela Laponiaprocessen är ledorden searvelatnja – lärande förvaltning – och öppna arbetsformer, rådslag (rádedibme).
– När man sätter ihop olika sakområden ser man sånt man inte skulle ha upptäckt annars. Tvärvetenskap, kombinerat med traditionell kunskap. Renskötarnas erfarenheter och delaktighet är viktigare än akademikernas, säger projektledaren Marie Björklund från länsstyrelsen.
Informationen ska distribueras via olika medier och skyltar. Det ska bli ett naturum i Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet) och flera olika besökscentra som ska fungera som entréer till området.
Hittills har man besökt skogslandet vid Muddus och vandrat upp längs den gamla rajdvägen från Saltoluokta. Ett helikopterlyft till Gierkaus topp gav fågelperspektiv på renarnas flyttled genom dalen.
– Vi har kunnat konstatera att leden är väl använd och har varit det otroligt länge. Det finns mängder av fornlämningar som fångstgropar för vildrenjakt.
Professorn i biologisk mångfald vid CBM, Urban Emanuelsson, är en av deltagarna.
– Betet påverkar jättemycket och ger ett rikt, öppet landskap. Utan det hade vi haft tät björkskog hela vägen. Tyvärr är det flera andra dalar som håller på och risar igen, säger han.
– Än så länge förstår vi bara sambandet mellan landskapet och renbetet till en del. Det behövs mer forskning för att förstå detaljerna.
Han tycker att både statlig och ideell naturvård underskattat människans roll i nationalparkerna i norr tidigare.
– Det här är ett kulturlandskap, precis som slåtterängar i söder. Men man har envisats med att kalla det för orörd vildmark och ofta betraktat samer som några som mest ställer till och vill skjuta varg och järv. För mig är det helt absurt. Den här motsättningen finns i Afrika också, när man inte insett att det traditionella herdesamhället bidrar positivt till den biologiska mångfalden. Men det håller på att svänga nu.
PLATSBUNDEN INFORMATION ÄR ett av fem insatsområden inom Laponiaprocessen. De andra har redan avslutat sitt arbete. Det är snart skarpt läge: den första januari tar den nya förvaltningsorganisationen Laponiatjuottjudus över i världsarvet för en prövoperiod på två år.
I oktober förra året fick Laponiaprocessen WWF:s naturvårdspris för »framgångsrikt och innovativt arbete för att utveckla formerna för en gemensam, deltagande förvaltning av skyddade områden«.
En ny utvärdering som journalisten Gert Frost genomfört för länsstyrelsen pekar på flera faktorer som förklarar att man lyckades ena nio samebyar, kommunerna Gällivare och Jokkmokk, länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket:
– Konsensus. Alla parters åsikter har behandlats med respekt och beslut har tagits om förslag som alla parter accepterat. Principen med konsensusbeslut löste också konflikten kring samernas krav på majoritet.
– Likvärdiga villkor. Staten har skjutit till medel så att parterna kunnat delta på lika villkor.
– Värdegrunden. Efter långa diskussioner enades alla om en vägledande värdegrund baserad på en helhetssyn.
Mijá Ednams roll framstår som central även för kulturantropologen Carina Green som studerat processen i avhandlingen Managing Laponia (2009).
Till att börja med bemöttes samernas krav på avgörande inflytande med oförståelse av politiker och tjänstemän, berättar hon.
– Många tyckte att de gjorde politik av förvaltningen i onödan. De lokala samernas roll som urfolk var inte självklar, det upplevdes som en påklistrad identitet som inte hade med saken att göra.
Samebyarna såg helt annorlunda på situationen. Och genom sina kontakter med andra urfolk visste de att den internationella utvecklingen gick mot medbestämmande.
– Mycket som bubblat under ytan när det gäller rättigheter och självstyre fick en plattform och ett språk. När processen startade om organiserade sig samebyarna bra och levererade snabbt ett eget proffsigt förslag på förvaltningsplan som tog de andra aktörerna på sängen.
I dag lyfts Laponiaprocessen som ett gott exempel i FN:s urfolkskommission.
– Det som är unikt även på global nivå är att ansvaret inte ligger enbart på den statliga myndigheten utan på själva förvaltningsorganisationen. Där är länsstyrelsen bara en part tillsammans med samebyarna, kommunerna och naturvårdsverket. Man har kommit långt på papperet, men det är ju först nu saker börjar hända konkret. Många länder följer utvecklingen.
En nyckelperson som Carina Green lyfter fram är Michael Teilus, samordnare för Mijá Ednam och ordförande i föreningen Laponiatjuottjudus. Han berättar om vändpunkter som när samerna sade nej till förstudien:
– Klarar vi inte upp det här ställer inte den samiska kulturen upp, då ryker hela världsarvet, sa vi.
Knäckfrågor var till exempel utövandet av renskötselrätten inom Laponia. Det blev en egen förhandling som ledde till färre restriktioner.
– Tretton månader tog det att enas om en enda mening.
Även för turismen har det blivit enklare, så länge den bedrivs hållbart och i samklang med områdets värden, samisk kultur och renskötsel.
Michael Teilus är nöjd med arbetssättet: konsensusbeslut blir starkare eftersom förankringen blir bättre hos alla parter. Och det ömsesidiga lärandet har fungerat bra. Men han ser orosmoln också. I buffertzonen runt Laponia finns långt gångna planer på gruvdrift och vindkraftsexploatering. När det gäller rovdjur tycker han att samer fortfarande pekas ut orättvist som tjuvjägare i medier och debatt.
ROVDJURSFRÅGAN KOM UPP i remissrundan 2010. Rovdjursföreningen frågade hur kvalitetssäkringen ska fungera när rovdjursinventeringen förs över från länsstyrelsen. Föreningen saknade också öppenhet i processen och menade att »bevarandeintressena hela tiden fått stryka på foten gentemot en okritisk beskrivning av den samiska kulturen och dess påverkan på områdets växt- och djurliv«.
– Vår skepsis kvarstår och vi är förvånade att inte fler i naturvårdssverige ställt sig frågande. Som ideell förening är Lapponiatjuottjudus heller inte särskilt transparent, säger Robert Franzén som jobbat med frågan på Rovdjursföreningen.
Även Naturskyddsföreningen hade kritiska synpunkter i sina remisser, bland annat att för lite hänsyn tagits till det nationella ansvaret i förvaltningsplanen och att kontrollen av renskötselns påverkan minskar.”
– Jag kan förstå att det finns en oro. Men jag tycker att grunderna för kritiken är felaktiga, säger Jan-Olov Westerberg, en annan av nyckelpersonerna i Laponiaprocessen.
Han var naturvårdschef på länsstyrelsen i Norrbotten till 2008 och jobbade med världsarvet hela vägen från början av 90-talet. I dag är han överintendent på Naturhistoriska riksmuseet, men var aktiv i processen till hösten 2011.
– Huvuddelen av rovdjursinventeringarna i renskötselområdet görs redan i dag av samebyar. Däremot görs kvalitetssäkringen av länets naturbevakare och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans enligt Naturvårdsverkets kriterier. Vore det så att rovdjursstammarna minskade kunde det finnas anledning till oro. Men den bild jag har är att de ökat.
I ett forskningsprojekt om björnar som dödar renkalvar har resultaten stämt nästan exakt med samebyarnas tidigare bedömningar.
– Det visar att de faktiskt vet vad de pratar om. Vi måste våga lita på varann. Jag har stött på motsvarande skepsis i samebyar där man aldrig litat på en byråkrat.
Själv har han lärt sig mycket genom processen.
– Både om min egen roll som statlig byråkrat och om rennäringens villkor. Vi kom till ett läge där vi kunde mötas med respekt trots olika åsikter. Jag tror det här är det största projektet som genomförts i norra Europa för att bryta generationslånga motsättningar mellan olika intressen.
Sedan var processen förstås arbets- och tidskrävande. Ett 80-tal personer jobbade intensivt i fyra år med mängder av möten. Organisationen kunde varit mindre komplex, tycker han i efterhand.
– Men problemen hade väldigt djupa rötter: det handlar om lokalsamhälle och storsamhälle, att staten skyddat stora arealer men inte kunnat svara upp mot det. Och om möjligheter att påverka sin tillvaro och att få en utkomst.
DET MÅSTE GÅ ATT leva på renskötseln. Det hävdar Urban Emanuelsson också när vi lyfter i helikoptern för att flyga tillbaka till Stora Sjöfallet.
– Det är viktigt att renflytten fortsätter och jag kan tänka mig ersättningar som miljöstöd för att upprätthålla den i hyggligt traditionella former. Rovdjursförvaltningen måste också vara rimlig. Håller vi för fanatiskt på varg, järv och lo kan vi slå ut mängder av andra arter.
Sambandet mellan traditionell markanvändning och biologisk mångfald är kanske större här än någon annanstans i Sverige. I Sydsverige är brottet mycket skarpare, de mångfaldsrika områdena finns mest som små reservat.
– Här finns hela landskapet kvar, säger han medan sjön, den glesa fjällbjörkskogen och de snöiga topparna sjunker under oss.
Mats Hellmark – Texts and research 