Radiointervju med Kajsa Grytt och Malena Jönsson i Göteborg 1989

Kajsa Grytt och Malena Jönsson är ute på turné igen och i kväll ska jag se dem på Katalin i Uppsala. Jag gillade dem starkt i slutet på 80-talet och lyckades få en intervju efter en konsert i Göteborg, troligen i januari 1989. Jag hittade en gammal kassett med inslaget som sändes i Kungälvs närradio (jag läste journalistlinjen på Nordiska folkhögskolan då). Ljudkvalitén är tyvärr dålig och det är en MYCKET grön och lite starstruck reporter som gör sin första riktiga intervju med två ganska trötta men tålmodiga musiker. Resultatet är inte lysande men kanske lite intressant ändå. Har också minimerat låtarna som var med i programmet, p g a ljudkvaliteten och musikrättigheter. Det finns en fortsättning på intervjun med frågor om duons första skiva och Tant Strul-tiden som jag ska försöka lägga upp längre fram.

kajsagryttgbg
Kajsa Grytt spelar i Göteborg 1989. Foto: Mats Hellmark

”Många losersnubbar heter Kent” (intervju i EK 1995)

Kent intervju topp 2
Texten publicerades först i Eskilstuna-Kuriren 1995. Kent skulle släppa sitt första album.

De flesta rockgrupper skulle sälja sin själ billigt för ett snabbt skivkontrakt.
Eskilstunabandet Kent gjorde tvärtom. Renodlade musiken, bytte namn och lät låtarna växa långsamt.
– Först när vi kunde slå undan fötterna på det mesta som finns i Sverige var det dags för plattan, säger sångaren och låtskrivaren Joakim Berg.
Visst är de kaxiga, småstadsgrabbarna som är på väg att slå igenom i storstan. Men det står de för.
– Om man inte är stolt över det man gör kan man lika väl gå och stämpla. Vi har slitit i fem år och själv tycker jag skivan är den bästa jag hört.
Mörkt sound
I höstas tände även skivbolagen på gruppens mörka popsound. Som mest slogs sex bolag om kontrakt – en milt sagt märklig situation för svenska debutanter.
– Det blev mycket trist prat om pengar och promotion, sånt som inte har med musiken att göra, säger basisten Martin Sköld.
I gengäld fick de möjlighet att göra sin musik precis som de ville. Nykomlingarna ställde villkoren, trots att de ligger på stora RCA.
– Flera bolag ville att vi skulle specialanpassa för radio, även sådana som kallar sig independent. Men sneglar man för mycket på lyssnarna blir det fel. Vi ville inte släppa den bästa låten på singel, inte den lättillgängligaste.
Singeln och videon När det blåser på månen har blivit en uppstickare och nu snurrar mediehjulen allt fortare inför CD-debuten nästa vecka.
– Det är bara recensionerna vi väntar på, funderar Joakim, och fingrar på cigarettpaketet.
En nypa osäkerhet, trots allt?
– De kända musikjournalisterna har stor makt i Sverige. I England lyssnar man fortfarande på banden i första hand, i Sverige är många mer intresserade av vad som skrivs.
Men i grunden är det kvaliteten som avgör, bra låtmaterial, tror de.
– Inte nödvändigtvis en massa häftiga ackord eller avancerade slingor. Men det måste beröra på något sätt, säger Martin.
Gruppen vägrar genrebestämma sin egen musik.
– Vi har jämförts med allt från Wizex till Metallica.
Men Bowies tidiga skivor är en gemensam nämnare för medlemmarna, liksom Cures Disintegration, berättar Joakim.
– Jakob Hellman är också en influens. Inte så mycket musiken som de meningsfulla texterna på svenska.
– Svenskar är inte alls så bra på engelska som de tror. Texterna blir uddlösa. De starka orden försvinner.
Joakim skriver Kents alla texter. Kopplar ihop lyriska fragment rad för rad.
– Hittar jag en bra titel kommer låten ur den. Men jag skriver inte sammanhängande handlingar som Eldkvarn eller Ulf Lundell. Det finns alldeles för många långrandiga berättelser om folk från fabriken i svensk rock.
Trötta på Eskilstuna
Själva lämnade de industristaden Eskilstuna för ett och ett halvt år sedan. Utan någon större saknad.
– Vi var jävligt trötta på den här stan. Här finns bara håglöshet och brist på fantasi. Efter klockan sex en vardag ser det ut som undantagstillstånd på gatorna, säger Martin.
– Stockholm är väl inte paradiset på jorden, men där finns möjligheter, säger Joakim.
Det mest positiva han kan komma på med hemstaden är ändå just bristen på möjligheter.
– Eftersom det inte fanns så mycket att pyssla med gaddade vi ihop oss runt musiken. I Stockholm finns så mycket annat som lockar.
Martin och Joakim drog igång bandet som gymnasister. Första upplagan kallades Jones & Giftet, den andra Havets Änglar.
– Till slut tröttnade vi helt på namn och repertoar och bytte ut allt, säger Martin.
Då hade bandet nått sin nuvarande form, med Jocke på sång, Martin på bas, Sami Sirviö på elgitarr, Martin Roos på kompgitarr och Markus Mustonen på trummor.
Finns Kent?
Men Kent då, var finns han?
Namnet syftar varken på en person eller ett känt cigarettmärke, utan är snarast ett trötthetsfenomen, förklarar killarna.
– Vi spånade en hel kväll på ett nytt namn. Spårade ur mer och mer. Till slut satt vi där med Kent.
Namnet var kort, lätt att komma ihåg och tillräckligt töntigt.
– Många losersnubbar heter så, säger Joakim.
Nästa vecka släpps skivan med samma namn som bandet och den åttonde april blir det turnépremiär.
Dags att bekänna färg. Ska Kent leva upp till kaxigheten? Eller bli en losersnubbe …

Text: Mats Hellmark

Först publicerad i Eskilstuna-Kulturens kulturdel inför Kents första albumsläpp i mars 1995. Via nyhetsbyrån FLT (Förenade Landsortstidningar) spreds den till dagstidningar över hela landet.

Kent intervju MH