Det kallas nollbeslut: När Skogsstyrelsen inte hinner eller prioriterar att undersöka avverkningsanmälda skogar. Trots tips om höga naturvärden. I stället faller furorna. Men när Naturskyddsföreningen i Norrbotten överklagade stoppade mark- och miljödomstolen fem avverkningar som Skogsstyrelsen gett grönt ljus.
Läs hela reportaget från Övertorneå och Jokkmokk i Sveriges Natur nr 5/2024.
Superren liten mineralfyndighet som ger fart åt klimatarbetet? Eller stort smutsigt dagbrott som slår ut höga naturvärden och traditionell renskötsel, för en osäker miljövinst? Striden om Talgas grafitgruva i Vittangi ställer begreppet grön omställning på sin spets.
Reportage om gruvplanerna vid Norra Kärr publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015
Natura 2000, biosfärområde och Sveriges största dricksvattentäkt.Vättern är en naturpärla som de flesta svenskar känner till. Nu hotas den känsliga sjön bland annat av gruvdrift.
Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.
Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014 Text och bild Mats Hellmark
Läs reportaget på Sveriges Naturs hemsida
Läs artikeln som pdf här Gruvor SN 5/14
Reportaget är hämtat ur Sveriges Natur 5/14 Tema: Urfolk skyddar natur.
Fler pdf:er:
Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya
Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada
Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014
Att vara orolig för klimat och miljö behöver inte betyda att man saknar hopp. Det kan faktiskt vara tvärtom. Sveriges Natur har pratat liv och framtid med åtta gymnasieungdomar och en forskare.
– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.
Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.
– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …
FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.
Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.
Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.
I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.
– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.
Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.
– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.
Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:
NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.
I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.
– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.
– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.
Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.
– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.
Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.
HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.
– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.
Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?
– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.
I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.
– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.
NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.
– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.
Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.
– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.
Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?
– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.
Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.
– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.
Bastian är mycket orolig.
– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.
Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.
I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.
– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.
Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.
– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …
Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.
– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.
Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?
– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.
ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.
När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.
Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.
– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.
Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.
Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuserade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).
För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.
– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.
HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.
– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.
Tycker du något känns hoppfullt?
– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.
Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.
– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.
Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.
– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.
Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.
– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.
När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.
– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.
Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.
– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.
Hur tror ni att man får till en förändring?
– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.
– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.
Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?
Båda skrattar och skakar på huvudet.
– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.
Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.
– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.
Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.
– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.
Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.
– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.
NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.
– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.
Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.
– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.
Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.
– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.
Enligt en undersökning som gjordes på uppdrag av WWF i fjol oroar sig 80 procent av Sveriges unga för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. Var fjärde ung känner sig olycklig vid tanken på klimatförändringarna och över hälften tänker på problemen någon gång i veckan eller oftare. En majoritet (63 procent) av ungdomarna tyckte inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.
I början av läsåret fick förstaårseleverna på Nya Malmö Latin besvara en enkät med frågor om synen på hållbarhet och miljö. En klar majoritet (81 procent) vill göra något åt miljöproblemen i världen.
En majoritet (53 procent) upplever att de saknar nödvändig kunskap för att åstadkomma en förändring och nästan varannan elev är tveksam till om vi kan lösa problemen i världen (47 procent). Även om flertalet vill se förändring i mer hållbar riktning finns det också en stor grupp som inte känner direkt eget ansvar för att förbättra miljön (38 procent) eller vilja att engagera sig för ett hållbart samhälle (35 procent).
Enkäten är ett verktyg för att utvärdera förändring i synen på hållbar utveckling och kommer att jämföras med en ny som görs sista terminen. Modellskolan är ett samarbete mellan Nya Malmö Latin, Malmö stad, Malmö högskola och Naturskyddsföreningen. Målet är att utveckla nya pedagogiska arbetsformer för skolor runt om i landet och att ge elever ökad framtidstro och handlingskraft.
En möjlighet att engagera sig för klimat, miljö och natur är organisationen Fältbiologerna, som helt drivs av unga. Bland annat finns nät-verk om hav, skog, klimat, gruvor och energi. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. Läs mer på www.faltbiologerna.se.
Psykologen och psykoterapeuten Billy Larsson har framgångsrikt behandlat fall med klimatångest. Erfarenheten ledde till ett eget engagemang, bland annat är internetuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu med drygt 16 000 underskrifter hans initiativ.
– Ofta fokuseras på hur människor ska bli av med sin oro. Det är lite bakvänt tycker jag, eftersom folk generellt snarast oroar sig för lite, säger han.
Men att grubbla för mycket på koldioxidutsläpp man själv orsakar kan leda till handlingsförlamning och i värsta fall självmordstankar. Det vinner varken personen eller klimatet på.
– Ingen kan leva helt utan att göra miljöskadliga handlingar, man bör därför också tänka på det positiva man gör i klimatvänlig riktning, och hur man röstar. Det gäller att hitta en balanspunkt, annars blir livet för svårt.
Om oron däremot leder till att man utvecklar tydliga miljövänliga värderingar och arbetar för positiva klimatbeslut kan man leva ett bra liv även med viss klimatoro.
Syftet med uppropet är visa politikerna att många är beredda till livsstilsförändringar.
– Det handlar om att tillerkänna även kommande generationer mänskliga rättigheter. Där tror jag dagens unga kan vara radikalare än den äldre generationen.
LÄS en intervju med psykologen Per Espen Stoknes: Därför hör vi inte klimatlarmen
Läs mer på www.radikaliseraklimatpolitiken.nu
Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 3 2014
Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Men om hundra delar samma bil, klänning eller borrmaskin? Hundrafald glädje? Vi tar tempen på den nygamla delandeekonomin i Göteborg och Malmö.
Få saker har varit hetare inom hållbarhetssvängen på senare år än det som på engelska kallas ”collaborative consumption” eller ”sharing economy”. Begreppet rymmer allt från idealistiska och småskaliga gör-det-själv-kollektiv (”makers”) till fullfjädrade kommersiella sajter som annonsmarknaden Blocket och Airbnb, som förmedlar semesterboende hemma hos privatpersoner. Internet har skapat nya förutsättningar och vinsterna är både miljömässiga, sociala och ekonomiska.
Många ser också ett värderingsskifte i utvecklingen: att tillgång och samarbete blir viktigare än ägande och konsumtion. Kanske till och med mer statusfyllt. ”Att låna är det nya köpa”, som det står på skylten utanför en chic butik i ett patricierhus från förra sekelskiftet i Göteborgsstadsdelen Haga.
– Vi behövde hitta på någon devis för att folk skulle fatta att det är låna som gäller här, säger Amanda Siring som startade Klädbiblioteket för snart ett år sedan med Lee Charters-Rowe.
Innan de startade eget hade de jobbat tillsammans i klädbutiken Solo.
– Där märkte vi verkligen av köphysterin. Många klädbutiker strävar efter att uppdatera sortimentet varje vecka.
Affärsidén utgick från dem själva och hur snabbt de och deras kompisar tröttnade på kläder. I längden kändes det inte hållbart, varken för miljö eller plånbok. Bibliotekskonceptet ger istället tillgång till en hel butik som garderob.
Att låna tre plagg eller accessoarer under en månad kostar 399 kronor, hundralappen mindre för studenter, som är huvudmålgruppen. Butiken ligger nära universitet och studentbostäder och är öppen vanliga affärstider.
Det plingar i dörren. Ebba Wilhelmsson går fram till disken och lämnar tillbaka ett par byxor, en tröja och ett arm-band. Hon strosar runt en stund och hittar bland annat en blommig klänning.
– Jag fick lånekortet som födelsedagspresent av min syster. För mig passar det att låna kläder, jag tycker det är ett stressmoment att köpa och gillar inte slit och släng, berättar hon.
I dag är medlemmarna ungefär 200, fler än vad tjejerna vågade tro innan. Nu funderar de på att starta Klädbibliotek i fler städer.
– Det finns andra med liknande idéer, men vi satsar på att det ska kännas lite lyxigare, lite mer handplockat. Inget får lukta eller kännas slitet. Som en sjukt bra vintagebutik liksom, säger Amanda.
KLÄDERNA KOMMER ofta från lokala second-hand-marknader, men Amanda och Lee gör också inköpsresor till städer som Köpenhamn och Berlin.
– Det är trendigt med hållbarhet. Många kommer hit med en miljötanke, att stoppa köphysterin. Andra tycker mest att det är ett billigt sätt att variera sin garderob. Spexiga, fräckare grejor går bäst, sånt man kanske inte vågar köpa.
Det händer att kunder säger att de vill köpa kläderna när de lånar, men oftast kommer varan tillbaka ändå när tiden gått ut. Lånekonceptet förändrar beteendet, tror Amanda.
Rachel Botsmans bok What’s mine is yours – how collaborative consumption is changing the way we live från 2010 har blivit något av en bibel för delandeekonomin. Det hela startade online, hävdar hon. Nätkulturen med fildelning, nätverk och kunskapssamarbete spred sig till den verkliga världen, pådriven av finanskrisen 2008 och en allmän vantrivsel med den passiva konsumentrollen. Internet öppnade också för nya former av tillit och kontakt. Kollektiva lösningar, men med bibehållen individualitet.
Delandeekonomin är tillåtande och blandas oftast med andra konsumtionsmönster. Ideologiskt drar den varken mot kapitalism eller socialism enligt Botsman, som identifierar tre huvudformer:
▶ Produkt-tjänstesystem. Konsumenten betalar för att använda en produkt utan att äga den. Det kan exempelvis gälla bilar, cyklar, leksaker, mode.
▶ Marknader för återdistribution. Sälj- eller bytessajter som skapar marknader för begagnade saker.
▶ Samarbetande livsstilar. Människor hittar varandra för att dela: inte bara saker utan också immateriella tillgångar som tid, kunskaper, pengar och utrymme (till exempel för odling).
En kombination av de båda sistnämnda hittar vi i en källarlokal åt Masthugget till. Här ligger Omställningsverkstan, där tre olika projekt samsas.
Mest aktivitet är det i Cykelköket, en fullutrustad verkstad där den som är beredd att skruva lite själv kan bli medlem och få en begagnad cykel för en femtiolapp.
– Idén är folkbildning. Att lära folk hur man tar hand om cyklar. Och att ta tillvara övergivna cyklar. I helgen hämtade vi tolv som annars skulle slängts i en container utanför en fastighet, berättar Ian Fiddies som är en av grundarna.
DET FÖRSTA SVENSKA cykelköket startade i Malmö, men ursprungligen kommer idén från USA där Bike Kitchens blivit en smärre folkrörelse med sociala medier som motor. Göteborgsköket öppnade i liten skala för tre år sedan. Nu är över 500 personer medlemmar. Ett par hundra har tillkommit under årets första månader.
Ett tiotal killar och tjejer mekar med cyklar upphängda på ställningar, det finns en stor hylla med verktyg och reservdelar och i förrådet längst in väntar renoveringsobjekt som lämnats in eller hämtats hos hyresvärdar som rensar.
– Skrämmande många cyklar överges. För mig är det ett tecken på vår tids sjuka konsumism. Elektronik är en sak, det är svårt att fixa. Men cyklar går bra att reparera, speciellt äldre eftersom de håller högre kvalitet, säger Ian.
– Are there bikes available?
En ung blond tjej som just kommit in frågar försynt. Ian nickar och förklarar reglerna. Lucie Vottova kommer från Tjeckien och har hört om verkstaden av vänner i föreningen för utbytesstudenter.
– Det finns cykelkök i Tjeckien också. Jag tycker mycket om att cykla, det ger ett annat perspektiv på en stad.
Hon väljer en 70-tals-Crescent med damram i förrådet. Pakethållaren är lite rostig, kedjan trött och en stänkskärm fattas. Men skavankerna kan fixas. Ian plockar en nygammal stänkskärm bland reservdelarna och visar hur den ska fästas. Kedjan behöver smörjas.
Många nya medlemmar är utländska masterstudenter, berättar han.
– De kommer för att få en cykel, men sen fortsätter många för att hjälpa andra. Den sociala funktionen är viktig.
Intill Cykelköket ligger Hackerspace, där några killar jobbar intensivt med datorer. Längst in i lokalen huserar Klädoteket med koncept som liknar Klädbibliotekets. Louise Eriksson startade det för ett par år sedan tillsammans med Sara Habte Selassie efter förebild från Malmö.
– Jag älskar mode men har också ett starkt miljöintresse. Det är inte lättförenat i konsumtionssamhället, säger Louise.
Först var Klädoteket mest en hobbygrej med små sy- och återbrukscirklar men nu, två år efter starten, har föreningen ett 80-tal medlemmar. Tre månaders medlemskap kostar 200 kronor, för det får man ta hem fem plagg och byta så ofta man vill.
Sara Skei Fostvedt botaniserar bland klädstängerna. Hon har gått med för att hon vill minska sin konsumtion men ändå ha nya kläder ibland.
– Jag brukar alltid hitta något jag gillar. Det känns lättare när man lånar, det förpliktar mindre.
Klänningar och jackor är hetast, berättar Louise. Gärna sånt som sticker ut. Svart intresserar mindre, det är basplagg som de flesta köper. På galgarna hänger också häftigt redesignade plagg.
– Det tar galet mycket resurser att tillverka kläder och modet skiftar snabbt, därför satsar vi också på att göra nytt av gammalt, säger Louise som förbereder kläder till en återbruksmässa med catwalk i Trollhättan kommande helg.
CYKELDELNING är världens snabbast växande transportform enligt Botsmans bok. Nya transportlösningar är en viktig bit inom delandeekonomin. Biluthyrning är väletablerat, bilpooler börjar bli det. Lite nyare är tjänster där privatpersoner hyr ut egna bilar eller cyklar och liftarsajter för samåkning längre sträckor.
I Göteborg syftar transportprojektet Ubigo till att sy ihop en hållbar helhetslösning för storstadsfamiljer och singlar som vill klara sig utan egen bil, men ändå ha flexibilitet i resandet. Sjuttio hushåll deltar i försöket. De köper ”klipp” i en mobilapp som kan utnyttjas till antingen buss och spårvagn, poolbil, hyrbil eller taxi. Dessutom ingår lånecyklar i centrum.
Anna Ågren ställde sin bil i höstas för att testa Ubigo. Tidigare var det nästan bara bilresor som gällde för hennes del. Hon jobbar som frilanskostymör (senaste uppdragen var för Jill Johnson och Jonas Gardell) och bor ensam nära Heden i centrala Göteborg.
– Jag är positivt överraskad, Västtrafiks nät är mycket bättre än jag trodde och lånecyklarna är det bästa som hänt mig. Cyklarna kommer jag definitivt att fortsätta med.
Men ibland behöver hon ändå bil. Det kan gälla transport av större saker, golfturer eller besök i sommarstugan. Tid och körsträcka avgör om hyralternativet (Hertz) eller poolbilarna (Sunfleet) är mest ekonomiskt. Även om man räknar in en del taxiresor så krävs det mycket bilåkande för att kostnaden ska närma sig nivån för eget bilägande. På köpet slipper man parkeringsproblem, underhåll och däckbyten. Och kör alltid koldioxidsnålt.
Via appen bokar Anna en Volvo diesel-laddhybrid för en testrunda. Ett sms plingar till med en kod. Bilen står fulladdad och redo på en parkering hundra meter från lägenheten. Hon öppnar med smartcard och kod, drar ur sladden och kör utåt Olskroken.
– Först tyckte jag det var konstigt att köra de här bilarna, de går ju tyst som en viskning. Det har hänt mig en gång att en bil inte var inne när jag kom, men då kunde jag snabbt få en annan som stod intill med hjälp av Ubigos kundtjänst.
Totalt har det blivit mindre bilkörning än Anna trodde. Mikael Frickfors som jobbar med kundsupport berättar att hon inte är ensam. Många av deltagarna använder mycket mindre bil än de trott.
– Tendensen syns tydligt i de enkäter vi gjort. Det är en beteendeförändring som knappast hade hänt om de inte testat alternativen.
Många prylar har en överkapacitet, konstaterar Botsman. Det är inte bara bilar som oftast står still, exempelvis borrmaskiner används sällan mer än en kort stund då och då.
Men det gäller inte de knallrosa elverktyg som börjar bli en vanlig syn i Malmö. Sedan ett och ett halvt år lånar järnhandlaren Matti Jokela ut borrar, slipmaskiner och andra verktyg gratis till kunderna under namnet Toolpool. Det har han gjort även tidigare till stamkunder, fast då inofficiellt.
– Grundprincipen är enkel. Man lånar ett verktyg gratis ett dygn. Det går att boka via Facebook eller låna direkt över disk i mån av tillgång. Egentligen är Toolpool bara ett snyggare sätt att paketera det gamla vanliga ”låna-verktyg-av-grannen”, fast kombinerat med en kommersiell verksamhet, säger Matti.
Signalfärgen på verktyget och väskan det levereras i sticker ut och sprider budskapet. Tanken är att bäraren också ska känna sig lite stolt.
Idén växte fram i samtal med en kund som jobbade på reklambyrå. I fjol vann konceptet flera stora reklampriser och antalet verktygslån har stigit till över hundra i månaden. Matti hoppas att kunna sprida idén till fler centralt belägna järnhandlare.
Miljövänligheten är en bonus för lånaren, och inget affären flaggar särskilt för.
– I vår bransch negligeras miljön ofta. Till exempel sparar man genom att dra ned på personlig service. Sämre rådgivning lämnar kunderna ensamma att lösa de praktiska problemen. Då köper de ofta fler grejor än de behöver, och dessutom fel grejor.
Men ekonomin då? Järnhandeln ska ju gå med vinst.
– Det här är inte välgörenhet. Jag är inte för att vi ska sluta konsumera, men tycker att vi ska konsumera vettigare. Toolpool är en triple win-situation: miljön är vinnare, kunden är vinnare och jag är vinnare, eftersom det fungerar som marknadsföring för butiken.
Affären får fortfarande intäkter från försäljning av material. Och att få tillbaka verktygen har inte varit något pro-blem.
– Nej, eftersom vi är få i personalen blir kundkontakten väldigt direkt. Ofta är verktyg som lämnas tillbaka grundligt dammtorkade. Det har bara hänt tre gånger hittills att verktyg varit försenade och då har de kommit med många ursäkter.
FÖR ATT ETT UTBYTE mellan privatpersoner som inte känner varandra ska fungera krävs kontakt och tillit. En webbplats kan fylla båda funktionerna. Ett exempel är Hinnerdu.se som drivs av Malmöbon och it-konsulten Sara Ohlsson. Idén fick hon när hon köpt en frys på Blocket.
– Jag behövde hjälp med att bära upp den till lägenheten och det slutade med att frakten kostade tre gånger så mycket som själva fyndet.
Hon tänkte att det borde finnas en tjänst som fungerade som Blocket för enkla tjänster. När hon började undersöka mer hittade hon amerikanska sajter som byggde på liknande tankar, till exempel Taskrabbit.
Företaget startade 2010, när delandeekonomi fortfarande var ett rätt okänt begrepp i Sverige. Det tog några år att bygga upp funktioner och rutiner, och att förklara tänket. HinnerDu.se är en så kallad Peer-2-Peer-marknad där individer får hjälp av andra individer.
– Jag är själv uppvuxen på landet där det är lätt att få hjälp. I stan känner du sällan grannarna och folk lever mer stressat. En plattform som den här underlättar kontakten.
Nu finns företaget både i Sverige och Danmark. Hinnerdu.se tar 16 procent av ersättningen när betalning sker med kontokort eller Paypal. Vanliga tjänster är hund- eller kattvakt, små hantverkarjobb, trädgårdsarbete, körningar till återvinning och flytthjälp.
Avtalen sluts mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, men att förmedlingen sker via webbplatsen skapar trygghet. Där finns också omdömen och feedback.
– Hittills har inget gått fel i de uppdrag vi förmedlat vad vi vet. Men man får ju ha lite sunt förnuft, precis som på Blocket. Du kanske inte ska lägga ut ett uppdrag att hämta smycken hos juveleraren.
Många tror att det är krångligt att köpa och sälja småtjänster, men det är faktiskt fritt fram att anlita privatpersoner skattefritt upp till 10 000 kronor om året.
– De flesta uppdrag vi förmedlar kostar runt 500 kronor, säger Sara Ohlsson.
I USA och många av världens storstäder har delandeekonomin gått från trend till välkänd. Efter förebild från San Francisco lanserade sydkoreanska Seoul staden som ”Sharing City” 2012, ett initiativ som bland andra Amsterdam och Berlin hakat på.
Här har utvecklingen skyndat lite långsammare. Men kanske har vi svenskar särskilt goda förutsättningar för att följa med i de nya vindarna?
– Sverige är ett högtillitssamhälle, vi är vana att lita på varandra, säger filosofen Magnus Jiborn som också tycker att mycket inom delandeekonomin redan är bekant för oss – även om formerna och produkterna kan vara nya.
– Folkbiblioteken är ett klassiskt exempel på hur många människor konsumerar gemensamt utan att äga.
Tillsammans med ekonomhistorikern Astrid Kander var han redaktör för antologin Generationsmålet (2013) med texter från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om konsumtion och miljöpåverkan vid Lunds universitet. Ett av kapitlen lyfte fram ett annat exempel som är unikt för Sverige: de gemensamma tvättstugorna i flerbostadshus.
Magnus Jiborn ser en klar poäng i att vi delar mer för att minska belastningen på jordens resurser. Men det är inte givet att minskad konsumtion alltid är lösningen. Samhället och fortsatt välfärd är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar.
– Att öka tjänsteinnehållet i det vi konsumerar är ett sätt att använda mindre råvaror. Delat ägande innebär ofta att betala någon annan för att ta hand om prylarna och serva.
Men system är tröga och det tar tid innan förändrade beteenden slår igenom.
– Ideella initiativ och eldsjälar som går före är bra. Men jag tror inte vi ska vara rädda för att kommersiella krafter kommer in. Ofta krävs det för att idéerna ska få tillräcklig spridning.
Konsumtion styrs inte bara av behov, och Magnus Jiborn tror att steget fortfarande är långt till ett samhälle där det ger mer status att leva enkelt än att hävda sig genom prylar som fina bilar.
En bilpool kanske inte lockar den som brukar köpa den senaste BMWn. Men att även den typen av företag börjat laborera med nya ägandeformer, där man köper tillgång snarare än själva prylen, är ett tecken på att delandets glädje finns på agendan i hela samhället i dag.
.
Sedan 2010 ordnar Naturskyddsföreningen Sveriges största klädbytardag över hela landet. Förra året bytte 11 000 besökare på 87 platser 36 000 plagg med varandra. Det betyder en besparing för miljön på cirka 24 ton kemikalier, 135 ton koldioxid och 90 000 kubikmeter vatten.
I år hölls Klädbytardagen den 5 april. Utvärderingen är inte klar än, men byten hölls på över 100 platser. Allt fler externa arrangörer samarbetar med föreningen. Till exempel Klädoteket i Göteborg och Flea Market på Smålands studentnation i Uppsala.
I Uppsala byttes det kläder på tre ställen samtidigt: i gallerian Kvarnen, i Ungdomens hus och på Smålands.
– Köerna var långa redan när vi öppnade, berättar Stephie Turow som står för arrangemanget i biblioteket på Smålands tillsammans med Sara Åkerfeldt och Katarina Aslanido.
Sara har varit miljöförman på nationen och tillsammans har tjejerna ordnat loppmarknader sedan 2010. Men den här gången är det ren byteshandel som gäller. Man kan lämna in upp till fem plagg och få lika många biljetter att byta in.
Ett par hundra bytare har tjejerna räknat in. En hel del icke-studenter har också hittat hit. En av dem är Elisabet Roman, som fyndat flera nygamla plagg.
– Det är tredje året jag går på klädbytardagen, det brukar löna sig. Jag var på Kvarnen innan, säger hon.
Mats Hellmark – Texts and research 