Stefan Sundström: Klivet ut i myllan

matshellmark Artiklar på svenska, Porträttintervjuer, Stefan Sundström , , , ,

Porträttintervju med artisten Stefan Sundström i Sveriges Natur nummer 2 2013

Torsken och den undersköna norska ön Træna öll på att kosta Sverige Stefan Sundström. Men nu är han tillbaka med ny skiva, ny turné och nya tankar på tvärs mot tidsandan.

IMG_20130129_125202
”Sanning bor i min kompost” heter det i en av Stefan Sundströms låtar. Foto Mats Hellmark

Från röd förortspunkare till grön trubadur på vischan. Så kanske man kan koka ned Stefan Sundströms resa sedan 80-talet. Klivet ut i myllan fullbordades med boken Stefans lilla gröna häromåret.

Fast det där röda har ju i högsta grad hängt med. Det är ingen småputtrig trädgårdstomte jag träffar hemma i torpet på Ekerö väster om Stockholm. Odlingstankarna är provokativt politiska och formuleringarna lika fräckt finurliga som någonsin.

Låten Odlandets glädje på nya skivan Under radarn handlar om storstadsyuppies som tar bilen ut på landet och köper surdegsbröd och nypongelé för dyra pengar av grönavågare som nyss kallades miljömuppar och freaks.

De köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera

– Det kan ju handla om mina gamla kompisar i Skogsnäskollektivet till exempel. Jag tror de bara är glada att plötsligt vara ”inne” och utses till bygdens företagare. Men det måste kännas lite konstigt när samma folk som skällt dem för flummare alla år köar för att köpa deras närproducerade ägg.

Det finns en klassmarkör i konsumtion som han retar sig på.

– Jag tror det kan bli en fälla, att skälla andra för att de handlar på Lidl där det är billigt, men själv köpa Kravmärkt medan jorden går under. Det var fan inte mitt fel, liksom …

Miljöfrågorna avpolitiseras, blir privata projekt. Han ser hellre lagstiftning mot gifter i jordbruket än en övertro på bondens marknad och märkningar.

– Att köpa Vi-skog för att kompensera ­flyg­resan till Thailand blir också en sorts avlatsbrev. Vi kan inte rädda världen på det sättet. Det måste till ett övergripande systemskifte. Gör vi det inte nu, på ett demokratiskt vis, kommer det att bli mycket orättvisare. Då kommer de starka att ta för sig.

Självförsörjning är ett nyckelord i boken. Det kan handla om allt från att fiska och syra mört (som andra ser som skräpfisk) till att leda in egenproducerad vindkraftsel i växthuset för att värma jorden.

För Stefans och sambon Karin Renbergs del väcktes tanken på att göra egen mat när första barnet föddes, samma år som Tjernobyl spred strålning över Sverige (Ekerö var ganska förskonat).

Det gick väl så där till en början, men smakportionerna av kokt palsternacka körd i mixer blev första steget mot självförsörjning.

Helt där är de inte, men odlingarna på den inte alltför stora tomten (2 700 kvm) klarar en del, med god hjälp av gamla syrningsmetoder och en rymlig frys. Till och med snuset klarar Stefan mestadels själv – och det smakar bättre än det från Swedish Match.

Vi går en sväng på tomten, tittar på djupsängarna som sover under snötäcket än, äppel­träden, mullbärsträdet som inte borde klara klimatet men gör det ändå i södersluttningen, växthuset där några vilsna druvor hänger kvar vid taknocken, vindsnurran han fick i femtioårspresent, solcellerna som växer fram längs staketet. Och så komposten.

Jordförbättringen som den ger betyder mycket för de tunga Mälarölerorna. Men för Stefan har den också en djupare betydelse.

Sanning bor i min kompost/Den är rätt ful/men livets hjul/Sluts just där i maskars stad/Bland vissna blad/Sånt gör mej glad,

diktade han i Kompostvisan 1993, som fortsätter

När jag sedan dör nån gång/När det blir höst/ger komposten tröst/Lägg mig gärna ­däruti/Jag blir en blomma fin/Jag blir ditt maskrosvin.

Att öppna locket i 15 minusgrader och känna värmen ånga upp och se maskarna kräla ger hopp om livet mitt i vintern.

– Kompost är nog det närmaste religion jag kommer. Jag tror på kretsloppet, att få fortsätta. Balsamering eller – ännu värre – att frysa ned kroppen i dödsögonblicket, det måste vara helvetet. Eller limbo snarare. Att inte få komma vidare.

– Jag tror att det finns en tidpunkt när man närmar sig döden då man längtar efter att upplösas. Att sluta vara ett jag. Man kan känna av det redan mitt i livet, på fotbollsmatcher eller i en rockpublik. Jag tycker ofta att, har jag inte gjort något vettigt på en hel jävla dag, så har jag i alla fall gått ut med komposten.

Odling är centralt. Men hur är det med köttet då?

– Jag är inte helt vegetarian, även om det väl egentligen är det enda hållbara om man tittar på hur djurhållningen fungerar, koldioxid­åtgången och slöseriet med åkermark.

Vilt, får eller höns kan vara jämförelsevis vettiga alternativ. I boken berättar Stefan om hur utdömda gamla värphöns familjen köpte för en spottstyver levde upp.

– Går man igenom obehaget att slakta en tupp blir det liksom lite mer högtidligt att äta den också. Men att dra i sig en chicken mc nuggets på väg till jobbet, sånt finns det inget helhetstänk alls i. Det stör mig.

Fiska gör han desto mer. Redan veckan efter intervjun ska han upp till ön Træna långt ut
i havet utanför Trondheim för att fiska torsk och ladda inför vårens turné.

 

Norge, ja. I augusti 2011 skapade Stefan feta rubriker med ett öppet brev.

”Jag drar nu. Jag skiter i det här. Jag flyttar till Norge. Ring mej när vi har en regering som pallar stå upp för demokratiska värden …”

En sorts politisk exil alltså. Och en kärleksförklaring till grannlandet och naturen i norr. 2008 hade han spelat på Trænafestivalen och fallit för skönheten. Ön har färre än 400 invånare men fungerar ändå som ett eget litet samhälle.

– Jag blev kompis med en snubbe där som tänker väldigt mycket som jag. Han spelar men har också en liten båt och fiskekvot på 20 ton per år. Hela förra året var jag mer där än här och fiskade mycket med honom. Lyssnade knappt på någon musik.

Bakgrunden var inte bara politisk: efter ett par år med intensivt turnerande, skivutgivningar och skrivande behövde han en paus.

– När barnen flugit ut körde jag järnet. Var jävligt produktiv och borta långa perioder. Men det blev för mycket. Vid ett tillfälle fick jag en konstig minnesförlust och trodde att jag fått hjärnblödning.

Han stortrivs på Træna, men flytten blev inte permanent. Inte minst på grund av att han fått barnbarn. De norska erfarenheterna ska bli en bok vad det lider. Arbetsnamnet är Stefans lilla norska och allt från resor till recept är att vänta.

Ett annat projekt som bara är i sin linda än är ett tv-program där Stefan och Joppe Pihlgren från Docenterna reser i Europa och pratar miljö och politik.

– En grej med att vara musiker är att jag får säga saker i tv som inte andra får. Till och med ifråga­sätta tillväxten. Jag blir inte emotsagd,
i stället garvar folk lite. Ingen väntar sig att jag ska ha siffror att komma med eller så. Nu försöker jag vara väldigt noggrann, särskilt när jag skriver. Jag tycker det är ett problem att det blir allt mindre konfrontationer mellan olika meningar i samhället. Folk håller sig i sina boxar, drar upp mentala ramar för vad man ska tycka.

Vad ska du göra för att bli tagen mer på allvar?

– Vet inte, klippa mig kanske. Det är i alla fall vad morsan brukar säga …

 

Här kryllar av
otacksamma djur

Trots allt jag gjorde
för vår natur

Jag kompenserade
vårt klimat

Måsarna skriker ändå av hat

(ur låten Bye Bye Trondheim)

 

Och vi säljer det dyrt till folk från stan

Där grönt är det

hetaste heta

100 spänn kilot för ägg kan man ta

Om man döpt en höna

till Greta

(ur låten Odlandets glädje)

IMG_20130129_124941
Odlandets glädje. Stefan Sundström i växthuset. Foto Mats Hellmark

Milstolpar:

1959 Blev jag gjord i en park i Berlin. I den amerikanska zonen. Vet inte exakt var, morsan säger hela tiden olika platser.

1986 fick jag barn första gången. En månad efter kom Tjernobyl. Sambandet blev väldigt viktigt för mig. Innan man får barn känner man sig odödlig. Sen ser man plötsligt världen som en läskig plats. En konsekvens var att det blev intressant att framställa egen mat.

1988 sa en kompis till mig att det vore slöseri om jag inte började spela musik på allvar. Jag förstod att jag ville göra sånt som är värt att lyssna på.

1998 började jag skriva för Etc. Jag hade fått mycket beröm för uppsatser i skolan och närde en författardröm som tonåring som jag sen bluddrat bort. Nu växte ambitionen att skriva mer.

2000 dog min farsa. Det var då jag blev vuxen, fattade att allt det här inte är på skoj.

2013 Åter efter exilen! Nya skivan Under radarn som spelades in i Norge 2012 släpps i februari och sedan blir det turné under våren.

Veronica Svenzén: Kärleken till korna

matshellmark Artiklar på svenska, Porträttintervjuer, Veronica Svenzén , , , , , , ,

Porträttintervju med ekobonden Veronica Svenzén i Sveriges Natur 4 2013

Mjölkbonde ville hon bli redan som liten och med det ekologiska tänket föll helheten på plats för Veronica Svenzén. Sporren är att producera lika mycket mjölk som konventionella gårdar bara på det som gården odlar.
Slutet kretslopp ger mest – både för gården och naturen.

Foto Mats Hellmark

Den tilltagsnaste kon kikar försiktigt ut genom ladugårdsdörren som Veronica Svenzén baxat upp. Det tar en stund innan lunken över gårdsplanen nedåt hagarna kommer igång. De flesta stannar och spanar in mig – utbölingen bakom repet – så där intensivt och ohämmat som bara kor och riktigt små barn kan.

– Det brukar gå långsamt. Man får beväpna sig med tålamod, konstaterar Veronica.

Nej, de 70 mjölkkorna på Nöbble gård i Rockneby strax norr om Kalmar gör sig ingen brådska. De vet att ett par hundra hektar frodig försommargrönska väntar lugnt på dem runt gården. Annat var det i mitten av april när porten gick upp efter en lång och mörk vinter.

– Vid första släppet skuttar de rejält. Det måste kännas härligt! I år låg snön kvar i skuggiga åkerkanter. Det har nog aldrig hänt förut.

Sista kon har masat sig förbi och vi får sätta fart längs allén för att öppna upp över en grusväg längre bort.

För många människor är yrkesvalet komplicerat. Något man mödosamt söker sig fram till.

Så var det aldrig för Veronica. Hon visste direkt.

Det finns en bild i familjealbumet där hon står uppe i kornas foderbord på morföräldrarnas gård utanför Tingsryd. Hon är inte mer än två år och mormor Wivien håller henne i armarna.

– Korna var mitt stora intresse redan då, det var dem jag skulle hålla på med. Så var det bara.

Hon gick lantbruksgymnasium i Ingelstad utanför Växjö och arbetade sedan på olika gårdar. Maken Lennart träffade hon genom Lrf. Då jobbade hon på en stor robotgård i Skåne. När hon flyttade in hos honom på Nöbble köpte hon med sig en av korna som hemgift.

– Hon hette Bollarmir och skulle slaktas eftersom hon inte fungerade bra där. Här blev hon en av våra bästa kor.

Bollarmir finns inte kvar, men hennes barn och barnbarn går i den brun-svart-vita koraden som fortsätter över grusvägen, ned mot vad som ser ut som en liten sjö intill en åkerholme med gamla lövträd.

Landskapsvyn är vacker, men tillfällig. Vattensamlingen har skapats av ymnigt regnande och en igensatt dränering.

– Vi lär få ta roddbåt ut för att fixa det, säger Veronica och låter inte särskilt bekymrad.

Värre var det när åkern bredvid fick påhälsning av en vildsvinsflock i slutet av april. Det räckte med en natts bökande för att förstöra en tredjedel av gårdens rapsareal.

Vildsvin är ett ökande problem, och Veronica skjuter gärna av djur om tillfälle ges. Men oftast krävs det vakjakt som är svår att kombinera med småbarn och mjölkkor.

– Om jag sitter på pass under natten är det tufft att stiga upp vid fyra för att mjölka, och sedan vara pigg och glad hela dan …

Lennart har plöjt upp och sått in åkerböna där djuren bökade, men det blir ett avbräck i gårdens produktion av foderpellets och ekologisk rapsolja – produkten som satt Nöbble på den kulinariska kartan.

På vägen tillbaka till gården stannar vi och tittar på maskineriet som tickar ut små pelletsbitar samtidigt som olja pressas ur de små svarta fröna. Oljan säljs i tre smakvarianter: naturell, citron och sommar (timjan, vitlök och rosépeppar). En till är på gång inom kort. Med lansering i teve.

– För några veckor sedan fick jag reda på att vi ska vara med i tv4s program Sveriges skönaste gårdar och laga mat. Men då måste vi skapa en ny smak, så nu håller vi på och testar. Jag vet inte om det mest är kul eller läskigt. Förra veckan var de här och filmade blommande raps.

RAPSOLJAN ÄR BARA en liten del av företaget, som förutom mjölkkorna innehåller maskin- och skogsentreprenad, vindkraft, skogsbruk och försäljning av spannmål och proteinfoder. Men den säljer allt bättre och känns spännande som produkt eftersom gården har kontroll över hela kedjan: från odlad raps till flaska i butiken. Oljan finns i många butiker i området, men också i delikatess- och gårdsbutiker så långt bort som Göteborg.

– Mjölken är mer anonym, den försvinner in i Arlas förpackningar. Skulle jättegärna sälja min mjölk direkt till Konsum i stället, säger Veronica.

Alla mjölkbönder känner av prispressen, även om de ekologiska har det något bättre än konventionella. Marknaden har blivit än tuffare med kedjornas egna varumärken som satsar på att sänka prisnivån ytterligare.

Själv funderar hon en del över hur konsumenterna tänker. Trots att många oroar sig över gifter i maten slår det bara ibland igenom i handling. Händelser som hästköttskandalen påverkar, men mest tillfälligt. När Barometern skrev om neonikotinoider, bekämpningsmedlen bakom bidöden, pratade många med henne i affären.

– Man kan inte köpa någonting längre, sa en dam. Jodå, du kan handla precis vad du vill så länge du väljer ekologiskt. Så lätt är det att slippa gifterna, sa jag.

NÄR VERONICA KOM till Nöbble 2001 var gården ekologisk sedan sex år tillbaka, den första som ställde om i området.

– Jag hade alltid tyckt att miljö och natur var viktigt, men inte funderat så mycket över konventionellt eller ekologiskt. När jag kom hit kändes det självklart. I dag är det nog jag som driver på mest med miljötänket.

Det handlar inte om renodlad idealism, även om hon tycker att det ekologiska jordbrukets förmåga att bidra till miljömål som biologisk mångfald och djurvälfärd är viktiga. När gården satsar på vindkraft och biogas går ekonomi och ekologi hand i hand. Och bikuporna man placerar i rapsfälten ger miljönytta, men också högre skördar. Upp till 20 procent enligt studier som Veronica läst.

– Totalt odlar vi nästan 300 hektar på gården, så vi är gott och väl självförsörjande. Periodvis klarar vi oss helt på hemproducerat proteinfoder och behöver inte köpa koncentrat med soja. Det blir ett slutet kretslopp – och billigare.

Målet är att producera mjölk enbart på det som odlas runt husknuten och ändå matcha konventionella gårdars nivåer.
I snitt mjölkar en av gårdens kor 9 000 liter per år.

– Jag tror verkligen att ekologiskt är framtiden, vi kommer inte att kunna hålla på med bekämpningsmedel och handelsgödsel på dagens nivå. Dessutom händer det jättemycket inom växtförädling och teknik som kan höja avkastningen.

Vi fortsätter upp mot den stora gula mangårdsbyggnaden i änden av gårdsplanen. På andra sidan staketet finns stora lövträd och lite vildvuxna gräsmattor. Klipparen är trasig och service har inte hunnits med. Men huset går i finaste bondbarock, byggt 1678. Kökets väldiga spishäll är original, med fungerande bakugn och allt.

När paret tapetserade om för några år sen hittade de ett helt lager med brev och räkenskaper från tidigt 1700-tal som klistrats upp för att skapa en jämn yta att kalka på. Det fick sitta kvar orört under en gipsskiva.

– En sådan här miljö känns det mest som att man lånar, förvaltar till nästa generation. Det är så många som bott här och alla har satt sina spår.

Elvaåringen Sunniva släntrar in i mjuk grå onepiece. Hon är lite sjuk och hemma från skolan. Familjen har två barn till, Alvin, 10 och Helge, 3. Precis som Veronica själv en gång växer de upp mitt i en vardag av kor och jordbruk.

Känner de samma sug som du?

– Neeej, det tror jag inte. Inte de äldsta i alla fall. Men kanske Helge. Han tröttnar aldrig på att följa med i lagården eller i traktorn. Han kan nog också ha bonden i sig …

Milstolpar:

1979 Tvååriga Veronica är redan stammis ute hos korna. Här med mormor i foderbordet.
1996 Examen på lantbruksskolan Ingelstad i Växjö.
2001 Träffade maken Lennart och flyttade till Nöbble gård med kon Bollarmir i bagaget.
2011 Invald i styrelsen för Ekologiska lantbrukarna. Hon är ordförande i distriktet Kalmar-Öland.
2012 Sköt sin första älg, en rejäl fjortontaggare som imponerade på jaktlaget. ”Och det ska inte bli den sista!”
2013 Debut som tv-kock. Spelar in för tv4s tävlingsprogram Sveriges skönaste gårdar. Hon och maken Lennart ska göra något hemligt med utgångspunkt i gårdens egen rapsolja. Programmet sänds i början av 2014.

Ur Veronicas blogg: ekolantbruk.se
11/2-13 (Hästlasagne i jakten på den billiga maten)
För många människor sätts inte kvalitén i första rummet utan det ska vara billig mat. Då tycker jag att man får vara beredd på att det ibland uppdagas sådant här. Eller vad tycker du??

26/2-13 (Fullspäckad dag)
Vi fick en kvigkalv förra veckan som bara är så söt. Hon är väldigt mycket vit och har en väldigt vacker svansföring. En riktig liten dam. Pratade lite extra med henne i dag.

Nöbble gård. Foto Mats Hellmark
Foto Mats Hellmark

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Helena Thorfinn: Bistånd och rättvisa

matshellmark Artiklar på svenska, Helena Thorfinn, Porträttintervjuer , , , , , , , ,

Porträttintervju med författaren Helena Thorfinn i Sveriges Natur nr 1 2014

Bangladesh, komplexa biståndsfrågor och global miljöproblematik lät inte som ett givet bästsäljarrecept. Nu har Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss sålt i 120 000 exemplar och kan bli tv-serie.

Suget efter boken Innan floden tar oss märks inte minst i inbjudningarna till författarprat runt om i landet. Ibland turnerar hon till flera städer i veckan.

– Det finns en stor hunger efter att diskutera de här frågorna, efter ett nytt solidaritetstänk, säger Helena Thorfinn.

Boken kom i april 2012 och försäljningen överraskade förlaget, som räknat med max 6 000 ex. I dag har boken sålt 12 000 inbundet och 110 000 i pocket, fantastiska siffror för en debutant som inte är ett känt namn innan.

– Det är förstås så roligt att jag ofta får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men framför allt tycker jag att det säger något om svenska läsare. Många vill läsa om sammanhang som är större än den egna bakgården.

Vi träffas hemma hos henne, i övervåningen på Lunds universitets gamla rektorsvilla. Miljön är lugnt akademisk, fjärran från romanens tropiska storstadsmyller.

Mellan 2005 och 2008 bodde hon i Dhaka och arbetade med fattigdoms- och genderfrågor för Sida. I bagaget hade hon universitetsstudier i antropologi och mänskliga rättigheter. Men också 15 år som journalist på tv och tidningar innan hon bytte yrkesroll.

Miljön väckte berättaren inom henne på nytt. Den och en stor ilska över biståndsministern Gunilla Carlssons sätt att stöpa om Sida. Helena såg en stark ideologisk agenda och ett redovisningsraseri med närmast nykoloniala drag. Många var kritiska, men få vågade höja rösten.

– Vi skulle pressa på folk våra rutiner och vårt sätt att se. Målet att minska fattigdomen försvann, det där som alla svenskar tror är orsaken till att de betalar skatt för bistånd. Sverige var faktiskt bäst på att jobba med hela kontexten innan, pragmatiskt och lyssnande.

I stället blev tillväxttänk och stimulans till svenska företag centrala.

– Jag är ingen tillväxtmotståndare, men resurserna sipprar inte automatiskt ned till de fattiga. Det är det som är utmaningen, inte att få igång företag som anställer folk för 100 kronor i veckan. Ska man hårdra tycker nog en nyliberal egentligen att de fattiga ska kamma sig och bli entreprenörer. Man tittar inte på dem som grupp, vilka utanförskap som måste lösas först. För att nå ut måste man bygga upp kunskaper och arbeta nära civilsamhälle och organisationer.

Gräsrotsarbete och underifrånperspektiv är sånt som fick stå tillbaka under Gunilla Carlssons tid, tycker Helena Thorfinn som själv bland annat jobbade bland landlösa i charområden (låglänta leröar där mark ofta sveps bort).

 

PRECIS SOM HELENA flyttar romanens huvudperson Sofia med man och barn till Bangladesh för att jobba med bistånd på ambassaden. I Dhaka möter de bland annat tonårssystrarna Nazrin och Mina som i ett krisläge flytt landsbygd och traditionella plikter för storstaden och jobben.

De fattigaste miljöerna bor bokstavligen granne med diplomatkvarteren och textilföretagen med lågavlönade sömmerskor servar den rika världen med varor. Floderna svämmar ständigt över det platta kustlandet. Själv åkte Helena ofta till arbetet genom vattenmassor.

– Titelns flod står både för vattnet och för floden av billiga produkter som vi i den rika världen konsumerar, samtidigt som tillverkningslandet får bära föroreningarna. Alla stora frågor ställs på sin spets i Bangladesh. Inget land utom Maldiverna är så utsatt för klimatförändringen, samtidigt som den globala tillväxtboomen knakar som mest här.

De stora frågorna kokas också ned i romanens lilla krets: den nordiska expat-miljön där ideella aktivister möter diplomater och företagare runt poolen. Ingen undgår det moraliska dilemma det innebär att leva ett privilegierat liv i ett av världens fattigaste länder med ett system som bygger på korruption.

Det är förföriskt lätt att leva gott som ”topdog” med tjänstefolk och stor villa. Samtidigt är möjligheten att få ett jämförelsevis välbetalt jobb som barnflicka eller kock hos en svensk familj, drömmen för många bangladeshier och ett sätt att ge inkomster i stället för allmosor.

– Hur lever man ett rättfärdigt liv när det är så orättvist runt omkring? Det är lätt att vara en bra person som sopsorterar och är snäll mot barn hemma i Sverige. Men när du plötsligt har 20 spetälska utanför dörren? Hur förhåller du dig till dem?

Ojämlikhet är centralt i boken. Vad den gör med våra själar – och vårt samhälle.

– Sofia och hennes man brottas verkligen med frågorna, men i extremt ojämlika miljöer blir det snabbt svårt. Jag tror på jämlikhet som idé, men var nog inte själv så bra alla gånger. Jag blir lätt för otålig. Till exempel när jag pratade kartor med chauffören och inte förstod att han var analfabet men försökte dölja det.

I boken umgås paret med en dansk företagare som byggt en textilfabrik för biståndspengar. Arbetarnas villkor är hårda och en dag börjar taket där en ny våning byggs på att skaka …

– Alla karaktärer är fiktiva, men en man vi brukade spela tennis med visade sig vara delägare i textilfabriken Rana Plaza och blev efterlyst efter raset i fjol. Över tusen människor dog och det har inte fungerat med ersättningar till anhöriga. Sånt är bara skandalöst.

OM DET SER ILLA UT i många textilfabriker så är skinngarverierna som Dantes inferno med extremt giftiga miljöer och barnarbete, menar Helena Thorfinn. Det finns textilfabriker med bra arbetsmiljö, men lönerna är fortfarande väldigt låga. När arbetarna kommer hem från jobbet bor de i spiltor i slummen.

Helena får ofta frågan vad man kan göra, men har inget enkelt svar. Flickorna på fabrikerna vill själva inte se någon bojkott. Jobbet betyder ändå frihet och möjligheter.

– Men jag tycker att företag som utnyttjar låglöneläget och plockar ut miljarder i vinst från Bangladesh, som h&m, har ansvar. Det håller inte att bara säga att man följer landets lag.

I SLUTFASEN AV SKRIVANDET hade Helena Thorfinn stor hjälp av Lunds universitets författarskola, särskilt handledaren Sigrid Combüchen som gillade det globala anslaget och trodde stenhårt på romanen.

Mottagandet var mestadels positivt, men Helena märkte att många recensenter hade svårt att se det breda, politiska och bara kommenterade relationer, karaktärer och dialog.

– En del undrade varför jag inte skrev en rapport i stället. Men då kanske jag fått 30 läsare i stället för 120 000. Jag vill ju nå ut, och har heller inte väjt för det lite smaskiga, deckaraktiga.

Boken har översatts till fyra språk och nu är en version på bangla på väg (lite nervigt). Helena Thorfinn skriver på en uppföljare och har blivit tillfrågad om en tv-serie i tio avsnitt.

– Men eftersom frågorna är så pass komplicerade har jag krävt att få vara med i processen. Jag vill inte att det blir allmänt negativt till bistånd eller muslimer.

Sticker man ut hakan i en infekterad fråga kan man uppenbarligen få olika reaktioner. Som när en liten överklassdam kom fram till Helena på bokmässan:

– ’Jaja, jag visste det! Pengar i sjön!’ sa hon och försvann innan jag hann säga något. Så tänkte ju inte jag, men man styr inte över läsningen.

Bland det mest spännande när hon är ute och pratar om boken är annars generationsmötet.

– Det kommer mormödrar som varit engagerade i Afrikagrupperna på 60- och 70-talet och unga coola akademiker som vill ut i världen och förändra, som brinner för miljö och mänskliga rättigheter. Många tjejer frågar hur man blir en Sofia …

 

Ur Innan floden tar oss

SwedeAid behövde visa för UD och skattebetalarna att biståndet gav resultat. Sofia förstod spelet och hade lust att mejla tillbaka – ”om vi ska ha snabba resultat ska vi inte arbeta i svåra miljöer”. Men vem skulle uppskatta ett sådant svar? Kraven på resultat gjorde att alla numera var ute efter att göra enkla, snabba saker. Plocka lågt hängande frukt, som man sa. Bygga broar. Utbilda redan välutbildade.

Milstolpar:

1985

Som 21-åring börjar hon som journalist på studenttidningen Lundagård, året efter fortsatte hon till SvD. Därefter bland annat tv-jobb för Aktuellt och Rapport och TV4s Kalla fakta.

1991

Träffade sin man i Guatemala, sedan bodde de i London några år där hon jobbade som korrespondent.

1995

Familjebildning kändes tryggast i Sverige, så det blev flytt till Stockholm och jobb på SVTs multikulturella ungdomssatsning Elbyl.

1999

Får jobb som biståndsexpert på Sida efter studier i antropologi och mänskliga rättigheter.

2005

Flyttar till Dhaka. Skrivarlusten vaknade igen och växte till en besatthet.

2012

Slutar på Sida och publicerar debutromanen Innan floden tar oss. (Norstedts)

2014

Flytt till Burma på gång där maken ska jobba för FN.

Länk till texten

Emelie Forsberg: Vägen till toppen

matshellmark Artiklar på svenska, Emelie Forsberg, Porträttintervjuer , , , , , , , , , , , ,

Porträttintervju med idrottaren Emelie Forsberg i Sveriges Natur nr 3 2014
Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.
Läs mer
English version

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit.

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck.

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett.

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror.

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder.

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt.

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det …

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill.
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Milstolpar:

1986

Föds i Härnösand. Växer upp med skogen som lekrum. Sen kommer idrotten, ett tag mest basket.

2005

Sommarjobb på fjällstation i Jotunheimen. Börjar plugga till jägmästare i Umeå.

2006

Jobbar på fjällstation igen, i Jotunheimen och Storulvån där hon är bagare.

2009

Studier igen, nu biologi. Samma år springer Emelie sitt första fjällmaraton i Vålådalen. Vinst trots lång fikapaus med kladdkaka …

2011

Flytt till Tromsö för studier och för den fantastiska naturen.

2012

Genombrottsåret då Emelie börjar tävla på riktigt och vinner det mesta, bland annat VM i skyrunning.

2013

Nästan bara segrar i loppen, dubbla EM-guld i Italien. Utses till en av Håll Sverige Rents hjältar inom kampanjen för allemansrätten.

To the top with a smile – interview with Emelie Forsberg

matshellmark Articles in English, Emelie Forsberg interview , , , , , , , , , , , , , , , ,

PORTRAIT: Emelie Forsberg is the runner girl who showed up as a rookie and won everything that was possible to win in one of the world’s toughest sports. Yet it is not the victories that drives her, but the urge to be moving in nature.

TEXT by Mats Hellmark, editor at Sveriges Natur
PHOTOS by Thron Ullberg

This is a rough English translation of my interview with Swedish Trail Running Champion Emelie Forsberg, published in Swedish in the magazine Sveriges Natur. The Swedish version and one of the images is available on this link

Treadmills and asphalt are not to Emelie Forsberg’s liking. If you are to run, you should do it outside, in nature, she thinks. Preferably up and down the wildest mountain sides.

No wonder she has settled here, I think, when we board the car ferry from Tromsø. Since 2013 Emelie’s home is the mountainous Norwegian peninsula Lyngen, with some of the region’s sharpest peaks just around the corner from her house. Insanely beautiful, but hardly possible to take on without ropes and proper climbing equipment. Or?

A pair of good running shoes is quite enough. Or a pair of skis like these ones, says Emelie.

We are standing in the entryway of the house that she rents together with her boyfriend and elite training partner Kilian Jornet, pondering over skis and boots that weighs almost nothing. The sport is called ski mountaineering, and Emelie is among the world’s best in this field as well.

You put skins on the skis and trample off uphill, she explains. At the top you remove the skins and head off down the gutters at full speed.

– I’ve never actually had a fall during racing. It’s all about being comfortable with what you do, even if you’re tired.

To Emelie ski mountaineering is an everyday activity during wintertime: she can’t run when the snow is deep, and it stays that way for a long time this far north of the Arctic Circle. As she doesn’t consider the road an option she won’t have many running days in her body before the season’s first races.

That alone makes her a bit of an exception among the world’s best in trail running (running on small nature trails) and skyrunning (mountain running). In Sweden these are sports that are upcoming, but still has some way to go before reaching the popularity they have in many other parts the world. In the Alps mountain races attract large audiences and Emelie is a celebrity who is met with cheers and applause everywhere.

When she broke through in 2012, it was as a sensation: without coaching and with few previous qualifications she left the rivals behind in race after race. She is particularly fast going downhill, Emelie has a somewhat magical ability to just let go and let her feet find their own path. (Watch video clip of a downhill race) A World Cup victory and 20 podium finishes in 21 races was the improbable outcome of the season.

Last year was even more successful: finishing first in almost every race, including double victories in the European Championships in the Dolomites. The grand final of the season was a race that is considered one of the world’s most difficult: Diagonale des Fous, the Diagonal of fools, is set on the island of La Réunion, east of Madagascar, and winds over high mountains and through rainforests for a distance of more than 160 km. The race goes on for two nights. Although she had a tough time she finished second.

BUT IT’S NOT just the medals that makes her special. It is the way she wins them: with a constant smile. It is easy to see how much she enjoys running.

– Many people say oh, you started racing and won at once. But I had prepared myself with other sports and spent much time in mountainous terrain. I actually don’t think so much about trail running as a sport. To me it is a way of moving in nature the way people have done as long as we have existed as a species, and as other animals do: lightly and quickly, without leaving a footprint.

The forests were the playroom for Emelie when she grew up; she was always on the go in the nature surrounding her home in the Swedish coastal town of Härnösand.

– Me and my sister always went by ourselves to friends, never got driven in a car. When you spend a lot of time outside as a child you begin to enjoy it. Many kids never experience this freedom to move today. I think that is a pity. You have to be in nature to develop a love for it, to start caring.

When she started school different sports became new “playrooms”: orienteering, soccer, skiing, rock climbing, basketball. But trail running ended up as number one.

– Partially because it’s so simple. Anyone can do it, there are no fixed standards except those we create ourselves.

How important is the experiencing of nature to you, compared to winning the races?

– 90-10 maybe. You get to experience so much out in nature, such a respect and understanding. That’s what really drives me. That feeling is so great to share with the others who are competing.

INTERVIEWING EMELIE feels different compared to talking to other sport stars. It may have to do with the sport itself: those who have read Born to Run, the “bible” of ultra- and skyrunning already know that a strong sense of community, freedom and love of nature is prevalent, often more so than fighting for positions and kilometer times.

But Emelie has a directness and a way of thinking slightly outside the box that feels unique even in this context. Just consider the way she won her first mountain marathon in 2010, competing as an unknown exerciser. In the middle of the race she paused for a long coffee break with homemade chocolate cake.

Emelie likes food and pastries and finds it difficult understanding athletes who starve themselves to gain seconds. A specialized running reporter once described Emelie Forsberg’s sursprising formula for success as happiness, non-existent training plan and lots of cinnamon buns.

– Haha, yes, I like bread and baking. I have taken a baking course on Saltå mill and worked as a baker at Storulvåns mountain lodge using a lot of locally grown and organic ingredients. You have to give the baking process time and the ingredients should be the best.

One example of good ingredients is crowberry, which she picks in large amounts in the mountains of Lyngen and uses for juice and bread. A smart way to get vitamins without using too much imported fruit during winter. She prefers organic food, but thinks Norwegian stores are not as good as Swedish supplying it. The prices are also higher.

When she moved to Tromsø in 2011, she first lived in a community with other young people in the city centre. To make ends meet they collected food in waste containers outside the grocery stores.

– We actually got a lot of our food from the containers. Fine food, but with a short shelf life. Sometimes we even got whole Skrei-cods. I think it’s a pity that Swedish stores let so much edible food go to waste instead of giving it away. It is such a waste of resources.

Emelie believes in simplicity, to choose your own way. Scandinavians should be able to make a free choice of life style, she thinks. Maybe work less and avoid getting caught up in the rat race in order to fulfill expectations of high status and buying expensive objects. Emelie herself is not a big time consumer. She rarely buys new clothes, mostly uses sportswear.

– I train a lot but actually don’t take showers so very often either, she says with a giggle.

THINKING SUSTAINABLY has been a habit all the way from childhood. Emelie’s father died when she was a newborn and the early years was a hard period for her mother who worked, studied and cared for two small children.

At school there was a lot of talk about recycling and environmental issues. The Forsberg sisters were much influenced and brought the ideas back home.

– It was our initiative to live more consciously and sustainably. Mom also took to the ideas and made it a way of living in our family.

Environmental issues were also crucial for her choice of profession. She started to train for forester in Umeå, but discovered that the education did not match her ideals. In addition, she did not like to live in a big city. After an interruption of studies she started studying to become biologist, an education she expects to revive and finish, perhaps this autumn.

But for the moment she has full focus on the running. She is a member of Salomon’s international team, she organizes training trips to the Swedish mountains, she is writing for a running magazine and is a frequent blogger.

In the blog she writes about running, but also about living in harmony with nature, about time and about ecology. For the most part, the response is positive, but she has also received some negative comments about the climatic effects of her flights to competitions around the world.

– Right now I live to compete and be a public figure. I know it is not sustainable in the long run, and try to minimize travel and adapt my everyday life. But I think that everything has its time. If I could live on my salary and just keep moving in these mountains, that would be satisfying enough …

Mats Hellmark mats.hellmark(at)snf.se

Trail Running: Running on nature trails and over untrodden ground.
Skyrunning: Running at over 2000 meters altitude and with a slope of more than 30 percent.
Ultra Running: Running distances longer than the marathon (42 km).

• Read Emelie’s blog and recipes in English on http://www.emelieforsberg.com
• Read Emelie’s blog in Swedish for the magazine Runner’s World.

Milestones:
1986
Born in Härnösand, Sweden. Growing up with the forest as a playroom. She tries many sports, for a while basket ball was number one.
2005
Working during the summer at the mountain lodge in Jotunheimen, Norway. Starting to study to become a forester in Umeå.
2006
Work at mountain lodges in Jotunheimen and Storulvån, as a baker.
2009
Studies biology. Runs her first mountain marathon in Vålådalen, Sweden. She won, in spite of a long coffee break with chocolate cake …
2011
Moving to Tromsø, Norway, for studies and for the amazing scenery.
2012
Breakthrough year when Emelie starts competing for real and wins most of the races, including the World Championships in Skyrunning.
2013
Almost exclusively victories in the races, including two European Championship golds in Italy. Campaigning for the Keep Sweden Tidy Foundation (Håll Sverige Rent) concerning ”allemansrätten”, the special Swedish system of rules that allow citizens to roam freely in nature.

Two instagram-images I took during Thron Ullberg’s photo session with Emelie:

thron 1

thron 2

Some of Thron’s shots from the magazine are published here