Rätt plats för en gruva?

Reportage om gruvplanerna vid Norra Kärr publicerat i Sveriges Natur nr 4 2015

Natura 2000, biosfärområde och Sveriges största dricksvattentäkt.Vättern är en naturpärla som de flesta svenskar känner till. Nu hotas den känsliga sjön bland annat av gruvdrift.

Läs mer

- Sänks grundvattnet får jag inget vatten till djuren. Kanske dags att lägga ned redan nu, säger bonden Anders Lybäck som är granne till den planerade gruvan.
– Sänks grundvattnet får jag inget vatten till djuren. Kanske dags att lägga ned redan nu, säger bonden Anders Lybäck som är granne till den planerade gruvan.

Lars Lerin: Naturen är på allvar

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 4 2015

Lars Lerin har aldrig varit rädd att visa sina svaga sidor, det såriga. Naturen blev en tröst och en tillflykt för honom redan som liten. Den starka känslan följer med i hans målningar och böcker.

Läs mer

lerin

Lars Lerin blir fotograferad på Sandgrund vid intervjutillfället.

Sveriges ömmaste punkt

liten bild rönnbäck

Sverige vill gärna ses som världens samvete. Men gruvkonflikter som Rönnbäck och Kallak trycker på en öm punkt. För samerna handlar striderna om grundläggande rättigheter som andra urfolk redan fått. Projekten blir nya uttryck för ett förnekat kolonialt arv.

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 5 2014   Text och bild Mats Hellmark

Läs reportaget på Sveriges Naturs hemsida

Läs artikeln som pdf här Gruvor SN 5/14

Reportaget är hämtat ur Sveriges Natur 5/14 Tema: Urfolk skyddar natur.

Fler pdf:er:
Rättigheter upp i rök – massajer och kraftverk i Kenya
Fortfarande stolt – porträttintervju med massajen Samwel Naikada

Kulturlandskapet Laponia

laponia1
Foto Mats Hellmark

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2012 

Snart släpper staten kontrollen över 80 procent av sveriges nationalparksyta. Sexton stormiga år efter att världsarvet Laponia bildades tar en gemensam förvaltning med samisk majoritet över.

EN LITEN VIT RÄNNIL forsar ned mitt i en stenöken. Vi har just lyft med helikoptern Gråsparven från plattan vid Stora Sjöfallet och det vidsträckta fjäll­landskapet breder ut sig runt forsen och vattenkraftsdammarna som en gång var Europas mäktigaste vattenfall.

De första stora nationalparkerna bildades 1909 men redan tio år senare bröts sjösystemet mitt i området ut för exploatering. Nationalstatens energisug vägde tyngre än både naturvärden och lokalbefolkningens behov. Renarnas flyttleder dränktes, gamla hötäkter och bärmarker följde med i djupet och fisket blev aldrig detsamma.

Dammarna blänker som öppna sår, en av många förklaringar till att det behövdes åratal av konflikter, förhandlingar och förtroendebyggande innan världsarvet kunde sjösättas på riktigt.

Gråsparven klättrar snabbt och perspektiven öppnar sig in mot Sareks snötäckta toppar. Fyra nationalparker ingår i världsarvet, tillsammans med naturreservaten Stubba och Sjaunja. Totalytan är 9 400 kvadratkilometer, tre gånger större än Gotland. Eller något större än en av eus medlemsstater, Cypern.

1989 sökte Sverige världsarvsstatus för Sjaunja utifrån naturvärden. Det räckte inte för nominering. Först när man utökade området och kompletterade ansökan med kulturvärden som levande samisk kultur och renskötsel trillade polletten ned. 1996 fick Laponia status som så kallat mixat världs­arv. I beslutet betonade kommittén särskilt »interaktionen mellan människan och naturmiljön«.

Men det visade sig snart att urfolket ville mer än att visas upp i sin miljö. Man ville ha något att säga till om också. Förvaltningen blev en stridsfråga med gamla motsättningar och maktstrukturer i botten. Förhandlingarna bröt ihop flera gånger innan en bred fungerande process startade. Resultatet blev en ny modell för lokalt inflytande i naturvården som redan fått priser och internationell uppmärksamhet.

Några ljusa renar springer undan uppåt fjällsidan medan metallfågeln flyger in över den intensivt blå sjön Pietsjaure. Östra änden ligger mellan topparna Rasek och Gierkau. Några små prickar växer till stugor och torvkåtor medan vi går ned för landning.

Trots att det är slutet på juni blåser en iskall vind in över stranden. Det har snöat i Sarek under natten.

– Vi brukar inte flytta upp förrän i början av juli. En gång var vi här vid midsommar, men det gör jag inte om, det var så kallt, säger Siv Kuoljok.

Hon och maken Apmut-Erik (Acke) Kuoljok driver café och hyr ut övernattningsstugor i samevistet Pietsjaure Sijdda. I år har de öppnat tidigare än vanligt för att ta emot Laponiaprocessens projektgrupp för platsbunden information.

Kuoljoks fick idén till turistsatsningen när allt fler vandrare frågade om båtskjuts och ville köpa röding eller glödkakor. Acke byggde stugorna för 20 år sedan. Säsongen sträcker sig från juli till tidig september, men en riktigt entusiastisk tysk tillbringade en hel vinter insnöad i en av stugorna.

– Det är svårt att klara sig bara på renskötseln. Turismen ger en bra extrainkomst, säger Acke som ofta får berätta om samisk kultur och vardag för besökarna.

Nu står han inför en annorlunda publik: gruppen som samlats mitt i det stora kalvmärkningsgärdet väster om vistet består av tjänstemän, biologer, ekologer, arkeologer och några andra renskötare från Sirges sameby.

– De första torvkåtorna byggdes först på 50-talet. Tidigare fanns ingen bebyggelse. Våra föräldrar flyttade upp hela bohaget med klövjerenar, berättar Acke.

Stranden är ett perfekt ställe för att märka kalvar: slät, utan stora stenar och nära vatten. En stenmur fortsätter uppför berget Raseks sluttning. Renarnas vandringsvägar löper längs båda sidorna av sjön.

– Så här års rör de sig mot kalvningslandet. Det är som en magnet som drar. Men i år har det varit kallt så det finns fortfarande renar kvar. De känner på sig att grönskan och betet inte kommit högre upp än.

Grupper av renar rör sig på höjderna runt vistet. De håller avstånd, men är man stilla kommer de närmare. Acke förklarar vikten av att vandrare är försiktiga när stora hjordar sveper genom dalarna.

– Visst är det spännande, men blir renarna rädda försvinner de uppåt topparna och är svåra att samla igen. Det bästa är att sätta sig ned. Då tror djuren att du är en sten.

PROJEKTGRUPPEN ÄR HÄR för att lyssna och lära. Erfarenheter som Ackes väger tungt för vilken information som ska presenteras i världsarvet. Kunskapsutbytet mellan olika deltagare är också betydelsefullt. Precis som för hela Laponia­processen är ledorden searvelatnja – lärande förvaltning – och öppna arbetsformer, rådslag (rádedibme).

– När man sätter ihop olika sakområden ser man sånt man inte skulle ha upptäckt annars. Tvärvetenskap, kombinerat med traditionell kunskap. Renskötarnas erfarenheter och delaktighet är viktigare än akademikernas, säger projektledaren Marie Björklund från länsstyrelsen.

Informationen ska distribueras via olika medier och skyltar. Det ska bli ett naturum i Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet) och flera olika besökscentra som ska fungera som entréer till området.

Hittills har man besökt skogslandet vid Muddus och vandrat upp längs den gamla rajdvägen från Saltoluokta. Ett helikopterlyft till Gierkaus topp gav fågelperspektiv på renarnas flyttled genom dalen.

– Vi har kunnat konstatera att leden är väl använd och har varit det otroligt länge. Det finns mängder av fornlämningar som fångstgropar för vildrenjakt.

Professorn i biologisk mångfald vid CBM, Urban Emanuelsson, är en av deltagarna.

– Betet påverkar jättemycket och ger ett rikt, öppet landskap. Utan det hade vi haft tät björkskog hela vägen. Tyvärr är det flera andra dalar som håller på och risar igen, säger han.

– Än så länge förstår vi bara sambandet mellan landskapet och renbetet till en del. Det behövs mer forskning för att förstå detaljerna.

Han tycker att både statlig och ideell naturvård underskattat människans roll i nationalparkerna i norr tidigare.

– Det här är ett kulturlandskap, precis som slåtterängar i söder. Men man har envisats med att kalla det för orörd ­vildmark och ofta betraktat samer som några som mest ställer till och vill skjuta varg och järv. För mig är det helt absurt. Den här motsättningen finns i Afrika också, när man inte insett att det traditionella herdesamhället bidrar positivt till den biologiska mångfalden. Men det håller på att svänga nu.

PLATSBUNDEN INFORMATION ÄR ett av fem insats­områden inom Laponiaprocessen. De andra har redan avslutat sitt arbete. Det är snart skarpt läge: den första januari tar den nya förvaltningsorganisationen Laponiatjuottjudus över i världsarvet för en prövoperiod på två år.

I oktober förra året fick Laponiaprocessen WWF:s naturvårdspris för »framgångsrikt och innovativt arbete för att utveckla formerna för en gemensam, deltagande förvaltning av skyddade områden«.

En ny utvärdering som journalisten Gert Frost genomfört för länsstyrelsen pekar på flera faktorer som förklarar att man lyckades ena nio samebyar, kommunerna Gällivare och Jokkmokk, länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket:

– Konsensus. Alla parters åsikter har behandlats med respekt och beslut har tagits om förslag som alla parter accepterat. Principen med konsensusbeslut löste också konflikten kring samernas krav på majoritet.

– Likvärdiga villkor. Staten har skjutit till medel så att parterna kunnat delta på lika villkor.

– Värdegrunden. Efter långa diskussioner enades alla om en vägledande värdegrund baserad på en helhetssyn.

– Mijá Ednam (»Vårt land«). Samebyarnas gemensamma intresseförening.

Mijá Ednams roll framstår som central även för kultur­antropologen Carina Green som studerat processen i avhandlingen Managing Laponia (2009).

Till att börja med bemöttes samernas krav på avgörande inflytande med oförståelse av politiker och tjänstemän, berättar hon.

– Många tyckte att de gjorde politik av förvaltningen i onödan. De lokala samernas roll som urfolk var inte självklar, det upplevdes som en påklistrad identitet som inte hade med saken att göra.

Samebyarna såg helt annorlunda på situationen. Och genom sina kontakter med andra urfolk visste de att den internationella utvecklingen gick mot medbestämmande.

– Mycket som bubblat under ytan när det gäller rättigheter och självstyre fick en plattform och ett språk. När processen startade om organiserade sig samebyarna bra och levererade snabbt ett eget proffsigt förslag på förvaltningsplan som tog de andra aktörerna på sängen.

I dag lyfts Laponiaprocessen som ett gott exempel i FN:s urfolkskommission.

– Det som är unikt även på global nivå är att ansvaret inte ligger enbart på den statliga myndigheten utan på själva förvaltningsorganisationen. Där är länsstyrelsen bara en part tillsammans med samebyarna, kommunerna och naturvårdsverket. Man har kommit långt på papperet, men det är ju först nu saker börjar hända konkret. Många länder följer utvecklingen.

En nyckelperson som Carina Green lyfter fram är Michael Teilus, samordnare för Mijá Ednam och ordförande i föreningen Laponiatjuottjudus. Han berättar om vändpunkter som när samerna sade nej till förstudien:

– Klarar vi inte upp det här ställer inte den samiska kulturen upp, då ryker hela världsarvet, sa vi.

Knäckfrågor var till exempel utövandet av renskötselrätten inom Laponia. Det blev en egen förhandling som ledde till färre restriktioner.

– Tretton månader tog det att enas om en enda mening.

Även för turismen har det blivit enklare, så länge den bedrivs hållbart och i samklang med områdets värden, samisk kultur och renskötsel.

Michael Teilus är nöjd med arbetssättet: konsensusbeslut blir starkare eftersom förankringen blir bättre hos alla parter. Och det ömsesidiga lärandet har fungerat bra. Men han ser orosmoln också. I buffertzonen runt Laponia finns långt gångna planer på gruvdrift och vindkraftsexploatering. När det gäller rovdjur tycker han att samer fortfarande pekas ut orättvist som tjuvjägare i medier och debatt.

ROVDJURSFRÅGAN KOM UPP i remissrundan 2010. Rovdjursföreningen frågade hur kvalitetssäkringen ska fungera när rovdjursinventeringen förs över från länsstyrelsen. Föreningen saknade också öppenhet i processen och menade att »bevarandeintressena hela tiden fått stryka på foten gentemot en okritisk beskrivning av den samiska kulturen och dess påverkan på områdets växt- och djurliv«.

– Vår skepsis kvarstår och vi är förvånade att inte fler i naturvårdssverige ställt sig frågande. Som ideell förening är Lapponiatjuottjudus heller inte särskilt transparent, säger Robert Franzén som jobbat med frågan på Rovdjursföreningen.

Även Naturskyddsföreningen hade kritiska synpunkter i sina remisser, bland annat att för lite hänsyn tagits till det nationella ansvaret i förvaltningsplanen och att kontrollen av renskötselns påverkan minskar.”

– Jag kan förstå att det finns en oro. Men jag tycker att grunderna för kritiken är felaktiga, säger Jan-Olov Westerberg, en annan av nyckelpersonerna i Laponiaprocessen.

Han var naturvårdschef på länsstyrelsen i Norrbotten till 2008 och jobbade med världsarvet hela vägen från början av 90-talet. I dag är han överintendent på Naturhistoriska riksmuseet, men var aktiv i processen till hösten 2011.

– Huvuddelen av rovdjursinventeringarna i renskötsel­området görs redan i dag av samebyar. Däremot görs kvalitetssäkringen av länets naturbevakare och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans enligt Naturvårdsverkets kriterier. Vore det så att rovdjursstammarna minskade kunde det finnas anledning till oro. Men den bild jag har är att de ökat.

I ett forskningsprojekt om björnar som dödar renkalvar har resultaten stämt nästan exakt med samebyarnas tidigare bedömningar.

– Det visar att de faktiskt vet vad de pratar om. Vi måste våga lita på varann. Jag har stött på motsvarande skepsis i samebyar där man aldrig litat på en byråkrat.

Själv har han lärt sig mycket genom processen.

– Både om min egen roll som statlig byråkrat och om rennäringens villkor. Vi kom till ett läge där vi kunde mötas med respekt trots olika åsikter. Jag tror det här är det största projektet som genomförts i norra Europa för att bryta generationslånga motsättningar mellan olika intressen.

Sedan var processen förstås arbets- och tidskrävande. Ett 80-tal personer jobbade intensivt i fyra år med mängder av möten. Organisationen kunde varit mindre komplex, tycker han i efterhand.

– Men problemen hade väldigt djupa rötter: det handlar om lokalsamhälle och storsamhälle, att staten skyddat stora arealer men inte kunnat svara upp mot det. Och om möjligheter att påverka sin tillvaro och att få en utkomst.

DET MÅSTE GÅ ATT leva på renskötseln. Det hävdar Urban Emanuelsson också när vi lyfter i helikoptern för att flyga tillbaka till Stora Sjöfallet.

– Det är viktigt att renflytten fortsätter och jag kan tänka mig ersättningar som miljöstöd för att upprätthålla den i hyggligt traditionella former. Rovdjursförvaltningen måste också vara rimlig. Håller vi för fanatiskt på varg, järv och lo kan vi slå ut mängder av andra arter.

Sambandet mellan traditionell markanvändning och biologisk mångfald är kanske större här än någon annanstans i Sverige. I Sydsverige är brottet mycket skarpare, de mångfaldsrika områdena finns mest som små reservat.

– Här finns hela landskapet kvar, säger han medan sjön, den glesa fjällbjörkskogen och de snöiga topparna sjunker under oss.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Den konstruktiva oron

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 2 2014

Att vara orolig för klimat och miljö behöver inte betyda att man saknar hopp. Det kan faktiskt vara tvärtom. Sveriges Natur har pratat liv och framtid med åtta gymnasieungdomar och en forskare.

– JAG BOR PÅ LANDET och går ett par kilometer till bussen för att åka till skolan. Det är jättevackert. Jag brukar tänka att jag måste titta riktigt mycket nu, medan den här naturen fortfarande finns kvar.

Sjuttonåringen Hanna Carlströms blick blir bottendjupt allvarlig när hon berättar om sina känslor inför klimatför-ändring och miljöförstöring. Det är frågor hon funderar mycket på. Och oroar sig för.

– Jag förstår inte varför vi inte lägger allt fokus på det här. För mig är det grunden till allt annat. Liv eller död. Om vi inte vänder utvecklingen kommer vi inte att ha några andra frågor kvar att diskutera …

FLERA AV UNGDOMARNA jag pratar med på gymnasieskolan Nya Malmö Latin känner problematiken in på huden. Det handlar om deras framtid. Deras och deras barns. Oron delar de med många ungdomar världen över.

Ett omskrivet exempel är en 17-årig pojke som lades in på psykiatrisk klinik i Melbourne sedan han vägrat dricka vatten. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och miljontals människors död.

Så akut klimatångest tillhör ovanligheterna, men både i Australien och USA har psykologförbunden bedömt fenomenet som ett hälsohot och gjort studier om balansgången mellan handlingsförlamning och att agera utifrån situationens allvar.

I Sverige har socialpsykologen Maria Ojala gjort flera stora undersökningar om hur svenska barn och ungdomar i åldrarna 11-29 år tänker om klimat och hanterar problematiken.

– Det finns många som är riktigt oroliga. De kanske inte är den största gruppen, men de finns. Och miljöfrågan engagerar starkt jämfört med andra samhällsfrågor, säger hon.

Ett genomgående drag är att många som är riktigt oroliga ändå mår bra och tror att utvecklingen går att vända.

– De lyckas bära och hantera oron, göra något konstruktivt av den. Särskilt de som engagerar sig i miljörörelser känner mer hopp och starkare livskänsla.

Maria Ojala har hittat tre faktorer som bidrar till att ungas oro känns meningsfull:

  • Att få tilltro till politiker, miljöorganisationer och andra aktörer. Det kan till exempel ske genom att skolor bjuder in vuxna som jobbar med frågorna.
  • Att kunna vända på perspektiven. Man är både väldigt orolig och hoppfull, ser problemen men också att kunskapen ökar i samhället och att vi kunnat lösa stora problem tidigare i historien.
  • Att göra något konkret, även relativt enkla saker som sopsortering eller att cykla till skolan. Effekten förstärks om man känner att man gör något kollektivt tillsammans med andra.

NYA MALMÖ LATIN har delvis utgått från Maria Ojalas forskning när man profilerar sig som hållbar modellskola i samarbete med Naturskyddsföreningen. Bland annat satsar man på återvinning, miljötänk när det gäller skolmaten och att öppna skolan mot samhället när klasserna diskuterar klimat.

I september hade naturvetartvåorna en projektvecka om klimat där politiker, Naturskyddsföreningen och olika experter kom till skolan. Till exempel Markku Rummukainen, en av huvudförfattarna till FNs klimatpanel IPCCs senaste rapport.

– Veckan påverkade oss som individer ganska mycket. Man kände sig mer informerad. Fast kanske inte så hoppfull, säger Loka Cehlin Norrman och får medhåll av Hugo Lindbäck.

– Mycket handlade om hur stormar och sånt kommer att påverka oss mer, sedan kom det oväder hela vintern. Det kändes som en bekräftelse, säger Hugo.

Det som Loka tyckte kändes tyngst var att få reda på hur många djurarter som dör ut om klimatet blir varmare.

– Bara för att vi är längst upp i kedjan tycker jag inte vi ska låta andra lida.

Hon tog också med sig känslan att det ändå är viktigt hur vi agerar. Även om Sverige är ett litet land kan vi gå före.

HUGO BLEV FRAMLOTTAD att representera Sverige i en arbetsgrupp med europeiska ungdomar som gjorde en aktionsplan för EUs klimatarbete. Han har just kommit hem från Bryssel där de presenterat idéerna.

– Vi fick träffa klimatkommissionären Connie Hedegaard. Det var jätteroligt att möta någon i den positionen. Hon var så entusiastisk och engagerad och själv missnöjd med de nya 2030-målen.

Är du mer eller mindre hoppfull efter besöket?

– Mer, definitivt. Jag kände att det fanns en låga och fattar lite mer om för- och nackdelar med att ha ett centrum som EU. Det är en långsam process med många checkar för att få med alla länder så att EU kan handla. Hon sa till oss att det är viktigt med unga engagerade röster i länderna för att pusha besluten.

I dag tycker han inte att han mår dåligt av att tänka på klimatförändringen.

– I stället blir jag mer motiverad till att göra något.

NATURVETARETTORNA fick åka till en ungdomskonferens i samband med klimattoppmötet i Warszawa i november. Bastian Anvelid Uller, Shimaa Refai och Fredrik Eklundh var med.

– Det var lite av en besvikelse. Själva förhandlingarna blev en flopp. Som de brukar bli, konstaterar Bastian.

Alla tre tycker att nivån på konferensen kändes väl hög. De flesta andra var aktivister och lite äldre.

– Men det var intressant att möta sydamerikanska ungdomar som drabbats direkt av översvämningar och att intervjua polacker på stan om möjligheterna att hitta ekologisk mat och sånt, menar Shimaa.

Hur mycket tänker ni på klimatfrågan annars?

– Inte så mycket. Jag tror inte att miljön är den största utmaningen inför framtiden, det finns annat som är värre, säger Fredrik. Han tror också att forskningen kan hitta nya energikällor.

Shimaa tror att miljön kommer att bli sämre och sämre.

– Jag tänker på det ibland, att jag kanske klarar mig men att det blir värre för mina barn och barnbarn.

Bastian är mycket orolig.

– Även om det är ett litet problem för oss här och nu så kan vi inte fortsätta som vi gör. Det gäller att få folk att inse det. Men alla måste hjälpa till, annars går det inte.

Han hade ett starkt engagemang i klimatfrågan redan innan gymnasiet, systern är miljövetare och familjen är aktiv i Naturskyddsföreningen.

I Shimaas familj är miljöfrågorna ganska nya.

– Mina föräldrar kommer ursprungligen från Palestina och Libanon där man inte jobbar lika mycket som här med miljö. Jag brukar försöka påverka dem, men ibland tappar jag lusten och tänker ”gör som ni vill”.

Fredriks familj är som de flesta, tror han. Sopsorterar och är medveten om miljön, men inte jätteengagerad. Han skulle själv inte vilja ha mindre kött på matbordet till exempel.

– Kött är bland det godaste som finns. Men vi har mycket sallad hemma också …

Mat är ett hett ämne. Det blir lite skratt när Bastian berättar att han brinner för att vi ska sluta äta jätteräkor och ål.

– Jag brukar bli retad för det, fast på ett humoristiskt vis liksom. Alla i klassen tycker om att visa mig bilder där de äter scampi.

Tycker du att det är jobbigt att stå för det du tycker?

– Ibland, när jag försöker vara seriös och alla bara: ”haha”. Men det är inte så farligt egentligen.

ÄVEN OM ENGAGEMANG är ett bra sätt att kanalisera sin oro menar Maria Ojala att det kan vara en svår balansgång i tonåren. Man vill både vara en del av kollektivet och brinna för något, hitta sin egen unika identitet. Att visa vad man står för kan provocera.

När hon studerade lite äldre miljöaktiva ungdomar tyckte många att det blev lättare när de kom upp i universitetsvärlden eller flyttade till större städer. Internet kan också göra det lättare att hitta likasinnade nu än tidigare.

Alla ungdomar är inte lika oroliga, och strategierna Maria Ojala sett i studierna ser olika ut. En variant som tar avstånd och ifrågasätter kallar hon emotionsfokuserad.

– Det vore fel att kalla den enbart förnekande, men det handlar om att ta ned och minska allvaret i klimatförändringarna. Det är vanligare hos killar i alla åldersgrupper och bland dem som känner att de inte kan påverka samhället.

Hos 11-12-åringar kan det synsättet ta sig enkla, konkreta uttryck som att förändringarna ändå inte drabbar mig för att jag bor i Sverige, eller för att de märks först långt in i framtiden. I äldre åldersgrupper hänvisar många till forskare som tycker annorlunda i klimatfrågan, eller att medierna överdriver.

Bland dem som är uttalat oroliga skiljer hon på de som känner konstruktivt och existentiellt hopp (meningsfokuserade) och de som i första hand ser problemen och försöker konfrontera dem, själva och genom att påverka kompisar och föräldrar (problemfokuserade).

För den meningsfokuserade gruppen finns inga tydliga könsskillnader, men bland de problemfokuserade är tjejerna flest.

– Det där med att ta mycket, ibland för mycket, ansvar finns hos många tjejer i dag. Många är väldigt ambitiösa i skolan, men mår ofta också psykiskt sämre. Statistiskt sett finns ett samband med lågt välmående i flera studier.

HANNA CARLSTRÖM, som beskrev sin oro över naturen i början av artikeln, går på estetiska programmet. Hon har svårt att se ljust på framtiden även om hon själv gör konkreta saker som att konsumera mer medvetet och mindre. På hemmaplan har hon fått familjen att släcka lampor och spara energi.

– Pappa är jättenoga nu. Tyvärr tycker jag inte att det jag gör påverkar så mycket. Det måste till större saker, de som har makten måste ta ansvar. Världen måste samarbeta.

Tycker du något känns hoppfullt?

– Det är bra att folk kämpar, samtidigt som det också känns sorgligt att man måste göra det.

Fanny Holmberg och Anna Christensen på samhällsvetarprogrammet är också ganska pessimistiska.

– Alltför många länder tycker att de förlorar på att göra något. Samhället är kapitalistiskt, det mesta handlar om att tjäna mycket pengar fort och då glömmer många miljön. Att man kan prioritera ned det vi alla behöver för att leva, bara för att tjäna pengar, det visar att vi inte kommit så långt, säger Fanny.

Anna testade sin egen livsstil i en undersökning för ett tag sen och fick veta att om alla levde som hon skulle det behövas 3,5 jordklot.

– Det var en jobbig insikt att jag påverkar så mycket, fast jag trodde att jag levde ganska miljövänligt. Jag gick till mamma och hon blev lika chockad. Direkt efter kände jag en väldig börda. Men sen har det släppt eftersom man inte märker av det i vardagen ändå.

Fanny försöker påverka sin mamma mot en hållbarare livsstil.

– Vi äter redan nästan bara grönsaker och har ingen bil. Mamma vill hjälpa till, men jag tror att hon också tycker problemen känns för stora för henne.

När Fanny jobbar extra på restaurang brukar hon vara ”miljöpolis”.

– Vi slänger jättemycket mat och jag tyckte vi kunde ge till behövande istället. Jag sa att jag inte tänkte jobba där om vi inte åtminstone sorterade soporna ordentligt.

Båda ser små möjligheter att påverka klimatförändringarna i grunden och det händer att de mår dåligt.

– Jag är en väldigt analyserande person och ibland spinner tankarna iväg. Som när jag tänker på att vattenytan kan höjas och många länder dränkas. Jag har aldrig haft sån ångest som när jag såg filmen 2012 och tänkte på allt som kan hända med klimatet. Jag grät flera timmar, säger Fanny.

Hur tror ni att man får till en förändring?

– Det är bra att lära ut ändringar i vardagen som man själv kan göra, säger Fanny.

– Sånt som får en att inse att man har betydelse som individ, kan göra skillnad. Utbildning är jätteviktigt. Det är ändå vi som ska styra i framtiden, säger Anna.

Pratar ni ofta om de här frågorna med kompisar?

Båda skrattar och skakar på huvudet.

– Det är sällan, och ofta blir man inte tagen seriöst då. Men det finns de som är väldigt engagerade i klassen och har stort driv. Jämfört med dem känner jag mig ganska liten, säger Anna.

Förnekelse är vanligt bland unga, tror de. De flesta känner till problemen men vill inte dra konsekvenser för egen del.

– Så mycket handlar om framgång och pengar i dag. Många vill också ta körkort snabbt för att känna sig självständiga och struntar i avgaserna, säger Fanny.

Politiska lösningar som att subventionera elbilar sågar tjejerna rakt av.

– De är ändå så dyra att det inte blir nåbart för de flesta. Ärligt talat tror jag sånt mest handlar om att politikerna ska kunna säga att de gör något, säger Fanny.

Varken politiker eller företag tar ansvar, tycker hon.

– Det känns pinsamt att de som styr inte kan hantera en sån här fråga. Hur ska då vi kunna göra det? Det gör mig mörkrädd.

NÄR FORSKAREN MARIA OJALA jämför de yngre barnens attityder med gymnasielevernas märks det tydligt att känslan av hopplöshet ökar med åren. Elvaåringar är mer optimistiska, tror att man kommer längre med konkreta åtgärder som sopsortering och har större tilltro till tekniska lösningar och forskning.

– 17-åringar förstår komplexitet på ett helt annat sätt. Men det är tragiskt att känslan av att inte kunna påverka kommer samtidigt som man ska gå ut i samhället och bli en aktiv medborgare.

Ofta är det bara konsumentrollen som diskuteras. Men demokratiperspektivet är också viktigt, möjligheten att aktivt påverka beslut. Här tror Maria Ojala att pedagogiken kan spela en stor roll.

– I högre årskurser drar man mer och mer åt fakta, tar in osäkerhet, olika perspektiv och det komplexa. Men det finns amerikanska studier som visar att även på collegenivå behövs annan undervisning för att det inte ska bli för pessimistiskt. Även konkreta, enkla saker och positiva framtidsbilder.

Att ungdomarna får möta vuxna som lyssnar och tar dem på allvar är särskilt viktigt. Det gäller även ungdomar som inte är miljöintresserade eller har åsikter som avviker.

– De här frågorna väcker starka känslor på olika sätt. En del upplever att deras värderingar hotas. Det gäller att ha respekt och utmana tankar utan att moralisera eller lägga för stort ansvar på de ungas axlar. Annars når man helt enkelt inte fram.

Var fjärde ung olycklig

Enligt en undersökning som gjordes på uppdrag av WWF i fjol oroar sig 80 procent av Sveriges unga för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. Var fjärde ung känner sig olycklig vid tanken på klimatförändringarna och över hälften tänker på problemen någon gång i veckan eller oftare. En majoritet (63 procent) av ungdomarna tyckte inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.

Viljan finns

I början av läsåret fick förstaårseleverna på Nya Malmö Latin besvara en enkät med frågor om synen på hållbarhet och miljö. En klar majoritet (81 procent) vill göra något åt miljöproblemen i världen.

En majoritet (53 procent) upplever att de saknar nödvändig kunskap för att åstadkomma en förändring och nästan varannan elev är tveksam till om vi kan lösa problemen i världen (47 procent). Även om flertalet vill se förändring i mer hållbar riktning finns det också en stor grupp som inte känner direkt eget ansvar för att förbättra miljön (38 procent) eller vilja att engagera sig för ett hållbart samhälle (35 procent).

Enkäten är ett verktyg för att utvärdera förändring i synen på hållbar utveckling och kommer att jämföras med en ny som görs sista terminen. Modellskolan är ett samarbete mellan Nya Malmö Latin, Malmö stad, Malmö högskola och Naturskyddsföreningen. Målet är att utveckla nya pedagogiska arbetsformer för skolor runt om i landet och att ge elever ökad framtidstro och handlingskraft.

Fältbiologerna

En möjlighet att engagera sig för klimat, miljö och natur är organisationen Fältbiologerna, som helt drivs av unga. Bland annat finns nät-verk om hav, skog, klimat, gruvor och energi. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. Läs mer på www.faltbiologerna.se.

Psykolog startade upprop

Psykologen och psykoterapeuten Billy Larsson har framgångsrikt behandlat fall med klimatångest. Erfarenheten ledde till ett eget engagemang, bland annat är internetuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu med drygt 16 000 underskrifter hans initiativ.

– Ofta fokuseras på hur människor ska bli av med sin oro. Det är lite bakvänt tycker jag, eftersom folk generellt snarast oroar sig för lite, säger han.

Men att grubbla för mycket på koldioxidutsläpp man själv orsakar kan leda till handlingsförlamning och i värsta fall självmordstankar. Det vinner varken personen eller klimatet på.

– Ingen kan leva helt utan att göra miljöskadliga handlingar, man bör därför också tänka på det positiva man gör i klimatvänlig riktning, och hur man röstar. Det gäller att hitta en balanspunkt, annars blir livet för svårt.

Om oron däremot leder till att man utvecklar tydliga miljövänliga värderingar och arbetar för positiva klimatbeslut kan man leva ett bra liv även med viss klimatoro.

Syftet med uppropet är visa politikerna att många är beredda till livsstilsförändringar.

– Det handlar om att tillerkänna även kommande generationer mänskliga rättigheter. Där tror jag dagens unga kan vara radikalare än den äldre generationen.

LÄS en intervju med psykologen Per Espen Stoknes: Därför hör vi inte klimatlarmen

Läs mer på www.radikaliseraklimatpolitiken.nu

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Delandeekonomi – collaborative consumption

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 3 2014

Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Men om hundra delar samma bil, klänning eller borrmaskin? Hundrafald glädje? Vi tar tempen på den nygamla delandeekonomin i Göteborg och Malmö.

Få saker har varit hetare inom hållbarhetssvängen på senare år än det som på engelska kallas ”collaborative consumption” eller ”sharing economy”. Begreppet rymmer allt från idealistiska och småskaliga gör-det-själv-kollektiv (”makers”) till fullfjädrade kommersiella sajter som annonsmarknaden Blocket och Airbnb, som förmedlar semesterboende hemma hos privatpersoner. Internet har skapat nya förutsättningar och vinsterna är både miljömässiga, sociala och ekonomiska.

Många ser också ett värderingsskifte i utvecklingen: att tillgång och samarbete blir viktigare än ägande och konsumtion. Kanske till och med mer statusfyllt. ”Att låna är det nya köpa”, som det står på skylten utanför en chic butik i ett patricierhus från förra sekelskiftet i Göteborgsstadsdelen Haga.

– Vi behövde hitta på någon devis för att folk skulle fatta att det är låna som gäller här, säger Amanda Siring som startade Klädbiblioteket för snart ett år sedan med Lee Charters-Rowe.

Innan de startade eget hade de jobbat tillsammans i klädbutiken Solo.

– Där märkte vi verkligen av köphysterin. Många klädbutiker strävar efter att uppdatera sortimentet varje vecka.

Affärsidén utgick från dem själva och hur snabbt de och deras kompisar tröttnade på kläder. I längden kändes det inte hållbart, varken för miljö eller plånbok. Bibliotekskonceptet ger istället tillgång till en hel butik som garderob.

Att låna tre plagg eller accessoarer under en månad kostar 399 kronor, hundralappen mindre för studenter, som är huvudmålgruppen. Butiken ligger nära universitet och studentbostäder och är öppen vanliga affärstider.

Det plingar i dörren. Ebba Wilhelmsson går fram till disken och lämnar tillbaka ett par byxor, en tröja och ett arm-band. Hon strosar runt en stund och hittar bland annat en blommig klänning.

– Jag fick lånekortet som födelsedagspresent av min syster. För mig passar det att låna kläder, jag tycker det är ett stressmoment att köpa och gillar inte slit och släng, berättar hon.

I dag är medlemmarna ungefär 200, fler än vad tjejerna vågade tro innan. Nu funderar de på att starta Klädbibliotek i fler städer.

– Det finns andra med liknande idéer, men vi satsar på att det ska kännas lite lyxigare, lite mer handplockat. Inget får lukta eller kännas slitet. Som en sjukt bra vintagebutik liksom, säger Amanda.

KLÄDERNA KOMMER ofta från lokala second-hand-marknader, men Amanda och Lee gör också inköpsresor till städer som Köpenhamn och Berlin.

– Det är trendigt med hållbarhet. Många kommer hit med en miljötanke, att stoppa köphysterin. Andra tycker mest att det är ett billigt sätt att variera sin garderob. Spexiga, fräckare grejor går bäst, sånt man kanske inte vågar köpa.

Det händer att kunder säger att de vill köpa kläderna när de lånar, men oftast kommer varan tillbaka ändå när tiden gått ut. Lånekonceptet förändrar beteendet, tror Amanda.

Rachel Botsmans bok What’s mine is yours – how collaborative consumption is changing the way we live från 2010 har blivit något av en bibel för delandeekonomin. Det hela startade online, hävdar hon. Nätkulturen med fildelning, nätverk och kunskapssamarbete spred sig till den verkliga världen, pådriven av finanskrisen 2008 och en allmän vantrivsel med den passiva konsumentrollen. Internet öppnade också för nya former av tillit och kontakt. Kollektiva lösningar, men med bibehållen individualitet.

Delandeekonomin är tillåtande och blandas oftast med andra konsumtionsmönster. Ideologiskt drar den varken mot kapitalism eller socialism enligt Botsman, som identifierar tre huvudformer:

▶ Produkt-tjänstesystem. Konsumenten betalar för att använda en produkt utan att äga den. Det kan exempelvis gälla bilar, cyklar, leksaker, mode.

▶ Marknader för återdistribution. Sälj- eller bytessajter som skapar marknader för begagnade saker.

▶ Samarbetande livsstilar. Människor hittar varandra för att dela: inte bara saker utan också immateriella tillgångar som tid, kunskaper, pengar och utrymme (till exempel för odling).

En kombination av de båda sistnämnda hittar vi i en källarlokal åt Masthugget till. Här ligger Omställningsverkstan, där tre olika projekt samsas.

Mest aktivitet är det i Cykelköket, en fullutrustad verkstad där den som är beredd att skruva lite själv kan bli medlem och få en begagnad cykel för en femtiolapp.

– Idén är folkbildning. Att lära folk hur man tar hand om cyklar. Och att ta tillvara övergivna cyklar. I helgen hämtade vi tolv som annars skulle slängts i en container utanför en fastighet, berättar Ian Fiddies som är en av grundarna.

DET FÖRSTA SVENSKA cykelköket startade i Malmö, men ursprungligen kommer idén från USA där Bike Kitchens blivit en smärre folkrörelse med sociala medier som motor. Göteborgsköket öppnade i liten skala för tre år sedan. Nu är över 500 personer medlemmar. Ett par hundra har tillkommit under årets första månader.

Ett tiotal killar och tjejer mekar med cyklar upphängda på ställningar, det finns en stor hylla med verktyg och reservdelar och i förrådet längst in väntar renoveringsobjekt som lämnats in eller hämtats hos hyresvärdar som rensar.

– Skrämmande många cyklar överges. För mig är det ett tecken på vår tids sjuka konsumism. Elektronik är en sak, det är svårt att fixa. Men cyklar går bra att reparera, speciellt äldre eftersom de håller högre kvalitet, säger Ian.

– Are there bikes available?

En ung blond tjej som just kommit in frågar försynt. Ian nickar och förklarar reglerna. Lucie Vottova kommer från Tjeckien och har hört om verkstaden av vänner i föreningen för utbytesstudenter.

– Det finns cykelkök i Tjeckien också. Jag tycker mycket om att cykla, det ger ett annat perspektiv på en stad.

Hon väljer en 70-tals-Crescent med damram i förrådet. Pakethållaren är lite rostig, kedjan trött och en stänkskärm fattas. Men skavankerna kan fixas. Ian plockar en nygammal stänkskärm bland reservdelarna och visar hur den ska fästas. Kedjan behöver smörjas.

Många nya medlemmar är utländska masterstudenter, berättar han.

– De kommer för att få en cykel, men sen fortsätter många för att hjälpa andra. Den sociala funktionen är viktig.

Intill Cykelköket ligger Hackerspace, där några killar jobbar intensivt med datorer. Längst in i lokalen huserar Klädoteket med koncept som liknar Klädbibliotekets. Louise Eriksson startade det för ett par år sedan tillsammans med Sara Habte Selassie efter förebild från Malmö.

– Jag älskar mode men har också ett starkt miljöintresse. Det är inte lättförenat i konsumtionssamhället, säger Louise.

Först var Klädoteket mest en hobbygrej med små sy- och återbrukscirklar men nu, två år efter starten, har föreningen ett 80-tal medlemmar. Tre månaders medlemskap kostar 200 kronor, för det får man ta hem fem plagg och byta så ofta man vill.

Sara Skei Fostvedt botaniserar bland klädstängerna. Hon har gått med för att hon vill minska sin konsumtion men ändå ha nya kläder ibland.

– Jag brukar alltid hitta något jag gillar. Det känns lättare när man lånar, det förpliktar mindre.

Klänningar och jackor är hetast, berättar Louise. Gärna sånt som sticker ut. Svart intresserar mindre, det är basplagg som de flesta köper. På galgarna hänger också häftigt redesignade plagg.

– Det tar galet mycket resurser att tillverka kläder och modet skiftar snabbt, därför satsar vi också på att göra nytt av gammalt, säger Louise som förbereder kläder till en återbruksmässa med catwalk i Trollhättan kommande helg.

 

CYKELDELNING är världens snabbast växande transportform enligt Botsmans bok. Nya transportlösningar är en viktig bit inom delandeekonomin. Biluthyrning är väletablerat, bilpooler börjar bli det. Lite nyare är tjänster där privatpersoner hyr ut egna bilar eller cyklar och liftarsajter för samåkning längre sträckor.

I Göteborg syftar transportprojektet Ubigo till att sy ihop en hållbar helhetslösning för storstadsfamiljer och singlar som vill klara sig utan egen bil, men ändå ha flexibilitet i resandet. Sjuttio hushåll deltar i försöket. De köper ”klipp” i en mobilapp som kan utnyttjas till antingen buss och spårvagn, poolbil, hyrbil eller taxi. Dessutom ingår lånecyklar i centrum.

Anna Ågren ställde sin bil i höstas för att testa Ubigo. Tidigare var det nästan bara bilresor som gällde för hennes del. Hon jobbar som frilanskostymör (senaste uppdragen var för Jill Johnson och Jonas Gardell) och bor ensam nära Heden i centrala Göteborg.

– Jag är positivt överraskad, Västtrafiks nät är mycket bättre än jag trodde och lånecyklarna är det bästa som hänt mig. Cyklarna kommer jag definitivt att fortsätta med.

Men ibland behöver hon ändå bil. Det kan gälla transport av större saker, golfturer eller besök i sommarstugan. Tid och körsträcka avgör om hyralternativet (Hertz) eller poolbilarna (Sunfleet) är mest ekonomiskt. Även om man räknar in en del taxiresor så krävs det mycket bilåkande för att kostnaden ska närma sig nivån för eget bilägande. På köpet slipper man parkeringsproblem, underhåll och däckbyten. Och kör alltid koldioxidsnålt.

Via appen bokar Anna en Volvo diesel-laddhybrid för en testrunda. Ett sms plingar till med en kod. Bilen står fulladdad och redo på en parkering hundra meter från lägenheten. Hon öppnar med smartcard och kod, drar ur sladden och kör utåt Olskroken.

– Först tyckte jag det var konstigt att köra de här bilarna, de går ju tyst som en viskning. Det har hänt mig en gång att en bil inte var inne när jag kom, men då kunde jag snabbt få en annan som stod intill med hjälp av Ubigos kundtjänst.

Totalt har det blivit mindre bilkörning än Anna trodde. Mikael Frickfors som jobbar med kundsupport berättar att hon inte är ensam. Många av deltagarna använder mycket mindre bil än de trott.

– Tendensen syns tydligt i de enkäter vi gjort. Det är en beteendeförändring som knappast hade hänt om de inte testat alternativen.

 

Många prylar har en överkapacitet, konstaterar Botsman. Det är inte bara bilar som oftast står still, exempelvis borrmaskiner används sällan mer än en kort stund då och då.

Men det gäller inte de knallrosa elverktyg som börjar bli en vanlig syn i Malmö. Sedan ett och ett halvt år lånar järnhandlaren Matti Jokela ut borrar, slipmaskiner och andra verktyg gratis till kunderna under namnet Toolpool. Det har han gjort även tidigare till stamkunder, fast då inofficiellt.

– Grundprincipen är enkel. Man lånar ett verktyg gratis ett dygn. Det går att boka via Facebook eller låna direkt över disk i mån av tillgång. Egentligen är Toolpool bara ett snyggare sätt att paketera det gamla vanliga ”låna-verktyg-av-grannen”, fast kombinerat med en kommersiell verksamhet, säger Matti.

Signalfärgen på verktyget och väskan det levereras i sticker ut och sprider budskapet. Tanken är att bäraren också ska känna sig lite stolt.

Idén växte fram i samtal med en kund som jobbade på reklambyrå. I fjol vann konceptet flera stora reklampriser och antalet verktygslån har stigit till över hundra i månaden. Matti hoppas att kunna sprida idén till fler centralt belägna järnhandlare.

Miljövänligheten är en bonus för lånaren, och inget affären flaggar särskilt för.

– I vår bransch negligeras miljön ofta. Till exempel sparar man genom att dra ned på personlig service. Sämre rådgivning lämnar kunderna ensamma att lösa de praktiska problemen. Då köper de ofta fler grejor än de behöver, och dessutom fel grejor.

Men ekonomin då? Järnhandeln ska ju gå med vinst.

– Det här är inte välgörenhet. Jag är inte för att vi ska sluta konsumera, men tycker att vi ska konsumera vettigare. Toolpool är en triple win-situation: miljön är vinnare, kunden är vinnare och jag är vinnare, eftersom det fungerar som marknadsföring för butiken.

Affären får fortfarande intäkter från försäljning av material. Och att få tillbaka verktygen har inte varit något pro-blem.

– Nej, eftersom vi är få i personalen blir kundkontakten väldigt direkt. Ofta är verktyg som lämnas tillbaka grundligt dammtorkade. Det har bara hänt tre gånger hittills att verktyg varit försenade och då har de kommit med många ursäkter.

FÖR ATT ETT UTBYTE mellan privatpersoner som inte känner varandra ska fungera krävs kontakt och tillit. En webbplats kan fylla båda funktionerna. Ett exempel är Hinnerdu.se som drivs av Malmöbon och it-konsulten Sara Ohlsson. Idén fick hon när hon köpt en frys på Blocket.

– Jag behövde hjälp med att bära upp den till lägenheten och det slutade med att frakten kostade tre gånger så mycket som själva fyndet.

Hon tänkte att det borde finnas en tjänst som fungerade som Blocket för enkla tjänster. När hon började undersöka mer hittade hon amerikanska sajter som byggde på liknande tankar, till exempel Taskrabbit.

Företaget startade 2010, när delandeekonomi fortfarande var ett rätt okänt begrepp i Sverige. Det tog några år att bygga upp funktioner och rutiner, och att förklara tänket. HinnerDu.se är en så kallad Peer-2-Peer-marknad där individer får hjälp av andra individer.

– Jag är själv uppvuxen på landet där det är lätt att få hjälp. I stan känner du sällan grannarna och folk lever mer stressat. En plattform som den här underlättar kontakten.

Nu finns företaget både i Sverige och Danmark. Hinnerdu.se tar 16 procent av ersättningen när betalning sker med kontokort eller Paypal. Vanliga tjänster är hund- eller kattvakt, små hantverkarjobb, trädgårdsarbete, körningar till återvinning och flytthjälp.

Avtalen sluts mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, men att förmedlingen sker via webbplatsen skapar trygghet. Där finns också omdömen och feedback.

– Hittills har inget gått fel i de uppdrag vi förmedlat vad vi vet. Men man får ju ha lite sunt förnuft, precis som på Blocket. Du kanske inte ska lägga ut ett uppdrag att hämta smycken hos juveleraren.

Många tror att det är krångligt att köpa och sälja småtjänster, men det är faktiskt fritt fram att anlita privatpersoner skattefritt upp till 10 000 kronor om året.

– De flesta uppdrag vi förmedlar kostar runt 500 kronor, säger Sara Ohlsson.

 

I USA och många av världens storstäder har delandeekonomin gått från trend till välkänd. Efter förebild från San Francisco lanserade sydkoreanska Seoul staden som ”Sharing City” 2012, ett initiativ som bland andra Amsterdam och Berlin hakat på.

Här har utvecklingen skyndat lite långsammare. Men kanske har vi svenskar särskilt goda förutsättningar för att följa med i de nya vindarna?

– Sverige är ett högtillitssamhälle, vi är vana att lita på varandra, säger filosofen Magnus Jiborn som också tycker att mycket inom delandeekonomin redan är bekant för oss – även om formerna och produkterna kan vara nya.

– Folkbiblioteken är ett klassiskt exempel på hur många människor konsumerar gemensamt utan att äga.

Tillsammans med ekonomhistorikern Astrid Kander var han redaktör för antologin Generationsmålet (2013) med texter från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om konsumtion och miljöpåverkan vid Lunds universitet. Ett av kapitlen lyfte fram ett annat exempel som är unikt för Sverige: de gemensamma tvättstugorna i flerbostadshus.

Magnus Jiborn ser en klar poäng i att vi delar mer för att minska belastningen på jordens resurser. Men det är inte givet att minskad konsumtion alltid är lösningen. Samhället och fortsatt välfärd är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar.

– Att öka tjänsteinnehållet i det vi konsumerar är ett sätt att använda mindre råvaror. Delat ägande innebär ofta att betala någon annan för att ta hand om prylarna och serva.

Men system är tröga och det tar tid innan förändrade beteenden slår igenom.

– Ideella initiativ och eldsjälar som går före är bra. Men jag tror inte vi ska vara rädda för att kommersiella krafter kommer in. Ofta krävs det för att idéerna ska få tillräcklig spridning.

Konsumtion styrs inte bara av behov, och Magnus Jiborn tror att steget fortfarande är långt till ett samhälle där det ger mer status att leva enkelt än att hävda sig genom prylar som fina bilar.

En bilpool kanske inte lockar den som brukar köpa den senaste BMWn. Men att även den typen av företag börjat laborera med nya ägandeformer, där man köper tillgång snarare än själva prylen, är ett tecken på att delandets glädje finns på agendan i hela samhället i dag.

.

Klädbytardagen

Sedan 2010 ordnar Naturskyddsföreningen Sveriges största klädbytardag över hela landet. Förra året bytte 11 000 besökare på 87 platser 36 000 plagg med varandra. Det betyder en besparing för miljön på cirka 24 ton kemikalier, 135 ton koldioxid och 90 000 kubikmeter vatten.

I år hölls Klädbytardagen den 5 april. Utvärderingen är inte klar än, men byten hölls på över 100 platser. Allt fler externa arrangörer samarbetar med föreningen. Till exempel Klädoteket i Göteborg och Flea Market på Smålands studentnation i Uppsala.

I Uppsala byttes det kläder på tre ställen samtidigt: i gallerian Kvarnen, i Ungdomens hus och på Smålands.

– Köerna var långa redan när vi öppnade, berättar Stephie Turow som står för arrangemanget i biblioteket på Smålands tillsammans med Sara Åkerfeldt och Katarina Aslanido.

Sara har varit miljöförman på nationen och tillsammans har tjejerna ordnat loppmarknader sedan 2010. Men den här gången är det ren byteshandel som gäller. Man kan lämna in upp till fem plagg och få lika många biljetter att byta in.

Ett par hundra bytare har tjejerna räknat in. En hel del icke-studenter har också hittat hit. En av dem är Elisabet Roman, som fyndat flera nygamla plagg.

– Det är tredje året jag går på klädbytardagen, det brukar löna sig. Jag var på Kvarnen innan, säger hon.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Lennart Forsling: Fjällmålaren

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 1 2001

I vinterväder som får även erfaret fjällfolk att stanna i stugvärmen söker sig Lennart Forsling ut på snövidderna för att måla. Målet är att väcka något hos stadsmänniskan.

Strax bortom höghusen i Stockholmsförorten Vällingby, en halvtrappa ned, ligger konstnären Lennart Forslings ateljé. Här skapas ingen konst; åtminstone inte direkt.

Lennart är friluftsmålare, i den mest påtagliga betydelsen. Konstverken kommer till ute i fält. Gärna i fjällvärlden, vintertid, med snökristaller eller duggregn som aktiva medskapare.

– Jag vill inte skissa och sedan måla i efterhand. För mig är den levande processen viktig. Att fånga det föränderliga landskapet med mina färger, berättar han.

Tekniken är akvarell. Dels på grund av det speciella arbetssättet: utomhus i temperaturer ned till 20 minusgrader. Men också för att den ger bäst möjligheter att skildra ljus, luft och atmosfär. Pigmenten är mer eller mindre transparenta, ljuset reflekteras och kommer tillbaka.

Den hemliga dalen heter Lennart Forslings mest kända verk, i dag på Nationalmuseum. Ett sparsmakat fjällandskap där renblåst urbergsdunkel bildar grafiska mönster mot snövitt. Abstrakt och samtidigt självklart levande.

Titeln är typisk – sällan exakta platsnamn, känslan är viktigare. Att lotsa den som ser till en egen upplevelse, väcka minnen. Vi bläddrar bland gamla och nya verk på skrivbordet. Här finns fjällsidor insvepta i fuktridåer, spretiga gransilhuetter och dovt mjuka myrar.

Målade öppningar mot något som många har svårt att nå i dag.

– Jag tror att känslan för naturen finns hos alla människor, även om vi bor i små lådor i stan. Vi har levt nära naturen i miljoner år och behöver den för att hämta kraft.

Lennart, som själv valt bort tv, ser naturprogrammens popularitet som ett symptom på saknad. Ett annat är det växande utbudet av friluftsaktiviteter i mer eller mindre vild mark.

– Men förhållandet till naturen har förändrats, allt har blivit mer hektiskt. Människor har inte ro att bara sitta ned och ta in. Jag tror att många missar den stimulans och meditation som finns i vår nordiska natur. Det som talar till själen, påverkar oss.

Hos de gamla kinesiska och japanska målarna har han hittat en natursyn som stämmer överens med hans egen: ödmjukhet inför landskapet och de krafter som finns där, att inte konsumera natur utan leva med och lära av den. En helhetssyn som också omfattar inställningen till bilden: i de gamla kinesiska tuschteckningarna samspelar tomrum som moln eller vatten med positiva former som berg och träd. Begrepp som bakgrund och förgrund blir meningslösa.

Även tekniskt har han inspirerats av det österländska penselarbetet och direktheten.

– Den känsliga penseln gör jobbet, den lever sitt eget liv och anpassar sig efter vad som händer. Tar vara på friskheten.

Lennart är realist i så måtto att han alltid är trogen det han ser. Samtidigt vill han ge något mer än det uppenbara, ta fram en karaktär eller förstärka linjespel. Där har konstnären andra möjligheter till tolkning än exempelvis naturfotografen, tycker han.

– Till att börja med tittar jag mycket på landskapet, följer förändringarna. Men ju längre jag kommer desto mer koncentrerar jag mig på att formulera min bild. Tränger in i volymerna, analyserar landskapet.

Under vinterhalvåret målar Lennart på plats i fjällen under perioder på upp till tre veckor. Ofta utgår han från en fäbod ovanför Handöl i sydvästra Jämtland. Han har fått en vit friluftsateljé uppsydd för särskilt besvärligt väder. Men för det mesta räcker det att trampa upp en plattform i snön och bygga en snömur. Under målarlådan lägger han strumpklädda plastflaskor med varmvatten och skivan med akvarellpappret värms underifrån av ett spritkök.

– Precis när det fryser sker spännande saker i färgen, frosten skapar kristaller som jag kan behålla eller stryka ut igen, berättar han och visar hur stjärnmönstren förstärker kylan i en bild av vintrig skog.

Duggregn eller snö ger andra effekter: torr snö bildar mörkare prickar, blöt snö späder ut pigmenten. Både landskap och akvarellmaterial lever sitt liv. Blir det kallare än tio minusgrader måste han ha vantar som täcker fingrarna också och då försvinner mycket av känslan i penselföringen.

– Det jobbigaste är att plocka ihop när dagen är över. Man måste ta i en massa prylar med stela fingrar och då gäller det att arbeta koncentrerat. Men oftast är jag högre upp än dit jag ska och kan ställa mig på skidorna och åka hem.

Ibland tornar ovädersmolnen upp sig och arbetet måste skyndas på. Brådskan tvingar fram ett tuffare målningssätt, spontanare och direktare. Något han aldrig skulle uppnått i en ombonad ateljémiljö.

Arbetsmiljön förutsätter förstås god fjällkunskap, och det har Lennart Forsling. Morfadern Gunnar Ouchterlony var pionjär inom Svenska Turistföreningen och en av de första att ge sig ut på långfärder vintertid i fjällen. Lennart har gått i hans fotspår inom STF som vinterfärdledare. Bland annat har han lett iglooturer i Sarek.

Men att klara sig i fjällen behöver varken vara häftigt eller äventyrligt, tycker han.

– Det handlar mest om att vara trygg och se till att inte behöva frysa.

Tolv gånger har han hållit kurser i friluftsmåleri i Sylarna.

– För många blir det en upplevelse. Även vana fjällvandrare säger att de ser färger, former och väderväxlingar på ett annat sätt efter en vecka. När du vandrar bär du ofta tung ryggsäck och tittar i backen. Sitter du på en enda plats en hel dag tar du in skådespelet framför dig i stället. Blir en del av det.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats

Margareta Hansson: Tinar upp tiden

Porträttintervju publicerad i Sveriges Natur nr 5 2004

Ingen kristallkula kan förutspå framtidens klimat. Men kristallklar is från Antarktis och Grönland säger en hel del. Margareta Hansson är en av forskarna som borrat sig 740 000 år tillbaka i tiden.

Det gäller att pälsa på sig i Margareta Hanssons arbetsmiljö. Termometern på väggen i köldlabbet på Stockholms universitet visar minus 23 grader. Borden är täckta med inplastade iskorvar från en grotta i Rumänien. I små burkar står prover ur den 3 200 meter långa iskärnan från Dome C, Concordiastationen högt upp på den östantarktiska platån.

Egentligen trivs hon bättre att jobba där, trots att kvicksilvret ofta sjunker mycket lägre. Hellre vita vidder och tystnad än fläktsurr och artificiell kyla.

Dome C ligger hundra mil från närmaste forskningsstation och årsmedeltemperaturen är minus 54 grader. Det kan ta två veckor att forsla utrustning från kusten med snöfordon, men forskarna flygs upp.

– Landskapet på vägen dit är fantastiskt. Uppe på inlandsisen är det som en gigantisk vit pannkaka. Blå himmel, inga landmärken och midnattssolen som snurrar över huvudet.

I december ska borrningarna fortsätta. Ungefär hundra meter is återstår ner till berggrunden.

– När vi kommer till botten räknar vi med att ha information om atmosfären ungefär en miljon år tillbaka.

Det var i somras som nyheten om det rekordlånga klimatarkivet presenterades i ansedda tidskriften Nature. Forskare och tekniker från tio europeiska länder i samarbetsprojektet Epica hade lyckats borra upp en iskärna med sammanpressat snöfall från 740000 år. De ryska forskarna vid Vostokstationen höll det tidigare rekordet med en klimatserie från 420000 år gammal is.

– Det är väldigt spännande att kunna gå så här långt tillbaka i tiden. Här visste vi verkligen ingenting om atmosfären, nu får vi helt andra möjligheter att förstå processer i klimatsystemet.

Det finns andra klimatarkiv, bland annat bottensediment i haven. Men inget ger så direkt information och så många detaljer som borrkärnor från inlandsisarna. Små instängda luftbubblor ger möjlighet att analysera den forntida atmosfären, lufttemperaturen mäts med hjälp av syret i isen.

En slutsats från Dome C är att vi kan pusta ut vad gäller nästa istid. Den lär inte drabba oss eller våra barn. Paralleller med tidigare klimatförändringar visar att dagens värmeperiod, som redan pågått i 12000 år, bör pågå åtminstone 15000 år till. Men analyserna visar även att halterna av växthusgaser aldrig varit så höga som nu under de senaste 800000 åren.

– Det råder ingen tvekan om att dagens halter är extrema, och att människan skapat dem. Troligen kommer den här extra växthuseffekten att driva upp temperaturen ytterligare. Hur systemet kommer att svara på det vet vi inte riktigt. Här finns inget facit, inga paralleller att titta på.

Växthusgaser är bara en av 80-talet olika parametrar som mäts i isen. I Stockholm undersöker man kärnans innehåll av lösta ämnen, joner. En gång har jonerna varit partiklar i luften, så kallade aerosoler.

– Vid sidan av växthusgaser är aerosoler den viktigaste komponenten i klimatsystemet. Men sambandet är mycket mer komplicerat. Här finns stora kunskapsluckor.

Samtidigt som artikeln i Nature kom var det premiär för storfilmen The Day After Tomorrow, där snabba klimatförändringar skapar kaos världen över. Inledningsscenen visar isborrning på Antarktis och hjälten är paleoklimatolog med ungefär samma arbetsuppgifter som Margareta Hansson.

Kopplingen betydde mycket medieuppmärksamhet, men själv har hon inte sett filmen än.

– Det jag vet är att tidsaspekten är fel, så fort går inte förändringarna. Men det är förstås svårt att göra actionfilm om förlopp som tar mer än en generation.

I filmen hoppar hjälten över avgrundsdjupa issprickor och utför dramatiska räddningsaktioner i snöstorm. Verkligheten ute i fält är lugnare.

– Mest handlar det om att göra det bästa möjliga av kort tid. Det äventyrligaste – förutom det vetenskapliga – är att befinna sig så långt bort om något händer.

Arbetspassen på borrplatser på Antarktis och Norra Grönland är månadslånga. Inte alltid populärt i familjen.

– Men de därhemma upplever tiden som mycket längre än man själv gör. Det är en väldigt enkel tillvaro på isen. Jobba hårt, äta och sova. Långt borta från världen. Lite som det kan kännas i fjällen.

Margareta Hansson har alltid gillat friluftsliv. Vid sidan av utbildningen på kemistlinjen tog hon kvällskurser i meteorologi. När en doktorandtjänst i kemisk glaciologi utlystes 1986 gav det en chans att kombinera alla tre bitarna.

– Då var det ett helt nytt forskningsområde i Sverige. Jag kom direkt in på ett nordiskt projekt, en liten borrning på Renland vid grönländska östkusten.

Borrkärnan var inte längre än 325 meter men innehöll ändå information om 120 000 år. I september i år presenterade hon och andra forskare data från en annan grönländsk iskärna i Nature. NGRIP-kärnan är över tre kilometer lång men täcker ?bara? 123 000 år. Konsekvensen är mycket hög detaljupplösning. Varje enskilt år i den äldsta delen motsvarar en centimeter is. Analyserna ger ny insikt i hur klimatsystemet ställer om från ett varmt klimat till istid.

– Det mest förvånande var att en massa rödfärgat vatten steg upp i borrhålet när vi kom till botten.

Vattnet kan ha varit isolerat från ytan i miljontals år och innehålla organiskt material från exotiska livsformer eller lämningar av liv från tiden innan inlandsisen täckte Grönland. Det omfrusna vattnet togs upp i somras.

– Borren gick lite snett, och nu hittade vi bottenfrusen is hela vägen ner. Vi kom ner till cirka 130 000 år och starten av förra värmeperioden. En fantastisk vinst!

I ett arbete som Margareta Hanssons får man längre tidsperspektiv än de flesta.

– Vi måste ta växthuseffekten på största allvar. Men det är för vår egen skull. För jordens del spelar det förmodligen mindre roll. När resurserna av fossila bränslen bränts upp kommer halterna av växthusgaser att sakta avta igen. Systemet reparerar sig på några miljoner år.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Heidi Andersson: armstark miljöhjälte

Porträttintervju ur Sveriges Natur nr 4 2011

När Heidi Andersson var tolv år skrev hon ned två saker hon ville bli som stor: armbrytarproffs och miljöaktivist. Som nybliven trettioåring är hon både och.

Åtta VM-titlar och dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten har gjort den vilje­starka norrländskan från den lilla byn med det märkliga namnet känd långt utanför Sveriges gränser.

Men det är inte idrottsframgångarna som får dagisbarnen som travar på rad över Medborgarplatsen i gula västar att vända sig om, peka och ropa.

– Hej, där är ju du från Miljöhjältarna. Ska du ha en bebis, vad roligt!

– Sånt händer hela tiden, barn är så spontana, skrattar Heidi Andersson när vi parkerat oss på ett fik runt hörnet.

Magen går inte att missa, första barnet är på god väg (pappa är maken skidskytten Björn Ferry). Och barnprogrammet Miljöhjältarna i svt där hon är programledare går hem både bland barn och föräldrar.

– Fast föräldrarna är nog inte lika glada varje gång det sänds. Vissa får det lite jobbigt hemma …

Hjältedåden som ska utföras påverkar ofta hela familjen. I varje program får barn i elva-tolvårsåldern en personlig utmaning för miljön och en kamera att filma processen med. Det kan handla om att spara in rejält på familjens toalettpapper, laga vegetarisk mat för att minska koldioxidutsläpp, samla in elskrot eller göra miljövänligt godis fritt från farliga färgämnen.

Heidi coachar, förklarar och bjuder på sin positiva energi. Det märks att hjältarna gillar henne, men hon var helt oprövad som programledare när svt i Umeå hörde av sig (däremot har hon vant sig vid att bli filmad, inte minst genom dokumentären då filmarna följde henne och hennes släkt närgånget i över tre år).

– Egentligen hade jag inte tid, men programmet kändes så viktigt att jag verkligen ville vara med. Jag var ju själv jätte­engagerad i den åldern.

På mellanstadiet var hon med och bildade en aktionsgrupp i hemkommunen Storuman mot planerna på djupförvar av kärnkraftsavfall. Hon gick med demonstrationslistor, tecknade plakat och debatterade med ilskna lärare.

Heidi lät sig inte stoppas av att ståndpunkten var obekväm i samhället. Med hennes uppväxt var det naturligt att stå för egna värderingar om världen och miljön. Den lokala kretsen i Naturskyddsföreningen drevs i stort sett av släktingarna

i Ensamheten, som också var politiskt engagerade i miljöpartiet. Den lilla byn med 16 invånare (som nästan alla är släkt med varandra) drivs med ekologiskt synsätt som grund och den egna skogen brukas hållbart som ekonomisk förening.

– Pappa och de andra karlarna jobbade också för Domänverket, det som är Sveaskog i dag. De var aldrig rädda för att tycka till om storbolagens skogsbruk i debattartiklar och på möten. Man fick höra många hjältehistorier, som när de erbjöd sig att gå ut och hugga manuellt för att stoppa flyg­besprutningen med hormoslyr mot sly.

Handlingskraft och ansvar är de viktigaste honnörsorden hon bär med sig hemifrån. Man måste våga säga ifrån, tycker hon.

– Det är så obeskrivligt mycket vi kan förändra bara vi vill, både när det gäller oss själva och vår omgivning. Vi lever i ett fantastiskt land där vi kan påverka på ett sätt andra bara kan drömma om, ändå upplever jag att få utnyttjar den möjligheten.

Men kraften hon fick med sig från Ensamheten var också fysisk. Redan som liten spinkig flicka bröt hon arm med pappa Kent och bröderna hemma vid köksbordet.

– Att det blev mer än så är tv-sportens förtjänst. Vi såg ett reportage från svenska mästerskapen 1992 och blev hur fascinerade som helst. Det fanns ju regler och en riktig sport!

Familjen åkte ned till Eskilstuna där sporten var störst för att lära sig. Sedan omsattes erfarenheterna i hårdträning i snickarboden.

Få tog nog Heidis proffsdrömmar på allvar i början. Hon var liten och fick hela tiden bryta mot tyngre motståndare. Skillnaden kunde vara uppåt 20 kilo och det tog tre år innan första matchvinsten. Men skam den som ger sig.

Trycket i den taniga armen ökade och som artonåring stod hon högst på sm-pallen. Priset var en biljett till vm i Tokyo. Väl där var succén ett faktum: den okända svenskan bröt ned allt motstånd och tog hem världsmästerskapet också.

Sedan dess har Heidi blivit armbrytningens ansikte i Sverige. Hennes framgångar har höjt sportens status och Stor­uman har blivit armbrytarkommunen framför andra, med armbrytargymnasium (tillkommet på hennes initiativ med farbror Leif som chefstränare) och egen tillverkning av armbrytarbord. Heidi arrangerar också World Challenge, världens största armbrytartävling för kvinnor på internationella kvinnodagen.

När vi träffas har den åttafaldiga världsmästarinnan just besökt ett skolmästerskap på Lidingö. Hon brinner minst lika mycket för sin sport som för miljön – men på en punkt kolliderar intressena.

– Några barn som var med i Miljöhjältarna gjorde hem­besök hos mig och hittade en massa flygbiljetter. Även om jag försöker leva så miljövänligt som möjligt är det svårt att vara förebild när det gäller resor.

Avstånden till tävlingar och evenemang är långa. Ofta försöker hon åka tåg, men från Storuman är det 25 mil enkel väg till närmaste tågstation som är i bruk.

– Mycket går att lösa med telefonmöten eller Skype. Jag försöker alltid samordna, gör aldrig bara en sak om jag är i Stockholm eller Göteborg. Men det känns ändå inte bra med alla resor. Hela samhället står inför stora förändringar i och med peak oil, oljetoppen.

Som ambassadör för glesbygdsrörelsen Hela Sverige ska leva har hon engagerat sig i Omställning Sverige, den svenska delen av det internationella Transition Towns-nätverket. Målet är att bryta oljeberoendet och de hotfulla klimatförändringarna.

Men den stora omställningen på det personliga planet väntar inom kort. Graviditeten väcker också miljöfunderingar, inte minst om kemisamhället vi lever i.

– Till exempel blev jag mörkrädd när barnmorskan delade ut papper med rekommendationer om att välja lightprodukter och undvika riktigt smör.

I de egna framtidsplanerna ingår också bygge av ett ekologiskt hus till familjen (i dag bor hon och Björn i lägenhet i Storuman). Helst på en skogsbacke i Ensamheten.

Byns namn, ja. Ingen vet exakt varför den heter så, berättar Heidi. Kanske bara ett infall från en fantasifull lantmätare?

Visst bor det ganska få i Ensamheten, men den ligger inte längre än en mil utanför Storuman och så ensligt är inte läget. Med tanke på invånarnas sammanhållning hade nog »Gemensamheten« passat bättre.

– När jag är på evenemang i Stockholm och andra storstäder kommer ofta folk med rötter i liknande byar fram och pratar efteråt. Det verkar finnas en stor hemlängtan. För mig finns alltid Ensamheten att falla tillbaka på. En sådan grundtrygghet gör att man vågar vad som helst i livet.

Länk till texten på Sveriges Naturs webbplats

Sydafrika: Hotat gräsland

Reportage publicerat i Sveriges Natur nr 4 2009

grasslands
Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Foto Mats Hellmark

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Read an English version

VI STÅR I GUDS FÖNSTER – GOD’S WINDOW – en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

– Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

– För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

– Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

– Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

– Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

– Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till ”acceptabel” nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt – och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

– Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

– Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

– De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

– Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

– Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

– Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

– Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

– Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Länk till text på Sveriges Naturs webbplats