”Det minsta landskapet, tuvan omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.” Foto: Mats Hellmark

Den 11 februari är det 40 år sedan Harry Martinson gick bort, men hans naturtexter är i högsta grad levande. Här återpublicerar jag en essä om dem från Sveriges Natur nr 4 2004:

Harry Martinson skrev om natur på ett helt nytt sätt. Sveriges Naturs Mats Hellmark har läst texter som sträcker sig från det luppnära till kosmos.

Maskrosbarn skulle han nog kallats i dag: Harry Martinson, sockenbarnet och vagabonden som skrev sig in i Svenska Akademien. I år är det hundra år sedan han föddes och trettio år sedan han fick nobelpriset.

Människans möte med naturen är ett tema som löper genom hela författarskapet. Ofta handlar det just om maskrosnivån.

”Det minsta landskapet, tuvan omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen” skriver han i essäsamlingen Utsikt från en grästuva (1963).

Naturupplevelser var ljuspunkter under en annars mörk uppväxt. Familjen splittrades tidigt och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Somrarna i det blekingska skogslandet bestod mest av arbete, till exempel rensning i ändlösa rovland:

”Den utdragna enformigheten i ett sådant arbete tvang en att söka nära kontakt med de levande tingen. Man blev vän med ogräset man rev loss och det underliga hände att man tvangs till ett slags mystik för att uthärda monotonien”, skriver han i ”Utsikt från en grästuva”.

Martinson lärde sig älska ogräs som hampdån, åkerkonvolvel, bitterblad och stinksyra långt innan han kunde namnen, och att söka mönstren i insekternas färder.

I vuxen ålder omvandlar han sina bokstavligt jordnära erfarenheter till poetiskt laddade texter, som stycket om insekterna i samma bok:

”De spänner tusen imaginära högspänningsledningar från blomma till blomma. De förvandlar sommarens blomsteräng till ett nervöst levande fält … ett slags oändligt sammansatt ställföreträdande nervsystem i blommornas tjänst …”

Utsikt från en grästuva är den sista i en serie böcker med naturessäer, resonerande texter med personlig ton. De tre första skrevs i slutet av trettiotalet: Svärmare och harkrank, Midsommardalen och Det enkla och det svåra. Då hade Martinson gjort kometkarriär på den svenska författarhimlen med lyrik och skildringar av sjömansliv och barndomsår. Nu vänder han blicken nedåt, hämtar sitt stoff ur närmiljön kring torpet Johannesdal på Södertörn där han flyttat in hos Moa Martinson några år tidigare. Samtidigt är essäerna allt annat än inåtvända. Iakttagelserna leder vidare till samtidskritiska, moraliska och filosofiska utvikningar. Böckerna blir inga storsäljare, men öppnar för ett nytt sätt att skriva om natur.

Kerstin Ekman efterträdde Harry Martinson på stol nummer 15 i Svenska akademien. I en intervju med Sveriges Natur (2/2001) berättar hon om sin skuld till företrädaren som naturskildrare. Hon ser honom som krönet på en tradition som sträcker sig tillbaka till Linné. Liksom Linné söker sig Martinson till det exakta, fascineras av detaljerna i livsväven. Skillnaden ligger i perspektivet. Linné ställer människan i centrum: vi namnger, naturen kan systematiseras på våra villkor. Martinson möter i stället djur och växter på deras egen nivå, utforskar gränsmarkerna till det mänskligt formulerbara. I Svärmare och harkrank skriver han om ett ofött språk inom oss.

”Någonting står och vädjar i de väldiga skogarna. Någonting står och vädjar i de gröna sjöarna. Men vill du försöka tolka det med hela barmen, blir det lätt salvelse … En otillräcklighet i språk står och dröjer över allt som är; men också en otillräcklighet i sinne. Vi begränsas. Här blev du ställd inom din arts gränser.”

Någonstans precis utom räckhåll finns ett mönster som pockar på tolkning. En möjlighet att tangera det ofattbara, att spränga gränsen. Som i den korta dikten Kväll i inlandet ur Passad (1945):

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

Och insjön håller till alla munnar

sin jättesked.

Martinson kallar sällan det han söker mystik. Nyckelordet är snarare stämning. Inte i dess vaga vardagsbetydelse, utan mer som musikalisk metafor. Som i att stämma en ton i samklang med helheten.

En av essäerna i Midsommardalen handlar om taltrasten – osynlig, men med en klang som sprider sig miltals som ringar på vatten. Fågeln flyttar sig mellan olika träd, söker platsen ”där luften är som en trumhinna”:

”Han sjunger länge så, ända tills det skymmer och sången ger en bild av fjärrbågens krökning, genom längtansvärlden och av stämningsinnehållets ärlighet och oärlighet, allt tvingat samman till en frågandets tråd som försvinner i riktning mot den stora Ingentingklockan, den som smälter ner inne i kärnan av den nedåtgående solen.”

Riktigt metafysiskt blir det när Martinson tar sig an skogsduvans läte i Det enkla och det svåra: ”Det finns inga gränser, säger hon. Hör ni vad jag säger. Det finns inga gränser och nu ska jag tala om det. Hör nu! Hör nu!” skriver han och låter duvans dova ropande vid skogsgölen mynnaut i en monolog som för tankarna till fornnordiska diktverket Havamal och guden Odens mytiska sökande efter de dolda runorna.

Den som vill komma naturen in på livet får inte börja i det uppenbara och storslagna. Inte vid Kebnekaise eller Tåkern, hävdar Martinson i Utsikt från en grästuva. I en hel essä utvecklar han sin syn på naturskildring.

Rötterna är tre: den folkliga, den vetenskapliga och den egna observationen. Kraven är kärlek och tålamod: ”den som skildrar natur måste först i ensamhet och tystnad lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen”.

Inga älgar i motljus och dramatiska fjällbranter alltså. Ändå har Martinsons essäer ett mycket bredare anslag än andra naturtexter. Hela tiden hittar han berättelsen bakom iakttagelsen, ett unikt förlopp som fångar läsaren. Man behöver inte vara fältbiolog för att fascineras av sländornas stridsflygattacker eller beskrivningen av granens rörelsemönster i Midsommardalen:

”… betraktar du noga en jättegran då den arbetar i stormen, upptäcker du snart hur granen inte alls bugar och bockar som en gosse påett nådekalas. Snart ser du att vad du kallar bugningen flyttar sig inom stammen, den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördeladrörelse.” Skönheten ligger i förståelsen, insikten. I Det enkla och det svåra ger Martinson en förklaring till att han sällan skriver om ”sköndjur” som rådjur, hägrar eller örnar. Det tar för lång tid att lära känna dem. En enstaka observation då och då räcker bara till för ”banal vackerskildring”. Bättre då att fördjupa sig i lavars färgspel mot gråbergssidan eller björkens bark. Insekter som trafikerar blickfältet i tusental varje timme går också att uppleva, bli personlig med.

Ibland får mötet en road ton, som när två ekoxar går i clinch vid en av ekkronans yttre förgreningar. Den mindre ekoxen låter den större tro att han segrat och drar sig tillbaka, för att sedan försöka överrumpla med en rusning tvärsöver löven ”likt en dumdristig pojke som jumpar på vickande isflak”. Just när den lille ser ut att lyckas med manövern faller han till en gren långt därunder. ”Sedan hittade de nog inte varandra på flera timmar, kanske dagar.”

Bataljmålningen leder över i reflektioner om skalbaggarnas liv och miljö, den detaljernas djungel där de rör sig ”längs osynliga ledstänger, instinkternas”.

Djurens instinktsväsen ställs mot människans samvete och förmåga till nyansering. Rovsteklarnas och sländornas till synes grymma angrepp och styckning av andra insekter är ett återkommande motiv, med krigshotet som mörk bakgrund. I Det enkla och det svåra får en dolkstekel med en stympad praktfluga i klorna till och med rikta en predikan till mänskligheten från ett grässtrå:

”Akta er för att bli snarlika detta; repetera! Den kan säga: Se på mig, jag är rovinsekten av livsätten dolksteklar … naturen har låst in mig i min art och vridit om det biologiska låset med den biologiska nyckeln. Så är jag tilldelad en rayon för rov och ett mått av instinkter som jag aldrig lyfter mig ur …”

Människans instinktsvärld är jämförelsevis oändligt sammansatt, vi har kapacitet till känsla, förnuft och eftertanke. ”Ni, de mest sexuella och andliga av alla varelser borde betänka detta”, fortsätter stekeln.

Även om Martinson möter naturen med öppna sinnen jämställer han aldrig djurs och människors värde. Människans möjligheter, vårt ”kännandevärde” står över djurens. Därmed blir vårt ansvar desto större.

Redan i trettiotalets naturessäer diskuterar Martinson människans påverkan på miljön. Med åren djupnar diskussionen och engagemanget. Oftast låg han långt före debattklimat och kolleger.

I Midsommardalen kritiserar han dem som älskar naturen med ”plockfingrarna, portören och poänghjärnan”. I Det enkla och det svåra ifrågasätts bilismen, långt innan den blivit en massrörelse. Det är också där han lanserar tanken på människan som medintressent i naturen, och naturen som medintressent i människan – ekosystemperspektiv i tidig tappning. Ett kvarts sekel senare i Utsikt från en grästuva skriver han om ”stämningskatastrofer möjligen orsakade av den allt häftigare urbaniseringens flod som flyter genom världen, och som snabbt förändrar landskap, samhällen och städer, sjöarna, floderna och havskusterna”. Boken kom 1963, samtidigt som den svenska översättningen av Rachel Carsons Tyst vår öppnade mångas ögon för miljögifternas effekter. Dikten Ringaren i ”Dikter om ljus och mörker” (1971) ger en koncentrerad bild:

I blåklockstider

kan man se

den blyge och svartklädde Ringaren

en liten skalbagge av trettisjunde

familjen, vivel-ätten.

Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet

där detta leder ned i klockans stängel.

Hans namn är Miarus.

Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han.

Men han börjar inte ringa förrän man lämnat ängen,

men då ringer han mångenstädes,

överallt där ängar kan ha klockor.

Någon säger att om det stora

börjar redan i det lilla

skall han ringa till världsdöd

på en förgiftad äng.

Om stämning är ett nyckelbegrepp för Martinsons miljötänkande så är gyralitet ett annat. Essäsamlingen Gyro låg färdig redan 1947, men gavs inte ut förrän efter författarens död.

Ett gyroskop är en mycket snabbt roterande snurra, vars axel behåller sin riktning praktiskt taget oförändrad. Principen används i gyrokompassen. Jorden själv är ett annat exempel.

Gyralitet står i Martinsons tolkning för ett slags balans mellan människa och natur, en utjämnande princip i skapelsen.

”Livets gyralitet måste tänkas vara ännu mer djupgående … än vad den genialaste mekaniska uppfinning kan illustrera. Men allt talarför att det hos livet finns en mångfald biogyrala anordningar. Genom detta gyro, som förmodligen gör sig gällande redan i de livsviktiga grundämnena, tar universum steget från ett kvantitativt universum till ett kvalitativt”.

I Gyro vidgas också perspektiven utåt kosmos. De amerikanska atombombssprängningarna hade gjort ett djupt intryck på Martinson.

Med atombomben kan människan skapa temperaturer miljoner gånger högre än i solens inre, konstaterar han. Frågan är om vi har råd med extravagansen. Det oändliga universum kan låta solar explodera, ”men Jorden, som vid solens sida lämnats att vara sin egen, har bara sig själv, och medan universum kan leka med milliarders milliarder av bollar, så kan mänskan på jorden endast leka med en boll: den boll hon själv lever och vistas på.”Även om Martinson är fascinerad av vetenskap, varnar han för följderna av lekar där människan inte behärskar reglerna. Att ge sig på ”det inres metamorfoser,/ de djupare svängande/ innersta danserskornas lek” som han skriver om i dikten Elektronerna.

Temat utvecklas i Aniara (1956). Titelns gigantiska rymdskepp råkar ur kurs på sin färd från en strålningsskadad jord till Mars, och fortsätter år efter år i riktning mot stjärnbilden Lyran.

I rymdens eviga tomhet möter de tusentals människorna ombord inget som liknar ”Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem,/ det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung”.

I en intervju om Aniara 1957 talar Martinson om fototurben som spränger staden Dorisburg som en symbol ”inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet.”

En Kassandravarning kallar han boken; ovälkommen och dömd att klinga förgäves. Visst är Aniarasvartsynt, men även här finns de ljusa bilderna av naturen, som minnen och bilder förmedlade av den märkliga miman.

Martinson slog larm tidigt om de stora miljöhoten. Tidigt ute är han också i det mindre perspektivet, när han i slutet av Utsikt från en grästuva kommer in på stadens natur. Det blir allt tydligare att det landskap han rört sig i, den myllrande mångfalden från de tidiga naturessäerna är hotad. I stället tecknar han ett alternativ:

”Jag undrar om det inte är städerna som till slut måste rädda naturen i detta land, genom att bli den svenska naturens mecenater och värdar så långt det går, och genom att bli faddrar till annat och mer än sina egna fritidsområden”.

Skulle kunna stå som ett motto för de resonemang om vår tids biotoper som Fredrik Sjöberg och andra debattörer fört de senaste åren, och den satsning på tätortsnära natur som fyrtio år senare blev officiell statlig naturvårdspolitik.

Diktsamlingen Tuvor (1973) blev Martinsons sista bok. Här möter vi åter poetiska närbilder av natur, men mer avklarnade, stilla. Tolkningsfria. Naturen står för sig själv, mötet lämnas åt läsaren. Som i Regnsommarens sista strof:

Du fick på din ärm

den sista gula fjärilen

av solens gäckande kraft

av misstag uppväckt.

Då den märkte hur fåfängt,

störtade den sig bort från din hand

och blandade sin flykt med

de fallande lövens.

Text: Mats Hellmark